Visar inlägg med etikett William Brent Bell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett William Brent Bell. Visa alla inlägg

torsdag 28 januari 2016

Bio: The Boy

Foton copyright (c) Lucky Dogs
Det är något visst med skräckfilmer om onda dockor. Filmer som MAGIC, DEN ONDA DOCKAN, DOLLS, PIN, och nu senast ANNABELLE. Filmerna är inte alltid så där jättebra; jag var lite för snäll mot ANNABELLE i min recension, men det är onekligen effektivt med kusligt ljussatta dockor, som stirrar på oss med död blick.
William Brent Bell har tidigare gjort den riktigt, riktigt usla THE DEVIL INSIDE - därför kan jag inte påstå att jag hade höga förväntningar på THE BOY. Men jösses, där sket jag mig allt på tummen!
THE BOY är en amerikansk-kinesisk samproduktion, som är inspelad i Kanada - men som utspelar sig i England. Lauren Cohan spelar Greta, som i ett försök att fly från sin våldsamme, före detta pojkvän lämnar USA och far till ett gods i England, där hon ska jobba som barnflicka åt en liten pojke. Greta träffar det märkliga, äldre paret Heelshire, som presenterar henne för sin son Brahms. Det är bara det att Brahms är en docka; en stor docka med blekt porslinsansikte och stirrande blick. Greta börjar skratta, men förstår att det bör hon inte göra. Brahms ska behandlas som en riktig, levande gosse; han ska sitta med vid middagsbordet och få mat framdukad.
Paret Heelshire ska resa bort och därför lämna Greta ensam med Brahms. Hon får ett papper med en lång rad regler hon måste efterfölja - bland annat ska hon läsa högt för dockan, hon ska undervisa i musik, och hon ska alltid ge honom en godnattpuss. Om Greta inte håller sig till reglerna blir Brahms arg, säger fru Heelshire. Självklart struntar Greta i de fåniga reglerna - och då börjar det hända saker i det stora, mörka huset.
THE BOY är ännu en skräckfilm med den låga, snälla PG-13-gränsen. Tydligen ändrades filmen, eventuellt på ett tidigt stadium, för att kunna förses med denna åldersgräns. Men i fallet THE BOY är detta inte ett problem. Den här berättelsen behöver inte våld, blod, svordomar och annat barnförbjudet (i Sverige barnförbjuds den ändå, som all skräckfilm). William Brent Bell har gjort en gammaldags, traditionell skräckfilm, som bygger helt och hållet på stämningar - och han har gjort det bra. Filmfotot är bra och återhållsamt; här finns inga moderna extravaganser och jobbiga, snabba klipp. Faktum är att det här nästan känns som en skräckfilm från 1970-talet, vilket förstås ska tolkas positivt. Okej, det känns även en aning som 1981, eftersom här finns små, små drag av Lucio Fulcis THE HOUSE BY THE CEMETERY.
Lauren Cohan är sympatisk som Greta, vilket är en fördel i sådana här filmer. Antalet övriga medverkande är litet. Rupert Evans spelar Malcolm, killen som äger bygdens lanthandel och som kör ut mat till Greta. Enligt paret Heelshires regler är Malcolm den ende som får komma på besök.
THE BOY är en väldigt effektiv liten film. Den är spännande och kuslig. Jag kände skäggstubbet resa sig vid flera tillfällen. Filmen är ganska lågmäld och fläskar inte på med för mycket effekter, även om här finns ett par så kallade jump scares. Jag tycker att upplösningen och förklaringen till det hela känns tillfredsställande, vilket sällan är fallet i sådana här filmer. THE BOY är betydligt bättre än ANNABELLE.
Svenske Kaj Steveman jobbade med filmens visuella effekter, förtexterna är väldigt snygga, musiken är bra - jag blev minst sagt positivt överraskad av THE BOY.
... För övrigt lär det bli svårt att göra en uppföljare till den här. Men den kommer säkert.








(Biopremiär 29/1)




måndag 5 mars 2012

Bio: The Devil Inside

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
THE DEVIL INSIDE, i regi av William Brent Bell, pressvisades inte i Sverige, inte ens i Stockholm. Det brukar ha sina orsaker.
Denna lågbudgetfilm (den kostade drygt en miljon dollar att göra) blev något av en sensation när den hade premiär i USA tidigare i år. Den gick nämligen upp på första plats på biotoppen och spelade in en fruktansvärd massa pengar - nästan 34 miljoner dollar första helgen!
Konkurrensen måste ha varit kass helgen filmen gick upp. Inte nog med att kritikerna totalsågade filmen, även publiken vände tummen neråt. Det är inte utan att man undrar vad som lockade dem att se filmen till att börja med.
I Malmö gick THE DEVIL INSIDE upp på gigantiska Royal i fredags. Sveriges största duk. Jag såg den igår och det var en märklig upplevelse. Vi var ett 50-tal personer i salongen, som kändes väldigt ödslig. Jag var förstås äldst. Och det vi fick se på duken hade inte där att göra. I synnerhet inte på Royal.
Bells film är ännu en Found Footage-rulle. Eller nästan. Det här är en fejkad dokumentärfilm. Men med tanke på hur filmen slutar (nä, jag tänker inte avslöja det uppenbara slutet här) är det något slags Found Footage-film ändå. Uppenbarligen har någon "hittat" materialet och färdigställt dokumentären. Ju mer jag tänker på det, desto konstigare blir det. Jag lämnar detta därhän.
Om CHRONICLE är den bästa Found Footage-filmen hittills, är THE DEVIL INSIDE den sämsta. Med marginal.
När Isabella Rossi (Fernanda Andrade, som liknar Jessica Alba) var en liten tös, dödade hennes mor Maria tre av kyrkans män på de mest brutala sätt. Det visade sig att mordoffren försökte driva ut en ond ande ur Maria Rossi, som skickades till ett mentalsjukhus i Italien.
Tjugo år senare gör Isabella och filmaren Michael (Ionut Grama) en dokumentärfilm om fallet; om Maria Rossi och exorcism. Isabella har inte träffat sin mor under alla dessa år, så de åker till Rom. Där besöker de en skola för exorcister - av någon anledning pratar alla engelska på skolan, trots att samtliga elever är verksamma inom den katolska kyrkan i Italien. Isabella lär känna två unga präster och tillika exorcister, de är båda engelsmän - den ene är kanske Amerikan, jag minns inte - och de ställer upp och hjälper Isabella.
Isabella får följa med och bevittna och filma en exorcism av en kvinna som häckar i en källare. Hon är besatt av en demon som heter Berith (Berith? Kom de inte på ett bättre namn? Det låter som en hårfrisörska från Svalöv) och krälar runt och virar benen kring sin nacke, och så blir hon tosig och blöder från skrevet och bär sig åt.
Därefter hälsar de på Maria Rossi, som ristat in upp-och-nervända kors på armarna och som efter att först inte känna igen sin dotter blir tosig även hon.
Sedan blir fler och fler tosiga, och efter drygt 70 minuter slutar filmen lika tvärt som MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD. För att komma upp i godtagbar spellängd, är filmen försedd med extremt långsamt rullande eftertexter - de tar ungefär tio minuter på sig.
Några spridda röster från publiken när de lämnade salongen:
"Fy fan vad skitdåligt! Kom, nu går vi till McDonald's."
"Det var den sämsta film jag sett, jag vill aldrig se den igen."
"Ha ha ha, vaffan, fick vi bara se halva filmen?"
"Var det allt? Vad var det här?"
"Men ... Sådär kan den väl inte sluta?"
Om man gör en Found Footage-film eller en mockumentär, är det viktigt att den känns realistisk, att skådespelarna känns autentiska och naturliga. Så är inte fallet i THE DEVIL INSIDE. De här skådisarna är i de flesta fall riktigt dåliga. De verkar hämtade ur amatörteatergrupper, ibland inte ens det, och fäller oftast sina stela, krystade repliker på onaturliga eller lätt teatrala sätt. Det är fullkomligt omöjligt att köpa att detta ska vara "på riktigt". Ingenting övertygar.

Och inte blir det bättre av alla dumheter som förekommer i filmen. Som att de flesta pratar engelska, trots att de är i Italien (som till större delen dock är Bukarest). En av de två prästerna döper ett barn i en stor, italiensk kyrka, och familjen är italiensk, ändå genomför han dopet på engelska.
Nå, men är det otäckt, då? Skrämmande? Tja, tonårstöserna som satt bredvid mig verkade faktiskt livrädda - de satt ofta med uppspärrade ögon och händerna för munnen för att hindra sig från att skrika. Men ibland skrek de - och andra - ändå, eftersom det förekommer en del false scares och effekter avsedda att få publiken att hoppa till. Ni vet, det är mörkt och tyst, och så plöstligt kommer en BÖH!-effekt och ett högt ljud. Det kan vara svårt att inte hoppa till, men det beror ju inte på att det är otäckt.
... Och de där tonårstjejerna blev förbannade även de och tyckte det var skit när filmen plötsligt slutar. Själv kände jag till att filmen har ett abrupt slut, så jag var nyfiken på hur uselt det skulle vara, hur det skulle gå till. Och ja, det är uselt. Det känns som om filmmakarna inte visste hur de skulle avsluta sin historia.
THE DEVIL INSIDE är en ren amatörfilm på alla sätt och har absolut ingenting på biografer att göra. Även DVD-publiken torde bli besviken.
BÖH!







(Biopremiär 2/3)