Visar inlägg med etikett Virginia Madsen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Virginia Madsen. Visa alla inlägg

onsdag 25 augusti 2021

Bio: Candyman (2021)

Foton copyright (c) SF

Innan vi 1995 startade Fantastisk Filmfestival, drev jag och några kompisar en filmklubb på Mejeriet i Lund som hette Cinemacabre. När jag tänker efter var jag nog inte med och startade Cinemacabre, jag kom med lite senare. Cinemacabre visade film på framtidsformatet laserdisc. Det här var på den tiden då det fortfarande dröjde innan utländska filmer gick upp på bio, när Statens Biografbyrå fortfarande härjade, och när det fortfarande kunde vara svårt för den unga publiken att se genrefilm; ny som gammal. 

CANDYMAN från 1992, i regi av Bernard Rose efter en novell av Clive Barker, var en ganska hajpad film som visades på Cinemacabre. Ett år senare släpptes filmen direkt på video i Sverige. 1992 var Clive Barker ett stort namn, och vi var många som gillade den här filmen om en ond, krokförsedd man som dök upp om man tittade i en spegel och sa hans namn - Candyman, alltså - högt fem gånger. 

Jag såg om CANDYMAN förra året, och ... den var ju inte alls speciellt bra. Tvärtom, nu, nästan trettio år senare, tyckte jag att den var rätt dålig. Vad den har, är Virginia Madsen som Helen Lyle, en kvinna som undersöker legenden om Candyman, och så har den utmärkt filmmusik av Philip Glass. Till en början ångrade Glass att han bidragit med musiken, han tyckte att den färdiga filmen blev alldeles för skräpig, men på senare år har han förstått hur uppskattad denna musik är.

CANDYMAN fick två uppföljare. Jag såg dessa när de kom, men jag har inte sett om dem sedan dess.

2021 års CANDYMAN är producerad av Jordan Peele, med flera, för regin står Nia DaCosta, och DaCosta och Peele har varit med och skrivit manus. Det visar sig att det här inte alls är en nyinspelning av filmen från 1992 - det här är en fortsättning.

Yahya Abdul-Mateen II spelar konstnären Anthony McCoy, som bor tillsammans med sin tjej Brianna (Teyonah Parris) i Chicago. Anthony är ett nytt stjärnskott på konsthimlen, men hans gallerist Clive (Brian King) tycker inte att Anthony utvecklats. Men så råkar Anthony få nys om Candyman och det nedgångna, ruffiga bostadskomplex bebott av svarta där den krokförsedde busemannen härjade. Han får höra historien om Helen Lyle och hennes brutala öde, samt en historia om en svart man som oskyldigt anklagades för att vara en seriemördare, och som slogs ihjäl av polisen. Anthony inspireras - nu har han ett nytt tema för sin konst.

En kort tid senare är det dags för vernissage. En sur konstkritiker (Rebecca Spence) låter sig inte imponeras. Ett av verken heter "Say My Name" och består av en spegel. I verkbeskrivningarna som delas ut på vernissagen berättas kort om Candyman. Titta in i en spegel och säga hans namn högt fem gånger. Gissa fem gånger om filmens rollfigurer kommer att följa uppmaningen. Det slutar inte väl.

Jag antar att konservativa amerikaner kommer att gå i taket när - eller om - de ser Nia DaCostas CANDYMAN. Det här är en film av svarta amerikaner, med svarta amerikaner, om svarta amerikaner, regisserad av en ung kvinna. Det är en kraftigt politisk film om de svartas situation, och när eftertexterna rullat klart hänvisas man till filmens hemsida, där man kan läsa mer om en organisation som jobbar med racial justice, som det kallas. Dessutom förekommer ett homosexuellt par där den ene killen är vit, det kommer nog att få den kristna högern att explodera.

Till min förvåning tycker jag att DaCostas film är bättre än originalet. Det är uppenbart att filmskaparna vill berätta något, de har ett syfte med sin film. Det är dessutom en väldigt snygg film, ett av morden skildras på ett sätt som kommer att göra Dario Argento grön av avund - jag ska inte avslöja detaljerna, men vi ser det på håll genom ett fönster. Att filmen bland annat handlar om konst för också det tankarna till italiensk skräckfilm.

Men. Den nya filmen lider lite av samma problem som originalet: den är inte speciellt otäck och spännande. Candyman är bara en lång kille i rock med en krok på handen. Filmen innehåller en hel del ganska grovt splatter, och en scen med några tonårstjejer som står framför spegeln på en skoltoalett är effektiv, men någon krypande spänning finns här inte.

Philip Glass' speldosemusik återanvänds, vilket är trevligt. För klippningen av filmen står svenskan Catrin Hedström. Vanessa Williams återkommer från första filmen i samma roll. Även Virginia Madsen återkommer och gör Helens röst, och Tony Todd, som var Candyman i de första filmerna, skymtar till. Att berätta delar av handlingen med hjälp av skuggspel var en kul idé, men en del lär tycka att det är pretentiöst och arty-farty. Produktionsbolagens logotyper i början visas spegelvänt - som om vi ser dem i en spegel.

CANDYMAN 2021 är en stämningsfull film utan större skräckstämning. Betyg 3½.  


 
 

 

 

(Biopremiär 27/8)


onsdag 23 december 2015

Bio: Joy

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

För att vara en film som nominerades till tio Oscars, var David O Russells förra film AMERICAN HUSTLE inte alltför bra. Jag kommer inte ihåg så mycket av den, mer än att jag blev besviken på den. Russells nya film JOY lär jag nog inte heller vårda i mitt minne.

Flera av skådisarna från AMERICAN HUSTLE återkommer i JOY, som bygger på historien om tjejen som uppfann den självurkramande golvmoppen Mirace Mop; en "shoppingsuccé" vi känner igen från gamla fina TV-shop. Ah, gamla TV-shop - programmet som alltid rullade på nätterna när man satt uppe och kollade på skräck på VHS.

Enligt uppgift lanserades Miracle Mop 1990, men av mode och teknik att döma, är det väldigt tidigt 80-tal i JOY. Knappt ens det. 25-åriga Jennifer Lawrence spelar Joy, som är frånskild med barn. Hennes före detta make Tony (Édgar Ramirez) bor i källaren, där han sjunger schlagers. I sängkammaren huserar Joys knäppa, och även hon frånskilda, morsa (Virginia Madsen iförd härligt fula glasögon), som tillbringar dagarna med att titta på TV-såpor. En dag knackar det på dörren; det är Joys farsa (Robert De Niro), som blivit utslängd av sin nya fru. Han flyttar in, men börjar genast att dejta den rika Trudy (Isabellla Rossellini). Joys mormor (Diane Ladd) agerar berättarröst.

Första halvan av filmen består mest av att dessa ganska osympatiska personer bråkar och skriker. Jag upplevde handlingen som ganska ofokuserad och tyckte mest att det var lite irriterande.
Halvvägs in uppfinner så Joy sin mirakelmopp, och filmen tar en ny vändning. Här förvandlas den till en klassisk amerikansk framgångssaga: den fattiga tjejen av folket får en idé, lånar ihop pengar, satsar allt, luras, går på en smäll, gör oväntad succé, luras igen, går på fler smällar, innan den stora framgången. Nej, detta är ingen spoiler. Vi vet ju att Joy lyckades - vi såg hennes pryl säljas på TV-shop. Några kanske till och med köpte moppen.

Bradley Cooper står högst upp, mellan Lawrence och De Niro, på filmaffischen. Det dröjer ungefär halva filmen innan han dyker upp, eftersom det är han som äger TV-kanalen som lanserar moppen. Han låter sig genast charmas av Joy och visar sig vara en schysst kille när allt kommer omkring. Hans kanal använder sig oftast av kändisar för att demonstrera produkterna; Joan Rivers (gestaltad av dottern Melissa Rivers) flimrar förbi, men Joy vill själv stå framför kamerorna.

För att använda ett slitet uttryck: JOY är okej. Grundstoryn är rätt kul och fascinerande, och filmen är inte alltför tråkig. Ibland är den till och med rolig. Men det här är inget jag kommer att se om, eller komma ihåg. Skådespelarinsatserna må vara utomordentliga, men för mig är detta bara ett drama i mängden.







(Biopremiär 25/12)

onsdag 20 april 2011

Bio: Red Riding Hood

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.

Jösses, vilken dag! Ni anar inte vilken biodag jag hade förra veckan, dessutom på min födelsedag, av alla dagar. Snacka om Double-Feature from Hell!

Först såg jag WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES. Och därefter den här; RED RIDING HOOD.

RED RIDING HOOD är regisserad av Catherine Hardwicke, som gjorde den första filmen i TWILIGHT-serien. Jag vet inte varför hon inte fick fortsätta att göra de filmerna, om hon fick sparken eller ej, men det är väldigt, väldigt uppenbart vad hon, manusförfattaren och producenterna siktade på när de totade ihop den här Rödluvehistorien.

Alla snorungar gillar TWILIGHT, okej? Pojke möter flicka. Pojke är vampyr. Flicka möter annan pojke också. Han är varulv. Flicka väljer vampyr. Flicka vill bli vampyr. Ett övernaturligt triangeldrama, det går hem i flickrummen!

Amanda Seyfried, hon tösabiten från MAMMA MIA!, spelar stackars Valerie, som sedan barnsben är förtjust i den fattige jägarpojken Peter (Shiloh Fernandez ... Vaffan, heter han Shiloh?!). De två växer upp till stiliga tonåringar, men Valerie får inte gifta sig med Peter, hennes fattiga föräldrar spelade av Billy Burke och Virginia Madsen har utsett rikemanssonen Henry (Max Irons) till Valeries fästman. Hon har inget annat val än att lyda.
För att göra det hela än värre, terroriseras den lilla lika idylliska som pittoreska medeltidsbyn mitt inne i skogen där de bor av en stor, arg och glupsk varulv. Varulven dyker upp då och då och dödar folk, och innan historien börjar har den hunnit glufsa i sig Valeries syster.
För att stoppa varulvens framfart kontaktar man en Witchfinder General, och in på scenen träder då Gary Oldman som fader Solomon, en riktigt grym jävel. Han skyr inga medel för att hitta varulven. Vem kan det vara? Är det den svartklädde outsidern Peter, som alltid häckar i skogen? Är det den lite tafatte Henry? Är det kanske Valeries farmor (Julie Christie)? Vem? Vem? VEM?!
Under en nattlig varulvsattack ställer sig varulvsskrället och pratar med Valerie. Hon skonas av diverse skäl. På grund av detta blir hon anklagad för att vara häxa och spärras in. Här ska det brännas på bål och grejor!
Ja, gärna för min del. Elda upp tösabiten, bara.
Passa även på att elda upp resten av det här möget.
Jösses! Jävlar!
Det har ju gått inflation i ordet "kalkonfilm". Folk använder det alldeles för ofta. Folk kallar filmer som bara är dåliga rent allmänt för kalkoner. Och det kan man ju inte göra.
Men RED RIDING HOOD är tammefan den mest klockrena kalkon jag sett på väldigt, väldigt länge! Det här är ofattbart dåligt. Man tar sig för pannan. Man tror inte sina ögon. Man tror inte sina öron. Man skrattar. Ja, jävlar i min låda, vad man skrattar! Hardwickes film har här i Sverige försetts med en 15-årsgräns, eftersom Statens Medieråd (som ju tagit över efter Biografbyrån) ansåg filmen vara för otäck och skrämmande för yngre barn.
För otäck och skrämmande? Har vi sett samma film? Den här sumprullen är ju så ding att klockorna stannar! Kanske en lågstadieunge blir lite skrajsen i böjsorna när varulven slår till, men ingen annan. Framför allt inte de trettonåriga flickor filmen riktar sig till, de det är tänkt ska dregla över Fernandez och Irons, och identifiera sig med Seyfried. Och alla vi andra bjuds på en skrattfest utan like!
Ingenting, absolut ingenting i filmen fungerar. Den lilla medeltidsbyn är helt uppbyggd i studio, liksom delar av skogen, och visst skänker detta en viss trevlig sagostämning, men det innebär även att filmen blir artificiell.
Men det största problemet är förstås storyn och den hemska dialogen. Det anspelas på Rödluvan lite då och och, oftast på lite krystade sätt, och jodå, visst är Valerie iförd en klarröd kappa. Och det är tunt och förutsägbart. Ibland påminner filmen om M Night Shyamalans hemska THE VILLAGE.
All dialog är stel, styltig och tea-
tralisk. De stackars skåde-
spelarna kämpar med sina repliker. Det går inte så bra. Det blir riktigt genant för det mesta. Och då är det ju ändå väletablerade skådisar jag gillar, som Oldman, Christie och Madsen (henne har jag förresten saknat på vita duken) som har problem. Det blir mycket överspel och larv. Oldman tar ofta i och det viftas med armarna.
Varken Fernandez eller Irons besitter någon större utstrålning. De skulle lika gärna kunna spelas av två påskpyntade blomkålshuvuden. De får nästan Robert Pattinson och Taylor Lautner att framstå som accepterbara. Då har det gått långt.
I vanlig ordning är Amanda Seyfried lite för lik en fisk. Billy Burke ser mest ut som Björn Ulvaeus.
På 1980-talet gjorde Neil Jordan THE COMPANY OF WOLVES. En varulvsfilm som även den var ett riff på Rödluvan. En surrealistisk historia, helt inspelad i studio för att fånga den rätta stämningen. Grejen är att Jordan lyckades. Det gör tammefan inte klantarslet Catherine Hardwicke!
Så, vad kommer jag att ge för betyg till det här? En stackars syndig dvärg? Njä. RED RIDING HOOD är för flängd. Det självklara betyget blir snarare en sådan här:













(Biopremiär 20/4)