Bio: Min låtsasfru

Foton copyright (c) UIP

I slutet av 1970- eller början av 80-talet gick filmen KAKTUSBLOMMAN från 1969 på TV. Jag tyckte att det var en otroligt rolig film.

Tjugo år senare trillade den plötsligt in på DVD - jag hade inte sett den sedan den där gången för längesedan och kom inte alls ihåg vad den handlade om, mer än att Ingrid Bergman tokade sig. Nu tio år efter att jag såg DVD:n måste jag erkänna att jag ännu en gång inte minns vad den handlar om, mer än att Ingrid Bergman tokar sig och att Goldie Hawn fnissar charmigt, så jag kollade snabbt upp den på nätet: Walter Matthau spelar en tandläkare som låtsas att han är gift för att ragga brudar. Han kör med andra ord med George Costanza-tricket, ni vet då när George oväntat börjar dejta Marisa Tomei och ställer till det för sig när han låtsas vara gift. Men så tvingas Matthau att visa upp sin fru, och låter sin sköterska - Bergman - spela rollen.

I eftertexterna till MIN LÅTSASFRU, som heter JUST GO WITH IT i original och som jag tycker borde heta MIN LÅSSEFRU på bio här i Skåne, står det att filmen bygger på just KAKTUSBLOMMAN. Och nej, det kopplade jag inte alls.

Här är Adam Sandler plastikkirurgen Danny, som kör med Matthaus trick; han brukar sätta på sig en ring för att hävda att han lever i ett olyckligt äktenskap och är på väg att skiljas, och ofta lyckas han med detta få omkull brudar som vill muntra upp honom. Hans slagfärdiga sköterska Katherine (Jennifer Aniston), ensamstående mor till två barn, känner till Dannys trick och tycker att han är en tramsbyxa.

Så träffar Danny på det blonda bombnedslaget Palmer, som spelas av en snäcka som heter Brooklyn Decker och verkligen ser ut att heta Brooklyn Decker*. Danny blir kär i henne på riktigt och efter en het natt på stranden råkar hon hitta ringen, som Danny för en gångs skull gömt i fickan. Hon blir förbannad och det ena leder till det andra, och Danny blir tvungen att visa upp sin fru som han ligger i skilsmässa med. Självklart tvingas Katherine spela rollen, och hon kallar sig Devlin efter en tjej hon hatade på college. De två barnen blir också anlitade att spela Dannys barn, mot att de allihop åker till Hawaii. Danny har vid ett tillfälle nämnt en snubbe som heter Dolph Lundgren, men som inte är skådespelaren Dolph Lundgren, och av oklar anledning följer Dannys flängde kusin Eddie (Nick Swardson) med och utgör sig för att vara en galen tysk (?!) som heter Dolph Lundgren. Och vem träffar de på Hawaii, om inte den riktiga Devlin (Nicole Kidman) - oj oj oj, vilken farskarusell...

...Är det meningen att man ska tycka. Men det är lätt att hålla sig för skratt.

Vad har hänt med Adam Sandler? Jag gillar ju egentligen honom. I början av karriären gjorde han fantastiska tramsfilmer som BILLY MADISON och HAPPY GILMORE, och den romantiska komedin THE WEDDING SINGER är väl en modern klassiker. Numera är han fast i det mest slätstrukna träsk man kan tänka sig. Om Jack Blacks karriär följer Eddie Murphys, kan man nästan säga att Sandler går i Steve Martins fotspår.

Filmerna hamnar alltid mellan två stolar. De är inte renodlade tramskomedier. De är inte raka romantiska komedier. De är inte drama fullt ut. De försöker hamna i ett fack där de ska passa alla, hela familjen, och de får inte vara stötande på något sätt.

MIN LÅTSASFRU börjar onekligen rätt bra, så länge de håller sig i Los Angeles är det hyfsat kul, ibland riktigt kul. Men så fort de beger sig till Hawaii, där merparten av filmen utspelas, sjunker allt som en anka med gipsbyxor.

Jennifer Aniston är förvisso rätt kul och hon har ju vuxit till sig och blivit något slags MILF. Det är bara det att jag är äldre än Aniston och för gammal för att jaga MILFs - jag är hänvisad till GILFs om jag vill ragga moget. Nicole Kidman ser hemsk ut. Verkligen fruktansvärd. Hon ser ut som om hon fått fejset struket med ett ångstrykjärn! Hon har ett spänt och hårt ansikte med lite arga drag - och det blir minst sagt ironiskt när hon diskuterar plastikoperationer med Sandlers rollfigur.

Tysken Dolph Lundgren är så fånig att jag vrider på mig och skäms å hans vägnar. Han är som hämtad ur ett barnprogram - kanske från HOTELL GYLLENE KNORREN?  

Regissör till det här är Dennis Dugan. Han gjorde senaste den lika misslyckade GROWN UPS, och dessförinnan JIDDRA INTE MED ZOHAN, som jag inte sett, den fruktansvärda HÄRMED FÖRKLARAR JAG ER CHUCK OCH LARRY och den fatalt o-roliga NATIONAL SECURITY.

Men. Jag tillåter mig ändå att ge MIN LÅTSASFRU en tvåa i betyg. Det blänker till ett par gånger - och vad som är intressant är att i ett par scener där Danny och Katherine pratar förtroeligt med varandra, fungerar det väldigt bra, kemin mellan Sandler och Aniston är utmärkt. Och ni hade väl inte förväntat er något annat än att Danny och Katherine egentligen är förälskade i varandra, va?

(Biopremiär 23/2)

* Tänker man efter är Brooklyn Decker ungefär lika häftigt som att heta Rosengård Svensson eller Bagarmossen Bengtsson.

Bio: Upp

Så har då äntligen Russ Meyer uppmärksammats av den stora allmänheten. Pixar har nu tagit Meyers gamla kultrulle UP! från 1976 och gjort en datoranimerad familjefilm av den, och det är ingen hejd på framgångarna.
Nä, nu ljuger jag ju så det visslar om det! Pixars UPP har ingenting med Meyers film att göra. Om det är synd eller inte låter jag vara osagt.
I annonserna för UPP står det att en eller flera amerikanska tidningar
kallat UPP den roligaste filmen hittills från Pixar. Nej, det stämmer inte. MONSTERS, INC. är den roligaste Pixarfilmen. HITTA NEMO är också roligare än UPP.
Men Pixar ligger ju bakom en rad filmer som inte alls är speciellt roliga. BILAR tyckte jag var ett uthållighetstest. RÅTTATOUILLE var mer animationsmässigt imponerande än kul. WALL-E tyckte jag bara var pretentiös och trist.
Även om nu UPP inte är den roligaste Pixarfilmen, så är det definitivt en av de bästa. Framför allt om man tillhör den vuxna delen av publiken, vilket vi ju gör både du och jag.
UPP är filmen Walter Matthau aldrig gjorde. Den grinige gamle huvud-
personen Carl Fredrick-
sen, 78, påminner nämligen väldigt mycket om Matthau. Fast det är Ed Asner som gör hans röst (i varje fall om du ser originalversionen), så det är ju nästan lika bra som Matthau.
Mr Fredricksen bor ensam i ett gammalt hus mitt i den gigantiska storstaden. Hans fru, som han lärde känna som liten pojke, har gått bort, och parets liv skildras i strålande sekvenser; hur de inspirerade av en berömd pilot skulle bli äventyrare och leta upp ett visst vattenfall i Sydamerika. Fredricksens planerar och sparar hela livet för att en dag lyckas, men resan blir aldrig av.
Nu ska Fredricksens hus rivas. Men då gör den lille gubben något oväntat! Han har låtit blåsa upp tusentals ballonger fästade i taket, och då lyfter kåken och seglar iväg.
...Det är bara det att Fredrick-
sen inte är ensam. Han har av misstag även fått med sig åttaårige Russell, en tjock liten pojkscout. Tillsammans driver de söderut, och minsann om de inte hamnar vid just det där vattenfallet i Sydamerika. I detta okända land träffar de även på en konstig jättefågel, talande hundar - och den gamle hjältepiloten som en gång fick Fredricksen att tänka i de här banorna.
Jag tycker mycket om UPP. Jag gillar den känsliga skildringen av paret Fredricksens liv i början; det är skickligt, roligt och rörande, och gör att Carl känns som en person av kött och blod. Och jag gillar verkligen äventyren i Sydamerika, eftersom de får mig att tänka på Jules Verne och retro-science fiction. Glömda världar, galna vetenskapsmän, tjusig design.
UPP är ännu en film i 3D, men den bygger inte speciellt mycket på att saker ska flyga ut i publiken. Här handlar det främst om att skapa ett rum, och det funkar utmärkt. I synnerhet som filmen till större delen är en lugn och återhållsamt berättad historia.
Om nu småungar uppskattar en lugnt berättad film om en grinig 78-åring vet jag inte, men alla vi andra lär säkerligen göra det.





(Biopremiär: 16/10)