DVD/Blu-ray/VOD: Scooby-Doo i vilda västern

SCOOBY-DOO I VILDA VÄSTERN (Warner Home Entertainment)

När jag var barn var Scooby-Doo det jag helst ville se på TV. Åtminstone när det gällde tecknat. Jullovsmorgnarna 1971, 1972 och 1973 hade Beppe Wolgers ett program som hette DÄR ÄR DU, HÄR ÄR JAG, och i detta visades Scooby-Doo som sista inslag i varje avsnitt, alldeles innan - eller efter - Beppe trillade ner i en pool. Jag minns inte om Scooby visades i samtliga tre säsonger. Därefter dök Scooby upp i ytterligare ett par jullovsmorgonprogram, och jag blev alltid besviken när jycken inte var med - som i TRAZAN APANSSON 1976.

På 1970-talet visades främst östeuropeiska animationer när det skulle vara tecknat i barnprogram. I alla fall är det så jag minns det. Därför var allt från Hanna-Barbera, de få gånger det visades, högtidsstunder. I synnerhet Scooby-Doo. Jag tyckte att det var roligt, spännande, mysigt och snyggt tecknat; och det var något speciellt med musiken, ljudeffekterna och rösterna. Fast när jag som vuxen sett om gamla avsnitt av de första säsongerna (från 1969 och framåt), konstaterar jag att det inte alls är så bra som jag minns det - och som jag vill att det ska vara.

Scooby-Doos program har haft många olika inkarnationer. Först hette det SCOOBY-DOO, WHERE ARE YOU!, ett tag var det THE SCOOBY-DOO SHOW, ett tag THE NEW SCOOBY-DOO MOVIES, och senare kom ytterligare varianter. Jag har ingen koll. Och Scooby-Doo produceras fortfarande efter snart femtio år. Det finns dessutom en hel hög långfilmer.

Häromåret såg jag SCOOBY-DOO MÖTER KISS, som var rätt bra. Förutom den tror jag inte att jag sett några av filmerna som gjorts direkt för DVD. Nu såg jag den senaste - SCOOBY-DOO I VILDA VÄSTERN. Även denna visade sig vara rätt bra, faktiskt.

Mysteriegänget hamnar på en ranch i västern. Ranchen fungerar som en turistanläggning, men besökarna har skrämts bort av ett spöke. En illasinnad desperado går igen. Denne desperado är en av Shaggys förfäder - och eftersom spöket ser ut precis som Shaggy, är folk rädda för den sistnämnde.
Det finns inte så mycket att säga om fallet Mysteriegänget löser. Det är det gamla vanliga - någon har klätt ut sig för att skrämma bort folk, så att det blir fritt fram att lägga vantarna på vad det nu var. Däremot innehåller SCOOBY-DOO i VILDA VÄSTERN massor av roliga inslag och kul dialog. Roligast är att Velma hatar ett visst typsnitt, hon får utbrott när hon ser det. Animationstekniskt är filmen helt okej.

Köper man DVD:n får man mycket bang for the buck. Som bonusmaterial kommer först ett fyrtio minuter långt avsnitt av THE NEW SCOOBY-DOO MOVIES från 1972, i vilket Mysteriegänget hamnar i vilda västern och träffar The Three Stooges. Filmen är extremt slarvigt gjord; illa tecknad och humorbefriad, och det var rätt svårt att se klart den. Därefter följer ett västernavsnitt av SCOOBY-DOO, WHERE ARE YOU! från 1969. Detta drygt tjugo minuter långa avsnitt är så som jag minns Scooby från min barndom. Visst är det simpelt, men det är något speciellt med musiken, rösterna och ljudeffekterna; något mysigt. Kanske är det minnet av barndomens högtidsstunder som spökar. Och ja, självklart såg jag DVD:n med originalrösterna - här finns även svenskdubbade versioner.

Sist på skivan ligger ett sjuminuters västernavsnitt med Scooby-Doo och Scrappy-Doo från 1979. Det är hemskt.

Men vad gäller långfimen SCOOBY-DOO I VILDA VÄSTERN: det är onekligen intressant att Scooby-Doo är betydligt bättre (och ganska annorlunda) idag än serien var under storhetstiden på 70-talet. Matthew Lillard är förresten den som gör Scoobys röst nuförtiden.

För övrigt såg jag en Scooby-Doo-film på bio i slutet av 1970-talet. En söndagsmatiné på Maxim i Landskrona. I denna film mötte Scooby Läderlappen. Jag kollade nu på Svensk Filmdatabas och ser att det gjordes en film 1972 som hette SCOOBY-DOO MEETS BATMAN, men enligt databasen biovisades den inte, utan släpptes direkt på DVD 2009. Detta stämmer inte. Under titeln SCOOBY-DOO PÅ SKURKJAKT MED LÄDERLAPPEN OCH ROBIN släpptes den på video två gånger under 1980-talet, och det måste ha varit denna jag såg på bio. Av allt att döma har filmdatabasen missat denna biopremiär.

DVD: Cop Out

COP OUT (Warner Home Entertainment)

Enligt IMDb är detta Kevin Smiths mest framgångsrika film. Om det verkligen är så låter jag vara osagt, men vad jag vet blev COP OUT en besvikelse för Warners i USA, och här i Sverige släpps filmen direkt på DVD, trots att det är en hyfsat påkostad actionkomedi med Bruce Willis. Men på sätt och vis kan jag förstå att man inte satte upp filmen på bio i Sverige.

Kevin Smiths storhet har jag aldrig förstått. Jag upplever de flesta av hans filmer som väldigt irriterande och lite märkligt infantila - komiken består av att en massa slackers är fula i mun och vulgära. Dock får jag erkänna att jag tyckte att CLERKS II väldigt oväntat var jävligt rolig. Den såg jag dessutom under lite märkliga omständigheter - direkt bakom mig i salongen satt nämligen Kevin Smith och Rosario Dawson. Vad skulle hända om jag somnade under filmen och Smith såg det? Men nu gjorde jag inte det - det hade för övrigt varit omöjligt att somna, eftersom Dawson skrek av skratt filmen igenom.

Manuset till COP OUT har Smith inte skrivit själv - det är visst första gången han tar sig an någon annans manus. Bruce Willis och Tracy Morgan är snutarna Jimmy Monroe och Paul Hodges, som efter att ha klantat sig vid ett tillslag blir avstängda utan lön en månad.

Jimmys dotter (Michelle Trachtenberg från EUROTRIP) ska gifta sig och vill ha ett drömbröllop - som kostar $48 000. Självklart kan inte Jimmy betala för ett sådant, men hans ex-hustrus överlägsne slempropp till man, spelad av Jason Lee, erbjuder sig att punga ut med summan - det är småpengar för honom. Jimmy hatar killen.
Dock är Jimmy för stolt för att låta exets nye snubbe pröjsa, Jimmy är ju trots allt brudens far, så han får en idé. Han har ett baseballkort från 1952 som lär vara värt $83 000, eller vad det var, och beger sig till en butik som handlar med sådant. Men just som han kommer in i butiken, störtar det in två rånare - en av dem spelad av Seann William Scott. De stjäler bland annat Jimmys kort.
Jimmy och Paul sätter av för att få tag på rånarna och det stulna kortet, och i jakten kommer de en brutal mexikansk liga på spåren; samma mexikaner som såg till att Jimmy och Paul blev avstängda.
COP OUT är väldigt uppenbart en hyllning till 1980-talets buddyfilmer och actionkomedier - Smith har till och med gått så långt att han anlitat den pensionerade Harold Faltermeyer för att skriva den syntbaserade filmmusiken.
Problemet är bara att det inte är tillräckligt mycket action - och spektakulär action - för att filmen ska funka som actionfilm, och som komedi är det här inte särdeles roligt. COP OUT är lite för självmedveten och alla referenser till andra actionfilmer, bl a annat DIE HARD (som Jimmy hävdar att han inte känner till), känns övertydliga på samma sätt som de i Tarantinos DEATH PROOF. Bruce Willis går på autopilot. Hans Jimmy Monroe är mest en lightversion av John McClane.
Tracy Morgan är inte rolig alls. Han är snarare direkt påfrestande. Han är ännu en av de där svarta komikerna som tror att komedi är detsamma som att grimasera överdrivet och skrika. Alldeles för många actionkomedier har besudlats av sådana här komiker - typexempel är RUSH HOUR-filmerna, vilka dock är bättre än COP OUT.
Då är Seann William Scott roligare. När jag tänker efter hade det varit mycket roligare att se en buddyfilm i vilken Willis och Scott spelar partners.
COP OUT ser nästan ut som en typisk, påkostad actionfilm - men bara nästan. Hela tiden blir man påmind om att det är Kevin Smith som ligger bakom. I synnerhet när folk börjar prata hysteriskt och spotta ur sig grova svordomar, och jag konstaterar att det tydligen är detta som ska vara det roliga. En högljudd hemmafru som drar fram en revolver och skriker "motherfucker" är inget som får mig att slå mig på knäna av skratt.
När jag började skriva den här recensionen tänkte jag sätta en trea i betyg. När jag nu nästan skrivit klart min text, har jag hunnit sänka betyget ett snäpp.
Vill du förresten se en bra actionkomedi i vilken Bruce Willis samarbetar med en svart komiker, se om DEN SISTE SCOUTEN. Det är en riktig actionfilm.

DVD: The Hills Run Red

THE HILLS RUN RED (Warner Home Entertainment)

Åter dags att ta en titt på en film som inte är purfärsk ute på DVD-hyllorna. THE HILLS RUN RED har stått där några månader, men jag fick den aldrig när den släpptes och glömde bort att be om den. Eftersom jag nu hittade den i en reaback, har jag till slut sett den - och kände att jag bör ta upp den här.

Jag har läst en hel del om filmen under året som gått. Vissa hävdar att den är fantastisk, andra kallar den avslagen. För manus står David J Schow, som en gång i tiden var krönikör i Fangoria (eller om det nu var Gorezone) och som skrev manuset till THE CROW. Av någon anledning står det "teleplay" i förtexterna och att manuset är baserat på ett "screenplay" av några andra. Teleplay? Är detta en TV-film? Visst skulle det kunna vara en kabel-TV-film, men den är i CinemaScope. THE HILLS RUN RED är producerad av Warner Premiere, som är Warners direkt-på-DVD-avdelning. Fast det är onekligen ovanligt med direkt-på-DVD-filmer i Scope. Även Dark Castle är inblandade i produktionen och dess delägare Joel Silver står som producent.

Jag har alltid varit svag för filmer om Galna Familjen. Det kan vara Galna Familjen på landet eller Galna Familjen i skogen. Det spelar ingen roll, bara familjen är galen. Urtypen för Galna Familjen är förstås motorsågsklanen i MOTORSÅGSMASSAKERN, men det finns ju massor av andra exempel; en av de nyare tosingfamiljerna är de inavlade kannibalerna i WRONG TURN-trilogin.

I THE HILLS RUN RED möter vi en ung kille som är besatt av en mytomspunnen gammal skräckfilm med samma titel som DVD:n. En galen regissör (spelad av William Sadler) gjorde en splatterfilm "för tjugo år sedan" om Babyface, en dårfink bärande ett dockansikte som mask. Babyface häckade i skogen där han satte yxan i folk.

Denna film har försvunnit spårlöst och ingen verkar ha sett den. Det enda som återstår är en trailer och några foton ur filmen. Vår unge filmfantast får för sig att göra en dokumentär om THE HILLS RUN RED; om sökandet efter filmen, dess regissör och medverkande. Han övertalar en polare och en tjej de båda är kära i att hjälpa till.

Killen lyckas hitta en blondin som när hon var liten flicka medverkade i filmen. Inte nog med det - hon är dotter till den Galne Regissören. Nu är hon strippa och sprutnarkoman. Eftersom vår huvudperson är en företagsam ung man, lyckas han befria blondinen från drogerna och övertalar henne att visa honom och hans lilla dokumentärfilmsteam inspelningsplatsen, som är - just det - en fallfärdig kåk inne i skogen.

Det dröjer inte länge innan Babyface plötsligt dyker upp. Ja, tammefan om tosingen inte verkar finnas på riktigt! Blondinen hävdade att regissören dött tio år tidigare, men så fan heller - även han hänger i skogen och filmar alla mord. Det han ägnat sig åt de senaste decennierna är nämligen att komplettera THE HILLS RUN RED med en massa snuffscener. Det visar sig även att det finns en tredje, bindgalen psykopat i filmen, detta ska komma som en överraskning, men det är inte svårt att räkna ut den här twisten.

Med andra ord, inte nog med att vi har Galna Familjen i en kåk i skogen, nej, här har vi den kreativa Galna Familjen! De skapar, de ägnar sig åt filmkonst.

THE HILLS RUN RED - DVD-filmen, och inte den försvunna, fiktiva filmen - är full av logiska luckor. Tänker man efter hänger ingenting ihop logiskt. Men det spelar ingen roll.

Jag gillade den här filmen!

Det är snaskigt värre och det är härlig exploitation. Filmens förtexter varvas med en prolog i vilken en liten pojke sitter framför en spegel och klipper av sig ansiktet med en sax. Han klipper av sig ansiktet! Med en sax! Redan här fattar man att det inte handlar om ännu en PG-13-skräckis.

När det lilla filmteamet sedan tillfångatas och hålls instängda i kåken, blir det skitigt och brutalt. De sitter fastkedjade, de binds med taggtråd, de slajsas med rakkniv, ja, de lever allt annat än scoutliv i skogen. Och "lever" gör de inte heller så länge.

Att William Sadler är med är självklart ett plus. Han är duktig på att spela dåre. Dessutom är han ett namn man inte förväntar sig i en film som den här. Och så slutar filmen med en gallskrikande tjej. Alla filmer som slutar med gallskrikande tjejer är bra. Eller, tja, de är ju ofta bra.

Även om nu THE HILLS RUN RED är en film gjord direkt för DVD-marknaden utan biorelease i åtanke, håller den bioklass rent tekniskt. Som ofta är fallet, är den inspelad i Bulgarien för att hålla budgeten nere, men bolag som Warner Premiere snålar inte med pengarna när de gör lågbudgetfilm.

När jag ger höga betyg till filmer som den här känner jag ofta att jag tar i, att jag måste sansa mig. Men vid närmare eftertanke - varför ska jag göra det? Jag gillade ju filmen. Den är underhållande, har en liten metahistoria, är brutal så in i helvete, innehåller en tosing iförd dockmask, slutar med en skrikande brud, och den är fan så mycket bättre än nya TERROR PÅ ELM STREET. För att göra det hela ännu bättre förekommer det nakenscener. Vi får blod! Vi får naket! Vi får Blood On Breasts!

Jag älskade sådant här när jag var arton. Tack och lov har jag bara hunnit bli nitton.

DVD: Street Racer

STREET RACER (Warner Home Entertainment)

Kors i röven! Jag har ju med jämna mellanrum skrivit om filmbolaget The Asylums produktioner här i TOPPRAFFEL!. Det är ju de där tosingarna som gör mockbusters, det vill säga egna lågbudgetimitationer av vad som väntas bli stora blockbusters på bio. The Asylums filmer brukar ofta släppas direkt på DVD helgen innan en ny storfilm har biopremiär.

Några av bolagets tidigaste filmer, från den tiden då de inte gjorde mockbusters utan vanlig B-skräck, släpptes i Sverige, men sedan dess har inget kommit ut här.

Förrän nu.

Här kommer STREET RACER körande - och det är Warner, av alla bolag, som släppt den! Eftersom ju folk inte vet bättre, kommer de att tro att detta är en Warnerfilm - men där skiter de sig allt på tummen.

Jag kommer ihåg när den här filmen marknadsfördes i Cannes 2008. Det var innan dunderfloppen SPEED RACER hade premiär, och The Asylum gjorde allt för att STREET RACER skulle se ut som den storfilmen. Men efter att ha sett filmen, konstaterar jag att den snarare liknar THE FAST AND THE FURIOUS och liknande filmer.
Filmen börjar med ett race på en motorväg, under vilket vår unge, tvålfagre hjälte Johnny Wayne (som liknar Johnny Depp) kraschar. I kraschen krockas även en vanlig personbil och den unge pojken i baksätet hamnar i rullstol. Hopp i tiden: fem år senare. Johnny Wayne släpps ut ur finkan och förses med en grym övervakare - modell Peter Anderssons rollfigur i MÄN SOM HATAR KVINNOR. Fast den här gubben kräver inte sexuella tjänster, utan att Johnny ställer upp i street race och ger 80% av vinstpengarna till honom.
Samtidigt jobbar Johnny på en bilverkstad och på ett sjukhus. På det sistnämnda blir han kompis med killen han skadade fem år tidigare. Pojken, som ser ut som Kalles Kaviar-Kalle, har inte åldrats alls. Ingen annan heller. Grabben vet inte om att Johnny är den som handikappat honom, och Johnny hjälper sin nye vän att börja gå igen. Johnny blir även kär i pojkens syster.
Bossen på verkstan heter Red, ser ut att heta Red och pratar som om han heter Red. Han är en vresig, burdus typ, men visar sig ha ett hjärta av guld. Han ställer upp och tränar Johnny i racing (på en go-kartbana) så att vår hjälte kan vinna det slutgiltiga racet mot den illasinnade och kaxige mästaren. Jag vet inte var filmen utspelar sig, men det verkar vara i en mycket, mycket liten by där alla känner alla och där det bara finns en bar och ett gäng skurkar.
STREET RACER är en väldigt banal och lam film. Den är trist. Det hela ser ut som ett avsnitt av en TV-såpa. Alla exteriörscener ser hyfsade ut, det är bilar i motljus och försök till flotta scenerier. Så fort det är interiörtagningar och mycket dialog, blir allt taffligare. Filmen innehåller besynnerligt få race, och det stora, avslutande blir ett besynnerligt antiklimax, det är inte speciellt spektakulärt och ... liksom bara slutar. Budgeten tillät förstås inga bilkrascher och destruktionsorgier.
Om man nu ska släppa Asylumproduktioner i Sverige, finns det en massa betydligt roligare grejor att välja än den här menlösa produktionen.

DVD: Ninja Assassin

NINJA ASSASSIN (Warner Home Entertainment)

Det var meningen att NINJA ASSASSIN skulle ha svensk biopremiär för några månader sedan - då filmen biovisades i Danmark - men Warners ändrade sig och dumpade filmen direkt på DVD. På sätt och vis är det förståeligt. Filmen förtjänar förvisso att visas på stor duk, men den blev ingen större framgång i USA och det hade den inte blivit på svenska biografer heller.

V FÖR VENDETTA-regissören James McTeigues film handlar om Raizo, en kille som haft en hård barndom - minst sagt. Han blev nämligen uppfostrad och tränad av den grymme Sho Kosugi (!) och dennas ninjaklan. Så fort lille Raizo klantade sig åkte han på stryk eller torterades rent allmänt. Ninjaskolor är tammefan ingen dans på rosor.
    
Men han blev allt lite betuttad i en söt liten ninjaflicka som tröttnat på livet i ninjalägret, så hon gjorde ett försök att fly. Hon fångades dock snabbt in och dödades. Gissa om Raizo blev arg!
    
Nu har Raizo vuxit upp och häckar av någon anledning i Berlin, där han utfört sitt första mord som ninja. Två agenter från Europol har problem med att det är fullt av ninjor i Berlin! Men vem ska tro på dem? Inte nog med det, Sho Kosugi har byggt upp ett japanskt ninjafort uppe i bergen, dit det går att köra bil - alltså finns detta i Tyskland. Knasigt.
    
Nå. Raizo är olydig och vill inte vara en lönnmördare, så han flyr ninjaklanen. Men det kan man ju inte göra sådär utan vidare, så han får ninjor efter sig. Ibland i sällskap med Europolfolk, men oftast ensam, dödar Raizo alla ninjorna. Ja, det är väl det hela.
    
Låt mig ta det negativa först. Raizo spelas av en kille som kallas Rain och är en koreansk popsångare. Han ser ut som en flickidol. Hur coolt är det? Nej, det är inte coolt alls. Han är en alldeles för blek hjälte; han saknar utstrålning och coolhet.
    
Vidare är många av scenerna alldeles för mörka, ofta är det svårt att se vad som försiggår. Tänk er själva: svartklädda ninjor i natten. Och slutligen innehåller filmen för mycket CGI-gore. Datoranimerat blod ser aldrig äkta ut. I den här typen av film funkar alltid praktiska effekter bäst. Å andra sidan hade det varit svårare att göra alla splattereffekterna.
    
...För det här är verkligen våldsamt så in i helvete. Huvuden, armar, ben och andra lemmar som kan huggas av, huggs av. Hej, vad det går! Folk träffas av dussintals shurikens, så att blodet sprutar. Vissa närmast exploderar i blodkaskader när de får på nöten. Det är mycket fajting och självklart är detta väldigt underhållande.
    
Jag gillar även att gamle 80-talshjälten Sho Kosugi är mer och spelar överskurk. Han var ju med i alla de klassiska ninjafilmerna som kom för 25 år sedan.
    
Och rent allmänt gillar jag att det här är en ny ninjafilm. En påkostad ninjafilm, dessutom. Det var ju inte i jons vi såg nyproducerade ninjafilmer, men nu kommer det en handfull.
    
NINJA ASSASSIN är inte den stora ninjafilm den borde vara, bortsett från våldet är den alldeles för slätstruken, men självklart är det här en film du ska se. Fattas bara!

Blu-ray: Command Performance

COMMAND PERFORMANCE (Warner Home Video)

Nej, jag har inte skaffat Blu-ray-spelare. Men den där polaren vi var hemma och hade filmorgie hos har en sådan där modern makapär.
Jag har ju skrivit en faslig massa om Dolph Lundgren och hans COMMAND PERFORMANCE det senaste året. Konstigt då att jag inte recenserat filmen, eller hur? Men bättre sent än aldrig. Och nu blev det dessutom Blu-ray-versionen. (Jag ska kanske skjuta in att jag låtit bli att se filmen ett tag just för att vi skulle se filmen tillsammans)
COMMAND PERFORMANCE må vara släppt i Sverige av Warner, men detta är en film från B-filmsbolaget NU Image; ett av de få bolag idag som gör hyfsat påkostade lågbudgetfilmer (vars budgetar förstås är högre än normala svenska spelfilmers) och som även har biofilmsavdelningen Millennium Films. Dolphan står för regi, han har hittat på storyn, samt skrivit manuset tillsammans med Steve Latshaw. Ja, och så har han förstås huvudrollen.
Dolphan har sagt att han fick idén till filmen efter den där terrorattacken mot en teater i Moskva. Latshaw har i sin tur sagt att de ville göra en actionfilm av 1980-talsmodell à la COMMANDO. Resultatet har därför blivit DIE HARD på en rockkonsert.
Lundgren är trummisen Joe, som har ett skumt förflutet som biker. Han blir hela tiden tillfrågad om vad han heter och måste trött upprepa "Joe" hela tiden. Joe och hans band ska agera förband i Moskva åt världens populäraste popartist, den kontroversiella Venus (Melissa Ann Smith). Varför hon är kontroversiell framgår inte. Inte heller varför Joes band ska vara förband. Joe frågar den kaxiga och odrägliga Venus varför hon spelar taskig techno och hon svarar något om att hon tjänar massor med pengar. Joe i sin tur spelar gubbrock som ska föreställa heavy metal. Publiken måste bli förvirrad.
Till konserten anländer Rysslands premiärminister, eftersom hans döttrar Anna och Yana är stora Venusfans. Anna spelas av Ida Lundgren, som ser väldigt svensk ut och dessutom brås på sin far.
Om det nu inte hänt något mer än att artisterna fram-
trädde, hade det inte blivit någon film, så plötsligt anländer ett gäng terrorister. De börjar skjut urskiljningslöst och dödar folk i publiken, personal och musiker. Otur för dem att Joe just då gått in på toaletten för att röka en joint (just en fin förebild).
...Jaha, så ut från toaletten kommer Joe farande. Specialstyrkor har omringat arenan för att kunna knäppa bovarna, men de behöver inte vara oroliga. Joe säger att we must stop these motherfuckers ourselves, och så tar han, med viss assistans av en rysk agent, kål på fulingarna.
Jag hade väldigt stora förvänt-
ningar på COMMAND PERFOR-
MANCE. Inte nog med att temat är coolt liksom filmens olika trailers; rullen fick även överraskande bra kritik när den släpptes på DVD i USA i höstas. Tyvärr kom förväntningarna aningen på skam.
Problemet med COMMAND PERFORMANCE är att den inte är tillräckligt actionpackad. Här finns alldeles för många scener där folk bara snackar, eller går och går för att hitta ut, och i synnerhet i mitten innebär detta att filmen blir lite saggig.
...Men när det väl blir action rockar filmen. Regissör Lundgren är inte rädd för att visa upp blodigt våld. I början kör han en skruvmejsel i käken på en skurk; trycker den genom huvudet och ut genom ögat. Han sätter en kniv i fontanellen på en snubbe, och en tredje slår han ner med en elgitarr och när gitarrhalsen knäcks, spetsar han skurken på denna.
Stort plus för att filmen slutar med ett fett knytnävs-
slagsmål à la just COMMAN-
DO!
COMMAND PERFORMANCE är en okej liten actionfilm och produktionsmässigt ligger den aningen över medel när det gäller B-action. Dolph själv är bra som en lite slapp rocker som mest ser ut att vilja hänga i backgrunden och dricka öl. Här finns en del bra repliker som "Dying is easy, rock 'n' roll is hard". När Joe signerar CD-skivor skriver han på plasten.








Bilder copyright © Warner Home Entertainment

DVD: Alien Raiders

ALIEN RAIDERS (Warner Home Entertainment)

För ett par månader sedan fick jag av någon anledning ett mail från ALIEN RAIDERS' regissör eller om det nu var producent. Jag vet inte riktigt varför han skrev, men mitt recensionsex av hans film hade blivit försenat och dök upp först långt senare. Jag lovade att höra av mig och kommentera den.

Långt om länge har jag till slut sett hans film - och jag tror inte jag kommer att höra av mig till honom.

ALIEN RAIDERS. Vad är det? En kombination av ALIEN och JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN eller TOMB RAIDER? Nej. Det här är en direkt-på-DVD-produktion från Raw Feed (som även låg bakom REST STOP), som nästan helt och hållet utspelar sig i en matbutik. Plötsligt stormar det in ett gäng beväpnade och maskerade dårar. Är de ute efter att råna affären?

Nej. De letar visst efter utomjordingar. De släpar in folk i ett rum en i taget och skär av lillfingret på dem. Om fingret växer ut igen är de aliens. Några blir ihjälskjutna. Polisen omringar stället. Folk kutar omkring i affären och skriker.

Det är väl det hela.

ALIEN RAIDERS visade sig vara en otroligt tråkig och ointressant film. Jag vet inte vad de har gjort fel. Det här skulle kunnat bli en riktigt kul liten B-film, men det blev det inte. Istället hade jag svårt att koncentrera mig på vad som skedde, jag satt och tänkte på annat (och har kanske därför missat detaljer i plotten).

Fast det här är kanske en sådan där film som blir bra när man ser om den? Dock kommer det att dröja länge innan jag ser om filmen.