Visar inlägg med etikett William Fichtner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett William Fichtner. Visa alla inlägg

måndag 10 november 2014

Bio: The Homesman

Foton copyright (c) Scanbox

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 4:

Okej - det var pressvisningen jag missade, jag hade kunnat se THE HOMESMAN på premiärkvällen, men jag såg OUIJA istället. Men nu har jag sett filmen på en ordinarie visning.

Western. Den kanske manligaste filmgenren. Filmer från en mytisk tid då män var män, hästen var mannens bästa vän, och kvinnor var prostituerade som framställdes i god dager. Om de nu inte var trista tanter. Och i vägen för raffel med rykande pickadoller.

När jag släntrade in i biosalongen konstaterade jag att publiken mest bestod av kvinnor. Det beror nog på att Tommy Lee Jones' film på sina håll har lyfts fram som ett "kvinnodrama". Samtidigt noterade jag att någon kvinnlig kritiker anmärkte på att Jones, som själv innehar den manliga huvudrollen, tar upp för stor plats. Fast det är jag bara tacksam för.

Nyligen pratades det danska i den danska westernfilmen THE SALVATION. Nu pratas det danska igen. Danskan Sonja Richter och svenske David Dencik spelar nämligen ett danskt par i en liten obetydlig håla mitt ute i ingenstans. Richters rollfigur, fru Svendsen, har blivit sinnessjuk av alla påfrestningar i det hårda livet. Samma öde har drabbat två andra kvinnor, spelade av Miranda Otto och Grace Gummer, den sistnämnda är dotter till Meryl Streep. Befolkningen i den lilla hålan klarar inte av att ha kvar de tre oberäkneliga tosingarna, så de ska skickas iväg till en kyrka i Iowa. Färden kommer att ta flera veckor, men ingen karl vill åta sig att köra dit.
Hilary Swank är den ensamstående och giftaslystna Mary Bee Cuddy, som erbjuder sig att köra. Vintern är på väg och färden lär bli hård. Cuddy ger sig iväg och stöter snart på George Briggs (Tommy Lee Jones), en kuf som deserterat från armén och som lämnats till häst med en snara om halsen. Cuddy skär av snaran mot att han ska följa med på färden som beskyddare - och eftersom han även får 300 dollar för besväret tackar han ja.

Därefter består filmen mest av långa scener där sällskapet långsamt rör sig framåt och pratar och det händer inte så mycket. Ibland dyker det upp någon kuf. Plötsligt, två tredjedelar in i filmen, tar historien en oväntad vändning. Den sista tredjedelen är betydligt bättre än de första två, nu börjar det hända saker och vissa scener är riktigt inspirerade och närmast surrealistiska - som när Briggs med sällskap anländer till ett besynnerligt lyxhotell.
När jag ser THE HOMESMAN, som bygger på en roman av Glendon Swarthout, tänker jag på klassiker som DE SAMMANBITNA (1969) och HUKA DIG, ROOSTER ... NU LADDAR HON OM (1975), och liksom Kim Darby och Katharine Hepburn i dessa två filmer, är Hilary Swank en rätt irriterande typ. Jag förstår att hon är ensamstående. Usch, så jag säger - fy på mig!

Den som förväntar sig ett hårdkokt westernraffel väntar förgäves. THE HOMESMAN är ett väldigt långsamt drama utan några som helst spänningsmoment, trots en handfull traditionella westerninslag som slagsmål och brutal hämnd. Det här får väl liknas vid en westernballad, och om filmen kommit för 40 år sedan hade den hetat BALLADEN SOM CUDDY & BRIGGS. "Vuxenwestern" vill en del kalla det här. Tråkig western, lär många andra vuxna kalla filmen.

James Spader dyker nästan oigenkännlig upp i en liten bisarr roll, John Lithgow är med, liksom William Fichtner, och i en väldigt liten roll på slutet ser vi Meryl Streep.

THE SALVATION var en dansk western, THE HOMESMAN är producerad av Luc Bessons Europa Corp., vilket innebär att detta är en fransk-amerikansk western. Tommy Lee Jones har gjort en rätt bra film, men den är allt i segaste laget.

... Men nu vill jag se en riktig western, med sammanbitna män, järnhårda nypor, whiskey och väloljade puffror som dras snabbt i tid och otid!







(Biopremiär 7/11)

torsdag 7 augusti 2014

Bio: Teenage Mutant Ninja Turtles

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

En gammal farbror försöker gå över en gata - och är på vippen att bli påkörd av en lastbil. En ung man kastar sig fram och knuffar undan farbrorn. Dock far en behållare med radioaktivt innehåll ut ur bilen och träffar den unge mannen i huvudet. Han blir blind - men utvecklar superkrafter. Men vad hände med behållaren? Den öppnades, hamnade i rännstenen och innehållet rann ner i en brunn. Där nere, i kloakerna, befann sig tre små bebissköldpaddor. När de utsattes för den radioaktiva geggan muterades de.

Det sägs inte rakt ut, men den unge man som åsyftas är förstås Matt Murdock, som blev Marvel Comics' blinde superhjälte Daredevil. Och det var så här ninjasköldpaddornas tillkomst förklarades för trettio år sedan. Det kan ha varit i Bild & Bubbla, men troligen var det i det danska fanzinet Fat Comic jag första gången läste om den lilla skitiga men otroligt hypade independenttidningen Teenage Mutant Ninja Turtles. De två serienördarna Kevin Eastman och Peter Laird hade skapat en parodi på de serietrender som rådde 1984: X-Men och de andra mutanterna, tonårshjältar som Teen Titans, och serier med japanska influenser, som Frank Millers Daredevil och Ronin. Eastman och Laird gav ut första numret av Teenage Mutant Ninja Turtles på egna förlaget Mirage. Tidningen trycktes i 3 250 exemplar och tack vare synnerligen smart marknadsföring blev den en enorm succé och ny upplagor trycktes upp.

Jag fick aldrig tag på det första numret när det kom, men väl det andra. Jag minns att jag då, 1984, blev lite besviken på hur förhållandevis tafflig serien var. Och den var inte speciellt kul. Men som bekant exploderade fenomenet - och Eastman och Laird blev så stormrika att de aldrig behöver jobba mer i sina liv. Om de inte vill. Kevin Eastman gifte sig med Penthousebruden Julie Strain och tog över den legendariska tidningen Heavy Metal och dess förlag. Peter Laird har i princip inte gjort någonting alls sedan han pysslade med TMNT på 1980-talet. Alldeles nyligen lade Kevin Eastman ut den allra första teckningen på en Ninja Turtle till försäljning. Karlsloken vill ha två miljoner dollar för den!
Till vänster: Den allra första teckningen. Till höger: Nummer två av tidningen.
1987 blev TMNT en tecknad TV-serie, riktad till barn. Sköldpaddornas personligheter förändrades en aning, de började tjoa "Cowabunga", och i Europa döptes de om till Teenage Mutant Hero Turtles, eftersom ordet "ninja" ansågs associera till våld. TV-serien blev en serietidning som även kom ut i Sverige, förstås, och vi översköljdes av Turtlesleksaker. Horst Schröder gjorde ett misslyckat försök att ge ut originalturtles på svenska. Jag minns att barn pratade om "vuxenturtles" - de visste tydligen att det fanns en annan sorts serie också.

Mellan 1990 och 1993 gjordes tre stycken live action-filmer för bio. Jag minns dem som rätt trevliga. När den första filmen kom satt dåvarande chefen för Statens Biografbyrå; Gunnel Arrbäck, i Robert Aschbergs studio i TV3 och skulle försvara beslutet att barnförbjuda filmen. Hon sa att slagsmålen i filmen är lika avancerade och tuffa som i vanliga actionfilmer, det spelar ingen roll att det handlar om talande sköldpaddor. En påtagligt berusad Alf Robertsson satt också i soffan och sluddrade fram "Om ungarna vill se den här jävla skiten, så låt dem göra det!".

Ytterligare två animerade TV-serier har kommit, 2007 kom en animerad biofilm, som jag av någon anledning inte sett, och det görs fortfarande diverse serietidningar - och jag har inte läst en enda.
Nu har alltså en ny långfilm  biopremiär, producerad av Michael Bay - och redan när projektet först nämndes för några år sedan blev dem omdiskuterad. Det pratades om att Bay skulle ändra på det mesta i sköldpaddornas väletablerade mytologi. Fast i slutändan blev det inte så mycket av det. Vad vi fått är en typisk Michael Bay-film.
För regin står den ojämne Jonathan Liebesman. Han har tidigare gjort DARKNESS FALLS, THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE BEGINNING, som jag gillade, och den fullkomligt osebara WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES, samt nu senast WRATH OF THE TITANS.

Det hela börjar ganska bra. Öppningsscenerna är tecknade i samma stil som Eastman & Lairds serie, teckningarna tonar över till riktiga New York, och vi introduceras för den ambitiösa TV-reportern April O'Neil (Megan Fox - inte världens mest övertygande reporter) och hennes kollega Vernon (Will Arnett). De illasinnade gangsterninjorna i The Foot Clan, ledda av Shredder (Tohoru Masamune) härjar i New York, men April är säker på att det anlänt en vigilante som slår tillbaka. Hennes chef på TV-stationen (Whoopi Goldberg) avfärdar det hela som trams.

April har förstås rätt - men det handlar inte om en vigilante, utan om fyra stycken: Raphael, Michelangelo, Leonardo och Donatello: Teenage Mutant Ninja Turtles, ledda av råttan Splinter. De är glada och käcka - och tuffa - och April blir genast kompis med dem. I handlingen figurerar även William Fichtner, som spelar den respekterade forskaren Eric Sacks. Om Fichtner är med i en film vet man genast att man inte kan lita på hans rollfigur - och självklart är fallet så även här.
... Och så blir det en väldig massa action, jakter och fajting. Detta är ju en Michael Bay-produktion, så kan något sprängas i luften, så sprängs det i luften. Eller demoleras. Inte helt oväntat blir det för mycket av allting. Det är inte lika illa som i TRANSFORMERS-filmerna, men det här är könlöst och mest en massa brölande. Filmen känns längre än den är beroende på alla evighetslånga och gigantiska actionscener. Självklart i 3D.

Den här gången är sköldpaddorna datoranimerade. Johnny Knoxville gör Leonardos röst. Och av någon anledning är filmen bättre innan titelfigurerna dyker upp. Märkligt.

Filmen är från elva år och jag kan mycket väl tänka mig att låg- och mellanstadiekillar tycker att det här är skithäftigt. Men nej, det här är inget vidare - tycker jag i egenskap av vuxen.

... Däremot fick jag en märklig lust att se om de gamla långfilmerna från 90-talet ...








(Biopremiär 8/8)

torsdag 8 augusti 2013

Bio: Elysium

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden/UIP Sweden

Elyseiska fälten; Elysion på grekiska och Elysium på latin, var paradiset i den grekiska mytologin. Det var hit de goda (och rika) kom när de dog. Om de nu inte hamnade på en gata i Paris.

Elysium är namnet på en enorm rymdstation som snurrar nitton minuter (med minirymdskepp) från Jorden år 2154. Här bor numera det rika och vackra folket. Elysium är fyllt med ängar, lyxvillor, slott, och sjukdomar och skador botas på ett par sekunder om men lägger sig i en stor scanner. I vanlig ordning har det gått åt helvete med Jorden. Städerna ligger i ruiner, här bor de miljarder som inte fått följa med till Elysium. Här bor Max (Matt Damon), en kille som tidigare haft problem, men som nu försöker sköta sig och har ett vanligt jobb. Vad nu ett vanligt jobb innebär i den här världen, som ser ut som slumkvartenes slumkvarter. När Max var barn lovade han sin kompis Frey (Alice Braga) att han en dag skulle ta med henne till Elysium. Som vuxen jobbar Frey på ett sjukhus och det bär sig inte bättre än att Max hamnar där efter att ha varit uppnosig mot de fascistiskt programmerade robotar som patrullerar på Jorden.
I den här framtiden funkar människohjärnan som en hårddisk till en dator - något som känns lånat från Keanu Reeves-rafflet JOHNNY MNEMONIC. William Fichtner är Carlyle, en slem typ som samlat in viktig och topphemlig hjärninformation, som han ska ta med sig hem till Elysium. Detta går dock inte så bra. Eftersom Max är i behov av pengar har han börjat jobba för en viss Spider. Spiders hårda killar opererar om Max - de borrar in en mackapär för hjärnlagring i hans bakhuvud, och skruvar fast märklig metallutrustning på hans kropp; han blir något slags cyborg. Därefter beväpnar sig gänget till tänderna, attackerar Carlyle och snor infon som lagras i Max' huvud.
Elysiumpresidenten Delacourt (Jodie Foster i Armanikläder) gillar inte detta, så hon skickar en handfull skoningslösa legoknektar anföra av psykopaten Kruger (Sharlto Copley) efter Max. Max gömmer sig hos Frey, som visar sig ha en cancersjuk dotter. De ska försöka ta sig till Elysium och bota dottern, men när Kruger och kompani dyker upp blir saker och ting mer dramatiska och våldsamma än planerat.

Den unge sydafrikanske regissören Neill Blomkamp har tidigare gjort DISTRICT 9 - ett sci-fi-raffel som fick många att kissa på sig av lycka och höja den till skyarna. Själv var jag mindre imponerad. I grund och botten var det bara ännu en blockbuster. Detsamma kan sägas om ELYSIUM, en film som borde ha blivit bättre än den är. Actionfilmer som är R-rated är alltid välkomna nuförtiden, när så mycket i genren är PG-13 och snällt. Blomkamps film är totalt humorbefriad ochbitvis rå och blodig; han gillar att filma eldstrider i slowmotion, något man sällan ser nu förtiden. Kroppar massakreras, ansikten sprängs bort. Kruger är riktigt härligt hjärtlös; han och hans män drar sig inte för något ("Håll för dina ögon medan jag misshandlar din mamma!"). Filmens specialeffekter är utomordentliga.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Matt Damon som actionhjälte - killen är bra i dramer som PROMISED LAND, men som jag brukar säga - han ser mest ut att jobba på en bensinmack. Och han kan inte slåss. Detta är ett faktum man i Bournefilmerna försöker dölja med snabba klipp och skakig kamera. Så gör man även här. Alldeles för stora delar av filmen är filmade med shaky-cam och ibland ser man inte alls vad som händer.

När det gäller den framtida teknologin går man lite för långt. Jag kan köpa att man har en maskin som scannar kroppen och plockar bort till exempel cancerceller - men inte att samma maskin kan återställa halva huvudet och återuppliva ett lik. Okej, jag vet inte om killen verkligen var död, men ansiktet saknades. Och det där var att gå för långt.
Jodie Foster har lagt sig till med en besynnerlig dialekt. De många återblickarna på Max' barndom är löjeväckande. Den cancersjuka ungen är lillgammal och berättar en tillrättalagd saga. Budskapet på slutet hamras in med slägga. Man får se alldeles för lite av lyxmiljöerna på Elysium.

Men i övrigt är väl det här helt okej. Filmen är lite för stökig, men jag ger den godkänt. Med extra plus i kanten för den grymme skurken.






(Biopremiär 9/8)

tisdag 2 juli 2013

Bio: The Lone Ranger

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

När jag var en välartad liten gosse hittade jag "The MAD Reader" - den första amerikanska MAD-pocketen - i farsans bokhylla. I denna synnerligen spännande bok hittade jag serien "Lone Stranger", tecknad av vad som senare skulle bli min favorittecknare alla kategorier; Jack Davis. Men på den tiden hade jag ingen som helst aning om vad det var; att Lone Stranger var en parodi på en av USA:s mest kända populärkulturikoner - The Lone Ranger.

Några år senare - vi pratar 1970-tal här - fick jag en av B Wahlströms ungdomsböcker om Svarta Masken, som The Lone Ranger plötsligt kallades, efter att först ha varit Ensamma vargen i Sverige. Wahlströms började ge ut sina Svarta Masken-böcker på 1960-talet, men av någon anledning drabbades Sverige av en mindre Lone Ranger-våg under 70-talets andra halva. Jag har ingen aning om varför; TV-serien visades inte här och det hade inte kommit någon biofilm. Hemmets Journal gav ut elva nummer av en Svarta Masken-tidning i pocketformat plus ett par specialalbum med Charles Flanders' klassiska dagsstrippsversion. Man kunde till och med köpa Lone Ranger-dockor. Jag minns inte vilken version som fanns i pockettidningen, men jag tyckte att den var väldigt träig och tradig - och lite konstig. Jag begrep inte riktigt det där med masken, vad hade med saken att göra? Han tog aldrig av sig masken; han hade ingen hemlig identitet som superhjältarna, så varför maskerade han sig? Ännu tristare blev serien jämförd med tidningarna Tomahawk, som ju innehöll moderna och stenhårda Jonah Hex, och Western-serier, som innehöll många oerhört vältecknade klassiker.
Lone Stranger av Jack Davis, Wahlströmsböckerna och Hemmets Journals kortlivade pockettidning.
The Lone Ranger skapades 1933 av Fran Striker (1903-1962), en produktiv herre som även låg bakom The Green Hornet (en hjälte som var avlägsen släkting till Lone Ranger). Ursprungligen var The Lone Ranger ett radioprogram, men han dök senare upp i andra medier. Han figurerade med början 1938 i serials, det vill säga följetonger som biovisades. Samma år började dagspresserien. Med början 1948 spelade Clayton Moore The Lone Ranger i en TV-serie som varade åtta säsonger. På 1950-talet kom det ett par långfilmer, han hade egna serietidningar, han var tecknad film på TV och det skrevs romaner om honom. 1981 kom långfilmen THE LEGEND OF THE LONE RANGER, vilken floppade så att det slog gnistor om det. 2003 gjordes det en TV-film om Lone Ranger som ung.
Charles Flanders dagpresserie, och till höger Clayton Moore i TV-serien.
Jag har alltså ingen relation till allt det här, till The Lone Ranger. Jag har bara sett snuttar på YouTube ur filmer och TV-serier. Varför Disney nu gjort en gigantisk, påkostad Lone Ranger-film har jag ingen aning om. Filmen har varit på gång i flera år, men ett tag lades projektet ner eftersom den skulle bli för dyr. Men, tja, det är ju inne med maskerade hjältar på bio, och Disney behöver en ny PIRATES OF THE CARIBBEAN. Mycket riktigt är det piratfolket som ligger bakom 2013 års THE LONE RANGER - producenten Jerry Bruckheimer, regissören Gore Verbinski, och Johnny Depp - som även är medproducent - innehar den ena huvudrollen och har fått sitt namn överst på affischen, trots att det inte är han som spelar Lone Ranger.

Trailern bådade inte gott. För mycket av allting. THE LONE RANGER verkade vara överlastad och hysterisk. Hade Disney månne klämt ur sig en ny WILD WILD WEST? Om ni nu minns den soppan.
Efter att ha sett Verbinskis film måste jag tillstå att jag är hyfsat nöjd trots allt. Det här var inte så illa - allra minst jämfört med MAN OF STEEL. Fast jag var förstås välvilligt inställd från början, numera är det ju sällan vi får se Western på bio.
Vår ensamme hjältes ursprung ska tydligen vara hyfsat troget originalet. Armie Hammer är John Reid, en lagens man, och en lite stel tönt, som anländer till en liten håla där det byggs järnväg. Johns Bror Dan tillhör Texas Rangers och den vedervärdige skurken - och kannibalen! - Butch Cavendish (William Fichtner) är på väg dit i ett tåg för att hängas. Med på tåget sitter den bisarre indianen Tonto (Depp), fängslad även han. Nu går saker inte som planerat. Det giriga järnvägsfolket går inte att lita på, Cavendish befrias av sitt psykopatiska banditgäng, Dan Reid utser sin bror till Ranger, men under jakten på Cavendish dödas samtliga Texas Rangers - utom John Reid.

Den stollige Tonto hittar den halvdöde John och vårdar honom. John vakvar till liv som något slags Spirit Warrior, han förses med en osedvanligt begåvad häst som döps till Silver, och han låter sig övertalas att bära mask för att inte bli igenkänd när han ska jaga bovar och banditer. Han lyckas även få ihop det med sin brors änka Rebecca (Ruth Wilson).

THE LONE RANGER är på många sätt en märklig film. Det är rakt ut sagt en jävla röra: filmen vet inte på vilket ben den ska stå och svajar hejvilt. I en egentligen helt onödig ramberättelse som utspelar sig 1933 berättar en rejält skrynklig Tonto (lite LITTLE BIG MAN-vibbar här) legenden om Lone Ranger för en liten pojke utklädd till just Lone Ranger, något som får oss att tro att det här ska bli en ren familjefilm. Men Verbinskis film svänger mellan att vara en seriös, hård och rå western, och att vara ett frejdigt matinéäventyr med komiska inslag.
Butch Cavendish är alltså kannibal. Han gillar att skära ut hjärtat på fienden och äta upp det - vilket han gör i filmen. Helena Bonham Carter spelar en bordellmamma med träben - hon har fått benet uppätet av Cavendish! Här finns en del skalperingar, våldsamma indianstrider och annat som känns vuxet. Filmens bisarra bordell ser ut att vara hämtad ur en Tim Burton-film.

The Lone Ranger och Tonto är dock två tokfransar i allt det här. Tontos märkliga beteende förklaras med att han blev knäpp efter en tragisk barndomshändelse. John Reid är bara allmänt lustig. Efter alla tuffa fajter i filmen slutar det hela med en lång slutuppgörelse i tjoflöjtstil - ouvertyren till "Wilhelm Tell" och tågjakt, Lone Rider rider Silver på tågvagnarnas tak, Jackie Chan- och Buster Keaton-stunts. Slutet bryter helt mot resten av filmen.
THE LONE RANGER är alldeles, alldeles för lång. Två och en halv timme! Det finns ingen som helst orsak till att den här storyn dragits ut på detta sätt, och jo, det blir lite segt på ett par ställen. Men i övrigt tycker jag att det här är helt okej - och bättre än de flesta av PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna. Johnny Depps Tonto är bara en variant på Jack Sparrow - och han lär nog gå hem hos publiken. Han har de bästa replikerna, medan Armie Hammer är blekare.

Det här är en snygg film, det är maffiga miljöer och glassigt foto, och den produktive Hans Zimmer fläskar på med filmmusik som ibland blinkar till Morricone. Rent allmänt finns här många blinkningar till andra filmer - scenen när Texas Rangers dyker upp i början ser ut att vara plockad från ONCE UPON A TIME IN THE WEST, ombord på ett tåg sjungs det "We shall gather down the river", precis som i DET VILDA GÄNGETS öppningsscener, och åtminstone jag tänker på Alejandro Jodorowskys EL TOPO när Lone Ranger och Tonto rider i en öken och skyddar sig från solen med ett paraply.

THE LONE RANGER hade mått bra av att kortas och stramas åt, men jag skulle inte ha något emot att se ännu en film om den här duon på banditjakt.






(Biopremiär 3/7)