Visar inlägg med etikett Vincent Lindon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vincent Lindon. Visa alla inlägg

tisdag 5 oktober 2021

Bio: Titane

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag såg aldrig Julia Ducournaus första långfilm RAW, som kom 2016. Den blev rejält omskriven, eftersom delar av publiken på Bio Roy spydde, eller lämnade salongen, när filmen visades på Göteborgs filmfestival. Jag har vänner och kollegor i utlandet som tyckte att jag borde se RAW, "Du kommer att gilla den!" sa de, och tillade att händelserna i Göteborg sa mer om publiken, än om filmen. "Den är inte så farlig," sa mina vänner. Men om man inte är van vid att se den här typen av film, och om man inte visste vad man skulle få se, kan förstås reaktionen bli kraftig.

Sexton personer var närvarande på pressvisningen av TITANE. Strax innan filmen rullade igång, tittade biografföreståndaren in i salongen, och sa "Oj, är det så många som är intresserade av att se franskt våld?".

TITANE, vilket förstås är franska för grundämnet titan, är Julia Ducournaus andra långfilm. Filmen vann guldpalmen i Cannes i somras, och det var stående ovationer efter visningen. Efter att ha sett filmen är det inte utan att jag undrar varför den fick guldpalmen och varför publiken jublade i flera minuter. Det var kanske ett filmmässigt dåligt år i Cannes?

Varje år i Cannes brukar en eller två tävlingsfilmer sticka ut i egenskap av "skandalfilm". Filmer som innehåller chockerande våld, eller grafiskt sex, eller chockerande våld och grafiskt sex. Det brukar handla om regissörer som Gaspar Noé och hans gelikar. Folk som sett som sin uppgift att provocera, och som aldrig verkar växa ifrån detta, trots att de känns allt tröttare för varje ny film. 

TITANE bjuder på sex, naket och extremvåld. Men under handlingens gång hinner den även byta spår och bli något annat.

När jag först läste vad TITANE handlade om, tyckte jag att det lät som en David Cronenberg-film. Och till en början känns filmen också som något Cronenberg skulle kunna ha gjort.

Filmen inleds med en prolog, i vilken den lilla flickan Alexia sitter i baksätet i en bil hennes far kör. Alexia är en störig liten unge, hon skriker och hoppar och knäpper av sig bilbältet, och det bär sig inte bättre än att bilen kraschar. Alexia får en skallskada och en titanplatta opereras in i hennes huvud. Hon går ut och smeker sina föräldrars bil.

Hopp i tiden. Alexia är nu 32 och spelas av filmdebuterande Agathe Rousselle. Alexia är dansös och uppträder på något märkligt ställe där dansöser klänger på bilar. Om det är en bilsalong framgår inte. Alexia har även utvecklats till att bli en bindgalen mördare. Hon hugger ihjäl en beundrare på en parkeringsplats, hon slaktar brutalt en hel hög människor i en villa. Vi får även veta att hon har en dålig relation till sin far.

En natt har hon ett vildsint samlag med en bil hon är tänd på. Kyss Karlsson om hon inte blir gravid! 

Därefter ändrar filmen spår. Alexia är efterlyst, och byter både utseende och kön på ett synnerligen brutalt sätt. Hon utger sig för att vara en man, Adrien, som varit försvunnen sedan han var en liten pojke. En förvirrad brandchef, Vincent (den alltid utmärkte Vincent Lindon), dyker upp. Han är Adriens far, och hämtar hem sin son - som alltså är Alexia. Vincent verkar inse att den märklige unge mannen inte är hans son på riktigt, men han behöver Adrien för att må bra. Alexia i sin tur verkar behöva en kärleksfull far, vilket Vincent får bli.

På brandstationen finns förstås en massa brandmän. Killar som ofta går omkring med bar överkropp. Ibland har de disco, och det känns lite som Killinggängets TV-serie PERCY TÅRAR. Det rinner motorolja ur Alexias kroppsöppningar, sakta förvandlas hon till en cyborg, hennes mage växer, och hon döljer detta genom att bandagera magen. Detta är effektivt, trots att magen efter ett tag är enorm, lyckas hon bli lika slank som vanligt.

I slutändan tyckte jag faktiskt ... ingenting om TITANE. Det är en film som närmar sig-, kanske rentav hamnar i, facket Trash Disguised as Art. Till en början tyckte jag att filmen var rätt bra - när den är en surrealistisk och ultravåldsam thriller/skräckfilm. Det är väldigt likt David Cronenbergs CRASH, och kanske även samme regissörs RABID och DUBBELGÅNGARE. Här finns även en del drag av Dario Argento och David Lynch, vad gäller färgskalor och filmfoto, och när jag tänker efter går det även att associera till Shin'ya Tsukamotos TETSUO. Det är body horror och slasher. Det är chockerande och känns mest som ren och skär exploitation.

När handlingen flyttas till brandstationen, förvandlas filmen till ett drama. Ett märkligt drama, förstås. Ibland slinker det in lite udda humor. Jag hade föredragit om hela filmen var som den inledande delen - eller möjligtvis om hela filmen var som brandkårsdramat. Jag satt mest och väntade på att Alexia skulle föda sitt barn. Vad skulle komma ut? En liten Fiat? En hundkoja? En transformer?

Jag ser hur en del filmskribenter och andra tyckare slår knut på sig själva i sina försök att analysera filmen. Jag får veta att TITANE är ett viktigt inlägg i könsdebatten, med mera. Den handlar om att vad det innebär att vara en familj. Jag får veta att det är en intelligent film som kräver mycket av publiken.

Men jag tror nog att Ducournau i grund och botten främst är ute efter att chocka och provocera, samtidigt som hon är konstnärlig. Det ska vara "edgy". Hon lyckas väl sådär. Och jag är för gammal för sådant här, känner jag. Kanske hade jag gillat det här om jag var 25. Jag föredrar filmare som inte uttryckligen går in för att skapa konst, men som är så skickliga att det blir konst, oavsett genre - det kan vara allt från James Whale och Alfred Hitchcock till John Ford till Dario Argento och Lucio Fulci, och varför inte ovannämnde David Cronenberg. Det främsta målet var att göra en bra film. Dessa regissörer har gjort en del dåliga, eller direkt usla filmer, men när de var som bäst, blev resultaten stor filmkonst.

Om TITANE kommit för 30-40 år sedan, är det möjligt att den hade blivit totalförbjuden i Sverige. Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på det här, men seriemördardelen kan väl få en trea. Tja, det kan nog även brandstationsdelen få. Om jag är snäll. Men jag lär aldrig se om TITANE.

Många av de som såg filmen på pressvisningen i Göteborg, tyckte att den var djupt obehaglig och svår att sitta igenom. 



 

 


(Biopremiär 8/10)


måndag 25 november 2013

Bio: Svinen

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - för omväxlings skull. Nej, där var jag förstås ironisk. Som bekant går det upp en hel del fransk film på svenska biografer. Förvisso sällan de stora franska publikfilmerna; de som fransmännen går man ur huse för att se, det vi får är bara arthouseprylarna. Men ändå.

SVINEN är Claire Denis senaste film och som visades i Un Certain Regard i Cannes i våras - och jag konstaterar att jag nog aldrig sett någon av Denis' tidigare filmer. Såtillvida jag inte sett någon på en festival och genast glömt bort den. Jag har trots allt en tendens att glömma bort mycket av det jag sett på festivaler enbart för att jag lovat att skriva om dem. Jag har liksom inte hjärtat med.

SVINEN är en dunkel film. Det finns en bra och intressant historia någonstans i filmen, men jag fick inte grepp om denna medvetet fragmentariska och konstnärligt stökiga film, där kronologin tydligen är uppbruten och aldrig förklarad - jag ögnar igenom ett par andra recensioner och pustar ut när det står klart att jag inte är ensam om att inte uppfatta vad som är nutid och dåtid.
Vincent Lindon (från ALLT FÖR HENNE) är Marco, en sjökapten som kommer hem till Paris för att hjälpa sin syster Sandra (Julie Bataille), vars man begått självmord. Sandras dotter Justine (Lola Créton från MIN UNGDOMS KÄRLEK) har råkat ut för enorma problem och spenderar stora delar av filmen med att stappla omkring naken på stan med blod rinnande nerför låren. Allt elände skylls på den slemme affärsmannen Laporte (den obehaglige Michel Subor), som har barn med en viss Raphaëlle (Chiara Mastroianni, dotter till Marcello Mastroianni och Catherine Deneuve), som Marco genast inleder en romans med. Marco är dock ute efter hämnd och han hamnar på en rejält sunkig bordell ute på vischan, där unga kvinnor våldtas och misshandlas framför filmkameror. Hädanefter kommer jag att se på majskolvar med nya ögon.
Det här är ett drama med klara drag av thriller. Ja, det borde väl egentligen vara en ren thriller - om Claire Denis hade haft vett att berätta storyn lite rakare. Men det gör hon alltså inte. Det är bitvis suggestivt, men totalt oengagerande. I princip alla medverkande är osympatiska - de är svin allihop. Marco är inte precis en hjälte, människorna runt honom är obehagliga - med undantag för Justine, vars namn förstås får oss att associera till De Sades utsatta romanfigur.

Det är grått och lite tråkigt och om några veckor har jag säkert glömt bort filmen.







(Biopremiär 22/11)