Visar inlägg med etikett Warren Oates. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Warren Oates. Visa alla inlägg

onsdag 22 juli 2009

Bio: Public Enemies

När jag är i Göteborg brukar jag låna en övernattningslägenhet som saknar DVD-spelare. Därför är jag hänvisad till att titta på TV de kvällar jag är där. Senast jag var uppe fanns det nattetid inga andra alternativ än MIAMI VICE. Jo, det visades grejor även på de andra kanalerna, men absolut inget jag kunde tänka mig att se. 
 Jag har nog inte sett MIAMI VICE sedan 1980-talet. Jo, förresten, jag har nog klämt ett och annat reprisavsnitt under 90-talet, men jag har inte känt mig speciellt lockad att se om serien. I mitten av 80-talet, när jag var 18-20, var ju MIAMI VICE hur stort som helst och ansågs nyskapande - vilket det säkert också var. Det var extremt mycket 80-tal. Och det är väl detta som gör att serien känns väldigt daterad i dag. Det är inte coolt som 70-talsserier. Michael Mann tog i lite för mycket. Jag har upptäckt att en del vänner och bekanta tycker att MIAMI VICE är världens bästa TV-serie - ofta killar som är tio år yngre än jag, de som inte riktigt var med när det begav sig. Detta är väl orsaken till att jag inte är så stormförtjust i Manns MANHUNTER, som mest känns som ett långt MIAMI VICE-avsnitt, med oerhört opassande musik.
 Fast som långfilmsregissör är Mann bättre, om än ojämn. HEAT och COLLATERAL är ju bra, men hans bästa film är förstås INSIDER. Däremellan har han gjort en del mindre bra grejor, samt den rätt poänglösa nyversionen av MIAMI VICE.

 Samhällets fiende nummer ett på 1930-talet, bankrånaren John Dillinger, har figurerat på film otaliga gånger, men jag tror att de flesta av oss tänker på Warren Oates i John Milius' DILLINGER från 1973. Om du inte tänker på Warren Oates bör du genast göra det. DILLINGER tillhör de klassiska gangsterfilmerna och var en av det stora antal nostalgiska historier om 30-talsskurkar som kom i kölvattnet efter BONNIE & CLYDE. Oates bar halmhatt och var en hårding, Ben Johnson var FBI-agenten Melvin Purvis, Richard Dreyfuss Baby Face Nelson, Steve Kanaly Pretty Boyd Floyd, och även Harry Dean Stanton, Geoffrey Lewis och John P Ryan medverkade. En bra film med bra folk. Jag hörde förresten att ultrareaktionäre John "Conan" Milius mjuknat på sistone. Han älskar fortfarande vapen, men han har slutat att skjuta djur och han vill inte bränna alla röda fanor han ser.


 I Michael Manns PUBLIC ENEMIES är det förstås Johnny Depp som har huvudrollen som John Dillinger - även om Depp mest ser att kunna kallas Pretty Boy Floyd. Killen är ju lite för fager för att vara klockren gangster, men det hindrar honom inte från att vara en utmärkt skådespelare. Christian Bale är Melvin Purvis - vilket ju är ett osedvanligt fånigt namn. Manns film börjar 1933 och via en rad bankrån och drama med flickvännen, får vi följa Dillinger från en fängelserymning fram tills att han skjuts ner utanför biografen Biograph ett år senare.
 ...Och självklart är det här bra. Ja, det är mer än bra, det är riktigt bra - fast med vissa reservationer från min sida. Precis som i sina senaste filmer, har Mann valt att skjuta sin film digitalt, och jag är kluven till resultatet. På ett sätt finns det en närhet, en äkthet i bilderna. Samtidigt har det ibland en tendens att se lite billigt ut. Vissa korta snuttar påminner om någons semesterfilmer, några scener utomhus med trädtoppar mot blå himmel ser misslyckade ut, och natt- och interiörscener känns som brittiska TV-filmer från 80-talet; BBC sköt ju oftast på video då. Mann tvingades blanda till en egen sorts krut, eftersom mynningsflammorna från skjutvapnen annars inte ser bra ut när man filmar digitalt. De knivskarpa, sterila bilderna innebär att man ser alla porer i skådespelarnas ansikten. Och jag måste även anmärka på att speltiden på två timmar och tjugo minuter är lite för långt, trots avsnaknad av tråkiga scener. Och vad är det för konstig hemmagjord dialekt Christian Bale lagt sig till med?
 Men i övrigt är det här en intressant och enga-
gerande film med en utmärkt Johnny Depp. Som så ofta är fallet när skurkar står i fokus, har John Dillinger i Johnny Depps gestaltning en tendens att bli sympatisk och cool. Jag vet inte alls hur han var i verkligheten. Mannen blev en hjälte bland folket under den amerikanska depressionen och ansågs vara något av en rebellisk Robin Hood - men mest var han väl en psykopat. Jag har svårt att tänka mig att han var lika elegant, på flera sätt, som Depp.
 Actionscenerna är många och för tankarna till eldstriderna i HEAT, men i PUBLIC ENEMIES får vi även se gangsters som skjutande står på trappsteget under dörrarna på rullande bilar, vilket alltid är bra och borde finnas med i alla filmer. Tänk så bra Liv Ullmanns TROLÖSA hade blivit med sådana scener!

 Den perfektionistiske Mann har spelat in flera scener på autentiska platser, på den riktiga Biograph-biografen, på ställen där Dillinger bodde och så vidare. Alltså är PUBLIC ENEMIES en ytterst välgjord och tuff film.
 Dessutom tycker jag att alla Sveriges tonåringar ska tvingas att se filmen. Då får de fanimej lära sig att det INTE är okej att gå omkring i stora byxor som hänger ner så att kalsingarna syns. Herrmodet i PUBLIC ENEMIES är nog det bästa jag någonsin sett på film - kostymerna och hattarna är otroligt snygga. Dammodet var kanske inget vidare, men töserna hade i alla fall hela kläder och inga medvetet sönderrivna klänningar.

(Biopremiär 24/7)