Visar inlägg med etikett Wes Anderson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Wes Anderson. Visa alla inlägg

torsdag 3 maj 2018

Bio: Isle of Dogs

Foton copyright (c) 20th Century Fox
Jag hade inte tänkt se ISLE OF DOGS. Verkligen inte. Men jag hade ett ärende i stan en stund efter pressvisningen, så jag gick och såg filmen ändå.
Varför ville jag inte se ISLE OF DOGS?
Därför att det är en film av Wes Anderson!
Jag vill inte påstå att jag hatar Wes Anderson. Han är liksom ingen nordkoreansk ledare värd att hata. Men jag tycker verkligen illa om Wes Andersons filmer. De är genuint irriterande - på samma sätt som filmer av Spike Jonze och Michel Gondry brukar vara (vilket jag påpekat i tidigare recensioner av filmer av dessa herrar).
Wes Anderson gör något slags bisarra barnprogram för en vuxen publik, filmer som lyckas bli pretentiösa trots barnslighet och tramsiga inslag. En orsak till detta är det distanserade berättandet. Det går inte att engagera sig i handling och gestalter. Det "konstnärliga" kommer i vägen för hjärta och själ.
Jag har dock vänner som faktiskt älskar Wes Andersons filmer. Jag förstår dem inte. Andersons förra film; THE GRAND BUDAPEST HOTEL, blev en förhållandevis stor framgång - vilket jag finner obegripligt.
År 2010 hade Wes Andersons dockfilm DEN FANTASTISKA RÄVEN svensk premiär. Andersons nya film; alltså ISLE OF DOGS, är även den en dockfilm.
Ärligt talat: jag ville gå redan efter tre minuter. Redan under öppningsscenerna kände jag att det här inte var en film för mig. Filmen irriterade på en gång.
ISLE OF DOG utspelar sig i Japan och dialogen är delvis på japanska. Wes Anderson har fått en del kritik för detta - eftersom inga japanska bolag eller intressenter är inblandade i filmen, som inte heller är gjord i Japan. Några har kallat filmen rasistisk på grund av detta - men kom igen, Anderson kan väl få göra en film som utspelar sig i Japan om han vill det?
Alla hundar har drabbats av ett märkligt virus och en ond, korrupt borgmästare ser till att skicka alla hundar till Sopön; en soptipp ute i havet. En liten pojke letar efter sin hund Spots, som ska finnas på Sopön. Pojken flyger dit i ett flygplan, men kraschar. Han blir kompis med hundarna som bor där, de ska försöka ta sig därifrån, ett botemedel mot viruset måste hittas, borgmästaren måste störtas, och Spots ska hittas.
Eller hur det nu var.
Tempot är väldigt långsamt. Ibland är filmen helt stillastående. Filmen är märkligt allvarlig och den humor som eventuellt finns där märks inte av alls. Eller så är det väl bara jag som inte tycker att roligheterna är roliga. Dockorna är rätt fula, men jag gillade det japanska trummandet på soundtracket.
"Men förstår du inte filmen?" utbrister kanske en del. "Allegorin? Det den har att säga om oss människor?" Men eventuella budskap gör inte ISLE OF DOGS mindre tråkig och irriterande.
Rösterna görs av bland andra Bryan Cranston, Edward Norton, Bob Balaban, Bill Murray, Jeff Goldblum, Harvey Keitel och Scarlett Johansson, och det är ju trevligt. Minsann om inte Yoko Ono också medverkar.
... Men det enda jag tycker är roligt med ISLE OF DOGS, är att de ska arrangera speciella hundvisningar av filmen på Capitol i Göteborg. Man kan alltså ta sin hund med sig på bio!
Tekniskt sett är ISLE OF DOGS välgjord, vilket gör att jag kan sätta nedanstående betyg.
 








(Biopremiär 4/5)


tisdag 16 juni 2015

Bio: She's Funny That Way

Foton copyright (c) Noble Entertainment
För ett par månader sedan såg jag om jag på GO'DAG YXSKAFT och PAPER MOON, två klassiker av Peter Bogdanovich från 1972 och '73, varav den sistnämnda fortfarande är väldigt bra. Efter att ha sett dessa funderade jag på vad Bogdanovich har haft för sig den senaste tiden. Det känns ju som om det varit tyst sedan MASK (1985) och TEXASVILLE (1990). Jag tittar på hans filmografi och konstaterar att han regisserar kontinuerligt - men det handlar mest om TV-filmer.
Nu är han i alla fall tillbaka på bioduken med en New York-komedi, producerad av Wes Anderson och Noah Baumbach. Jag skulle vilja beskriva SHE'S FUNNY THAT WAY på följande sätt:
Tänk er att Stefan & Krister sitter någonstans i Halland och funderar på ett nytt lustspel. De kommer på att de kan göra en buskisversion av PRETTY WOMAN. Men  så slår det dem att de ju alltid får så dålig kritik på tidningarnas kultursidor, där de oftast hånas. Därför anlitar de Woody Allen som manusförfattare. Han ställer upp billigt om han slipper jobba mer än tre dagar på manuset.
... Självklart hittar jag bara på. Men det är så här Peter Bogdanovichs nya film känns. Det här är en väldigt irriterande film som i princip inte är rolig alls. I stort sett varenda scen, varenda rollfigur, varenda vändning i handlingen är avsedd att vara hysteriskt rolig - men ingenting funkar.
SHE'S FUNNY THAT WAY ramas in av en intervju med den nya, unga filmstjärnan Isabella Patterson, som spelas av den engelska skådespelerskan Imogen Poots. Jag satt filmen igenom och undrade vad det var för konstig dialekt hon pratade - antingen var det det sämsta försök till New York-accent jag hört, eller så talade hon något slags extremt genuin accent. Det låter som om hon har talfel. Det visade sig alltså att hon lagt sig till med det konstiga uttalet. Oavsett vilket är Poots fruktansvärt irriterande.
Isabella, som kallas Izzy, berättar om hur allt började. Hon jobbade under namnet Glo Stick som call-girl, och blev en dag anlitad av Broadwayregissören Arnold (Owen Wilson) - varför den gifte Arnold anlitar call-girls framgår inte riktigt, det verkar mest vara en normal grej män gör när de är ensamma. Izzy har skådespelardrömmar och går på provspelning. Det visar sig vara Arnolds nya pjäs, som har Arnolds fru Delta (Kathryn Hahn) och filmstjärnan Seth (Rhys Ifans) i huvudrollerna. Izzy chockas av att Arnold är regissören. Arnold chockas ännu mer av att hon dyker upp. Izzy blir kär i manusförfattaren (Will Forte), vars flickvän är Izzys stirriga terapeut (Jennifer Aniston). En gammal gubbe som brukade anlita Izzys tjänster är kär i henne och låter henne skuggas av en privatdetektiv - som visar sig vara far till en av de inblandade.
I den här filmen är alla släkt med alla - åtminstone verkar alla känna alla. Humorn bygger på förvecklingar modell fars på valfri privatteater. Flera spelar över. Det babblas oavbrutet. Folk pratar i mun på varandra. Man ska tänka Oh, vad tokigt, nu är Delta på väg till Arnolds hotellrum, och han har gömt en rysk call-girl (Lucy Punch) i badrummet, eftersom hon gått fel, hon skulle egentligen till den förälskade gubben, som finns i rummet intill, och i rummet mittemot finns manusförfattaren och Izzy! För att inte tala om hur tokigt det blir när alla ovetande om varandra råkar gå till samma restaurang.
Filmen räddas en aning av de medverkande, och förutom de skådisar jag nämnt, får man se en oändlig rad känt folk dyka upp i småroller: Michael Shannon, Colleen Camp, Cybill Shepherd, Tatum O'Neal, Joanna Lumley, Scott Campbell, Bogdanovich själv, och i sista scenen stövlar Quentin Tarantino in som sig själv och pratar om en Sonny Chiba-festival.
Arnold pratar ofta om att man istället för att ge nötter till ekorrarna, ska man ge ekorrar till nötterna. Filmen är producerad av Squirrels to the Nuts LLC - och detta har man lyckats stava fel till i eftertexterna! Mot slutet av dessa står det "Squirrels the the Nuts LLC".
Jag kan tyvärr inte komma på någon större anledning att se SHE'S FUNNY THAT WAY.
Det hade nog blivit bättre med Stefan & Krister.
  







(Biopremiär 20/6)

-->

fredag 21 mars 2014

Bio: The Grand Budapest Hotel

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Nu är det åter dags för mig att vara gubbjäveln som går mot strömmen. Det händer ju lite då och då - och i synnerhet när vissa omhuldade regissörer är i farten. Som Michel Gondry, Spike Jonze - och som i det här fallet Wes Anderson. Tre regissörer jag gärna klumpar ihop och som jag ofta har svårt att hålla isär. Tre regissörer jag aldrig gillat, tvärtom har jag irriterat mig på deras verk; deras kombination av crazy och konstnärlighet som mest känns krystat pretentiöst.
THE GRAND BUDAPEST HOTEL är Wes Andersons största kommersiella framgång hittills; fiolmen är en så kallad limited release i USA, men den tilltänkta publiken - och fler än de - har gått man ur huse. En god vän hävdade att till och med jag bör gilla filmen och tycka att den är rolig. Pressvisningen i Malmö slog publikrekord. Intresset var massivt.
Beklagar. Jag gillade inte filmen den här gången heller. Jag tycker inte att det här är speciellt mycket bättre än DEN FANTASTISKA RÄVEN och MOONRISE KINGDOM, vilka båda fick två syndiga dvärgar i betyg av mig.
Större delen av filmen berättas i en flashback within a flashback. Tom Wilkinson spelar en man som berättar om när han på 1980-talet besökte The Grand Budapest Hotel i ett fiktivt öststatsland och där träffade hotellets ägare (F Murray Abraham), som berättar om när han började som hisspojke där under mellankrigstiden. Huvudperson då är Gustave H (Ralph Fiennes), concierge på hotellet. Gustave får ärva en värdefull renässansmålning och en massa intriger uppstår.
Tempot i filmen är högt, väldigt högt, och det liknar Andersons animationer. Men mest ser det ut som om en maskeradlåda har exploderat. Färgerna är knalliga, skådisarna ser ut att vara utklädda, de flesta spelar över så att det visslar om det, det är rätt studentikost, och känns mest som ett bisarrt barnprogram med för hög budget.
En farlig massa skådisar poppar upp framför kameran: Adrien Brody, Willem Dafoe, Bill Murray, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Jude Law, Edward Norton, Soirse Ronan, Léa Seydoux, Tilda Swinton, med flera. Alla utspökade.
Min mormor brukade kalla sådant här "glyttatrams". Fast enligt henne var höjden av glyttatrams Helan & Halvan och Nils Poppe. Min farmor tyckte precis tvärtom, allt som var gammalt och speciellt allt som var svartvitt var per automatik bra. Han satt en kväll och såg VARULVEN bara för att den var svartvit. Hon hade ingen aning om vad det var, och blev väldigt förvånad när huvudpersonen plötsligt blev hårig och bet folk. Dagen efter sa hon "Såg ni filmen igår? Som han ble'!".
Det där sista hade förstås inget med Wes Anderson att göra.
Mer än att jag tycker att han ägnar sig åt glyttatrams.








(Biopremiär 21/3)

-->



tisdag 5 juni 2012

Bio: Moonrise Kingdom

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Det finns vissa kulturyttringar och former av humor jag har väldigt, väldigt svårt för. Detta innebär att jag har väldigt, väldigt svårt för filmskapare som ägnar sig åt filmer inom just de ramarna. Charlie Kaufman är en av dem. Michel Gondry en annan. Spike Jonze en tredje.
Och så har vi Wes Anderson.
Många av filmerna de här herrarna gör, är något slags distanserade, stiliserade, ironiska, pretentiösa, överdesignade independentkomedier, avsedda för grubblande och eventuellt hämmade intellektuella av ett slag som främst hittas i New York och på olika seriösa filmfestivaler världen över. Som till exempel Cannes, där MOONRISE KINGDOM agerade öppningsfilm förra månaden. Märkliga filmer som jag omöjligt kan engageras i och som jag ofta tycker har en tendens att bli fjantiga - på fel sätt. Ni vet, ungefär som när en del så kallade seriösa teatergrupper får för sig att satsa på komedi eller barnteater utan att riktigt veta hur de ska göra och utan att ha fallenhet för det. Det blir fel. Och irriterande. Som när Spike Jonze gjorde världens sämsta barnfilm TILL VILDINGARNAS LAND. Eller Andersons dockfilm som varken var barn- eller vuxenfilm; DEN FANTASTISKA RÄVEN.

MOONRISE KINGDOM är en barnfilm för vuxna. Eller en vuxenfilm för barn. Eller en familjefilm för folk utan familjer. Året är 1965 och spelplatsen en ö någonstans i New England. Jared Gilman spelar den introverte, överintelligente tolvårige, föräldralöse pojkscouten Sam, som en dag rymmer från ett scoutläger. Övriga scouter - anförda av Edward Norton - polis, ett skrå som inskränker sig till Bruce Willis, liksom föräldrar och andra genomsöker ön.
Det visar sig att Sam förälskat sig i den jämngamla och introverta Suzy (Kara Hayward) och de unga tu har rymt till en strand där de slagit läger och byggt sig en egen värld; Moonrise Kingdom. Men säg den lycka som varar för evigt. De upptäcks och de sociala myndigheterna (representerade av Tilda Swinton helt klädd i blått) vill spärra in Sam på en ungdomsanstalt. Suzys stränga föräldrar (Bill Murray och Frances McDormand) är inte heller glada och förbjuder dottern att någonsin träffa Sam igen.
Men i sann amerikansk anda - rättare sagt, i sann, gammaldags Hollywoodanda - bestämmer sig rättrådiga scouter och poliser för att hjälpa det förälskade unga paret.
MOONRISE KINGDOM innehåller en del roliga scener. Små knasiga insidenter. Ett par kul rollfigurer. Även Harvey Keitel dyker upp som stenhård scoutledare. Kärlekshistorien mellan Sam och Suzy är rätt gullig, i synnerhet en ... romantisk scen på stranden. Edward Norton är bra. Jag gillar i synnerhet sättet han håller sin cigarrett på på.

Det här är en lättsam och smått roande film, men som helhet fungerar det inte. När Wes Anderson satt ihop dessa småroliga scener har det inte blivit något annat än samma lätt irriterande och pretentiösa film som vanligt. Okej, lite bättre än vanligt. Men ändå. Det hela är för distanserat för att jag ska kunna engagera mig. Allting känns alldeles för sökt, all dialog är sökt. Iscensättningen är sökt. Några av rollfigurerna är lite för skruvade på ett "konstnärligt" sätt. Flera gånger river man den fjärde väggen och folk tittar ut på oss i publiken, då och då ploppar det även upp en berättare vänd till oss åskådare.
Sådant här går hem hos väldigt många filmkritiker. Det går även hem på filmfestivaler. Intellektuella fransmän älskar sådant här. Om du tillhör de som älskar Wes Anderson, lär du bli nöjd. Filmen innehåller allt du kan begära från Wes Anderson. Själv satt jag hela tiden och tänkte på denna minst sagt träffande parodi:

... För MOONRISE KINGDOM är verkligen precis som denna fejktrailer. Jag längtar inte efter nästa Wes Anderson-film.







(Biopremiär 6/6)

söndag 23 maj 2010

Bio: Greenberg

Foton: Wilson Webb © 2010 Focus Features LLC. All Rights Reserved. 
År 2005 kom det en komedi med Will Ferrell som heter KICKING AND SCREAMING. Detta gjorde mig lite förbryllad. 1995 såg jag en film med samma titel på marknaden i Cannes. Det enda jag minns av KICKING AND SCREAMING från '95, är att det var en liten independent dramakomedi med Olivia D'Abo i en av rollerna. Jag tyckte den var rätt okej, men jag har inte sett- eller hört talas om den sedan dess.

Tills nu. Ja, och då, 2005, när Ferrell-filmen kom.

Jag tänkte att jag borde kolla upp Noah Baumbachs karriär innan jag skriver den här recensionen av hans senaste film.

Tamme-
fan om inte 1995 års KICKING AND SCREA-
MING är Baum-
bachs regidebut! Där ser man. Det hade jag ingen aning om.

Noah Baumbach är en sådan där regissör som går hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder, och på tidningar som Dagens Nyheter. Själv tycker jag oftast att någon borde klubba Baumbach med ett trubbigt föremål. Han tillhör de där irriterande typerna som gör irriterande filmer. Wes Anderson och de där. Baumbach skrev till och med manuset till Andersons DEN FANTASTISKA RÄVEN; en film som gick hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder och på Dagens Nyheter.

Även GREENBERG lär gå hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder och på Dagens Nyheter. Jag missade pressvisningen i torsdags, eftersom jag var på ett pressmöte på konsthallen (rapport kommer) och åt sej (ännu en gång). Mina förväntningar på filmen var förstås inte alltför stora; trailern sa det mesta, och en av mina kollegor sa att han gissar att jag kommer att sätta en tvåa i betyg.

Först igår kom jag iväg att se filmen, som handlar om 41-årige Roger Greenberg (Ben Stiller) och Florence (Greta Gerwig), som är tjugonågonting. Florence är hemhjälp hos den välställda familjen Greenberg i Los Angeles, och när de ska åka på semester till Vietnam, flyttar herr Greenbergs bror Roger in för att passa huset. Roger bor i New York och har precis skrivits ut från ett sjukhus, där han suttit på grund av psykiska problem.

Roger återupptar kontakten med några gamla vänner, bland dem Ivan Schrank (Rhys Ifans), och så träffar han förstås Florence. Roger och Florence inleder ett väldigt märkligt förhållande. Eller, tja, förhållande är att ta i. Vänskap är också att ta i. Men de verkar göra sitt bästa för att starta ett förhållande, även om de båda två verkar rätt motvilliga.

...Och det här är väl i princip allt som händer i GREENBERG. Grå vardag i ett villaområde i LA.

Det här är en väldigt grå film. Färgerna är urtvättade och fotot är rudimentärt. Självklart är detta medvetet. Det blir ju mer independent om det är småfult och trist.

Florence är blek och har flottigt, tradigt hår. Något hon har gemensamt med de flesta i filmen. Hon är också en rätt osympatisk typ. Jag vet inte om jag stått ut med att umgås med henne. Hon är inte speciellt attraktiv vare sig till utseende eller som människa. Florence, inte Gerwig som spelar henne.

Och eftersom ju Roger har psykiska problem är inte han heller den mest lättsinnige muntergöken i kvarteret; han är väldigt oberäknelig, efter att ha varit trevlig och social en stund, kan han vända på en femöring och bli tvär och neurotisk, nästan direkt aggressiv.

Det här är en film om irriterande männi-
skor, en berättelse som egent-
ligen inte leder någon vart. Jag borde tycka att GREENBERG är totalt värdelös.

Men jag såg den alltså på en ordinarie visning med vanlig publik. En skrattande publik. Och det smittade kanske av sig. För jag tyckte inte att filmen var så pass hemsk som jag förutspått. Jag skrattade minsann till flera gånger jag också. Jag gillade Rhys Ifans' (Spike i NOTTING HILL) rollfigur och de besynnerliga konversationer han ibland för med Roger. Det dyker upp sjungande, mexikanska servitörer. Ett par pinsamma sexscener blir rätt skoj. I en scen spelas en väldigt cool låt med Serge Gainsbourg. Så jag plockar faktiskt fram en tredje dvärg. Men jag är tveksam när jag gör det. Om inte biopubliken fått med mig på noterna, hade jag säkert låtit den tredje dvärgen sitta kvar i sin skrubb.

För inte så längesedan skrev jag lite grann om Lea Thompson här i TOPPRAFFEL!. En annan skådespelerska som var lite stjärna på 1980-talet, är Jennifer Jason Leigh. Liksom Thompson försvann hon från de största strålkastarna under 90-talet. Men i GREENBERG har hon en liten roll. Inte nog med det, hon har även producerat filmen och skrivit storyn tillsammans med Baumbach. Driftig kvinna, det där. För den som undrar kan jag upplysa om att hon hunnit bli 48.

Personen som översatte GREENBERG lyckades få Leonard Maltin att bli Maitlin i den svenska texten, och "mullet" (hockeyfrilla) översattes med "raggarfrisyr".



 
 
 
 
(Biopremiär 21/5)

torsdag 1 april 2010

Bio: Den fantastiska räven

Bilder copyright © Twentieth Century Fox
  
Ibland kan jag omnämna Roald Dahl som en av mina favoritförfattare. Men det gäller bara hans noveller för vuxna. Jag minns att min farsa läste "Kalle och chokladfabriken" för mig när jag var barn, men Dahls övriga barnböcker - som "Häxorna" - har jag aldrig läst. Jag växte upp med Dahls kortrysare på TV; de som filmatiserades för ALFRED HITCHCOCK PRESENTS och TALES OF THE UNEXPECTED, och snart hittade jag novellsamlingarna.

Således har jag aldrig läst "Den fantastiska räven", om boken nu heter så på svenska, vilket jag antar att den gör.


Jag hade onda aningar inför den här. Dockfilm kan ju vara fräsigt, se bara på FLÅKLYPA GRAND PRIX. Men DEN FANTASTISKA RÄVEN är en film av Wes Anderson, och de vet ni ju hur de brukar vara. Smått pretentiösa arthouse-komedier som egentligen inte är roliga. Eller bra. Men som man tydligen ska gilla och klassa som kvalitetsfilm. Jag misstänkte att det här skulle bli något i stil med skitfilmen TILL VILDINGARNAS LAND...
Liksom THE BOUNTY HUNTER pressvisades inte den här filmen. Till premiärvisningen kom åtta betalande och så jag. Jaha, så lockande var en dockfilm av Wes Anderson. DEN FANTASTISKA RÄVEN ingår i SF:s satsning Smultronstället, som ska lyfta fram smalare film. Jag har en känsla av att denna satsning snarare avskräcker folk från att se filmerna - "Usch, det måste vara en tråkig film!". Själv trodde jag först att de rosa markeringarna i bioannonserna hade något med bröstcancerfonden att göra...

Herr Räv (röst: George Clooney) är en jävel på att knycka höns, men efter att han gift sig med fru Räv (Meryl Streep) försöker han leva ett vanligt liv. Familjen Räv - de har även en udda son; Ash - flyttar in i ett träd som visar sig ligga mittemot tre lockande bondgårdar.


Ashs kusin Kristofferson kommer på besök, han är skitbra på allting och Ash känner sig usel. Herr Räv slår ihop sig med en grävling (Bill Murray) och Kristofferson, för att göra stötar mot de tre bondgårdarna. De ser till att skafferiet konstant är fullt med mat, men snart upptäcker bönderna vilka som ligger bakom och börjar jaga räven och hans vänner.

Jag har ingen aning om vad Wes Anderson vill med sin film. Dockfilm till trots är detta ingen barnfilm. Fine, det finns ju många animerade filmer som inte vänder sig till barn - varför ska en animerad film nödvändigvis vara en barnfilm? Men jag tycker inte direkt att det här är en vuxenfilm heller. DEN FANTASTISKA RÄVEN är snarare en film som vänder sig till Wes Anderson själv - och till de som gillar hans filmer.

Utan att kunna jämföra med Dahls bok, känns Andersons film som en rad lösryckta scener staplade på varandra i en enda illa genomtänkt röra - det finns inget flyt i storyn och berättandet, ingen glädje. En del idéer är väldigt roliga, men de funkar inte riktigt på grund av den besynnerliga inramningen. I en scen spelas en bisarr form av brännboll; reglerna är hur vansinniga som helst, men detta kastas bort - det blir liksom inget av det.


Jag skulle kunna göra en utläggning om hur välgjorda dockorna, miljöerna och animeringen är - för visst är det här ytterligt välgjort - men samtidigt finns det något mörkt och deprimerande över filmen. Som om tragik ska slå till när som helst. Lika deprimerande som TILL VILDINGARNAS LAND blir det inte, men likheterna finns där.


En märklig detalj är att rösterna inte riktigt känns som om de kommer från figurerna. Jag får snarare känslan av att en rad skådespelare sitter och pratar till filmen.


Jag gissar att DEN FANTASTISKA RÄVEN överlag kommer att få fin kritik - men inte av mig.









(Biopremiär 31/3)