Bio: Gemini Man

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

1991 spelade Jean-Claude Van Damme tvillingar i actionrökaren DOUBLE IMPACT. 1996 spelade Jean-Claude Van Damme tvillingar i actionrökaren MAXIMUM RISK. 2001 spelade Jean-Claude Van Damme sin egen klon i actionrökaren REPTILICANT.

2019 spelar Will Smith sin egen klon i Ang Lees GEMINI MAN. Att kalla filmen för actionrökare är att ta i. Däremot är filmen ganska rökt.

Will Smith spelar Henry Brogan, 51-årig (detta påpekas två gånger) lönnmördare åt staten. Efter att ha utfört ett mord i Belgien känner han att han fått nog. Han vill lägga krypskyttegeväret på hyllan och pensionera sig. Vilket han även gör. Men det dröjer inte länge innan det dyker upp en mystisk mördare som försöker ta livet av Brogan och den unga agenten Danny (Mary Elizabeth Winstead), som satts på att övervaka Brogan, och alla andra Brogan umgås med. Vem den mystiske mördaren är kommer förstås inte som en överraskning, eftersom bolaget ju gått ut med att detta är en film i vilken Will Smith jagas av sin egen klon. Klonen, som kallas Junior, spelas av Will Smith, som fixats till i datamaskiner för att se yngre ut. Junior har fått sitt uppdrag av den onde agenten Clay Verris, som spelas av Stefan Löfven. Trodde jag först. Sedan tog jag en närmare titt, och konstaterade att det är Clive Owen, som blivit märkligt lik Löfven på äldre dagar. Brogan laddar pickan och ger sig ut för att ta reda på varför man satt en klon på att döda honom.

Manuset till GEMINI MAN är minst sagt uselt. Det är så tunt och oinspirerat att man skulle kunna tro att de tagit fel och filmatiserat ett löst treatment, och inte det färdiga manuset. Dialogen är besynnerligt dålig, vilket får de medverkande skådespelarna att framstå som rätt kassa. Märkligast av allt är att regin är rätt kass. Jamen, det är ju Ang Lee! En högst respekterad regissör som gjort flera riktigt bra filmer. Karln kan ju göra film! Vad har hänt här? Ersattes han av en obegåvad klon?

Värst av allt är att GEMINI MAN är filmad i det nya formatet 3D+, med 120 bildrutor per sekund, och därmed extremt skarp bild - jämför med vanlig, hederlig film, som rullar på med 24 rutor i sekunden. Dock finns de enda biografer som kan visa filmen med 120 bilder per sekund i Asien, i resten av världen visas den med 60 bilder (allt enligt Screen International). Själva 3D:n är nog den bästa sådan jag sett. 3D-djupet är anmärkningsvärt bra, direkt häpnadsväckande. Ett par bilder på ett tåg på en station i filmens inledning är mäktiga - men det är ju inget nytt, det såg vi redan 1895 i bröderna Lumières ETT TÅG ANLÄNDER TILL JÄRNVÄGSSTATIONEN, i vilken hela handlingen avklarades på den föredömliga tiden en minut.

Men! Den superskarpa bilden innebär att filmen estetiskt sett är helt död och livlös. Bilden är kall och trist - GEMINI MAN ser ut som en brittisk eftermiddagssåpa filmad på video. Denna look är förödande. Det ser kort sagt för jävligt ut! I ett pressutskick skryter Paramount med att publiken kommer att befinna sig mitt inne i actionscenerna. Så är det inte alls. Filmens sterila look gör att det ser ut som om vi ser på när skådespelare och stuntmän repeterar actionscenerna, det är som om vi inte ser den riktiga filmen!

Fast gott om actionscener är det ont om. Här finns en hyfsat motorcykeljakt, och en fajt mot slutet är okej, men 3D+-formatet sabbar dessa scener.

GEMINI MAN är antagligen den fulaste actionfilm jag sett på bio. Kombinationen könlöst digitalt filmfoto och riktigt uselt manus, gör att det känns som om jag tittar på en av alla dessa billiga lågbudget-actionfilmer som släpps direkt på DVD, och som inte ens gör de mest actionhungriga fansen glada. Tråkig är filmen också. Fruktansvärt tråkig. Slutscenen är pinsam på riktigt. Ytterligare en mystisk detalj i filmen, är bristen på statister. I flera scener saknas folkliv på gator och torg.

För övrigt finns det en TV-serie från 1976 som heter GEMINI MAN. Ang Lees film har inget med TV-serien att göra. Pilotavsnittet till denna kortlivade serie med Ben Murphy i huvudrollen visades på TV2 1980 under titeln AGENT FÖRSVINNER. Hjälten var nämligen en agent som kunde bli osynlig en kvart i taget.

(Biopremiär 11/10)

Bio: Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Brothers

SUICIDE SQUAD? Snarare SUICIDE TURKEY.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. David Ayer, som står för manus och regi, har tidigare gjort bra filmer som STREET KINGS och FURY, samt skrivit manus till TRAINING DAY. Dessutom kunde den ju knappast vara sämre än MAN OF STEEL och BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE.

Men jösses. BATMAN V SUPERMAN är ett mästerverk jämfört med den här sopiga soppan.
Grundidén är ungefär densamma som i 12 FÖRDÖMDA MÄN, i vilken rötägg och krigsfångar handplockas för ett självmordsuppdrag under andra världskriget. I SUICIDE SQUAD spelar Viola Davis Amanda Waller, en humorbefriad kvinna från någon topphemlig organisation. Hon har fått idén att handplocka ett gäng superskurkar för ett, just det, självmordsuppdrag. Den lea häxan Enchantress (Cara Delevingne) har fått för sig att ta över världen, något hon gör genom att förvandla folk till vad som ser ut som vandrande bajskorvar med acne. Riktigt varför Waller behöver superskurkar till detta förstår jag inte, eftersom bajsmonstren går sönder om man slår dem riktigt, riktigt hårt i huvudet, och Enchantress må ha mäktiga krafter, men även flera svagheter.

Eftersom vi i publiken inte tidigare träffat alla dessa nya rollfigurer - på film, alltså, men kanske i serietidningar - ska de alla presenteras. Således ägnas filmens första 15-20 minuter åt att snabbt, väldigt snabbt, introducera en massa människor i korta scener, i vilka vi både får veta deras ursprung och hur de hamnat i det fängelse där de sitter. David Ayer försöker göra detta så häftigt som möjligt, vilket innebär ett överflöde av text och snabba klipp.

Självmordspatrullen utgörs av Deadshot (Will Smith) och Harley Quinn (Margot Robbie). Okej, gruppen har ytterligare medlemmar, men de är så anonyma att de närmast är biroller. Knappt det. De övriga är Captain Boomerang (Jai Courtney); en australier som kastar bumerang på folk, Diablo (Jay Hernandez), som kan spruta eld med händerna, och Killer Croc (Adewale Akinnuoye-Agbaje), som är hårdhudad och pratar med monsterröst. Precis när de ska ge sig iväg på sitt uppdrag, dyker ytterligare två figurer upp utan att ha presenterats. En snubbe som heter Slipnot (Adam Beach), vars uppgift verkar vara att klättra på väggar och dö på en gång, och en svärdsvingande japanska som kallar sig Katana (Karen Fukuhara), och som inte verkar vara skurk. Alla är så yxiga och tunna att det är omöjligt att engagera sig i dem och deras förehavanden.

Joel Kinnaman spelar Rick Flag, soldaten som ska leda gruppen. Han är kär i dr June Moone - stackaren vars kropp besatts av Enchantress. En av Flags mannar görs av Scott Eastwood - hans roll är så minimal att han närmast är statist. Märkligt.

Deadshot är världens bästa hitman, men eftersom han har en liten dotter han älskar, är han snäll och omtänksam innerst inne. Harley Quinn har länge varit alla okyssta fanboys våtaste dröm, kanske än mer så sedan bilderna på Robbie i rollen började dyka upp. Men frågan är vad hon har i gruppen att göra - hennes enda egenskap är att hon är knäpp. Hon har inga superkrafter eller speciella förmågor. Hon är en före detta psykiater som blev förälskad i Jokern.

Just det, Jokern (Jared Leto) är också med - men han tillhör inte självmordspatrullen. Han är heller inte lierad med Enchantress. Riktigt vad hans roll i det hela är vet jag inte.

Det var länge sedan jag såg en amerikansk storfilm som är så här illa gjord. Filmen är "all over the place", som man säger utomlands. Det är en enda jävla röra. En massa illa skrivna scener staplade på varandra, till synes utan någon större ordning. Ännu sämre skriven dialog. Klippningen är fruktansvärd. Det är ansträngt "häftigt". Actionscenerna, vilka är märkligt få, är besynnerligt taffligt iscensatta. Filmmusiken brölar okänsligt hela tiden, och man har öst på med en lång, lång rad gamla rock- och poplåtar, vilka ofta känns osynkade med det vi ser i bild. Enchantress ser mest ut att stå och dansa boogaloo medan det ryker från hennes axlar.

Det är en farlig massa överspel, främst från Margot Robbie - men i vanlig ordning kör Joel Kinnaman med underspel. Han har ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom och har utstrålning som en kokt slanggurka. Vad är det Hollywood ser i honom?

Finns det inget i filmen jag gillar? Det skulle väl vara Jared Leto som Jokern. Jag tycker att han är en bra Joker - han ligger lite närmare Jokern så som jag vill ha honom. Han är lite åt 70-tals-Jokern, lite åt "Killing Joke"-Jokern på 80-talet - om än inte helt perfekt. Jack Nicholsons tolkning kändes mest som Jack Nicholson (precis som allt annat han spelar), och jag förstod aldrig varför alla hyllade Heath Ledgers "realistiska" tolkning. Jared Letos version är mer en hårdför, handlingskraftig och galen gangster. Den här Jokern förtjänar en bättre film. Vi får väl se om han dyker upp i någon kommande Läderlappenrulle.

Innan vi kunde gå in i salongen där filmen pressvisades, fick vi skriva under ett embargo där vi bland annat lovade att inte avslöja filmens twist. Jag vet allvarligt talat inte vad de menar. Verkligen. Här finns inga twister eller överraskningar. Menar de möjligen de superhjältar som gör cameos? Varför får vi i så fall inte nämna dem? Eller menar de epilogen, som i Marvelstil hintar om något som komma skall?

Det här är ett enda kaos, det här är en röra, det här är dumt, och det är tråkigt. SUICIDE SQUAD är bokstavligt talat bara något färgglatt som rör på sig på bioduken.

  








(Biopremiär 3/8)

Bio: Annie

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Det är inte längesedan INTO THE WOODS gick upp på bio, och som ni alla minns ifrågasatte jag att den filmen går under beteckningen "musikal" - det pratas så lite att den snarare är en opera. Redan nu kommer ännu en musikal, och den här gången är det en traditionell sådan - det är en spelfilm med dialog, och här och var brister rollfigurerna ut i sång.

Seriefiguren Little Orphan Annie skapades redan 1924 av Harold Gray. Gray tecknade serien fram till sin död 1968, då den togs över av andra. Serien producerades fram till 2010 - och jag har aldrig någonsin läst den! 1932 kom en långfilm om lilla föräldralösa Annie, och 1977 kom den ohemult populära Broadwaymusikalen, som John Huston, av alla människor, filmatiserade 1982. Nej, jag har aldrig sett den filmen. För det första gillar jag sällan musikaler, och för det andra: har ni sett hur ungen ser ut? Annie? Jag blir provocerad av hennes utseende! Jag har aldrig förstått vad Statens Biografbyrå menade med "skadligt upphetsande", men fan vet om det inte stämmer in på 1982 års ANNIE. 1995 kom det förresten en TV-film om Annie.

Little Orphan Annie och ... Alfred E Neuman?

2014 års ANNIE, producerad av Will Smith och Jada Pinkett Smith tillsammans med släkt och vänner, gick upp i USA i början av december och kommer alltså till Sverige först nu. Filmen gick inget vidare i USA och kritiken var nedgörande. Will Gluck har regisserat och den största skillnaden mot tidigare versioner, är att Annie nu är en tioårig svart flicka. Det har tydligen även tillkommit några låtar och de gamla, kända melodierna har arrangerats om och moderniserats. Hur pass mycket handlingen har ändrats vet jag inte.

Annie (Quvenzhané Wallis (vad hände med snärtiga artistnamn?)) spelar Annie, som fortfarande är föräldralös och bor på ett konstigt barnhem hemma hos den försupna, före detta popsångerskan miss Hannigan (Cameron Diaz). Hannigan är alltid arg, men Annie är trots detta alltid äppelkäck och positiv. Fast hon kan inte läsa. Hon har heller aldrig gett upp hoppet om att återfinna sina riktiga föräldrar, som dumpade henne på en restaurang när hon var bebis.

Jamie Foxx är miljardären Will Stacks, som siktar på att bli borgmästare i New York. Han är en självisk streber utan mycket hjärta - verkar det som. Rose Byrne spelar hans assistent, som egentligen är hemligt kär i honom. Stacks och Annies vägar korsas, och Stacks illasinnade stab kommer på att det kan bli väldigt bra promotion för Stacks om han låter Annie bo hemma hos sig. Stacks går motvilligt med på detta, och gissa vad - Annies käckhet får honom att smälta. Han har ju känslor trots allt! Men det finns andra som inte vill Annie väl ...

Den nya ANNIE är en svåruthärdlig film. Det är en pina att sitta igenom det här. Annie själv är förstås en extremt irriterande unge, ett präktigt A-barn. Men: filmen är väl egentligen inte värre än andra, liknande musikaler och amerikanska barnfilmer. De brukar ju vara plågsamma. Här i Sverige har dock distributören gjort allt för att filmen ska bli ännu mer plågsam: den är dubbad till svenska. Illa dubbad. TV3-röster. Vad som är konstigt är att man inte dubbat sångerna. Rollfigurerna pratar svenska, men sjunger på engelska med sina egna röster. Och man har inte brytt sig om att texta sångerna! Sångtexterna har med handlingen att göra, men det går alltså inte att uppfatta om man inte kan engelska - och det brukar inte små barn kunna.

Det enda som är kul i filmen är en galapremiär på en ny, påhittad tweenfilm: MOON QUAKE LAKE, en parodi på TWILIGHT och liknande. Mila Kunis, Ashton Kutcher och Rihanna medverkar i denna, och dessa snuttar är mycket bättre än den egentliga filmen. Det finns till och med en hemsida för denna fejkade film, komplett med en fejktrailer - den hittar ni HÄR.

Nå. Även om jag tycker att ANNIE är vedervärdig, kan jag ge mig fan på att många småungar kommer att älska filmen. Och det är ju trots allt till dem filmen är riktad.

... Okej. Jag erkänner. Det var lite trevligt att se Rose Byrne  sjunga och dansa.

(Biopremiär 6/4)

Bio: Focus

Foton copyright (c) Warner Brothers
Will Smith. Vad har han gjort på sistone? När var han med i en framgångsrik film senast? Jag försöker komma på vad jag sett honom i de senaste åren. Det går inte så bra, så jag tittar på hans filmografi - och konstaterar att det mest är en rad floppar och småroller, och småroller i floppar, som WINTER'S TALE och magplasket AFTER EARTH, och MEN IN BLACK 3 var ju inte heller något att hänga i julgranen, Smiths senaste hit var väl HANCOCK, som kom för sju år sedan.

FOCUS har skrivits och regisserats av duon Glenn Ficarra och John Requa (I LOVE YOU PHILLIP MORRIS), och den här filmen lär inte åstadkomma ringlande köer till biograferna eller stanna i minnet. Enligt IMDb är FOCUS "comedy, crime, drama" - men i slutändan är det inget av det. Okej - det handlar om brott, men det är varken roligt eller dramatiskt.

Will Smith spelar Nicky, en conman, det vill säga en svindlare, av rang. Alldeles i början av filmen träffar han på en tjusig blondin; Jess (Margot Robbie), som ragggar upp honom. Det visar sig att hon egentligen tänkt råna honom, vilket Nicky räknat ut redan när hon först dök upp. Av någon anledning fattar Nicky tycke för den till en början klantiga svindlerskan, så de börjar umgås och han tränar upp henne i ficktjuveriets inte så ädla konst, och snart får hon ingå i Nickys gäng. Det här gänget ägnar sig åt minst sagt avancerade svindlerier, det är stölder på hög nivå och kupperna blir allt större och summorna högre. De lever lyxliv medan de lurar stenrika överklassmänniskor. En rejält fet kupp dras igång och snart lurar alla varandra.

Efter pressvisningen hörde jag att några i salongen jämförde med BLÅSNINGEN, som de förstås tyckte var oändligt mycket bättre. Jag har inte sett BLÅSNINGEN på åtminstone trettio år och minns ingenting av den, men det var säkert en både smart och rolig film. FOCUS - Nicky säger flera gånger att det är viktigt att fokusera när man gör det de gör - är varken smart eller rolig. Kupperna de utför är för det mesta ohyggligt långsökta och knappast genomförbara. I synnerhet en märklig blåsning går i lås enbart på grund av ren och skär tur, även om Nicky förklarar hur det gått till och att det var minutiöst planerat. Saker och ting liksom bara händer i den här filmen, det är orealistriskt och otrovärdigt på ett sätt jag inte köper och som mest känns irriterande. Humorn inskränker sig till några unkna sexskämt.

Visst är det flott; filmfotot är glassigt, miljöerna lyxiga, och människorna är vackra. Nicky och Jess får ihop det, och det görs ingen sak av att det är en svart man och en vit kvinna. Jag som svensk tycker förstås inte att det är något märkvärdigt med en sådan detalj, men det är möjligt att en del tappar hakan i det konservativa Amerika. Filmen är Rated R och det känns faktiskt lite konstigt att höra den oftast så snälle och välpolerade Will Smith säga "fuck".

Både Will Smith och australiskan Margot Robbie ska medverka i den kommande superskurkfilmen SUICIDE SQUAD - Robbie ska spela Harley Quinn.

(Biopremiär 6/3)

Bio: After Earth

Foton copyright (c) Sony Pictures

AFTER EARTH innehåller en fantastiskt symbolisk scen: Will Smith sitter i en fåtölj ombord på ett störtat rymdskepp och försöker hålla sig vaken. Det går inte. Han somnar.

Denna scen avspeglar precis hur biopubliken känner sig. Men så är detta också en film av M Night Shyamalan. Den troligen sämste filmregissören som är aktiv idag - åtminstone bland de regissörer som tillåts göra biofilm för stora bolag. Jag begriper inte varför Shyamalan får fortsätta. Hans filmer blir stadigt värre och värre. Vem kan väl glömma - och vem vill väl komma ihåg - hans förra film; THE LAST AIRBENDER?

Fast i det här fallet får vi nog skylla på Will Smith. Inte nog med att han spelar den ena huvudrollen och är en av producenterna. Han har även hittat på filmens story - och det var han som handplockade Shyamalan som regissör. Tydligen är detta en film Will Smith velat göra väldigt länge. Samtidigt är detta ännu ett försöka att göra filmstjärna av sonen Jaden Smith. Det lär pågabläran inte bli med den här rullen.

Jordens invånare har tvingats lämna sin hemplanet och flyttat till planeten Novus Prime. Men där är inte allt frid och fröjd. Stora monster anfaller titt som tätt, monster som kan känna av människors fruktan och på så sätt hitta dem. Tusen år efter flykten från Jorden är general Cypher Raige (Will Smith) en legend. Han kan inte känna fruktan - således kan monstren inte hitta honom. Cyphers son Kitai (Jaden Smith) går på militärskola och vill avancera, vilket han inte lyckas med.

Men så bär det sig inte bättre än att far och son Raige kraschlandar med sitt rymdskepp på en mystisk planet bebodd av allehanda odjur. Jorden! Cypher skadas, så lille Kitai kutar ensam ut i naturen för att leta upp en nödsändare så att de kan få hjälp. Överallt hotar faror, så ny ska Kitai minsann få visa vilken fullfjädrad soldat han här.

AFTER EARTH är en makalöst tråkig film. Det här är osannolikt trist och sövande. Visst är vissa scenerier tjusiga, men det räcker inte för att rädda en så här tunn och samtidigt tungfotad film. Handlingen är fullkomligt ointressant. Under i stort sett hela speltiden springer Kitai omkring i skog och mark. Ibland klipps det till Cypher, sittande i en fåtölj. Striderna med djur och monster är oengagerande - bland annat beroende på att Jaden Smith är trist och rätt irriterande. Då och då ploppar det upp pretentiösa återblickar till Kitais barndom. Dessa gör bara filmen ännu tristare. Denna tristess understryks av James Newton Howards sövande musik.

För första gången på decennier har vi här en Will Smith-film som inte placerade sig på biotoppens förstaplats i USA, där AFTER EARTH hade premiär förra veckan. Denna groteskt svindyra film fick nedgörande kritik och den stora publiken uteblev. Branschpressen skrev att filmen måste funka riktigt, riktigt bra utomlands för att den ska kunna spela in utgifterna.

Det lär den inte göra.

AFTER EARTH är hemsk.

(Biopremiär 7/6)

Bio: Men in Black 3

Foton copyright (c) Sony Pictures

Jag vet inte varför, men någon gång 1990 införskaffade jag den amerikanska serietidningen Men in Black; en trenummers miniserie från independentförlaget Aircel. Jag gissar att jag köpte grisen i säcken; jag bara beställde den från en katalog utan att ha sett vare sig omslag eller inlaga. Jag tyckte nog att konceptet verkade intressant. Men tidningen gjorde inget som helst intryck. Serien, av Lowell Cunningham och Sandy Carruthers, var lika trist som övriga, slarviga grejor Aircel gav ut. Aircel köptes efter ett par år av Malibu Comics, och kort därpå köpte Marvel Comics upp Malibu.

När filmen MEN IN BLACK kom 1997 kopplade jag först inte att den var baserad på den gamla Airceltidningen. Visst var konceptet detsamma, folk hette likadant, men det kändes för osannolikt att Hollywood skulle göra en storfilm baserad på den där lilla bortglömda tidningen. Dessutom stod det något om "based on the Marvel Comic" i förtexterna. Eller om det nu var eftertexterna. Men jodå. Det stämde.

Jag har inte sett den första filmen på väldigt länge. Jag vill minnas att jag tyckte den var rätt kul. Film nummer två kom 2002 och jag har för mig att jag tyckte att den var bättre än ettan, men det var jag nog ensam om. Jag har inte sett den sedan den kom.

När nu del tre kommer, har det alltså gått tio år sedan senast. Det är inte utan att jag undrar varför man tvunget ville göra en MEN IN BLACK 3. Fanns det verkligen en efterfrågan? Och en stor del av målgruppen var ju knappt född när den första filmen kom.

Liksom tidigare står Barry Sonnenfeld för regin och filmen öppnar med att en ond och enarmad skurk; Boris the Animal (Jermaine Clement), rymmer från en fängelse på månen, där han suttit inspärrad i över fyrtio år. Han är besatt av hämnd - han ska döda den som sköt av honom armen. Denna person är K (Tommy Lee Jones, förstås). Eftersom Boris även vill få armen tillbaka är planen att med hjälp av en liten manick åka tillbaka i tiden och döda K innan han hinner vanställa Boris.

J (Will Smith, förstås, i sin första film på fyra år) är ute på uppdrag tillsammans med K, men när J nästa dag anländer till MIB:s kontor är det ingen som vet vem K är. Till slut berättar nya chefen O (Emma Thompson) att K dött fyrtio år tidigare. Historien har skrivits om utan att J märkt det. Onda rymdvarelser börjar plötsligt att invadera Jorden, så för att stoppa detta samt väcka liv i K, måste J få tag på tidresemanicken, åka tillbaka till 1969, stoppa Boris och rädda K.

Sagt och gjort. J hamnar i 1969 och det dröjer inte länge innan en ung K (Josh Brolin) dyker upp. Förvirring uppstår innan de två börjar samarbeta för att stoppa Boris, som det plötsligt finns två av.
Josh Brolin är väldigt bra som en ung Tommy Lee Jones. De har onekligen likartade drag och de pratar likadant. Fast jag kan inte påstå att Brolin ser ut att vara 29, som K hävdar att han är. Jag inbillar mig att Will Smith ser likadan ut som han alltid gjort - men han och Brolin är lika gamla. De är 44. Och Brolin ser ut att vara 44. Vilket Smith inte gör. Tvättar han sig med balsameringsvätska?

Som helhet är MEN IN BLACK 3 inget speciellt. Den känns onödig och lite halvtrist. Här och var blänker det till, det dyker upp lustiga rymdvarelser, Emma Thompson är rolig, och visst lyckas Smith, Jones och Brolin skjuta iväg några oneliners. Men filmen är saggig och ointressant. Man har inte gjort något av det faktum att en stor del av filmen utspelar sig 1969. Det första som händer J detta årtal är att två rasistiska poliser behandlar honom illa, eftersom en svart man omöjligt kan bära dyr kostym och köra en flott bil. Sedan hamnar de på The Factory, där Andy Warhol och New Yorks innefolk festar loss (kul idé). Slutuppgerelsen sker på Cape Canaveral när månraketen ska skjutas upp. Men det är allt. J råkar inte ut för några kulturkrockar och 60-talsmiljöerna är för få.

MEN IN BLACK 3 är hyfsat underhållande och lättglömd. Den är även i 3D, men som så ofta är fallet märks detta faktum knappt alls.

(Biopremiär 23/6)