Visar inlägg med etikett Viveca Lindfors. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Viveca Lindfors. Visa alla inlägg

lördag 10 april 2021

Jag tog och såg om "Creepshow" ...

När jag recenserade CREEPSHOW 2, hyfsat aktuell på Blu-ray, igår, nämnde jag att jag inte tyckte att George A Romeros film från 1982 är något vidare. Jag avslutade min recension med att skriva att jag nog borde se om den, kanske tycker jag att den är bättre idag.

Och vet ni vad jag gjorde? Jag såg om CREEPSHOW, efter att inte ha sett den på 25-30 år. 

Så. Tyckte jag att den var bättre den här gången?

Svar:nej. Men! Den här gången kom jag fram till varför jag inte tycker att filmen håller.

CREEPSHOW består av fem korta historier, plus en ramhandling, författade av Stephen King direkt för den här filmen. Historierna, liksom filmen som helhet, är inspirerade av- och en hyllning till 1950-talets skräckserier från EC Comics - ni vet; Tales from the Crypt, The Vault of Horror och så vidare.

Filmen är utformad för att likna en serietidning. Grälla färger, animerade inslag, scener som inramas med hjälp av serierutor, textplattor. Estetiskt sett gjorde Romero aldrig en snyggare film. Vidare figurerar en hel del bra namn i rollistan, det är gott om välkända skådespelare här.

Problemet är berättelserna. Fyra av de fem historierna är remarkabelt tunna. De är inte färdigutvecklade. Det känns som om man tagit första, bästa roliga idé och använt den rakt av, utan att putsa till- och justera den; utan att utveckla idén.

Serierna i EC Comics' tidningar var oftast sju-åtta sidor långa. Stephen Kings historier känns som de tre-fyra sista sidorna av en sjusidorshistoria. Här finns ingen egentlig uppbyggnad. Även om det handlar om korta berättelser, måste det hela byggas upp för att engagera.

Den första historien heter "Father's Day". Här spelar Viveca Lindfors en gammal tant som i sin ungdom slog ihjäl sin elake, krävande far medan han satt och ropade efter tårta. Tanten besöker faderns grav, och han kliver då plötsligt upp ur graven som en zombie, och skriker efter tårta. Han går runt och har ihjäl folk, och fixar sedan en tårta med ett avhugget huvud på.

Den här historien känns lite grann som någon av mina egna skräckserier från trettio år sedan, något som gjordes för ett fanzine och utan större baktankar. "Hö hö, tänk om det kom en zombie som vill ha tårta!" Problemet med "Father's Day" är att den bara känns som "Var det här allt?". Här finns ingen ordentlig, slagkraftig poäng.

Filmens andra historia heter "The Lonesome Death of Jordy Verrill", och den känns mer eller mindre som ett plagiat på H P Lovecrafts novell "Färg bortom tid och rum". Stephen King själv spelar den korkade bondlurken Jordy Verrill, som bor ensam på en gård. En natt slår en meteorit ner utanför gården. Jordy fantiserar om att han ska sälja meteoriten och bli rik, men när han rör vid den, och vid kletet som rinner ur den, blir han smittad av något slags rymdvirus. Det börjar växa ogräs inte bara på tomten och huset, utan även på Jordy. Snart är allt täckt av gräs, Jordy är en gräsvarelse, och han skjuter sig i huvudet. 

... Och det är allt. Ingen twist på slutet. Ja, bortsett från att grönskan antagligen lär sprida sig ännu mer.

Därefter följer "Something to Tide You Over". Här känns det som om vi kommer in i slutet av en film. Vi har missat allt som hänt tidigare, och får bara upplösningen. Leslie Nielsen spelar en hämndlysten herre som kommer hem till Ted Danson. Danson har varit otrogen med Nielsens fru, och för detta ska Danson straffas. Hustrun också. Så, Nielsen gräver ner Danson upp till halsen på en strand, och när tidvattnet rullar in kommer Danson att drunkna. Hustrun har blivit nergrävd hon också. Nielsen videofilmar de två, och Danson skriker att han minsann ska ge igen. Jodå -- Danson och hans älskarinna återkommer som zombies, och de gräver ner Nielsen på stranden.

Återigen är det här en alldeles för banal och simpel historia. Den borde inletts långt innan Nielsen besöker Danson, för att skapa ett engagemang i rollfigurerna. Som den är nu, känns historien mest som en vits berättad av någon som inte kommer ihåg alla detaljer.

Den fjärde historien; "The Crate", är den bästa, och det är även den längsta. Historien i sig är enkel; en vaktmästare hittar en låda från 1800-talet. Denna visar sig innehålla ett mystiskt monster som äter upp folk. Hal Holbrook kommer på att detta monster kan komma väl till pass. Holbrook har nämligen en alkoholiserad och skitjobbig hustru, spelad av Adrienne Barbeau, som han vill bli av med. Således lurar Holbrook ner frugan i källaren där lådan finns.

Längden på denna berättelse innebär att rollfigurerna faktiskt introduceras ordentligt, det finns plats för lite karaktärsutveckling också. Handlingen byggs upp på ett bättre sätt än i de andra historierna.

Den sista historien, "They're Creeping Up on You!", är bara poänglös. E G Marshall spelar en elak affärsman som sitter ensam i sitt sterila, vita penthouse. Han har problem med kackerlackor. Han pratar i telefon med en rad människor som är förbannade på honom. Kackerlackorna blir fler. Kackerlackorna dödar Marshall. Slut.

Jag kan mycket väl tänka mig att om filmskaparna skurit ner det till fyra, eller kanske bara tre, historier, och utvecklat dessa ordentligt, med början, mitt och slut, och presenterat rollfigurerna, hade det här kunnat bli bättre än det blev.

Vi är inte många som har invändningar mot CREEPSHOW. De flesta verkar älska filmen, många tycker att de här historierna är jätteroliga. Jag förstår inte riktigt varför. Kanske är det filmens estetik som förför och får folk att tycka att det här är bättre än det är? Namnen King och Romero?

Teckningarna i serietidningen som förekommer i filmen är gjorda av den gamle EC-tecknaren Jack Kamen. På 80-talet släpptes även ett seriealbum som byggde på filmen. Det var tecknat av Bernie Wrightson (som då fortfarande stavade sitt namn Berni). Detta album kom faktiskt även ut på svenska - men först 1991. Det gavs ut av ett förlag som hette Smilex, de gav bara ut ett seriealbum. Jag hade detta album, men jag minns ingenting alls av det.