Bio: Det andra Heimat

Foton copyright (c) TriArt Film
En del av er har kanske undrat var den här recensionen har hållit hus. Nu är det ju ett tag sedan DET ANDRA HEIMAT hade biopremiär. Grejen är att filmen pressvisades samtidigt som POMPEII - och jag valde förstås POMPEII. Och sedan dess har jag dragit mig för att se heimatfilmen. Den varar nämligen tre timmar och 45 minuter - plus femton minuters paus i mitten. Man måste alltså avsätta en hel kväll för att se den. Det kan man kanske göra om man verkligen vill se den - men jag var inte speciellt lockad.
Jag har inte sett Edgar Reitz' tidigare HEIMAT-filmer, vilka gjordes för TV och hade imponerande spellängder. Jag minns hur folk skämtade om hur lång HEMAT var när den kom 1984. Denna nya film är en prequel till de tidigare filmerna, vilka var en krönika över den fiktiva tyska byn Schabbach under 1900-talet. Den här gången utspelar sig det hela på 1840-talet. Det är fattigt, det är gyttjigt, folk har det eländigt. Bönder och hantverkare drar över landet och den unge Jakob (Jan Dieter Schneider) drömmer om att utvandra till Sydamerika. Han gillar att läsa, men det går inte hem hos de andra familjemedlemmarna - sådant trams ska han låta bli, här ska det minsann knegas!

DET ANDRA HEIMAT har fått oerhört bra kritik i Sverige. Recensenterna har kallat det här för mästerverk. Det anses att det är en bedövande vacker film.
... Och jo, det är en väldigt, väldigt snygg film. Svartvitt foto, ibland med färglagda detaljer som glöder på ett lite kusligt vis, och den ofta ödesmättade musiken skapar ibland fantastiska stämningar. Men ... jag blev inte engagerad för fem öre. Jag brydde mig inte ett dugg om rollfigurerna. Tvärtom kom jag för jämnan på mig själv med att sitta och tänka på annat - vilket kanske innebar att jag missade eventuell viktig information på duken. Filmen är oerhört långsam, allting som sker får ta sin tid, och om det här vore en cykel skulle den trilla omkull - den håller knappt styrfart. Fast samtidigt är filmen inte lika inspirerat tråkig som till exempel TURINHÄSTEN. Framför allt har DET ANDRA HEIMAT en handling. Men satan, vad lång den är. Skådespeleriet är på sina håll teatraliskt.

Mot slutet av filmen dyker plötsligt och oväntat Werner Herzog upp som en viss Alexander von Humboldt. Döpt efter MOT FORT HUMBOLDT, hoppas jag.
Betyget här under är något jag bara drar till med - och det är främst baserat på filmens estetik. För jag inser att jag inte tycker någonting alls om DET ANDRA HEIMAT. Sådana här filmer är ju sällan min kopp te, jag är inte intresserad av arbetarhistoria - jag är till exempel fullkomligt ointresserad av svenska statare och Ivar Lo Johanssons böcker. Och jag är ju inte världens största anhängare av lång och långsam arthousefilm. Jag blev inte precis lockad att se de tidigare filmerna.
... Och nu har jag inte mer att skriva om den här.

(Biopremiär 25/4)

-->

Bio: Jack Reacher

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Bioåret 2013 börjar bra. Ja, riktigt utmärkt, faktiskt. I alla fall om man gillar stenhårda actionthrillers. Och det gör man förstås.
Jag har inte läst någon av Lee Childs romaner om den före detta militärpolismajoren Jack Reacher, men "Prickskytten" ("One Shot") från 2005, som Christopher McQuarries film bygger på, är den nionde i den långa serien. Jack Reacher är blond och blåögd, 1,93 lång och väger 110 kilo. I böckerna, alltså. I filmen är han 1,68, mörkhårig och har stor näsa. Jo, han spelas ju av Tom Cruise.
JACK REACHER inleds med scener som fick filmbolaget att i panik klippa om trailern och ändra marknadsföringen inför den amerikanska premiären för några veckor sedan. En man med gevär tar sig upp på ett tak och börjar att av allt att döma slumpmässigt skjuta ihjäl förbipasserande, fem stycken närmare bestämt. Snacka om dålig tajming - när Paramount marknadsförde som värst, skedde den tragiska skolmassakern i Newtown.
Hur som helst: polisen lyckas omgående identifiera och gripa den skyldige. Denne hävdar dock att han är oskyldig och det enda han säger är "Get Jack Reacher".
Jack Reacher är inte den lättaste att få tag på. Han finns liksom inte. Han har ingen adress, inga kontaktuppgifter. Men polisen Helen (Rosamund Pike) lyckas få tag på Reacher, och jävlar i min låda, det är minsann en kille som vet vad han gör. Han är bäst på allt. Han är smartare än alla andra. Och det dröjer inte länge innan han upptäcker att fallet är betydligt mer komplicerat än det verkar och att det nog finns ett samband mellan de mördade.

McQuarries film känns ganska ovanlig i dagens filmklimat och i synnerhet när det gäller actionfilmer. Den är berättad på ett lite gammaldags vis, ibland nästan lite arty. Långa tagningar, inga snabba klipp, inga extravaganser. Filmmusiken (av Joe Kraemer) är smarsmakad, den märks knappt alls och ett tag trodde jag att den saknades helt.
Jag har flera gånger tidigare klagat på hur trött jag är på actionfilmer som kör med "Bourne-tricket" - det vill säga, de klipper så snabbt och viftar så mycket med kameran att man inte ser vad som händer under actionscenerna. Ofta används detta trick för att maskera att skådisarna inte kan slåss. I JACK REACHER har man gjort tvärtom. Ofta helbild, långa tagningar, och man ser precis vad Reacher kör för att spöa skiten ur sina motståndare. Och den här karln är verkligen duktig på att spöa skiten ur folk. Och på att köra bil. Actionscenerna i JACK REACHER är väldigt, väldigt bra.
Det här är ofta också en rolig film. skojiga repliker fälls, ett par slagsmål tenderar slapstick.

Tom Cruise, som funkar bra i titelrollen, är även filmens producent, och han har sett till att fylla på med några pålitliga namn i färgstarka roller. Robert Duvall är cool som gammal cowboyliknande tuffing som hjälper Reacher, Richard Jenkins är åklagaren Rodin, och minsann om man inte satt Werner Herzog(!) på att spela slem skurk. Den sistnämnde är härligt klyschig, i det närmaste parodisk.
JACK REACHER innehåller kanske ett par logiska luckor, men McQuarrie verkar inte intressera sig så mycket för fallet Reacher försöker lösa, allt annat är av mer intresse. Och han har lyckat göra en film som är bra, tuff och spännande.
Det här är årets bästa film! (Hittills.)
Vi får även veta att inga poliser röstar på Demokraterna.

(Biopremiär 4/1)

DVD: Bad Lieutenant: Port of Call - New Orleans

BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL - NEW ORLEANS (Sandrew Metronome)
1992 kom Abel Ferraras skitiga BAD LIEUTENANT med Harvey Keitel som extremt korrupt och knarkande New York-snut. Filmen hade två svenska titlar, en av dem var DEN KORRUMPERADE SNUTEN, men jag vill minnas att den även fanns på video under en annan, liknande titel. Det här var på den tiden då Ferrara fortfarande var intressant och ibland även bra, och just den här filmen blev väldigt uppmärksammad. En kollega berättade om när Ferrara och Keitel satt i Cannes och skulle ge intervjuer, och båda var påtända och tvärsura. Något som passade ihop med filmen de skulle promota. Jag har inte sett filmen sedan den kom, men då gillade jag den.
    När jag för ett par år sedan hittade flyers för Werner Herzogs då ännu inte inspelade BAD LIEUTENANT på marknaden i Cannes, trodde jag förstås att det handlade om en remake. Det trodde alla andra också, inklusive Abel Ferrara, som tyckte att alla inblandade i Herzogs film skulle brinna i helvetet, i synnerhet Nicolas Cage som hade mage att överta Harvey Keitels roll.
    Det är bara det att det här är ingen remake. Filmen skulle ursprungligen heta något helt annat, men bolaget Millennium Films kletade dit ett "Bad Lieutenant" för att göra filmen mer kommersiell.
    Fast kommersiell är fel ord i detta sammanhang. Filmen visades på Göteborgs filmfestival, men i Sverige släpptes den direkt på DVD. Lite synd, jag tror inte att den här filmen hade gjort bort sig på bio. Fast en kioskvältare hade det inte blivit.
    Nicolas Cage spelar inte samme snut som Keitel - dessutom dog ju Keitels rollfigur i Ferraras film. Cage är Terence McDonagh, målmedveten snut i New Orleans. Alldeles i början av filmen får vi veta att han lider av ryggproblem och en läkare skriver ut smärtstillande medicin till honom. Några månader senare är Terence inte bara beroende av medicinen, han är konstant på jakt efter kokain, crack och allt möjligt han kan stoppa i sig.
    Terence leder utredningen av ett mord på en familj från Senegal. Samtidigt försöker han reda ut sitt minst sagt bisarra liv. Han är ihop med en snygg, knarkande hora (Eva Mendes), hans föräldrar är suputer, han är skuldsatt och försöker få fram stora summor pengar, och på grund av det sistnämnda lierar han sig med knarkhandlare och gangsters, vilka han även lyckas spela ut mot varandra.
    Den korrumperade snuten blir mer och mer vansinnig och hamnar i de mest groteska situationer.
    Nicolas Cage gör alldeles för många dåliga filmer. Dessutom brukar han vara kass och spela över i dem. Det är numera sällan vi får se honom som den Nicolas Cage vi ju alla gillar - han som var Sailor i WILD AT HEART och McDunnough i ARIZONA JUNIOR.
    ...Men honom hittar vi i BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL - NEW ORLEANS. Detta måste vara Nicolas Cages bästa huvudroll på hur många år som helst (I KICK-ASS hade han en biroll). Hans galna spelstil passar utmärkt för den här figuren. Han går konstant omkring med en stor, jävla revolver nerstoppad i byxlinningen, och när han får sina utbrott är han fullkomligt fantastisk. I början av filmen ska han gripa ett ungt par, misstänkta för droginnehav. Det är bara det att Terence är ute efter deras droger. Han nöjer sig inte med drogerna, han har även sex med tjejen och tvingar hennes pojkvän att se på. Och detta utspelar sig på en parkeringsplats.
    I en annan otrolig scen förhör Terence en gammal tant och hennes frisör på ett sadistiskt sätt medan svordomarna haglar.
    Två av Terences kollegor spelas av Val Kilmer (vars karriär dalat, nu gör han mest B-filmer eller, som här, biroller) och Brad Dourif.
    Werner Herzogs film skiljer sig från Abel Ferraras på flera sätt. Visst finns här många likheter vad gäller huvudpersonen, men Herzogs film är mer slickad. De filmer Ferrara gör, känns skitigt realistiska, och Ferrara är ju gammal narkoman, han ger intryck av att vara marinerad i droger. Den nya filmen ser till ytan ut som en stor Hollywoodfilm.
    Jag gillade BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL - NEW ORLEANS. Jag funderade länge på att sätta en fyra i betyg, men den får nöja sig med tre dvärgar. Berättelsen går ofta i cirklar eller står och stampar, vilket medför att filmen känns längre än 107 minuter, eller vad det nu var.