Visar inlägg med etikett William H Macy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett William H Macy. Visa alla inlägg

fredag 18 mars 2016

Bio: Room

Foton copyright (c) UIP Sweden
Brie Larson fick en Oscar för sin insats i Lenny Abrahamsons ROOM. Ganska förväntat - hon är blek, osminkad, bryter ihop, och fäller bland annat repliken "Jag har snor i näsan". Sådant brukar generera priser.
När jag först hörde talas om ROOM trodde jag att det var Tommy Wiseaus THE ROOM från 2003 som åsyftades. THE ROOM är känd som en av världens sämsta filmer. Men nej, 2016 års film bygger på en roman av Emma Donoghue, som även skrivit filmmanuset.
Larson spelar en tjej som kidnappades av en dåre när hon var sjutton. Hon låstes in i ett trädgårdsskjul med kodlås. Kidnapparen kom in med jämna mellanrum för att våldta henne, och efter två år föddes sonen Jack (Jacob Tremblay). När filmen börjar fyller Jack fem år. Han har tillbringat hela sitt liv i det lilla rummet, allt han vet om omvärlden är vad han ser på TV:n de försetts med, och det hans mor berättat.
Jag trodde först att hela filmen skulle utspela sig i rummet, men efter mindre än halva filmen lyckas mor och son fly. Filmen handlar om deras försök att återanpassa sig och leva ett normalt liv, och hantera uppståndelsen i media. Mycket känslor, mycket gråt.
... Och, nja, det här dramat är väl inte riktigt min kopp te. Jack agerar även berättarröst, och hans repliker är lite väl tillgjorda. Nu kan hans udda språk skyllas på att han är uppvuxen i ett skjul, men jag tycker ändå att replikerna låter som om de konstruerats av en vuxen författare. Jack är dessutom ett riktigt A-barn. Det vore intressantare, och antagligen mer realistiskt, om han ådragit sig någon åkomma på grund sin uppväxt. Puckelrygg, kanske. Nej, inte puckelrygg, men något annat.
Joan Allen och William H Macy spelar Jacks morföräldrar, och Macy känns lite bortkastad; han medverkar bara i ett fåtal scener.
Sättet de tillfångatagna flyr på är kanske genomförbart, men känns lite för simpelt. Tog det verkligen fem år får modern att komma på detta? Under filmens gång satt jag och funderade på ytterligare sätt de skulle kunna försöka fly på. Fast hon hade kanske gett upp, modern.
Nåja. Den är väl okej ändå, den här filmen. Men jag kommer förstås aldrig att se den igen. Jag blev inte så gripen som det var meningen att jag skulle bli.







(Biopremiär 18/3)

-->

onsdag 22 maj 2013

Bio: Mitt längtande hjärta

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Jasså, och vad linar det här? utbrister vän av ordning. Har du börjat att recensera gamla filmer, pågablära? MITT LÄNGTANDE HJÄRTA hade ju premiär den 22:a februari!
Javisst hade den det. Men inte i Malmö, där jag bor. Här gick den inte upp. Det är inte förrän nu när Spegeln har vad de kallar Filmfrossa som filmen visas. Den skulle för övrigt ha haft premiär den 21/5, men på grund av teknisk uheld ställded den föreställningen in.
MITT LÄNGTANDE HJÄRTA visades på Malmö Filmdagar förra året, men jag såg den inte där. Och när jag glatt visslande spankulerade iväg genom regnet till Spegeln slog det mig att jag glömt bort vad det här är för film, vad den handlar om. Jag inbillade mig att det var ett franskt kärleksdrama. Den svenska titeln gör ju att det låter som ett sådant.
Ben Lewins film är allt annat än fransk. Det enda franska med den är att om filmen kommit för hundra år sedan hade man kunnat plocka stillbilder från alla dess nakenscener och sälja som "franska kort". Nej, det fär är en amerikansk film. Och det jag trodde skulle vara ett tungt drama visade sig vara en genrehybrid. Drama. Svart komedi. Romantisk komedi. Dramadokumentär. Fell good-film. Allt detta på en och samma gång.
MITT LÄNGTANDE HJÄRTA har den mindre poetiska originaltiteln THE SESSIONS och handlar om en period i poeten och författaren Mark O'Briens liv. O'Brien (spelad av John Hawkes), som funnits på riktigt, led av polio sedan sex års ålder och var oförmögen att röra sin kropp. Han tillbringade större tiden av sin tid i en järnlunga (hade jag distribuerat filmen hade jag kallat den MANNEN MED JÄRNLUNGAN), men han var hyperintelligent, verbal, och åtminstone enligt den här filmen besatt han svart humor och stor självironi.
Dessutom var han oskuld.
Filmen handlar om hur han 1988 bestämmer sig för att vid 39 års ålder bli av med svendomen; något sedan skrev en artikel om. Efter att ha kärat ner sig i sina söta, kvinnliga assistenter och pratat med rådgivare, tipsas O'Brien om Cheryl (Helen Hunt); en gift kvinna som arbetar som sexsurrogat. Ett yrke som låter förvillande likt prostituerad, men som tydligen inte är det. Cheryl ska mot betalning besöka O'Brien i egenskap av något slags intim terapeut och hjälpa honom att komma underfund med hur han fungera sexuellt. Med tiden ska de även lyckas genomföra ett samlag, är det tänkt.
Förutom att vara romantisk och ständigt kåt, är Mark O'Brien även religiös. Han går (eller snarare rullar) ofta till kyrkan, där han biktar sig för den nye prästen (William H Macy). De två blir nära vänner.
Jag blev väldigt positivt överraskad av MITT LÄNGTANDE HJÄRTA. Vad jag trodde skulle vara ett deprimerande drama om en kandikappad man, visar sih vara en varm och upplyftande film. John Hawkes (som debuterade i FUTURE-KILL!) gör en mycket stark insats som Mark O'Brien. Han tillbringar hela filmen liggande på rygg och rör bara på huvudet. Helen Hunt överraskar med att vara modig nog att tillbringa hälften av sina scener helnaken. Hon är 50 och ser ut att vara 50. Willian H Macy är förstås en av mina favoritskådisar och här har han intressant frisyr.
Jag tyckte väldigt mycket om den här filmen. Den visas bara ett par dagar på Spegeln, så skynda dig dit om du vill se den!







(Malmöpremiär 21/5)






torsdag 5 maj 2011

Bio: The Lincoln Lawyer


Foton copyright (c) UIP

Rättegångsdramer kan vara väldigt spännande - eller olidligt trista. Antingen eller. För att funka behövs det förstås ett intressant fall, intressanta rollfigurer och bra skådisar som kan engagera i ett oftast dialogdrivet drama. Tack och lov innehåller Brad Furmans THE LINCOLN LAWYER, baserad på en roman av Michael Connelly, detta.

Matthew McConaughey spelar försvarsadvokaten Mick Haller, som färdas i en Lincoln med privatchaufför. Haller är - åtminstone i början - en ganska osympatisk person som inte drar sig för att försvara de värsta, mest skyldiga drägg. Han är även frånskild, men har fortfarande en bra relation med exhustrun, spelad av Marisa Tomei, som han har en dotter tillsammans med.

Så anlitas Haller för att försvara fastighetsmäklaren Roulet (Ryan Phillippe), som står anklagad för att ha misshandlat en prostituerad kvinna. Haller förstår att Roulet faktiskt är skyldig, men upptäcker att fallet kan kopplas till ett tidigare mord på en prostituerad. Men Haller kan inte sätta dit Roulet, då går hans karriär åt helvete, så han måste komma på en annan lösning.

THE LINCOLN LAWYER öppnar med väldigt tjusiga förtexter - men så snart storyn gick igång tappade jag av någon märklig anledning intresset. Jag vet inte varför. Jag tyckte bara att det var en massa människor som dök upp och babblade, och att det var krångligt och snårigt. Det tog ett tag för att jag skulle bli engagerad.

Men när jag väl blev engagerad, blev jag det med råge! När Haller går igång med sitt fall och börjar nysta i det förvandlas filmen och blir spännande och intressant, och detta håller i sig hela tiden fram till vad jag tycker är en tillfredställande upplösning.

Och vilka skådespelare sen! William H Macy iförd porrig mustasch! John Leguizamo. Josh Lucas. Och bäst av allt: Michael Paré som tuff snut! Kul att se honom på en bioduk igen, han blev ju aldrig riktigt något efter genombrottet i STREETS OF FIRE och har nästan uteslutande ägnat sig åt direkt-på-video-grejor - samt en farlig massa Uwe Boll-filmer.

Marisa Tomei är mycket bra i sin roll, sympatisk, söt och charmig, och inte den där vanliga bitchen exfruar brukar vara på film. Och det är ju trevligt att McConaughey för en gångs skull medverkar i en vettig film efter alla pissusla romantiska komedier.

THE LINCOLN LAWYER är en solid, bra film om vuxna, för vuxna, och sådana filmer ser vi ju rätt sällan.




 

(Biopremiär 6/5)