Bio: The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes

Foton copyright (c) Nordisk Film

THE HUNGER GAMES? Va? Nu igen? Den här filmserien hade jag nästan glömt bort, så jag läste mina recensioner av de fyra tidigare filmerna - THE HUNGER GAMES kom 2012 och den sista filmen, THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY - PART 2, kom 2015.

Det här var filmerna som gjorde stjärna av Jennifer Lawrence, trots att hon spenderade filmerna med att gå omkring och se fullkomligt ointresserad och uttråkad ut. Hon visade sig vara en bra skådespelerska i andra filmer.

Det enda jag verkligen minns av de här filmerna, vilka bygger på böcker av Suzanne Collins, är att jag aldrig köpte konceptet - något jag påpekar i samtliga recensioner av de tidigare filmerna. I en dystopisk värld dödar barn varandra i ett direktsänt TV-program. I min recension av den första filmen skrev jag "Jag kan inte påstå att det riktigt framgår vad de här Hungerspelen är. På vilket sätt skapar dessa fred i landet? Varför ska de tävlande vara barn? Borde inte detta snarare leda till att folket revolterar ännu en gång? Och hur har detta kunnat bli populär TV-underhållning?", och i min fjärde recension skrev jag "(...)Att regeringen i framtiden arrangerar TV-sända tävlingar där barn och ungdomar dödar varandra - för att stävja den fattiga befolkningen. Hur kom de på detta? Varför? Hur kunde det gå igenom?".

Denna nya film, THE HUNGER GAMES: THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES, återigen i regi av Francis Lawrence, är en prequel till den tidigare filmerna - handlingen utspelar sig 64 år före de andra. Ska vi äntligen få svar på alla frågor? Varför skapades Hungerspelen, hur gick idén igenom?

Om jag minns rätt slutade MOCKINGJAY - PART 2 med att Katniss, Jennifer Lawrences hjältinna, indirekt dödade den onde diktatorn, president Snow (Donald Sutherland). Hon sköt en annan person, varpå folket gjorde uppror och kastade sig över Snow, som dödades.

THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES inleds med att vi presenteras för filmens hjälte: Coriolanus Snow. Vänta nu här ... Är det president Snow som ung? 

Ja, det är det. Han är alltså mer eller mindre Anakin Skywalker. En kille som kommer att växa upp och bli ond.

Coriolanus spelas av engelsmannen Tom Blyth, han ser lite grann ut som Bob Geldof med blond golfproffsfrisyr. Hans namn uttalas med betoning på Anus, vilket förstås är roligt. Han har en kompis som heter Sejanus (Josh Andrés Rivera). Sej är en fisk som tillhör torskfamiljen. Alltså heter han Torskröv. Jag skrattade varje gång torskröven dök upp.  

Coriolanus bor i ett fattigt hem med sin syster och sin farmor, farmodern spelas av Fionnula Flanagan - just det, Molly Macahan från FAMILJEN MACAHAN. Tydligen var Snow en fin familj en gång i tiden, Coriolanus läser på universitetet och siktar på att bli president. Han bor i staden Panem och inte ute i distrikten, i skogen, som stackarna som plockas för att tävla i Hungerspelen.

Peter Dinklage spelar dekan Casca Highbottom, mannen som uppfann Hungerspelen. Highbottom låter meddela att hans studenter ska bli mentorer för varsin deltagare i Hungerspelen. De ska på något sätt coacha de tävlande. Coriolanus har tur, han tilldelas den sötaste och charmigaste tävlande, Lucy Gray Baird.

Lucy Gray Baird spelas av Rachel Zegler och hon är sångerska. Hon brister ut i sång med jämna mellanrum. Hon sjunger så ofta att den här filmen i det närmaste är THE HUNGER GAMES: THE MUSICAL. Det dröjer inte länge innan Coriolanus och Lucy blir förälskade i varandra. Coriolanus hjälper Lucy att överleva fajterna i tävlingarna och de träffas i smyg i skogen. Där äter de en växt som kallas katniss.

Den här gången sker inte Hungerspelen i en skog, utan i en betongarena inomhus, samt i tunnlar under denna arena. Detta innebär att THE BALLAD OF SONGS & SNAKES ser ut som en väldigt dyr version av Joe D'Amatos gamla B-film ENDGAME, i vilken folk slogs för livet i tunnlar. Soldaterna som håller folk i schack ser ut som Starship Troopers. Viola Davis gör en ond doktor som verkar vara den som styr och ställer.

Den här filmen är mycket mörkare än de fyra tidigare delarna. Staden ser ut som något slags förfallen jättestad i forna Sovjet. Ett gruvsamhälle ute i ett av distrikten är värsta Gulag. Alla propaganda-affischer ser ut som något från Stalintiden. Liksom de tidigare filmerna har denna prequel den låga åldersgränsen PG-13, men filmen känns våldsammare och råare än tidigare. Den är mer sinister.

Efter en och en halv timme slutar filmen - men fortsätter ändå ytterligare en timme, som om vi får uppföljaren på en gång. I slutminuterna berättar Casca Highbottom hur det gick till när han skapade Hungerspelen. Det är ingen tillfredsställande förklaring - men jag tyckte den var lite rolig. Tyvärr kan jag inte avslöja vad han säger här. 

Kanske tycker jag att THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES är lite bättre än de tidigare filmerna, men jag är inte riktigt säker. Att jag tycker så beror mest på att filmen är mörkare och dystrare, och på att Rachel Zegler inte är lika tråkig som Jennifer Lawrence.

... Men jag skulle kunna vara utan det här. Och, jag köper fortfarande inte idén bakom allt. Den här världen är bara krystad och konstig. Det mesta är ologiskt. Denna nya film är möjligen ännu mer ologisk än de tidigare.

Sångerna Lucy sjunger är väldigt likartade - kanske är det bara två sånger hon sjunger om och om igen.

2018 gjorde förresten Francis Lawrence spionthrillern RED SPARROW med Jennifer Lawrence. Den såg jag nyligen på någon streamingkanal. Jag tyckte den var överraskande bra, betydligt bättre än alla dessa Hungerspelsfilmer.

 

 

 

 

(Biopremiär 17/11)

Bio: Black Adam

Foton copyright (c) Warner Bros.

Ibland skriver filmkritiker och andra att Hollywood nu måste gräva allt djupare för att hitta nya superhjältar att göra film av. Då handlar det oftast om hjältar som inte alls är obskyra, men som kanske inte är jättekända om man inte läser, eller läste, serier. Daredevil, till exempel, eller Iron Man. Superhjältar min farsa sannolikt inte vet vilka de är.

Men nu har bröderna Warner letat upp en snubbe som jag inte känner till. Black Adam. Jag kan förstås ha sett hans namn, men jag har aldrig läst något med honom - om han nu inte dök upp i den svenska Shazam!-tidningen 1974-1976; en tidning jag läste ibland.

Black Adam är alltså en figur ur Kapten Marvels universum - den ursprunglige Kapten Marvel, han som säger Shazam!, han som stoppades av National/DC Comics eftersom han var för lik Stålmannen, och som senare togs upp i DC:s universum och döptes om till Shazam, eftersom Marvel Comics nu hade en annan figur som hette Kapten Marvel. Ja, det här är krångligare än att köra bil i Göteborg.

Black Adam skapades 1945 och var en superskurk, han skulle bli Kapten Marvels ärkefiende. Han hade samma krafter som Kapten Marvel, men han var klädd i svart - och så var han ond. Ja, det stämmer, han var som de svarta smurferna. Fast på 2000-talet har han blivit god. Eller, nästan god. Han klassas som en antihjälte. 

Står allt detta klart i den nya filmen BLACK ADAM? Njä, det vet jag inte.

Konkurrensen om titeln är stenhård, men det är mycket möjligt att detta är den sämsta DC Comics-filmen så här långt. Den här filmen är som att gå ner till Centralen och bli påkörd av ett tåg, och när man vacklar ut därifrån lyckas man även bli påkörd av en buss, av svarttaxi, en spårvagn, och - som en extra krydda - en elscooter.

För regin står spanjoren Jaume Collet-Serra, som tidigare gjort en hel rad hel- och halvhyfsade actionthrillers med Liam Neeson, som till exempel NON-STOP och THE COMMUTER. Hans senaste film var dock den rätt kassa JUNGLE CRUISE med Dwayne Johnson. Men, eftersom jag sett hans tidigare filmer vet jag att Collet-Serra kan göra kompetent film. Därför undrar jag vad han sysslade med den här gången. Detta är bara ännu en anonym slåssfilm från en superhjältefabrik. Antagligen har en väldig massa människor varit inblandade för att se till slutprodukten blev så här.

Filmen inleds med en prolog som utspelar sig i det fiktiva afrikanska landet Kahndaq för drygt 5 000 år sedan. Folket är förslavat av onda män, de behöver en befriare, en hjälte, och det bär sig inte bättre än att mystiska, magiska män utbrister i ett "Shazam!", och en av Kahndaqs invånare förvandlas till Teth Adam (Dwayne Johnson), som han heter fram till eftertexterna. Teth Adam är försedd med egyptiska gudars krafter och befriar landet - men han visar sig inte vara helt god, så han fängslas och begravs.

Hopp till nutid, och Kahndaq är åter i trubbel. Maktlystna inkräktare härskar och folket behöver en befriare. Både snälla och elaka typer letar efter en mystisk kungakrona, och när de hittar den lyckas de släppa lös Teth Adam. Teth Adam nitar alla busarna, men han lever jävel rent allmänt och ställer till det även för de goda. Adam är alltså inte helt snäll, och framför allt vet han inte hur man använder dörrar.

Några som vet detta är Justice Society. Justice Society är en superhjältegrupp som tidigare hette Justice Society of America, eller Rättvisans väktare här i Sverige. De var en föregångare till Lagens väktare, alltså Justice League of America, alltså nuvarande Justice League. De är Dr Fate (Pierce Brosnan), Hawkman, det vill säga Höken, eller Falken som man läste serien för väldigt längesedan (Aldis Hodge), Cyclone (Quintessa Swindell) och Atom Smasher (Noah Centineo).

Okej, Justice Society åker till Kahndaq för att stoppa Teth Adam, samt en skurk som vill bli kung. Och så slåss de. Och så fortsätter de att slåss. Hela tiden. Tills det är slut.

BLACK ADAM varar strax över två timmar inklusive eftertexter, och större delen av speltiden består av superhjälteslagsmål. Och då överdriver jag inte. Här finns ingen karaktärsutveckling - här finns ingen presentation av rollfigurerna överhuvudtaget, med undantag för Black Adam (som tar sig namnet i sista scenen), och möjligtvis för en tjej som kanske är filmens hjältinna, en frihetskämpe som spelas av Sarah Shahi. Publiken antas känna till de anonyma hjältarna i Justice Society. Deras personligheter är typ pompös, arg, klantig och söt.

Det här är en fruktansvärt högljudd, huvudvärksframkallande film, med förvånansvärt dåliga och fula datoranimationer. Större delen av filmen ser ut som ett TV-spel. Världen är märklig, jag tror det är nutid, men folk har tjock-TV - och flygande motorcyklar.

I början dyker Henry Winkler upp ett par sekunder på en mobilskärm, det är allt han är med. Viola Davis återkommer som Amanda Waller i ett par scener, hon är ju DC:s motsvarighet till Nick Fury. Plötsligt travar agent Emilia Harcourt (Jennifer Holland) från TV-serien PEACEMAKER in i en scen. Hon är med en minut. Det finns några försök till humor i filmen - åtminstone tror jag att det är tänkt att vara roligt. Jag vet inte. Eftertexterna avbryts för en bonusscen, denna är bäst i hela filmen, eftersom en snutt ur John Williams' Stålmannen-tema spelas. Detta är belöningen efter att ha genomlidit BLACK ADAM.

BLACK ADAM är skitdålig och obegriplig. Se PEACEMAKER istället. Den streamas på HBO Max.

 

 

 

 

 

 (Biopremiär 21/10)

Bio: The Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Jag hade vissa förväntningar på SUICIDE SQUAD, som kom 2016. Detta beroende på att den skrevs och regisserades av David Ayer, som gjorde de utmärkta STREET KINGS och FURY. Dock visade det sig att Ayers film var riktigt usel. Pissusel. En av de sämsta superhjältefilmer som gjorts - om man nu kan kan kalla en film med superskurkar som hjältar en superhjältefilm.

När man nu gjort en ny film om detta skurkgäng, har man gett den en snarlik titel. Man har bara lagt till ett "The" framför "Suicide Squad" - vilket säkert kommer att leda till att folk om några år kommer att se fel film av misstag. 

Den nya filmen är ingen uppföljare, det här är snarare en "reboot", som det ju heter. Warner Brothers och DC Comics börjar om på nytt, ny regissör, nya skådisar, nya rollfigurer, ny inriktning, nytt stuk. 

Ny regissör är James Gunn, som gjorde GUARDIANS OF THE GALAXY-filmerna. Gunn står även för manus, och att välja honom var helt rätt. Han har satt sin egen prägel på THE SUICIDE SQUAD. Förvisso har alltså Gunn tidigare gjort Marvel-filmer, men - som jag nämnt tidigare - en skillnad mellan Marvels och DC:s superhjältefilmer, är att DC ofta anlitar regissörer med något slags konstnärlig vision, de sätter sin egen prägel på filmerna. Nu blir det inte alltid bra, ofta är DC:s filmer dåliga, men det är ändå lite intressant. Visst finns det undantag bland Marvel-filmerna, men i alldeles för många fall kan jag inte säga vem som regisserat, jag kommer inte ihåg namnen på många av regissörerna. 

Om jag räknat rätt, är det bara fyra av skådespelarna från den första filmen som återkommer den här gången. Det är Viola Davis som Amanda Waller, kvinnan som väljer ut medlemmarna till Task Force X, som självmordsskvadronen egentligen heter. Det är Joel Kinnaman som Rick Flag, ledare för Task Force X. Det är Jai Courtney som Captain Boomerang, och så är det Margot Robbie som Harley Quinn - hon står först i rollistan, så hon får väl anses vara stjärnan. I den förra filmen spelade Will Smith Deadshot. Han är inte med den här gången. Istället spelar Idris Elba den snarlika Bloodsport, som också har en ung dotter. Jag får erkänna att jag trodde att det var samma figur.

THE SUICIDE SQUAD handlar om en ö som heter Corto Maltese - och som inte har något med Hugo Pratts seriehjälte att göra. Dock nämns den här ön redan i Tim Burtons BATMAN från 1989 - om den nämnts tidigare i någon serietidning vet jag inte. Corto Maltese styrs av en ond diktator och dennes armé. På ön finns även Jotunheim - ett gammalt nazistfängelse, där man nu hyser politiska fångar och experimenterar med något som heter Operation Starfish. Starfish är en gigantisk, utomjordisk sjöstjärna.

Allt det här måste utplånas, så Task Force X skickas dit. I fängelset Belle Reve plockar Amanda Waller plockar ut ett gäng nya kriminella med superkrafter. De som får hänga med Flag, Bloodsport och Harley Quinn, är Peacemaker (John Cena), som har i princip samma krafter som Bloodsport, Polka-Dot Man (David Dastmalchian), som kastar färgglada prickar på fienden, Ratcatcher 2 (Daniela Melchior), som kan kontrollera råttor, och en figur som heter King Shark. King Shark är en tjock haj på ben, han är alltid hungrig och han är otroligt korkad. King Shark är datoranimerad, men det är Sylvester Stallone som gör rösten i sitt livs roll, och när hajen lufsar omkring ser han nästan ut som en åldrad Rocky Balboa.

Det förekommer även ett annat Suicide Squad-team, men ... Ähum, de får inte vara med speciellt länge.

THE SUICIDE SQUAD är jävligt rolig! Den här filmen är skitkul. James Gunns film är allt den första filmen inte var. I min recension av BIRDS OF PREY (AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN) skrev jag att den var ett försök av DC att göra något i stil med Marvels DEADPOOL. Gunns film känns ännu mer så - THE SUICIDE SQUAD är DEADPOOL i kubik. I USA är filmen Rated R, det vills säga från 17 år. Detta beroende på att den är sprängfylld med ultravåld, blådigt splatter, svordomar, och minsann om vi inte även får se en pillesnopp - det sistnämnda är skäl nog att barnförbjuda i Amerika.

Det groteskt överdrivna våldet blandas upp med humor. Flera av de här hjältarna, eller om vi nu ska kalla dem skurkar, är fåniga. Ratchatcher 2 har en råtta som vinkar på folk. Peacemaker ser rolig ut i sin dräkt. De gnabbar konstant med varandra. Dialogen är festlig. Harley Quinn är förstås ett kapitel för sig, denna Vålds-Pippi Långstrump. Joel Kinnaman har en otacksam roll - han är nog den ende som inte får vara rolig. Jag skrattade mycket och ofta när jag såg filmen.

Det är en uppfinningsrik film. Estetiskt sett är den också uppfinningsrik - bland annat visas filmens kapitelrubriker på ett kul sätt. Och minsann om den inte har riktiga förtexter! Tyvärr är filmen för lång, men det hade ni nog redan gissat. Det finns ingen som helst orsak till att den ska vara två timmar och tolv minuter, det hade lätt gått att skära bort tjugo minuter. Slutuppgörelsen håller i vanlig ordning på för länge.

Jag upptäckte att en gammal vän till mig skymtar förbi i bakgrunden en sekund eller två. James Gunn började sin karriär på Troma, det där B-filmsbolaget som är känt för sina vilda och bisarra filmer. Den första film James Gunn skrev manus till, var Tromas TROMEO AND JULIET, som kom 1996. Det slår mig nu att jag var på premiären på den. Tromas boss och grundare heter Lloyd Kaufman, och som ett tack, gissar jag, har Gunn gett Lloyd småroller i sina storfilmer. I THE SUICIDE SQUAD skymtar Lloyd i bakgrunden när gänget besöker en bar.

I rollistan syns även Peter Capaldi, som en slem typ, Taika Waititi spelar Ratcatcher 1 i tillbakablickar, och Michael Rooker är med på ett hörn han med. Rooker skrev på Facebook att de som spoilar filmen ska få med honom att göra!

THE SUICIDE SQUAD är en av de bästa DC Comics-filmerna, och det här är den bästa och roligaste superhjältefilmen på länge.

 

 

(Biopremiär 4/8)

Bio: Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Brothers

SUICIDE SQUAD? Snarare SUICIDE TURKEY.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. David Ayer, som står för manus och regi, har tidigare gjort bra filmer som STREET KINGS och FURY, samt skrivit manus till TRAINING DAY. Dessutom kunde den ju knappast vara sämre än MAN OF STEEL och BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE.

Men jösses. BATMAN V SUPERMAN är ett mästerverk jämfört med den här sopiga soppan.
Grundidén är ungefär densamma som i 12 FÖRDÖMDA MÄN, i vilken rötägg och krigsfångar handplockas för ett självmordsuppdrag under andra världskriget. I SUICIDE SQUAD spelar Viola Davis Amanda Waller, en humorbefriad kvinna från någon topphemlig organisation. Hon har fått idén att handplocka ett gäng superskurkar för ett, just det, självmordsuppdrag. Den lea häxan Enchantress (Cara Delevingne) har fått för sig att ta över världen, något hon gör genom att förvandla folk till vad som ser ut som vandrande bajskorvar med acne. Riktigt varför Waller behöver superskurkar till detta förstår jag inte, eftersom bajsmonstren går sönder om man slår dem riktigt, riktigt hårt i huvudet, och Enchantress må ha mäktiga krafter, men även flera svagheter.

Eftersom vi i publiken inte tidigare träffat alla dessa nya rollfigurer - på film, alltså, men kanske i serietidningar - ska de alla presenteras. Således ägnas filmens första 15-20 minuter åt att snabbt, väldigt snabbt, introducera en massa människor i korta scener, i vilka vi både får veta deras ursprung och hur de hamnat i det fängelse där de sitter. David Ayer försöker göra detta så häftigt som möjligt, vilket innebär ett överflöde av text och snabba klipp.

Självmordspatrullen utgörs av Deadshot (Will Smith) och Harley Quinn (Margot Robbie). Okej, gruppen har ytterligare medlemmar, men de är så anonyma att de närmast är biroller. Knappt det. De övriga är Captain Boomerang (Jai Courtney); en australier som kastar bumerang på folk, Diablo (Jay Hernandez), som kan spruta eld med händerna, och Killer Croc (Adewale Akinnuoye-Agbaje), som är hårdhudad och pratar med monsterröst. Precis när de ska ge sig iväg på sitt uppdrag, dyker ytterligare två figurer upp utan att ha presenterats. En snubbe som heter Slipnot (Adam Beach), vars uppgift verkar vara att klättra på väggar och dö på en gång, och en svärdsvingande japanska som kallar sig Katana (Karen Fukuhara), och som inte verkar vara skurk. Alla är så yxiga och tunna att det är omöjligt att engagera sig i dem och deras förehavanden.

Joel Kinnaman spelar Rick Flag, soldaten som ska leda gruppen. Han är kär i dr June Moone - stackaren vars kropp besatts av Enchantress. En av Flags mannar görs av Scott Eastwood - hans roll är så minimal att han närmast är statist. Märkligt.

Deadshot är världens bästa hitman, men eftersom han har en liten dotter han älskar, är han snäll och omtänksam innerst inne. Harley Quinn har länge varit alla okyssta fanboys våtaste dröm, kanske än mer så sedan bilderna på Robbie i rollen började dyka upp. Men frågan är vad hon har i gruppen att göra - hennes enda egenskap är att hon är knäpp. Hon har inga superkrafter eller speciella förmågor. Hon är en före detta psykiater som blev förälskad i Jokern.

Just det, Jokern (Jared Leto) är också med - men han tillhör inte självmordspatrullen. Han är heller inte lierad med Enchantress. Riktigt vad hans roll i det hela är vet jag inte.

Det var länge sedan jag såg en amerikansk storfilm som är så här illa gjord. Filmen är "all over the place", som man säger utomlands. Det är en enda jävla röra. En massa illa skrivna scener staplade på varandra, till synes utan någon större ordning. Ännu sämre skriven dialog. Klippningen är fruktansvärd. Det är ansträngt "häftigt". Actionscenerna, vilka är märkligt få, är besynnerligt taffligt iscensatta. Filmmusiken brölar okänsligt hela tiden, och man har öst på med en lång, lång rad gamla rock- och poplåtar, vilka ofta känns osynkade med det vi ser i bild. Enchantress ser mest ut att stå och dansa boogaloo medan det ryker från hennes axlar.

Det är en farlig massa överspel, främst från Margot Robbie - men i vanlig ordning kör Joel Kinnaman med underspel. Han har ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom och har utstrålning som en kokt slanggurka. Vad är det Hollywood ser i honom?

Finns det inget i filmen jag gillar? Det skulle väl vara Jared Leto som Jokern. Jag tycker att han är en bra Joker - han ligger lite närmare Jokern så som jag vill ha honom. Han är lite åt 70-tals-Jokern, lite åt "Killing Joke"-Jokern på 80-talet - om än inte helt perfekt. Jack Nicholsons tolkning kändes mest som Jack Nicholson (precis som allt annat han spelar), och jag förstod aldrig varför alla hyllade Heath Ledgers "realistiska" tolkning. Jared Letos version är mer en hårdför, handlingskraftig och galen gangster. Den här Jokern förtjänar en bättre film. Vi får väl se om han dyker upp i någon kommande Läderlappenrulle.

Innan vi kunde gå in i salongen där filmen pressvisades, fick vi skriva under ett embargo där vi bland annat lovade att inte avslöja filmens twist. Jag vet allvarligt talat inte vad de menar. Verkligen. Här finns inga twister eller överraskningar. Menar de möjligen de superhjältar som gör cameos? Varför får vi i så fall inte nämna dem? Eller menar de epilogen, som i Marvelstil hintar om något som komma skall?

Det här är ett enda kaos, det här är en röra, det här är dumt, och det är tråkigt. SUICIDE SQUAD är bokstavligt talat bara något färgglatt som rör på sig på bioduken.

  








(Biopremiär 3/8)

Bio: Ender's Game

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

När Orson Scott Cards roman "Enders spel" kom 1985 hade jag i princip slutat att läsa science fiction, åtminstone var jag inte längre lika entusiastisk. Jag hade övergått till skräck och hårdkokta deckare. Detta innebär att jag faktiskt aldrig hört talas om boken innan jag såg den här 28 år försenade filmatiseringen. Card har även lyckats skriva fem uppföljare till sin bok, samt en massa andra böcker - karln är mormon och har fått ur sig en hel del grejor med av allt att döma tveksamt ideologiskt innehåll.

Tveksam är även Gavin Hoods filmatisering. ENDER'S GAME visar sig nämligen vara ett fläskigt, humorbefriat sömnpiller. Femtio år innan berättelsen börjar attackerades Jorden av den utomjordiska, myrliknande rasen Formics. Efter att Jordens försvar lyckats spränga ett utomjordiskt moderskepp drevs inkräktarna på flykten - men militären har sedan dess väntat på revanch från rymden.

Man har fått för sig att det är bäst att träna upp barn och ungdomar till soldater och piloter; dessa är betydligt bättre än vuxna på att hantera spel och modern teknik, färdigheter som kommer väl till pass när man ska kriga i framtiden. Tonåringen Ender Wiggin (Asa Butterfield) går på en militärskola från vilken hans äldre bror tidigare fått kicken - brorsan hade alldeles för aggressiva tendenser. Ender är en lysande elev, men när han blir påhoppad av avundsjuka mobbare brusar han upp och slåss.

Istället för att sparkas ut anses han som synnerligen passande för pilotprogrammet. Överste Graff (Harrison Ford) och major Anderson (Viola Davis) tar med sig Ender och en samling ungar upp i rymden, där de ska drillas inför den eventuella kommande attacken.

... Och mycket mer händer inte. Ben Kingsley är hjältepiloten Rackham som påstods ha omkommit i striden 50 år tidigare, vilket alltså inte stämde. Nu sitter han uppe på rymdstationen och instruerar Ender. Rackham är ingen vidare kul typ. Ender själv är ännu tråkigare. Tråkigast av alla är överste Graf. Den här filmen har enbart trista rollfigurer och de går mest omkring och pratar. När de inte pratar, styr de stridssimulatorer, vilket man gör genom att vifta med armarna. Det känns ungefär som att se på när andra spelar TV-spel. Slutet är förvisso aningen intressant och kommer med en intressant frågeställning, men jag hade svårt att hålla intresset uppe på vägen dit. Filmen känns betydligt längre än den är. Dialogen, i synnerhet den mellan de vuxna rollfigurerna, är ofta mer än lovligt träig. Harrison Ford ser uttråkad ut. Abigail Breslin spelar Enders syster. Efter att ha sett GRAVITY är det svårt att bli imponerad av (de datoranimerade) specialeffekterna här.

Käcka, entusiastiska ynglingar som glatt låter sig rekryteras för att bekämpa en ansiktslös, omänsklig fara känner vi igen från STARSHIP TROOPERS, men Paul Verhoevens film är bättre på alla sätt. En ung kille som är en hejare på TV-spel och som plockas upp av en rymdflotta har vi tidigare sett i THE LAST STARFIGHTER - som även den är en betydligt bättre film än ENDER'S GAME.

Jag gissar att filmen vänder sig till ungar i mellanstadieåldern, ungefär. Men jag är nog inte ute och cyklar om jag tror att även sådana kommer att bli uttråkade.

(Biopremiär 8/11)

Bio: Prisoners

Foton copyright (c) Nordisk Film

Plötsligt händer det! Man vinner 50 spänn på Triss. Man får oväntat besök. Man ser en thriller som är intressant, välgjord och väldigt spännande.

Det sistnämnda hände idag. Jag såg Denis Villeneuves PRISONERS. Kanadensaren Villeneuve har tidigare gjort den uppmärksammade och prisade NAWALS HEMLIGHET, en film jag helt glömt bort. PRISONERS, regissörens första film på engelska, är dock något helt annat. Framför allt är det en riktigt bra thriller - detta trots att jag har en rad anmärkningar på filmen; ganska allvarliga anmärkningar jag glatt bortser från.

Hugh Jackman är Keller Dover. En riktig karlakarl som jagar - och är troende. Han svär och är hård, men ber till Gud på amerikanskt manér. Han är gift med Grace (Maria Bello) och de har två barn. Familjen ska fira thanksgiving med grannarna Franklin och Nancy Birch (Terrence Howard och Viola Davis) och deras barn. Efter middagen upptäcker de plötsligt att familjernas yngsta döttrar; två sexåringar, har försvunnit.

En mystisk husbil hade tidigare setts parkerad på gatan utanför. Polis tillkallas, det intilliggande skogsområdet genomsöks utan resultat, och den tystlåtne kriminalsnuten Loki (Jake Gyllenhaal) rycker ut. Han hittar husbilen och griper dess unge förare Alex (Paul Dano) - som dock visar sig vara efterbliven; han har en tioårings IQ. Det går inte att få den vettskrämde Alex att erkänna något och efter en dag i häktet sätts han på fri fot och hämtas av sin faster Holly (Melissa Leo) som han bor hos.

Keller accepterar inte detta, han är fullkomligt övertygad om att det är Alex som är gärningsmannen. Därför kidnappar Keller grabben och låser in honom i ett ödehus. Där tänker Keller tortera Alex tills han erkänner - och han lyckas övertala den betydligt vekare och tvekande Franklin att hjälpa till. Samtidigt som den alltmer vansinnige Keller tar lagen i egna letar Loki efter en annan gärningsman, eftersom han inte tror att Alex är den skyldige. Och letandet efter de två flickorna fortsätter.

PRISONERS är en väldigt mörk film. Mörk på flera sätt. Handlingen är mörk, ibland kolsvart. Filmfotot är mörkt. Filmen ser ut som en skandinavisk film. Det är kallt, miljöerna är kalla. Naturen och medelklasskvarteren med sina villor ger ett ogästvänligt intryck. Långsamma åkningar, inga snabba klipp. Fotografen Roger Deakins har jobbat mycket med bröderna Coen och här ligger han nära FARGOs look - fast några snäpp gråare, mörkare och mer påträngande. Stämningen är genomgående obehaglig, ett intryck som förstärks av islänningen Jóhann Jóhanssons sparsmakade musik, som oftast enbart består av ett dovt, olycksbådande muller.

Jag undrar om namnet Keller är en blinkning till Fritzl och hans källare. Keller Dover förvandlas under filmen alltmer till Den Onde. Han närmar sig gärningsmännen i tortyrporrfilmer. Och vad fanns det för baktanke med att kalla snuten Loki? Lite lustigt sammanträffande att PRISONERS går upp samma vecka som THOR: THE DARK WORLD, som ju innehåller en ondsint Loke.

Nå. Trots att jag tycker att det här är bra och spännande, har jag alltså invändningar. Framför allt haltar logiken en hel del. Jag kan inte gå in på det här utan att spoila filmen, men jag fick inte ihop det hela, flera händelser förklaras aldrig på ett tillfredställande sätt - om de nu går att förklara. Loki är en besynnerlig snut; han har uppenbarligen haft en tuff uppväxt - han nämner barnhem vid ett tillfälle och han har en massa tatueringar, och han är så pass udda och introvert att man undrar hur han kunde bli polis. Å andra sidan är ortens polischef lika konstig, han verkar helt ointresserad av fallet, framstår som underordnad till Loki, och han vill oftast gå hem. Dessa rollfigurer får mig att tänka på både Coens och David Lynch.

Skådespeleriet är genomgående bra, men det finns en antydan till överspel hos den konstant skitförbannade Hugh Jackman. Och både han och Gyllenhaal demonstrerar sin ilska och frustration genom att slå sönder saker. Gör folk verkligen det i verkligheten? Jag har nog bara sett sådant på film.

Men som sagt: jag bortser från från dessa invändningar. PRISONERS är en väldigt lång film, två och en halv timme - men för en gångs skull känns det här inte alls långt. Det säger en hel del om hur bra och absorberande filmen är. Det här är årets mest spännande thriller. Nej, förresten: detta är årets enda thriller som faktiskt är spännande!

(Biopremiär 1/11)