Bio: Death Wish

Foton copyright (c) SF Studios
Efter sju sorger och åtta bedrövelser är TOPPRAFFEL! äntligen på banan igen. Vad passar väl bättre än att inleda denna comeback med rejält toppraffel?
... Fast kanske är det inte den film jag nu ska recensera jag åsyftar när jag skriver "toppraffel", utan dess tidigare inkarnationer.
Världens mest otursförföljda arkitekt är onekligen stackars Paul Kersey. I fem filmer med premiär mellan 1974 och 1994 fick Kersey se fru, barn, flickvänner, vänner och grannar rånas, misshandlas, våldtas och mördas. Till varje ny film i serien skaffade Kersey sig en ny kvinna, men det dröjde inte länge innan hon råkade illa ut. Eftersom polisen alltid hade tummen mitt i handen, blev det Paul Kersey sjäv som fick hala fram pickan och göra saken kort med det rånmördande våldtäktspatrasket.

Det var förstås Charles Bronson som spelade den lågmälde arkitekten. Michael Winner regisserade de tre första filmerna i serien. Den första; DEATH WISH - VÅLDETS FIENDE NR 1, vilken bygger på Brian Garfields roman, som i Sverige fick den bisarra titeln "Vän av ordning", utmärker sig genom att vara en "riktig" film. Det är en snygg produktion med ett bra manus - och efter att Paul Kersey gått ut på stan och skjutit ihjäl sin första rånare, rusar han hem och spyr i toalettstolen.
Övriga fyra delar i serien är skönt skräpiga B-filmer. DEATH WISH 2 totalförbjöds flera gånger i Sverige, och när den slutligen släpptes fri, hade drygt tjugo minuter klippts bort - det vill säga samtliga våldsscener. DEATH WISH 3 förbjöds den med - och blev aldrig tillåten, oavsett hur mycket distributören klippte bort. Trean är tveklöst den roligaste filmen i serien, den är som en vansinnig westernfilm om en stadsdel i New York som styrs av våldsamma (och härligt töntiga) punkare. I slutscenerna går Bronson och EdLauter sida vida sida längs huvudgatan och nickar tufft mot varandra medan de skjuter ner högvis med drägg - alltmedan judiska pensionärer står i fönstren och hejar på.
DEATH WISH 4 - THE CRACKDOWN är lite sämre än trean, medan DEATH WISH V - THE FACE OF DEATH är sämst i serien. Men - jämförd med de direkt-på-DVD-actionfilmer som görs idag, är femman inte så jäkla dålig ändå.
Eli Roths nyinspelning med Bruce Willis floppade i USA. Något som gjorde en hel del väldigt glada, upptäckte jag i diverse flöden i sociala medier. Många hatade nämligen 2018 års DEATH WISH. Nu pratar jag inte om filmkritiker, utan om personer som tillhör målgruppen; folk som borde gillat den. Även de som inte ens sett filmen gladde sig åt att den underpresterade. Varför blev de så glada för detta?
Jo, dels för att de förstås inte gillar att man gjort en nyinspelning av en "helig" film - men framför allt för att de hatar Eli Roth! Jag vet inte riktigt varför Roth är så hatad. Jag själv är väl inte så förtjust i Roths tidigare filmer, men jag tycker inte så illa om dem att jag hatar honom. Eli Roth och Quentin Tarantino tillhör de mest hatade filmskaparna bland amerikanska fanboys.
Eli Roths DEATH WISH har även anklagats för att vara rasisisk, men det var förstås väntat - och det hade bara blivit konstigt om alla rånare och gängmedlemmar av politiska skäl spelades av vita killar.

Bruce Willis är drygt tio år äldre än vad Charles Bronson var 1974. Den här gången har Paul Kersey gått och blivit en framgångsrik kirurg. Han är lyckligt gift och har en tonårig dotter. Hustrun spelas av Elisabeth Shue, som enligt en replik i filmen är 43 - något som fick mig att fnissa till, eftersom Shue fyller 55 i höst. Paul har även en odugling till bror som spelas av Vincent D'Onofrio.
Det dröjer inte länge innan Pauls liv vänds upp och ner. Ett maskerat gäng tar sig in i familjen Kerseys villa och skjuter ner fru Kersey och dottern, medan Paul är på sjukhuset. Hustrun dör, dottern hamnar i koma. De två poliser som leder utredningen är lite halvklantiga, så den fredlige men desperate Paul tar lagen i egna händer.
Iförd huvtröja och beväpnad med en stulen pistol beger Paul sig ut på stan för att hitta gänget som mördade hans fru. Medan han letar efter dessa passar han på att skjuta ihjäl lite annat slödder han råkar stöta på. Paul är inte världens mest diskrete vigilante, han blir omedelbart filmad, om än bara bakifrån, och media döper honom till The Grim Reaper, det vill säga liemannen - men i den svenska texten står det Dödens ängel.
En stor skillnad mellan 1974 års DEATH WISH och denna nya version, är sättet på vilket Paul Kersey opererar. Charles Bronson rörde sig i folktomma gränder och parker, och sköt ihjäl packet med ett eller två skott. Bruce Willis avlossar inte bara flera magasin, han kan slå till på ställen där han verkligen syns - en bar, en nattklubb - och ibland nöjer han sig inte med att bara skjuta ner folk. Eftersom Eli Roth regisserat, är denna nya DEATH WISH en splatterfilm. Busarna mosas, huvuden krossas, hjärnor sprutar ut mot kameran. Charles Bronson hittade aldrig gänget (lett av Jeff Goldblum!) som mördade hans fru, medan Bruce Willis letar aktivt efter mördarna.

Att DEATH WISH fått premiär nu är antingen usel tajming - eller perfekt sådan. Jag vet inte riktigt. Debatten om USA:s idiotiska vapenlagar pågår som värst efter nya massakrer, och här kommer en film om en kille som enkelt skaffar vapen för att kunna försvara sig - men främst för att ta lagen i egna händer och skjuta ihjäl kriminella. Eli Roths budskap blir splittrat. En scen i en vapenaffär är fullkomligt bisarr, direkt surrealistisk, och här handlar det om satir över de vansinniga vapenlagarna. Men - samtidigt ska vi ju sympatisera med Paul Kersey och heja på honom när han mejar ner folk så att blodet stänker.
Filmerna med Charles Bronson är självklart bättre än denna nya film; Bruce Willis är ju inte Bronson. Men jag tycker ändå att 2018 års DEATH WISH är rätt okej i sin genre. Till saken hör att jag tycker att det finns något tillfredsställande med att se vigilantefilmer. 2008 blev jag rånad i Malmö; en maskerad, knivbeväpnad man dök upp mittt i natten och på öppen gata. När jag kom hem efter incidenten tittade jag på DIRTY HARRY och DEATH WISH 3 - och mådde genast bättre. Nej, jag tycker inte att brottslingar ska skjutas ihjäl ute på gator och torg, inte i verkligheten, men det är skönt att se hårdingar på film göra sådant man inte kan och får göra.

        

   




(Biopremiär 13/4)
-->

DVD/Blu-ray/VOD: CHIPS

CHIPS (Warner Home Video)

TV-serien CHiPs producerades i 139 avsnitt mellan 1977 och 1983. Jag har aldrig sett något avsnitt, den visades inte på svensk TV - och om den senare dykt upp på någon kabelkanal, har jag inte noterat det. CHiPs stod för California Highway Patrol, Erik Estrada och Larry Wilcox spelade två motorcykelpoliser.

När man nu gjort långfilm av serien, har man hakat på den rådande trenden: precis som till exempel BAYWATCH och de två JUMP STREET-filmerna, är CHIPS en komedi; en parodi på TV-serien. Fast CHIPS är ohyggligt mycket sämre än de nyss nämnda filmerna. Warners i Skandinavien har säkert skrikit "Gå direkt till DVD utan att passera bio!" när de fått se filmen.

För manus och regi står Dax Shepard - och han spelar även Jon Baker, den ena av de två huvudrollerna. Michael Peña gör den andra huvudrollen, han är Frank "Ponch" Poncherello. Baker är en galen motocross- och stuntförare som tvingats bli motorcykelpolis, kollegan Ponch är en FBI-agent som jobbar under cover för att komma åt en annan polis, spelad av Vincent D'Onofrio, som är ledare för en skurkliga.

Absolut ingenting i den här filmen är roligt. Det här är hundra sega, tråkiga minuter. Motorcyklar kör fort och kraschas. Bilar kör fort och kraschas. Det skjuts och pangas. Folk skriker. Folk svär. Alla rollfigurer är osympatiska och ointressanta. Här finns ingenting som engagerar. Erik Estrada dyker upp i en cameo på slutet.

Dock blev jag lite nyfiken på den urspungliga TV-serien.

Bio: Rings

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag blev en gång presenterad för producenten till den japanska originalversionen av THE RING, den som kallas RINGU och som kom 1998. Det var en typisk, strikt japan i kostym. Jag blev tillfrågad om jag ville intervjua honom, vilket vore intressant, men vid tillfället hade jag inte sett RINGU - och producenten talade inte engelska. Att intervjua via tolk är ganska hopplöst.
Först 2003, tror jag det var, såg jag RINGU, när den släpptes på video i Sverige - jag fick en tittkopia på VHS. Jag hade då hört väldigt mycket om den, och förväntade mig en hel del. När jag väl såg den, satt jag mest och undrade varför alla blivit så skraja - det här var väl ingenting? Men - så kom slutet på filmen. Slutet! Och det fick mig verkligen att tappa andan, jag nästan klättrade upp på soffans rygg, så otäckt jag tyckte det var. Och jag blir ju liksom aldrig skrämd när jag ser på skräckfilm.
Jag skrev en recension av RINGU i Helsingborgs Dagblad, och kort därpå ringde redaktören och frågade om jag även ville recensera den amerikanska nyinspelningen, som snart skulle ha biopremiär. Det ville jag förstås. Jag hade redan fått promotion för THE RING hemskickad av filmbolaget. De skickade ut en VHS-kassett, på vilken den där filmen rollfigurerna tittar på i THE RING låg. Tyvärr hade bolaget inte löpt hela linan ut - de hade inte skrivit "Watch me" på kassetten, och på bandet låg även trailern.
THE RING pressvisades inte, så jag såg den på premiären i Malmö. Jag vill minnas att filmen var rätt hyfsad, men det jag minns mest, var att en tjej som satt bakom mig fick panik - hon låg i sina kompisars knän; hon grät och skrek av skräck, och ville därifrån. Fascinerande, tyckte jag! Jag vill också göra filmer som skräms lika mycket.
RINGU var en roman från 1991, som blev fler böcker, som blev manga, och som alltså blev film - ett flertal filmer. Det finns tre japanska filmer, varav de två uppföljarna inte är så bra, det finns en koreansk version; THE RING VIRUS, som jag inte sett, och den amerikanska THE RING följdes 2005 upp med THE RING 2, vilken faktiskt regisserades av Hideo Nakata - killen som gjorde RINGU och den eminenta DARK WATER. Fast jag minns absolut ingenting av THE RING 2. Inte mer än att jag tyckte att den var kass.

Tolv år senare får vi alltså en tredje amerikansk film, RINGS. Vaddå, rings? undrar kanske ni. Det undrar jag också. Ringarna? Vad jag vet åsyftar titeln RINGU telefonsignalen, och ingen jäkla ring. Vad har ringen med saken att göra?
RINGS har regisserats av spanjoren F Javier Gutiérrez, och den här gången är det collegeläraren Gabriel (Johnny Galecki) som av någon diffus anledning köper en begagnad videobandspelare. När han försöker få den att fungera, upptäcker han att det sitter en kassett i den. Jodå, självklart är det den beryktade kassetten med den konstiga filmen. Filmen som frammanar den onda spökflickan Samara, och som får telefonen att ringa - och när man svarar säger en flickröst "Sju dagar". Efter sju dagar dör man med förvridet ansiktsuttryck.
Efter detta presenteras vi för det unga paret Julia och Holt, spelade av italienskan Matilda Lutz (som är till förväxling lik Jessica Alba!) och Alex Roe - den sistnämnde är en synnerligen blek skådis med utstrålning som kvarglömd pulvermos. Holt ska börja på college i en annan stad, jupp, det är skolan där Gabriel jobbar. När Holt plötsligt försvinner, blir förstås Julia orolig. Hon uppsöker skolan, träffar Gabriel, och upptäcker att han håller på med ett märkligt experiment - han har digitaliserat Samaras film och låter en grupp studenter se den. Enda sättet att bli av med förbannelsen, är att visa filmen för någon annan. Studenterna håller alltså på med detta, som något slags kedjebrev. De håller koll på varandra, de räknar ner de sju dagarna, och Holt är en av de som medverkar i experimentet. Så fort Julia anländer går allt åt skogen - en tjej dör.
Julia och Holt försöker lösa gåtan med filmen och dödsfallen, vilket leder till att vi får mer information om Samara och varifrån hon kommer. Vincent D'Onofrio spelar en blind man som verkar sitta inne med fakta.

RINGS är inte speciellt bra. Den är snarare rätt dålig. Rent tekniskt är filmen kompetent, och här finns en del småfräna inslag som involverar bildskärmar på datorer och mobiltelefoner - Samara gillar ju att klättra ut ur bildskärmar. Men - filmen blir aldrig någonsin spännande eller otäck. RINGS saknar den krypande spänningen från RINGU. Och nu har vi ju sett Samara - ett flertal gånger. Hon överraskar inte längre, eventuell chockverkan har försvunnit.
Jag tycker att det blir allt svårare att betygsätta skräckfilmer. Det mesta jag ser är rätt dåligt, det känns som att filmerna i genren ständigt blir sämre och billigare - men jag kan ju inte sätta en etta på allt. Och varje gång jag sätter en etta, kommer det alltid något som är ännu sämre. Förra veckan var jag snäll, väldigt snäll, mot THE BYE BYE MAN. Jag gav den en tvåa, trots att jag nog borde satt en etta. RINGS är bättre än THE BYE BYE MAN - och därför sätter jag en tvåa även den här gången. Men se det inte som en rekommendation. Se hellre RINGU, om du inte redan gjort det.
Slutligen undrar jag varför ingen av de studenter i RINGS som har tillgång till Samaras video som en Quicktime-fil, laddar upp den på YouTube och Facebook? I verkligheten hade det säkert hänt på ett par timmar - och miljoners miljoner världen över hade drabbats av Samaras förbannelse. Då hade Samara verkligen fått ett göre! Stackarn hade krupit tillbaka ner i sin brunn och hållit sig där för att få lite lugn och ro.

(Biopremiär 3/2)


-->

Bio: The Magnificent Seven

Foton: Sam Emerson & Scott Garfield © 2016 Metro-Goldwyn-Mayer Studios Inc. and CTMG. All rights reserved. ALL IMAGES ARE PROPERTY OF SONY PICTURES ENTERTAINMENT

Först kom Akira Kurosawas DE SJU SAMURAJERNA (1954). Sedan kom John Sturges' westernversion avden; 7 VÅGADE LIVET (1960). Eftersom denna blev en succé följdes den 1966 upp med Burt Kennedys SJU KOMMER TILLBAKA (fast det var inte alla sju från första filmen), Herman Hoffmans DE 7 SLÅR TILL IGEN kom 1969, och Lee Van Cleef red i George McCowans DE 7 RIDER IGEN 1972. 1980 flyttades de sju till rymden i Jimmy T Murakamis KRIGET BORTOM STJÄRNORNA, och 1998 var de tillbaka i vilda västern i en TV-serie som varade två säsonger.

När de sju sitter upp till häst igen 2016 kan filmen självklart inte heta 7 VÅGADE LIVET på bio i Sverige. Hur skulle det se ut? En svensk titel på en amerikansk film? Nej, för att få pang-pang-sugna grabbar av alla kön att se filmen, måste den förstås heta THE MAGNIFICENT SEVEN även här.

Westerngenren är ju inte alltför vital nuförtiden, men jag har trots allt recenserat en del sådana de senaste åren. BONE TOMAHAWK, THE HATEFUL EIGHT, THE HOMESMAN, för att nämna några stycken. Dock är nog THE MAGNIFICENT SEVEN den första traditionella westernfilmen jag recenserat sedan dunderfloppen THE LONE RANGER. Fast när jag tänker efter var inte den heller alltför traditionell, så bröderna Coens TRUE GRIT ska kanske räknas som den senaste.

När sambon och jag satt i sommarstugan i somras och zappade mellan kanalerna på TV:n, dök plötsligt 1960 års 7 VÅGADE LIVET upp. Fast vi tittade inte på den. Dels för att den redan börjat, dels för att sambon aldrig vill se på cowboyfilmer. Det är åtminstone 25 år sedan jag såg filmen, kanske 30. Jag har den så att säga inte i färskt minne.

TRAINING DAY och THE EQUALIZER-regissören Antoine Fuqua har regisserat denna nya version, och han har med sig Denzel Washington från dessa filmer. Washington spelar Sam Chisolm (i originalet hette han Chris Larabee Adams), stenhård delgivningsman. Han klär sig som spaghettiwesternhjälten Sartana och intruduceras likadant som Clint Eastwoods namnlösa spöke i MANNEN MED OXPISKAN; han materialiseras när han kommer ridande i den dallrande hettan.
Det är 1879 och den mexikanska byn från originalet är utbytt mot staden Rose Creek, som terroriseras av den fullkomligt samvetslöse Bartholomew Bogue. Peter Sarsgaard är lysande som Bogue - han svettas konstant, han ser sjuk och fullkomligt galen ut. Emma Cullen (Haley Bennett) får nog när hennes make dödas av Bogues män, så hon letar upp Chisolm och ber om hjälp. Chisolm i sin tur samlar ihop sex män som ska hjälpa honom att besegra Bogues armé: spexaren Josh Faraday (Chris Pratt), prickskytten Goodnight Robicheaux (Ethan Hawke), den knivsvingande kinesen Billy Rocks (koreanen Byung-hun Lee), den tomahawkkastande bjässen Jack Horne (Vincent D'Onofrio), mexikanen Vasquez (Manuel Garcia-Rulfo), och den pilbågsförsedde comancheindianen Red Harvest (Martin Sensmeier). Jodå, de sju har olika egenskaper, som det ska vara i den här typen av film. Fast de har inte lika bra egenskaper som i den italienska krigsfilmen 5 MÄN FÖR HELVETET från 1969, i den är en av dem akrobat och de släpar runt på en studsmatta under uppdragen.

Nå. Nu ska de sju träna upp befolkningen i Rose Creek så att de kan slå tillbaka när Bogues armé anfaller. Det kommer att gå åt mycket kulor och dynamit, och hjältarna kommer att få tillfällen att dö heroiskt när de räddar staden.

Eftersom jag älskar westerns hoppades jag att THE MAGNIFICENT SEVEN skulle vara jättebra. Tyvärr är den inte det. Den är helt okej, den är bra - men inte mer. Filmer faller lite mellan två stolar. Den är inte tillräckligt lättsam som klassiska 50-talswesterns, och den är inte lika stenhård som till exempel Clint Eastwoods filmer. När det inte är action; när rollfigurerna bara sitter och pratar, blir det lite småtrist, dialogen är inte tillräckligt bra, rollfigurerna är inte tillräckligt intressanta. Peter Sarsgaards skurk är inte med tillräckligt mycket.

Å andra sidan bjuds det på mycket action, och det är bra, fläskig action. Och ibland räcker det med att ett gäng karlar kommer ridande över prärien till mäktig musik för att jag ska känna nackhåren resa sig.

James Horner och Simon Franglen står för filmmusiken. Eftersom Horner, som även skrev musiken till KRIGET BORTOM STJÄRNORNA, omkom under arbetets gång, är filmen tillägnad hans minne. Elmer Bernsteins klassiska ledmotiv spelas under eftertexterna.

Jag skulle gärna vilja att THE MAGNIFICENT SEVEN blir en publikframgång; det är ju en western och sådana vill jag se många fler av, men jag tror inte att det här kommer att bli någon större kioskvältare.

(Biopremiär 23/9)

Bio: Jurassic World

Foton copyright (c) UIP Sweden

För två år sedan gick Steven Spielbergs JURASSIC PARK upp på bio på nytt, konverterad till 3D. Jag tittade igenom min recension och såg till min förvåning att jag gav den en fyra i betyg. Jag minns nämligen inte så mycket av filmen. Det är lite märkligt med de här filmerna. Jag har sett dem allihop - men jag minns i princip ingenting, allra minst av filmerna nummer två och tre. Peter Stormare svor på svenska när han dog i tvåan, det är allt.

I min recension av den första filmen skriver jag att klippningen är återhållsam och fotot följsamt, vilket gör att den känns trevligt gammaldags. Detsamma kan man inte säga om den här nya, fjärde filmen, som regisserats av Colin Trevorrow (vars meritlista är kort). Datoranimering och datoranimerade dinosaurer är inget nytt, det räcker inte med att bara visa upp några realistiskt återskapade urtidsdjur för att imponera på publiken - därför är det mycket dunder och brak i JURASSIC WORLD.

Det har gått 22 år sedan katastrofen på ön Isla Nubar, som såg till att den ursprungliga urtidsparken stängdes. Nu har man byggt upp en ny park, den gigantiska Jurassic World, och forskare jobbar med att klona fram nya attraktioner, det vill säga ödlor. Med betoning på "nya". Det pumpas in pengar i parken och de giriga investerarna vill ha valuta för stålarna. Således uppfinner man helt nya typer av dinosaurer.

Dr Henry Wu (BD Wong) har lyckats blanda ihop en hemlig DNA-cocktail och med denna skapa det enorma monstret Indominus Rex, en mordisk best som är större än en T-Rex. Den ska minsann locka publik, är det tänkt.

Vad är väl en Steven Spielberg-produktion utan pojkar bland huvudrollerna. Bröderna Gray och Zach (Ty Simpkins och Nick Robinson) är på väg till Jurassic World, där deras moster Claire (Bryce Dallas Howard) jobbar. Claire har inte träffat pojkarna på sju år och det hela är tänkt att bli något slags familjehelg. De planerna blir det inte så mycket bevänt med. Indominus Rex rymmer nämligen och utsätter hela ön för fara.

Då är det tur att en karl som Owen Grady (Chris Pratt) finns till hands. Han är före detta marinkårssoldat och numera dinosaurietämjare. Owen och Claire är inte de bästa vänner, de dejtade en gång, vilket inte gick så bra.. Hon är strikt på alla tänkbara sätt, han är grabbig. Nu måste Owen och Claire ge sig iväg för att hitta Gray och Zach - och den mordiska besten, innan alltför många dödas. Saker och ting blir än värre när en som heter Hoskins (Vincent D'Onofrio), en man med onda baktankar, iscensätter sin själviska plan och skickar efter legosoldater.

Chris Pratt har figurerat en hel del i media på sistone. Han är ju en väldigt rolig kille. Owen Grady är dock inte speciellt rolig, han är en traditionell hjälte på alla sätt och vis. Men visst, Pratt funkar bra i rollen. Bryce Dallas Howard är iförd något slags vit Månbas Alpha-klänning och passande frisyr. Lille Gray ser ut att komma direkt från en Spielbergfilm från 1979. Eller 1981. Samma typ av unge, samma hopplösa frisyr, han är energisk och irriterande, och jag hoppades att han skulle bli uppäten.

Delar av dialogen, i synnerhet i början, är fasansfull - framför allt när brödernas föräldrar medverkar. Detta är ännu en film som bankar in budskapet att familjen är det viktigaste av allt, och Claire är minsann en dålig kvinna, eftersom hon dels inte har träffat sina systersöner på väldigt länge, dels inte vill ha barn, och dels inte har tid att ta hand om Gray och Zach när de anländer. Men herregud, hon jobbar ju! Vad hade de väntat sig?

Bitvis är JURASSIC WORLD rätt tråkig - men det går inte att förneka att den ibland även är rätt häftig. Det är ju tufft när urtidsödlor slåss med andra urtidsödlor. Scenerna med legosoldaterna i djungeln för tankarna till ROVDJURET. Flera scener är överraskande våldsamma - på ett bra sätt. En scen där pterodaktyler leker med en fångad kvinna är riktigt bra, liksom ett par andra scener där folk äts upp. Jag tycker även att själva parken är cool; det är fränt att filmskaparna har byggt upp en enorm, fiktiv park - det är riktigt synd att den inte finns på riktigt.

JURASSIC WORLD är ... sådär. Inte sämre än ordinarie blockbusters. Definitivt inte bättre. Betyget här under svajar en aning.

3D:n är inget vidare och den svenska textningen är slarvig: det saknas ofta bokstäver, och på ett ställe står det "Din pojkvän är badass!". Vad är det för fel med "Din pojkvän är grym!/stenhård!/en tuffing!"?

      






(Biopremiär 10/6)

Bio: Run All Night

Foton copyright (c) Warner Bros.

En kompis som är actionfilmproducent i USA berättade en gång om en TV-kanal som heter Movies for guys who like movies. Den visade förstås bara actionfilmer nonstop. Den nya Liam Neeson-filmen RUN ALL NIGHT känns verkligen som en film för grabbar som gillar film: tanten som satt bakom mig på pressvisningen suckade ljudligt varje gång någon fick ett skott i pannan. Eller halsen. Eller bröstet.

Det har nästan varit lite för mycket Liam Neeson på sistone. Visst, han skrattar väl hela vägen till banken, men med start för ganska exakt ett år sedan, har vi sett Neeson i NON-STOP, A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST, THIRD PERSON, A WALK AMONG THE TOMBSTONES och TAKEN 3 - och i tre av dessa fem filmer har Neeson gjort sin patenterade stenhårde hårding. Dessutom har de inte varit speciellt bra; TAKEN 3 var lågvattenmärket. Fördelen med att Neeson numera mest gör actionfilmer är förstås att vi slipper se honom i saggiga dramer.

Nya RUN ALL NIGHT har regisserats av spanjoren Jaume Collet-Serra, som gjorde nyinspelningen av HOUSE OF WAX och ovannämnda NON-STOP. NON-STOP var väl sådär - minst sagt - men den här nya filmen är betydligt bättre - och bättre än de senaste TAKEN-filmerna. Det enda filmen har gemensamt med de nyss nämnda filmerna är att Liam Neeson spelar huvudrollen, han är en hårding, och det är en actionthriller. Men RUN ALL NIGHT är inte ännu en nertonad PG-13-film, den är Rated  R. Folk svär och blodet flödar ymnigt. Och det är hårt.

Joel Kinnaman spelar Michael, familjefar och limousinechaufför. En kväll kör han två albanska gangsters. Dessa blir ihjälskjutna av den unge uppkomlingen Danny (Boyd Holbrook), son till gangsterbossen Shawn Maguire (Ed Harris) - och Michael ser detta. Det visar sig att Michaels avskydde far är den nersupne gangstern Jimmy Conlon (Neeson), som tidigare jobbat för Shawn. Trots Michaels protester vill Jimmy hjälpa sin son, men när Jimmy skjuter ihjäl Danny får han och Michael både maffian och polisen efter sig - Shawn har sett till att det verkar vara Michael som mördat albanerna.

RUN ALL NIGHT gör ett par saker fel. Den börjar med slutet. Jag har aldrig förstått poängen med detta. Nu sitter man bara och väntar på denna scen i nästan två timmar. Dessutom har Collet-Serra slängt in en del bullet time-action, vilket känns lite passé numera, liksom ett avgörande skott, där man i slowmotion ser kulan fara ut ur pipan. Men i övrigt blev jag faktiskt lite överraskad av den här filmen.

Det är en väldigt mörk och gritty film. Filmfotot är lite grynigt, storstaden är hotfull. Det är ibland väldigt instensivt, det är stenhårt, och det är ibland fruktansvärt våldsamt och blodigt. Det är inga snälla pojkar filmen handlar om. Visst, handlingen är inte unik, det är ganska standard, men det är väl genomfört och filmen lyfts en hel del av skådisarna. Ed Harris är förstås bra, och Vincent D'Onofrio spelar den enda polis som inte är korrupt. Common dyker upp som en ostoppbar hitman, och i en minimal roll ser vi Nick Nolte som Jimmys morbror; Nolte nämns inte i rollistan.

Det är inte utan att jag undrar hur Joel Kinnaman har kunnat skapa sig en Hollywoodkarriär. Den gossen har inte mycket till utstrålning och han gör alla roller i princip likadant. Fast visst är det imponerande att han, som svensk, får spela amerikan.

RUN ALL NIGHT är ingen milstolpe i actiongenren, men den är bättre än det mesta just nu, och vi är trots allt inte bortskämda med stenhårda filmer nuförtiden. Förr kom det ett par i veckan, nu kommer det en i kvartalet. Och vi är än mindre bortskämda med hårda filmer som kan skryta med ett flertal karaktärsskådespelare i rollerna.

Jag gillar den här filmen.

Notera att jag inte lyckades klämma in ett sunkigt skämt om JOELBITAR.

(Biopremiär 17/4)

Bio: The Judge

Foto copyright (c) Warner Bros.
Robert Downey Jr, Robert Duvall, Billy Bob Thornton, Vincent D'Onofrio och Vera Farmiga. Jodå, visst händer det att skådespelare kan rädda en film. WEDDING CRASHERS-regissören David Dobkins drama THE JUDGE borde egentligen vara fullkomligt olidlig, med andra skådespelare i de ledande rollerna hade filmen säkert varit svår att sitta igenom - men tack vare ovan nämnda laguppställning blir det hela inte alltför plågsamt.
Robert Downey Jr spelar stjärnadvokaten Hank Palmer; skicklig, hal, överlägsen, framgångsrik, sarkastisk, fast hans familjeliv är inget vidare. Han ska skilja sig från sin fru och han har ingen som helst kontakt med sin far Joseph (Duvall), en domare i en liten håla i Indiana och som enligt Hank är en elak typ. Men alldeles i början av filmen nås Hank av budskapet att hans mor har dött. Hank tvingas hälsa på sin far och sina två bröder; Glen (D'Onofrio) och Dale (Jeremey Strong), den senare lätt efterbliven. Hank lyckas även vänslas med sin ungdomskärlek Samantha (Farmiga).
På kvällen efter begravningen bär det sig inte bättre än att Joseph tar bilen för att köra och handla - och kör på och dödar en man man som suttit tjugo år i fängelse för mord; det var förstås Joseph som dömde mannen. Polisen vill ha påkörningen till mord, de och advokaten Dwight Dickham (Thornton) hävdar att Joseph medvetet körde ihjäl offret. Joseph själv påstår sig inget minnas, han är sjuklig och glömsk.
Den vresige Joseph anlitar en lokal och grön advokat som spyr innan domstolsförhandlingarna, så Hank ser sig tvungen att ställa upp gratis och hjälpa farsan. Inga priser till de av er som tror att de snart glömmer allt gammalt groll och försonas.
THE JUDGE börjar riktigt roligt; jösses, i dess första scen får vi se den elegente Hank stå och kissa på en kollega - bokstavligt talat. Som helhet kan Dobkins film klassificeras som dramakomedi, men ju längre berättelsen pågår, desto allvarligare blir den. Och den här filmen pågår länge. Två timmar och 21 minuter! Det finns ingen som helst orsak till att det här ska hålla på så länge. Ett tag känns det som om filmen aldrig ska ta slut, den bara fortsätter och fortsätter, och eftersom filmen hela tiden blir alltmer sentimental tenderar den att bli påfrestande.
... Men skådespelarinsatserna är utmärkta. Robert Downey Jr är inte bara en av världens främsta skådespelare, han är antagligen även världens just nu coolaste karl - och han är ju dessutom en väldigt kul kille. Hans Hank är på många sätt en stöddig översittare, men han är ändå sympatisk och hans sarkasmer är härligt syrliga. Minsann om inte även Grace Zabriskie; Sarah Palmer i TWIN PEAKS, dyker upp i en liten roll.
Hank har en liten dotter som inte är så irriterande lillgammal och tillgjord som ungar brukar vara i Hollywoodfilmer. Hon fäller en av filmens roligaste repliker efter att hon undrat om hennes föräldrar ska skiljas; mamma kommer att bli så ensam, säger hon. Hank påpekar att han också kommer att bli ensam, men då säger den lilla tösen att pappor aldrig blir ensamma, eftersom de alltid gifter om sig med yngre mammor.
Massachusetts agerar stand-in för Indiana.

(Biopremiär 28/11)

-->

Bio: Escape Plan

Foton copyright (c) Nordisk Film

Ibland räcker det med Arnold Schwarzenegger hållande i ett stort jävla skjutvapen. Jo, faktiskt. Jag gillar actionfilm, men som bekant har jag lite svårt för alla dessa glassiga, högljudda och alldeles för slätstrukna filmer som väller över oss - de där actionfilmerna som i USA försetts med PG-13-gräns. Snälla, tonårsanpassade saker. Jag saknar de rejäla grabbfilmerna. Filmer om rediga karlar som får svära och skjuta skurkar så att blodet sprutar - medan de spottar ur sig oneliners.

ESCAPE PLAN är väl inte riktigt den film jag väntat på, men det är ändå ett litet steg i rätt riktning - det vill säga ett steg bakåt, mot 1980-talet; actionfilmens guldålder. För regin står Mikael Håfström, en skåning vars Hollywoodkarriär varit lite väl svajig. Den svajar nog fortfarande, eftersom ESCAPE PLAN inte blev någon större framgång i USA.

... Vilket är förståeligt. ESCAPE PLAN ståtar med både Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger i huvudrollerna, vilket en medelålders herre som jag tycker är coolt, men de namnen lockar knappast 15-åringar idag. Dessutom är handlingen lite väl långsökt och tillkrånglad.

Stallone är Ray Breslin, en kille som anlitas för att, ähum, fly från fängelser. Breslin fängslas på låtsas, kastas i buren, och så bryter han sig ut - detta för att kontrollera fängelsernas säkerhet. Javisst, jag sa ju att det här är långsökt. Men när det dyker upp en mystisk kvinna från CIA och vill ha Breslin inlåst i ett lika supersäkert som superhemligt fängelse går saker och ting inte som planerat. Den man som uppgetts vara direktör existerar inte - istället styrs den högteknologiska anstalten av den iskalle sadisten Hobbes (Jim Caviezel). Och inte funkar Breslins säkerhetskod som ska hjälpa honom ut om något skiter sig. Breslin är fast - men lär snart känna en viss Emil Rottmayer. Jo, det är förstås Schwarzenegger. Och tillsammans ska de fly, samtidigt som de ska ta reda på varför Breslins lurats i en fälla.

Fängelseaction är en väldigt manlig genre. Nackdelen är att filmerna kan bli lite enahanda om de till större delen utspelar sig i en och samma miljö. Så är fallet med ESCAPE PLAN; betong, metall, instängt. Fast det är ju klart, det hade inte varit några problem för Breslin att fly om han skickats till en öppen anstalt. Det blir lite tjatigt och ibland segt.

Samtidigt är det här precis sådär 80-talshårt som jag vill ha det. Vinnie Jones spelar ett råskinn till fångvakt och han brister ut i ett COBRA-slagsmål med Stallone. Även Stallone och Arnold pucklar på varandra en stund och Arnold säger bra grejor som "You hit like a vegetarian!". Mot slutet plockas de stora skjutjärnen fram och ja, vi får se en sammanbiten Arnold skjuta ner drivor av framrusande motståndare.

Sam Neill har en mindre roll som fängelsedoktor, Vincent D'Onofrio spelar Breslins chef, och Curtis "50 Cent" Jackson är Breslins kollega.

Jag hade föredragit om man hade gjort en rakare och mer röjigare actionfilm med Stallone och Schwarzenegger; något roligare och mer underhållande. Men jag får ändå säga att ESCAPE PLAN är helt okej. Håfström själv hävdar att den innehåller kritik av den amerikanska fångvården, men det vet jag inte riktigt om det framgår.

För första gången någonsin pratar Arnold Schwarzenegger tyska i en film - och just denna scen är riktigt bra. Det känns som om han verkligen kan släppa loss. Ungefär som när Van Damme pratade franska i JCVD. För övrigt var det längesedan jag såg om DEATH WARRANT; Van Dammes fängelsefilm. Jag vill minnas att den är rätt bra.

 

 

 

 

(Biopremiär 6/12)

DVD: Brooklyn's Finest

BROOKLYN'S FINEST (Future Film)

Det är trångt på landets biografer. Ibland väljer SF att satsa på säkra kort, och kör samma filmer samtidigt på samtliga biografer i en stad. Ibland kommer en gigantisk, efterlängtad blockbuster och lägger beslag på salonger, som blockeras för månader framöver. Ibland går filmerna av någon anledning också upp hos konkurrerande biokedjor, som borde ha ett annorlunda utbud. Ibland görs det felprioriteringar.

Fallet BROOKLYN'S FINEST måste verkligen vara en felprioritering. Det är ganska längesedan filmen gick upp i USA och jag vet inte riktigt hur den gick där; den var nog ingen större kioskvältare. I Sverige gick den inte upp alls. Det finska bolaget Future Film har sedan några veckor en svensk avdelning (det är de som har THE EXPENDABLES och PIRANHA 3D), och nu släpper de BROOKLYN'S FINEST - direkt på DVD.

Visst är det trevligt att filmen släpps, men det är tammefan skandal att vi inte fick se filmen på bio. TRAINING DAY-regissören Antoine Fuquas film är nämligen den tveklöst bästa snutfilmen på flera år! Jag kommer inte ihåg när jag såg en så här bra, hård och skitig snutfilm senast. Var det månne NARC? Visst, jag gillade ju STREET KINGS - den där i vilken Keanu Reeves använder en telefonkatalog som tillhygge när han spöar skiten ur en skurk. Men Fuquas nya film är betydligt bättre.

Själv fick jag nästan se filmen på bio. Häromdagen såg jag den på en specialvisning på Victoriateatern. Det serverades Brooklyn Lager. Visst, bättre än att se filmen på TV, men salongen var för ljus, vilket gjorde bildprojektionen lite blek och grådaskig, och det är ju ingen höjdare att sitta vid kafébord och se film i över två timmar.

Även om BROOKLYN'S FINEST är värd träsmak.

Här får vi följa tre snutar i Brooklyn i tre parallella berättelser, de tre verkar inte känna varandra, men självklart flätas deras öden samman mot slutet.

För några dagar sedan fyllde Richard Gere 61. I den här filmen är han Eddie Dugan, en vanlig konstapel som har sju dagar kvar till pensionering. Han är livstrött och börjar varje morgon med att trycka av en oladdad revolver i munnen och svepa ett glas whiskey. Bland kollegorna står han inte högt i kurs, men när man ska para ihop rekryter med lämpliga veteraner, dyker Dugans namn upp. Motvilligt tvingas Dugan släpa runt på gröngölingar som entusiastiskt vill förbättra världen.

Ethan Hawke är Sal; en djupt troende katolik som samtidigt är en redig flåbuse. Han är i desperat behov av pengar - han har fru, flera barn och nu är tvillingar på väg. Och de bor i en fallfärdig kåk vars mögel gjort frugan (Lili Taylor) sjuk. Sal har hittat ett nytt hus och fått mäklaren att hålla kontraktet, men deadlinen kryper allt närmare - och Sal frestas att göra olagliga saker för att komma över kontanter.

Slutligen har vi Don Cheadle som Tango, en snut som infiltrerat den undre världen. Problemet är att han nu måste se till att hans vänner - Wesley Snipes är en av dem - åker dit. Hans överordnade; en fly förbannad och skrikande Ellen Barkin (Oj, det var inte igår!), lovar att se till så att Tango stiger i graderna - men frågan är om det är värt det.

BROOKLYN'S FINEST är en riktigt hård jävla film. New York framstår som helvetet på Jorden. Det är en krigszon. Polisen befinner sig inte alltid på de godas sida. Eddie Dugan är bara uppgiven; han har ett förhållande med en knarkande hora, men när hans nya, unga partner råkat skadeskjuta en tonåring, väljer Dugan att stå fast vid sanningen, istället för den fabricerade version man vill att han ska dra för att framställa polisen i bättre dager.

Massor av människor stryker med i filmen, blodet sprutar frisk, det är brutalt och snaskigt. Det är genomgående mörkt - även om man faktiskt tillåter en liten ljusstrimma av hopp på slutet.

Framför allt är det här oerhört spännande och bra på de flesta sätt. Som synes är skådespelaruppsättningen smått fantastisk. Förutom de jag nämnt, medverkar även Vincent D'Onofrio. Och det är ju rätt intressant att Richard Gere, som en gång i tiden bara var en tvåltolle och sexsymbol, numera har ett utseende och en spelstil som gör honom perfekt i roller som denna.

Det är jävligt synd att filmen inte gick upp på bio i Sverige. En femte dvärg hänger i luften.