Bio: The Revenant

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Revenant betyder bland annat att man återvänder från det döda. Ordet är också en populär filmtitel. På 1990-talet visade vi en vampyrfilm med Udo Kier som hette REVENANT (den döptes senare om till MODERN VAMPIRES) på Fantastisk Filmfestival. På hyllan bakom mig står en annan, hittills osedd vampyrfilm från 2009, som heter THE REVENANT. Det finns ytterligare en lång rad filmer med denna titel - och nu har vi ännu en.

De Oscarsnominerade filmerna väller in, och Alejandro G Iñárritus THE REVENANT är en av storfavoriterna - den är nominerad till hela tolv statyetter, bland annat i kategorierna Bästa film, Bästa regi, Bästa filmfoto, Bästa manliga huvudroll, och bästa manliga biroll. Åtminstone en Oscar lär filmen kamma hem - den för filmfoto. Emmanuel Lubezkis foto är nämligen enastående. Tilldelas han priset, blir det för tredje gången på raken - eftersom han Oscarbelönades för BIRDMAN (2014) och GRAVITY (2013).

För bara ett par veckor sedan hade westernfilmen THE HATEFUL EIGHT biopremiär. Här kommer ännu en western - och en film som skiljer sig en hel del från Tarantinos senaste bidrag i genren, vilket i sin tur skilde sig från de flesta andra westernfilmer. Iñárritu har gjort ett existentiellt vildmarksdrama.

Leonardo DiCaprio spelar pälsjägaren Hugh Glass, som tillsammans med sin son; halvblodet Hawk (döpt efter seriefiguren Hawk, Son of Tomahawk?), och ett gäng råbarkade karlar befinner sig djupt inne i vintriga skogar, när de anfalls av indianer och tvingas fly. Kort därpå attackeras Glass av en björn och blir svårt skadad. Pälsjägarna måste fortsätta sin färd och tvingas lämna Glass i skogen, men tre män stannar kvar för att ge Glass en ordentlig begravning när han väl dör: Hawk (Forrest Goodluck), den unge Bridger (Will Poulter), och den skalperade och bindgalne indianhataren Fitzgerald (Tom Hardy). Den sistnämnde är inte alltför förthust i Glass. Han lurar och hotar Bridger och de begraver Glass levande, för att genast bege sig mot ett fort. Glass är förstås inte död. Han kravlar ur graven, och trots att han är både svårt skadad och helt ensam i vildmarken, är han besatt av att hitta Fitzgerald och hämnas.

THE REVENANT är en rå, våldsam och blodig film. Samtidigt är det här allt annat än en "rak" äventyrsfilm. Den egentliga huvudrollen innehas av Naturen med stort N. Det är mäktiga bilder. Vid ett flertal tillfällen stoppar Iñárritu in mer eller mindre surrealistiska och poetiska drömsekvenser. Dessa hade jag kunnat vara utan; det känns mest pretentiöst och utstuderat konstnärligt. Hjältens återuppståndelse känns igen från inledningen på DJANGO, KILL! IF YOU LIVE, SHOOT! från 1967.

Filmen är fullständigt humorbefriad, dyster, ibland nästan deprimerande. Den dystra stämningen förstärks av Alva Notos och Ryûichi Sakamoto. Det är långt och långsamt, men hela tiden spännande och fascinerande.

Efter THE HATEFUL EIGHTs premiär hamnade jag förstås i några diskussioner om filmen. Många klagade på att samtliga rollfigurer i Tarantinos film är osympatiska och att det är omöjligt att bry sig om dem; man struntar i hur det går för dem. Jo, så är säkert fallet - men Tarantinos rollfigurer är köttiga, och dialogen är välskriven och bitvis rolig. Dialogen i THE REVENANT är knapp, det pratas inte så mycket, rollfigurerna presenteras inte närmare, de flesta är osympatiska, och nej, det är lite svårt att bry sig om de här karlarna. Vilket dock inte hindrar det här från att vara en bra film.

Jag är väldigt glad att jag inte var med på inspelningen av THE REVENANT. Jag avskyr snö, jag avskyr skog och vildmark, och jag hatar våta kläder. Det måste ha varit vidrig att spela in den här. Jag satt ofta och undrade hur kallt det är i filmen. Rollfigurerna envisas med att med jämna mellanrum traska ut i- och ibland till och med simma i den kalla floden, medan de fortfarande är iförda kläder och pälsar. Jag tycker att kläderna borde frysa till is. Men kort därpå kurar de ihop sig för att värma sig under de nyss dyblöta skinnen.

Jag tycker att THE HATEFUL EIGHT är en bättre film - men det är nog en smaksak. Jag har alltid föredragit revolvermän och prisjägare framför pälsjägare.  När jag såg FAMILJEN MACAHAN på TV på 1970-talet gillade jag jakten på den snabbskjutande och oskyldigt anklagade Luke Macahan bättre än Zebs förehavanden med Satangkai.

(Biopremiär 29/1)

Bio: The Maze Runner

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

De amerikanska filmproducentrerna rotar allt djupare i boklådorna för att hitta rafflande ungdomsböcker att filmatisera. Harry Potter- och Twilightböckerna filmatiserades relativt omgående efter att de kommit ut, men i många fall har jakten på en ny mastodontfranchise lett till att man dammat av gamla, bortglömda saker. Boken "Ender's Game", vars filmatisering 2013 floppade, kom redan 1985, och den nu aktuella "The Maze Runner: I dödens labyrint" av James Dashner kom 2007 - och i svensk översättning först nu inför filmpremiären.

Jag har inte varit alltför positiv till de tidigare filmer av den här sorten som kommit de senaste åren. Jag tycker att HUNGER GAMES-filmerna är för bleka, vissna och ospännande. Jag tyckte bättre om DIVERGENT, även om den inte är något att hoppa högt över. Långfilmsdebuterande regissören Wes Balls THE MAZE RUNNER skiljer sig en aning från nyss nämnda filmer, eftersom dess antagonist inte är en tonårstjej - och målgruppen är blandad, det här är inte främst riktat mot unga flickor. Det är en klar fördel som filmen vinner på - och även om åsikterna var blandade efter pressvisningen erkänner jag glatt att jag gillade filmen. Det hade jag inte riktigt räknat med!

Dylan O'Brien spelar ynglingen Thomas, som med minnesförlust vaknar upp i en hiss på väg uppåt. Han hamnar ute i vildmarken, där ett gäng tonårskillar tar emot honom. De är alla fångar där, ingen minns hur de har hamnat där - och de är omgärdade av höga murar. Bakom dessa murar döljer sig en labyrint - en mekanisk labyrint som förändras varje natt.

Några modiga killar har utsetts till "maze runners" - de beger sig in i labyrinten för att utforska den och försöka hitta en utväg. Förutom den överhängande risken att gå vilse, kan man även dödas av de otäcka, till hälften mekaniska varelserna som kallas grievers. Livet med pojkarna i lägret är inte heller en dans på rosor; där utkämpas maktkamper. En kille som kallar sig Gally (Will Poulter) är något slags självutnämnd ledare, Thomas Brodie-Sangster spelar Newt, som inser att Thomas troligen är en bättre lämpad ledare.

Så en dag skickas en tjej som heter Teresa (Kaya Scodelario) upp med hissen. Hon är den enda tjejen - och tydligen ska hon vara den sista som anländer. Och det verkar som om hon och Thomas kände varandra innan de fick sina minnen raderade.

Jag har alltid varit förtjust i sådana här berättelser. Enorma, märkliga städer och byggnader som verkar leva egna liv, som bär på djupa mysterier. Alex Proyas gjorde den kanske inte helt lyckade DARK CITY, om en stad som förändras, och på 1980-talet kom Francois Schuitens och Benoît Peeters seriealbumsvit Les Cités Obscures, som inleddes med "Samaris murar"; ett album som gjorde stort intryck på mig när det publicerades på svenska.

Wes Ball har tidigare främst jobbat med set design och visuella effekter - och labyrinten i den här filmen är en imponerande och fantasieggande skapelse. Filmen står och faller med den. I övrigt är det här något slags korsning mellan "Flugornas herre" och filmen CUBE, om ni nu minns den. Slutet är rätt klyschigt och inget vidare (här medverkar Patricia Clarkson), men fortsättning följer - och fram tills dess är det spännande och underhållande.

Filmen är lite tuffare än övriga tonårsfilmer av det här slaget; hade THE MAZE RUNNER kommit på 1980-talet hade det varit en blodig Schwarzeneggerfilm. Nu är det dock 2014 och majoriteten actionfilmer mildras för att kan förses med åldersgränsen PG-13, så att barn och ungdomar kan se dem. I Sverige har dock THE MAZE RUNNER blivit barnförbjuden. Detta är synnerligen märkligt. Så här står det på Statens Medieråds hemsida: "Framställningen innehåller skräckinslag med en hotfull och ödesmättad stämning, närgånget skildrat våld, suggestiva mardrömsscener och starka nyhetsinslag med lidande människor. Detta i kombination med instängda och utsatta barn och ungdomar i uppslitande situationer bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet hos barn under 15 år." Det här låter inte klokt. Visst, filmen är tuffare än HUNGER GAMES och DIVERGENT, men det är fortfarande en "snäll" film riktad till ungar. Nu kan dessa inte se filmen på bio - så de kommer väl att sitta hemma och ladda ner den illegalt istället. Samtidigt förses en hel del betydligt mer våldsamma och vuxna filmer med 11-årsgräns. Det är väldigt märkligt, det här.

I vilket fall: jag tycker att THE MAZE RUNNER är en överraskande bra och spännande film!

... Och alla filmer som innehåller repliken "... Or die trying!" är per automatik bra.

 

(Biopremiär 19/9)

Bio: Familjetrippen

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Ibland kommer det en film som förändrar filmhistorien, ja kanske till och med världshistorien. En film som får oss att se på omvärlden med andra ögon, på oss själva med andra ögon. Som får oss att bli bättre människor.

Just en sådan film är DODGEBALL-regissören Rawson Mashall Thurbers FAMILJETRIPPEN.
Under årets filmdagar i Malmö visades 28 filmer, varav det var möjligt att se 14. Jag såg förstås 14 - och antingen var det ett svagt år, eller så gjorde jag dåliga val. För FAMILJETRIPPEN var nämligen den klart bästa filmen jag klämde under Filmdagarna. Och då är detta en vanlig amerikansk tramskomedi.

Okej. Jag ska nog inte säga vanlig. FAMILJETRIPPEN är nämligen årets roligaste film! Har jag påstått detta om någon annan film i år? Det är mycket möjligt - men glöm eventuella tidigare påståenden. Thurbers film brädar allt!

Jason Sudeikis spelar David Clark, en trevlig, schysst kille - som dealar knark. I huset han bor i träffar han på den korkade och naive tonåringen Kenny (Will Poulter) och tack vare honom blir David av med hela sitt knarklager. David dealar år en rejäl slempropp som heter Brad (Ed Helms), som har ett gigantiskt, lyxigt kontor med ett akvarium med späckhuggare. Brad blir förstås inte glad, men David får chansen att gottgöra det hela. Om Brad kör ner till Mexiko och hämtar en liten leverans gräs är Brad villig att glömma skulden.

David kommer på att tullen i princip aldrig kollar svenniga familjer i husbil, så han ser till att sätta ihop sin egen fejkade familj som tilldelas namnet Miller. I Davids hus bor strippan Rose (Jennifer Aniston), som är sur och tvär. Hon får bli fru Miller, Kenny blir sonen, medan den asociala rymlingen Casey (Emma Roberts) får agera dotter. De här fyra är fullständigt inkompatibla med varandra.

Resan ner till Mexiko funkar hyfsat, men där visar det sig att den lilla leveransen är fullkomligt enorm och fyller hela husbilen. Dessutom har Brad blåst David; det är egentligen en annan gangster som ska hämta gräset. Således får familjen Miller ett gäng onda mexikaner efter sig. De tvingas även slå följe med den jönsigt svenniga familjen Fitzgerald.

... Och detta blir fruktansvärt roligt. I stort sett allting i FAMILJETRIPPEN är skitkul. Rollfigurerna. Situationerna. Replikerna. Skådisensemblen. Jag skrattade så att jag satte gratiskaffet och bjudgodiset i vrångstrupen. Filmen är vulgär utan att gå över gränsen och bli plump. Den är tramsig utan att bli barnslig. Den är precis så som fjantkomedier ska vara!

Filmen har blivit väldigt omtalad på grund av en scen där Jennifer Aniston strippar. Jodå. Hubba-hubba. Den scenen kan väcka liv i döda. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: hon har ju verkligen gått och blivit en MILF, den där Aniston. Förr tyckte jag inte att hon var något vidare. Hon blommade upp rejält efter 40. Wow. Fast hon är ju fortfarande yngre än jag. Hm. Den ene mannens MILF - den andre mannens lammkött.

Har jag ingenting att anmärka på? Nja, det skulle väl i så fall vara att det hela i vanlig ordning leder fram till det vanliga amerikanska budskapet om att kärnfamiljen är det viktigaste av allt. Visst är det även förutsägbart med den vänskap och romantik som uppstår, men det är väl ingen som förväntar sig något annat.

FAMILJETRIPPEN är en hit. Jag vill se om den. Nu.

(Biopremiär 20/9)