Bio: Asterix & Obelix: I Drakens rike

Foton copyright (c) Christophe Brachet

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Fast på svenska.

Den förra spelfilmen om Asterix och Obelix kom 2012. Det var ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA. Den var urusel. Och då byggde filmen ändå på ett befintligt album av Goscinny och Uderzo.

Denna nya film, ASTERIX & OBELIX: I DRAKENS RIKE, bygger på ett originalmanus, det finns ingen serieförlaga. Regissör är Guillaume Canet, som tidigare bland annat gjort BERÄTTA INTE FÖR NÅGON. Canet är också en av filmens tre manusförfattare. Men inte nog med det! Canet axlar även huvudrollen som Asterix, medan Gilles Lellouche tar över efter Gérard Depardieu som Obelix.

Vad filmen handlar om är lite oklart. Det är en rätt krystad historia som mest känns som en förevändning för att Guillaume Canet ska få göra en kung fu-film som utspelar sig i Kina. Men, det är något om att kejsarinnan av Kina fängslats efter en statskupp. En ond prins som heter Deng Tsin Qin (Dancing Queen, en ordvits som inte har med någonting att göra) vill åt makten. Kejsarinnan har en tjusig dotter som heter Tju Si, och som av någon anledning flyr till Gallien. Med sig har hon sin kung fu-kickande kvinnliga livvakt Sny Ting, och en fenicisk köpman som av någon anledning jag aldrig förstod är utklädd till galler.

De anländer till gallernas by, där Asterix och Obelix utses som de som ska åka tillbaka till Kina med prinsessan och frita kejsarinnan. Asterix blir kär i Tju Si, Obelix blir kär i Sny Ting. 

I Rom har Caesar (Vincent Cassel) problem med kärlekslivet. Kleopatra (Marion Cotillard) vill inte längre veta av honom. Med sin armé beger sig Caesar till Kina, som han vill erövra, eftersom ingen i Kina vet vem han är. Eller hur det nu var. Jag vet inte. Det dyker även upp en ung, stilig prins i Kina.

ASTERIX & OBELIX: I DRAKENS RIKE är dubbad till svenska. Jag vet inte om den även kommer att visas i originalversion på franska, men på pressvisningen körde de den svenska versionen. Detta gör det lite svårare än vanligt att tycka till om filmen och skådespelarna. Det blir ju så när det inte är skådespelaren vi ser i bild som pratar. Det känns bara fel och konstigt. Inkomplett, på något sätt. Rösterna låter som tecknad film, och det känns som om de försämrar de franska skådespelarnas insatser. Zlatan Ibrahimović har en liten roll som den tuffe, romerske soldaten Antivirus, och han har dubbat sig själv till svenska. Zlatan-svenska. Varför filmen är dubbad till svenska förstår jag inte riktigt, jag har svårt att tänka mig att speciellt många barn idag känner till Asterix, och de som gör det kan läsa textremsor. Dessutom vänder filmen sig inte till barn som inte kan läsa.

Nästan ingenting i filmen är roligt. Jag skrattade till lite när en romare klagar på att det inte går att nå Antivirus, brevduvorna kommer inte fram, och när en annan romare i förbifarten räknar upp strippklubbar i Rom, och en av dessa heter Skrotum. Jag skrattade även till när Zlatan fått nog och ska slåss, och säger "Nä, nu räckår de!". Men det är allt. (Okej, kanske är det lite kul även när Zlatan får en sträckning och funktionärer leder honom från slagfältet, och en avbytare plockas in.)

Vad vi istället får i mängder är action. Våld. Det här är en överraskande brutal och våldsam film. Om  ASTERIX & OBELIX: I DRAKENS RIKE hade kommit på 1980-talet, eller tidigare, hade den sannolikt barnförbjudits, och eventuellt hade alla kung fu-slagsmål klippts bort. Eller så hade den barntillåtits efter att samtliga snytingar klippts bort. Mycket av dialogen handlar om att slåss. Obelix blir kär i Sny Ting eftersom hon är bra på att slåss. I gallernas by slår folk varandra i skallen mest hela tiden i försök att skapa humor. I filmens inledning, under vilken Asterix av någon anledning pratar om att de bör äta mer grönsaker, klipper Asterix och Obelix till två romare helt oprovocerat. Actionscenerna med Zlatan visas i slowmotion och ser ut att vara hämtade ur GLADIATOR och liknande filmer. Under ett slagsmål spelas "Kung Fu Fighting" på soundracket.

Detta är ett krystat actionäventyr där humorn glöms bort helt. Goscinnys och Uderzos samhällssatir och drift med det franska folket saknas - om det nu inte finns lite av den varan i den franskspråkiga versionen av filmen. Resultatet är en lång och tråkig film. Den ser dyr ut, men vad hjälper väl det? Resultatet är bara konstigt och jag vet inte vilka filmen riktar sig till. 

På slutet sjunger prinsessan och prinsen "(I've Had) The Time of My Life" på kinesiska och alla dansar, utom Troubadix, som är fastbunden och försedd med munkavle.

 

 

 

 

(Biopremiär 10/2)

DVD/Blu-ray/VOD: Skönheten och odjuret

SKÖNHETEN OCH ODJURET (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
1995 åt jag middag med regissören Christophe Gans. Rättare sagt, jag satt med i ett större sällskap som åt middag. Gans ingick i sällskapet, och orsaken till att jag satt där, var att en av producenterna till Gans' långfilmsdebut CRYING FREEMAN är en kompis till mig.
Han har inte gjort så många filmer, Christophe Gans. Jag gillade CRYING FREEMAN. Jag citerades i annonserna till VARGARNAS PAKT - distributören hittade bara två positiva recensioner; min och Orvar Säfströms. SILENT HILL, som kom 2006, var väl inget vidare. 2004 producerade han spökfilmen SAINT ANGE, som fick heta HOUSE OF VOICES i Sverige.
Christophe Gans har inte regisserat sedan SILENT HILL, men nu är han tillbaka med SKÖNHETEN OCH ODJURET. Jag har aldrig läst den ursprungliga sagan och jag har aldrig sett någon av de tidigare filmatiseringarna - inte ens Disneys animerade version, eller TV-serien med Linda Hamilton. Det närmaste jag kommer är Walerian Borowczyks LA BÊTE från 1975.
Nu har jag sett Gans' version - och det finns inte så mycket att säga. Det är en fruktansvärd film.
Léa Seydoux är Belle; skönheten. Vincent Cassel är besten. Handlingen är en extremt förvirrad soppa; det är tråkigt på alla sätt och vis, jag orkade inte hänga med i intrigerna, och satt konstant och tänkte på annat. Estetiskt är det bitvis vackert och fantasifullt, men oftast känns det som att sitta och titta på ett TV-spel. Nästan allting är datoranimerat, och en hel del är ... mindre övertygande.
Jag vet inte riktigt vem som kan tänkas uppskatta det här. Filmen är för mörk och svårbegriplig för barn, medan vuxna, precis som jag, lär tycka att det är trist och oengagerande.
Jag hade hellre sett en CRYING FREEMAN II.
Eller LA BÊTE DEUX.

 












-->

Bio: Jason Bourne

Foton copyright (c) UIP Sweden

Just nu skördar TV-serien STRANGER THINGS framgångar på Netflix. Alla verkar gilla den. Jag också. Det är en serie som utspelar sig 1983 - och som ser ut som en Spielbergproduktion från 1983. Välskrivet, välspelat, välfilmat, välberättat. Bra och spännande. Inget jobbigt kameraviftande, ingen hysterisk klippning.

Biofilmen THE NICE GUYS utspelar sig på 1970-talet, men det ser ut som en film från 80-talet. Den är behaglig att titta på.

Varför kan folk inte börja göra filmer på det sättet; 80-talssättet, igen - utan att det är en pastisch (vilket STRANGER THINGS och THE NICE GUYS är)? Då hade ju allt blivit så mycket bättre. Då hade man kunnat se filmer som JASON BOURNE utan att få huvudvärk.

Efter att ha hoppat över den förra filmen i serien; THE BOURNE LEGACY, är frikadellen Matt Damon tillbaka. Även mannen som förstörde den moderna actionfilmen; Paul Greengrass, är tillbaka som regissör. Jag saknade inte Damon i den förra filmen; Jeremy Brenner är en bättre hjälte, men jag minns absolut ingenting av filmen, mer än att den var hysterisk och obegriplig. Fast gick minns inte så mycket av de tre första filmerna heller.

JASON BOURNE är en två timmar lång jakt. Precis som Rambo gjorde i sin tredje film, har Jason Bourne dragit sig tillbaka och försörjer sig på knytnävsslagsmål. Men nu har han fått tillbaka sitt minne - han vet vem han är. Bourne var ju en hemlig agent som fått minnet raderat. Det dröjer inte länge innan CIA-agenter börjar jaga Bourne. CIA-chefen Robert Dewey (Tommy Lee Jones) och hans nyanställda IT-chef Heather Lee (Alicia Vikander) leder jakten från högkvarteret, där de följer allt med hjälp av superduper-övervakningsutrustning. Vincent Cassel spelar en mördare; värsta terminatorn, som på uppdrag av Dewey flänger efter Bourne för att ta kål på honom. Julia Stiles återkommer i rollen som Nicky Parsons, men henne pangar terminatorn redan i början av filmen.

Efter ungefär en timme och femton minuter (jag tittade på klockan) avslöjas vad det hela går ut på, vi får åtminstone veta lite grann. Sedan jagas det igen.

Det är något om att Dewey köpt ett populärt datorsnille för att via sociala medier kunna övervaka hela världen. Det handlar även om Bournes far, som sprängdes i luften innan Bourne blev Bourne. Explosionen visas i flashbacks åtskilliga gånger under filmens gång. Men det hela är väldigt, väldigt rörigt.

Men det spelar ingen större roll vad det går ut på, eftersom det bokstavligt talat jagas hela tiden. Eller fajtas. Kameraviftandet firar triumfer; den gryniga bilden hoppar och skakar oavbrutet, klippningen är extremt snabb, och actionscenerna är självklart sönderklippta.

Jag förstår inte vad det är för mening med påkostade actionscener när det inte går att se vad som händer. Filmen innehåller två långa, extremt maffiga biljakter; en i Aten och en i Las Vegas. Det är nästan omöjligt att se vad som sker under dessa. Bilar från höger och vänster, spända ansikten, det smäller och brakar och slår gnistor, men det går inte att fokusera på något av det som finns i bild. Det är så sönderhackat att de lika gärna kunde filmat stillastående bilar. Vilket de kanske gjorde? Jag fick ont i ögonen av att titta.

27-åriga Alicia Vikander måste vara en av filmhistoriens minst trovärdiga CIA-agenter i en "seriös" film. Hon ser ut att praktisera snarare än att inneha en chefsposition. Hon håller sig även utanför actionscenerna. Matt Damon har i vanlig ordning utstrålning som en överkokt frikadell som blivit kvarglömd på en babyblå plasttallrik i kylskåpet. Faktum är att jag satt och höll på Vincent Cassel. Har är alltid bra - även om han mest agerade nollställd mördarrobot i den här filmen.

Om JASON BOURNE gjorts på 80-talet hade det säkert blivit en cool rulle. Som den är nu, är den bara påfrestande och tråkig. Se om COBRA istället.

    

 

 

 

 

(Biopremiär 27/7)

Bio: Child 44

Foton copyright (c) Nordisk Film

Tom Rob Smiths roman "Barn 44" kom ut i Sverige 2009. De som läste och gillade den boken, och som gärna vill se en film byggd på den, får leta förgäves om han eller hon letar efter en film som heter BARN 44. Av någon anledning har filmen fått behålla sin engelska titel. Tydligen tror man att det är mer säljande. En del hävdar att det är bra att så många filmer numera går upp under sina originaltitlar - men det gäller ju bara engelskspråkiga filmer, aldrig finska, ryska och kinesiska.

Svenske regissören Daniel Espinosa har hittills aldrig lyckats göra en bra film. Den allmänt sågade debuten BABYLONSJUKAN såg jag aldrig, SNABBA CASH tyckte jag - till skillnad från de flesta  andra - var ruggigt dålig, och Hollywooddebuten SAFE HOUSE var en dussinfilm. Den nya filmen CHILD 44 är producerad av Ridley Scott - och har blivit ett ekonomiskt praktfiasko i USA. Den har gått dåligt på bio och recensionerna har varit ljumma. Dessutom har många kritiker irriterat sig på att samtliga rollfigurer talar engelska med rysk brytning.

Den största anledningen till att filmen inte gått bra är nog att det handlar om en mörk och deprimerande film om en barnmördare, och att även om skådespelarna är välkända, så finns här inga publikdragare. För i övrigt är detta nog Espinosas bästa film - med en lågt lagd ribba och brytningarna lagda åt sidan.

Tom Rob Smiths bok ska vara inspirerad av den ryske seriemördaren Andrej Tjikatilo, som avrättades 1994. Historien utspelar sig dock på 1950-talet. Tom Hardy spelar officeren Leo Demidov, som gjordes till hjälte under andra världskriget, eftersom han fick hålla upp Sovjets flagga när Berlin fallit - Fares Fares spelar en soldat; Alexei, som bar för många synliga, stulna klockor och därför fick låta Leo hålla flaggan. Under samma slag i Berlin presenteras vi även för Vasili (Joel Kinnaman), en feg soldat som gömmer sig när kulorna viner.

1953 hittas en pojke mördad intill ett järnvägsspår i Moskva. Han är naken, dränkt, och har fått organ utskurna med kirurgisk precision. Stalin har bestämt att det inte finns några mord i paradiset - och paradiset är helveteshålet Sovjet. Mord är ett kapitalistiskt påfund. Det visar sig att det är Alexeis son som mördats, men fallet avskrivs som en olycka i ett försök att mörka händelsen. Alexei tror förstås inte på detta, och egentligen inte Leo heller. Leo är bara en av Stalins lakejer och tillsammans med Vasili flänger han runt och jagar misstänkta "förrädare". Vasili har utvecklats till en maktgalen fullblodspsykopat som inte tvekar att skjuta ihjäl barnfamiljer för att statuera exempel.

Leo är gift med den svala lärarinnan Raisa (Noomi Rapace), deras äktenskap knakar, men när Raisa pekas ut som eventuell förrädare försvarar Leo henne. Han degraderas och tillsammans med hustrun skickas han iväg till en av landets värsta städer, där han ställs under den bistre general Nesterov (Gary Oldman). Fler mördade pojkar hittas och det visar sig att 44 barn mördats under en längre tid, ett faktum som tystats ner. Nesterov är en utmärkt detektiv, men det är inte fritt fram att jaga mördare i Sovjet. Leo och Raisa tvingas ständigt att fly.

Det är ingen munter historia det här. Tyvärr är den heller inte speciellt spännande. Mördarens identitet avslöjas ungefär två tredjedelar in i filmen och vi får aldrig lära känna dennes offer, vilket gör att morden och mordjakten känns sekundära. Det är snarare jakten på Leo och Raisa som står i centrum, och inte heller den är särdeles spännande. Leo är en, åtminstone till en början, ganska osympatisk kille, medan Raisa är en lika vek som blek kvinna.

Det som gör att jag ändå ger filmen godkänt är skådespelarna och de konsekvent deppiga miljöerna; filmen är inspelad i Tjeckien. Sven Wollter får säga vad han vill (som att en del av Stalins åsikter inte var så dumma), men livet i Sovjet var fullkomligt hopplöst; fattigt, smutsigt, hotfullt; det är nästan som att döden vore en befrielse från detta helvete. Allting är fult och mörkt, alla människor är glåmiga. Militären är ond, folket lever i rädsla.

Förutom ovan nämnda skådisar, medverkar även Paddy Considine, fransmannen Vincent Cassel, dansken Nikolaj Lie Kaas, och minsann om inte Charles Dance gör en cameo. Det är ju bra folk. Noomi Rapace är lika trist som hon alltid är, men för en gångs skull funkar den annars utstrålningsbefriade Joel Kinnaman - han är bra som bindgalen.

Jag funderade på det där med att alla pratar engelska med rysk brytning. På senare tid har ju Hollywood övergett detta med brytningar och låter istället alla prata utan sådan - om de nu inte rentav pratar på det språk som talas där handlingen tilldrar sig. Men med tanke på den här filmens multinationella rollista hade det kanske varit svårt för alla att tala till exempel brittisk engelska. Folk skulle bryta på danska och franska, kanske även svenska. Kanske är det lättare om alla fläskar på med rysk brytning.

Liksom fallet var med SAFE HOUSE tvekar jag vad gäller betyget. Tvåa eller trea. Men jag väljer nog en trea ändå. Och jag tycker nog att det här är bättre än SAFE HOUSE, mest tack vare skådisarna.

1996 kom en film som hette THE COLD LIGHT OF DAY, som också handlade om jakten på en rysk seriemördare, den var rätt bra, vill jag minnas, och 1995 gjordes TV-filmen CITIZEN X om Andrej Tjikatilo. Jag minns inte om jag sett den.

  

(Biopremiär 1/5)

Bio: Trance

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Jag har problem med att hålla isär Guy Ritchie och Danny Boyle. Jag vet inte varför. Jag måste alltid tänka efter. Vem är vem? Okej, Ritchie är han som var gift med Madonna, Boyle gjorde TRAINSPOTTING.

Jag kollade upp vad jag skrivit om Boyles senaste filmer - jag minns nämligen inte riktigt vad jag tyckte. Eller så minns jag fel. Hans förra film, 127 TIMMAR, gav jag visst en trea. Jag minns den som rätt trist. SLUMDOG MILLIONAIRE, vilken Boyle Oscarbelönades för, gav jag en fyra, vilket överraskar mig. Jag mins inte så mycket av den, alltså gjorde den inget intryck på mig. SUNSHINE har jag inte sett, MILLIONS såg jag, men den har jag förträngt.

Jag gissar att även TRANCE så småningom kommer att låsa in sig i ett litet rum i min hjärna. Återigen handlar det om en film som inte gjorde något större intryck på mig. Men - filmen innehåller en grej som kanske gör att den blir ihågkommen ändå. Och som ser till att Sharon Stone kommer att få konkurrens på freeze frame-fronten.

I TRANCE spelar James McAvoy auktionsförrättaren Simon, som under en kupp där en tavla stjäls tappar minnet. Simon minns inte var han gömt tavlan. Hårdföra gangsters ledda av en som heter Franck (Vincent Cassel) kan inte få Simon att minnas med våld, så en hypnotisör; Elizabeth (Rosario Dawson), anlitas. Hon gör en hypnotisk gest och tränger in i Simons undermedvetna.

TRANCE är ibland en film som är lite för smart för sitt eget bästa, lite för twistad. Stora delar av filmen utgörs av vad Simon upplever under hypnos; dröm och verklighet varvas friskt, är det vi ser det faktiska händelseförloppet eller inbillning, och så vidare. Sådant här har vi ju sett förr. När pusselbitarna faller på plats i slutscenerna visar det sig att storyn egentligen var helt annorlunda än vi trodde - vilket inte kommer som en överraskning.

Nackdelen med sådana här historier där man inte vet om det vi ser på bioduken faktiskt sker eller om det bara är en dröm, är att det blir svårt att engagera sig. Vad som helst kan hända.  Och det är lite tråkigt.

Men efter ett tag; kanske halvvägs in, kommer jag på mig med att tycka att det här är rätt bra ändå. Eller åtminstone helt okej. Filmen blir även överraskande våldsam och blodig mot slutet, vilket kanske är lite onödigt. Jag skrattade högt när en av rollfigurerna få halva huvudet bortskjutet, men fortsätter att prata med Simon (ja, det är en dröm).

Det här är även en väldigt snygg film. Flott foto, intressanta bildkompositioner. I flera scener reflekteras personerna i ett antal små speglar och annat, antagligen för att understryka berättelsens - och minnets - splittrade struktur.

Och så har vi då den här grejen som kommer att få miljoner att trycka på pausknappen så snart filmen finns tillgänglig på DVD (eller redan nu, då den antagligen redan finns ute på nätet). TRANCE är nämligen - och antagligen - den enda filmen någonsin i vilken hjältinnans rakade sköte utgör An Important Plot Element! Jodå. I två korta scener, under ett par korta sekunder, visar Rosario Dawson upp sig i all sin prakt, och i närbild. Och dessa sekunder fyller en funktion. Och det är Goyas fel.

Som sagt: TRANCE är helt okej, men den känns som något slags mellanfilm. Med undantag för Rosario Dawsons private parts är detta lättglömt. Lika lättglömt som platsen där tavlan gömts. Om tio år ska jag låta mig hypnotiseras för att komma ihåg TRANCE.

(Biopremiär 5/6)

Bio: A Dangerous Method

Foton copyright (c) Scanbox

A DANGEROUS METHOD hade Sverigepremiär den artonde november. Fast här i Malmö fick vi allt vänta till juldagen. Fan vet varför. Rättare sagt, det vet han kanske. Inte nog med att det är trångt på biograferna som det är - det blir ju inte bättre när biograferna i Malmö envisas med att visa samma filmer. Än värre blir det ju när även den "alternativa" biografen Spegeln visar samma filmer som Filmstaden. De senaste veckorna har Spegeln visat inte mindre än tre filmer - samtigt - som även gått på SF:s biografer. Därför är det en hel del filmer som inte nått Malmö - eller som i värsta fall får stå över helt. Vi väntar till exempel fortfarande på MONEYBALL.

Nåväl.

David Cronenberg. Jag tänker osökt på Hvilans Video. Jag gick på gymnasiet, det var början eller mitten av 1980-talet, och jag cyklade bort till Hvilans Video och hyrde en Videobox (den billigare - och bättre - konkurrenten till Moviebox) och THE BROOD och SCANNERS, vilka jag såg mitt i natten på mitt pojkrum. Jag minns att jag tyckte det var något speciellt med David Cronenbergs filmer. De var mer påträngande än andra skräckfilmer. De kanadensiska miljöerna gjorde att de kändes mer realistiska, de såg ut att utspelas här hemma i Sverige. Och filmernas handling var mer "vuxen". Det här var inte ännu ett par tonårsslashers eller monstertjoflöjtröj.

Sedan dess har Cronenberg gått och blivit en så kallad respekterad regissör, hans filmer visas i Cannes, han vinner priser och har sig. Nu är det längesedan han gjorde en skräckfilm, men han har ju gjort en hel del bra filmer de senaste åren. Och så har han gjort A DANGEROUS METHOD. Den filmen är så långt ifrån skräck man kan komma. Den är även långt ifrån Cronenbergs bra filmer. Fast jag hittar trots allt en gemensam nämnare, nämligen den mänskliga kroppen och psyket; sådant som Cronenberg alltid fascinerat sig för.

Filmen börjar med att Keira Knightley är på audition för en ny APORNAS PLANET-film. Hon sitter på en stol, medan Carl Gustav Jung (Michael Fassbender iförd mustasch) har tagit plats bakom henne. Hon skjuter ut underkäken och hulkar och klöser sig i ansiktet. Vad i helvete är det här?

Nej, det är ingen audition för APORNAS PLANET. Knightley spelar ryskjudiskan Sabina Spielrein, som senare kom att bli framstående inom barnpsykiatrin. Men i början av 1900-talet var hon psykiskt instabil och ofta hysterisk. Och Keira Knightleys tolkning av henne är på fullaste allvar. Herrejävlar, Keira, siktar du på Stora Daniel Day Lewis-priset? Grattis, det är ditt. Det här är nog 2000-talets främsta överspel. Det är hur roligt som helst. Jag vet att många brittiska filmkritiker brukar klaga på Keira Knightley, men själv har jag aldrig haft något emot henne. Okej, det beror väl på att jag tycker att hon är söt. Men för helvete, den här gången förstör hon verkligen filmen!

... Och det är lite synd. Inte för att A DANGEROUS METHOD hade blivit något större mästerverk utan henne - filmen bygger alldeles för tydligt på en pjäs, som i sin tur bygger på en roman - men övriga rollprestationer är mycket fina. Viggo Mortensen gör Sigmund Freud, som Jung tar kontakt- och börjar samarbeta med, innan Jung blir alltför intresserad av drömmar och det onaturliga. Mortensen är självklart en utmärkt Freud.

Jag blev lite förvånad när Vincent Cassel plötsligt dök upp i en liten, smått komisk roll som den missbrukande doktorn Otto Gross, men han är ju alltid bra.

Men främst tycker jag att detta är Fassbenders film, trots att han är tredje namn i rollistan, innehar han huvudrollen, eftersom hans Jung inleder en affär med Spielrein - hon tycker om att få smisk på gumpen, och efter lite övervägande ställer Jung upp och smiskar. Sedan tar han hennes oskuld - för säkerhets skull har han byxorna på. Fassbender har de senaste åren seglat upp från ingenstans och blivit en fantastisk karaktärsskådis att räkna med - vänta bara tills ni får se honom i SHAME, som har premiär i januari. Jösses.

A DANGEROUS METHOD är i och för sig intressant, men alldeles för pratig, och det framgår aldrig riktigt varför Jung faller för Spielrein; de två har noll kemi. Och som sagt; Keira Knightley gör sitt bästa för att sabba filmen. Hmm ... Fassbender är tysk-irländare ... Mortensen är dansk-amerikan ... Cassel är fransman ... Det var en tysk, en dansk, en fransman och Bellman som skulle se hur länge de kunde sitta inne hos en tosig brud som skrek som en apa ...

Låt oss hoppas att David Cronenbergs nästa alster blir bättre. COSMOPOLIS är i postproduktion. I en av rollerna syns Robert Pattinson ...

(Malmöpremiär 25/12)

Bio: Vår dag skall komma

Foton copyright (c) Atlantic Film
Det politiske, grekiske regissören Costa-Gavras son Romain gjorde den våldsamma, uppmärksammade, omdiskuterade videon till M.I.A.:s låt "Born Free", i vilken amerikansk polis samlar upp rödhåriga pojkar som brutalt bussas iväg till ett fält där de dödas. En enkel allegori för främlingsfientlighet.
När nu Romain Gavras gör långfilmsdebut är det med en fransk film på samma tema. Lite underligt.
Vincent Cassel är förstås något av en favoritskådis. Förutom att även ha producerat VÅR DAG SKALL KOMMA, innehar han den ena huvudrollen - och han gör åter paradrollen som ärkesvin.
Olivier Barthelemy är den unge, rödhårige Rémy som har problem hemma med sin skrikiga white trash-familj. Dessutom verkar det som om han har homosexuella tendenser han inte kan hantera.

Cassel är den livströtte psykologen Patrick, rödhårig även han. När han introduceras i filmen äter han förstrött chips medan han ointresserat lyssnar på en gråtande patient.
Rémy och Patrick råkar träffas och tillsammans ger de sig ut på en odyssé där de till en början verkar vilja förverkliga sig själva och vara stolt rödhåriga. De beslutar sig för att försöka ta sig till alla rödhåriga människors paradis: Irland.
Dock spårar färden snart ur i en virvel av förnedring, vidrigt beteende och våld. Patrick och Rémy rånar och misshandlar och lever jävel.

Vid ett tillfälle tar de in på ett hotell, där Patrick raggar upp tre unga, topplösa engelska brudar. En av dem spelas av Alexandra Dahlström från FUCKING ÅMÅL! Det här är hennes livs roll. Hon är enbart iförd stringtrosor och har en liten orgie med Vincent Cassel, innan brudarna blir förbannade och drar.
Patrick går ut till hotellets bubbelpool där det sitter ett par och gosar. Självklart pissar Patrick i poolen.
Första delen av VÅR DAG SKALL KOMMA är egentligen en alldeles för övertydlig allegori. Gavras skriver oss på näsan. Men när det hela sedan spårar ur vet jag inte riktigt vad han är ute efter, mer än att eventuellt chockera publiken.
Det Frankrike våra huvudpersoner färdas genom ger nästan intryck av att vara postapokalyptiskt. Här finns väldigt få människor. Mycket är öde.
På sätt och vis gillar jag Gavras film. Den har vissa inslag som tilltalar mig, och så har den Vincent Cassel.
Men fan vet om jag vill se den en gång till.

(Biopremiär 22/4)

Bio: Black Swan

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Så får den då svensk premiär till slut, denna efterlängtade, Oscarnominerade - och även Oscarbelönade - film. Riktigt varför det tagit så lång tid för filmen att nå hit har jag ingen aning om, den verkar ju redan ha visats i större delen av världen.

Nog är det rätt intressant ändå, att jag och så oerhört många med mig, har suttit och väntat på en balettfilm. Jag är liksom inte intresserad av balett, jag vet egentligen inte ett skit om balett. Folk som försöker berätta en historia genom att sprattla och vifta med armarna är liksom inte min kopp te. Visst, jag uppskattar musiken till många baletter. Och jag kan tycka att ballerinor är sensuella. Men så kommer det en karlslok i trikåer instudsande och sabbar alltihop. Det spelar ingen roll vad folk säger, balettdansör är nog det minst maskulina yrke man kan välja - förutom dragshowartist.

Men det är inte för dansens skull jag sett fram emot BLACK SWAN. Inte heller på grund av att det är Darren Aronofsky, som gjorde den utmärkta THE WRESTLER, som står för regin. Orsaken är förstås alla utmärkta recensioner i utländsk genrepress. Alla regissörer och filmer jag gillar som BLACK SWAN liknats vid. Så nog hade jag högt uppskruvade förväntningar, alltid.

Natalie Portman är Nina Sayers, ballerina i The New York City Ballet, vars excentriske boss Leroy (Vincent Cassel) bestämmer att de ska sätta upp "sönderspelade" SVANSJÖN - fast i en ny version. Jag kan väl inte påstå att jag känner till handlingen i den vanliga versionen och vad som händer, mer än att en flicka visst förvandlas till en svan. Nå, tydligen förekommer det även en svart svan som brukar spelas av en annan dansös - men den här gången tycker Leroy att en och samma tös ska ge sig på båda rollerna.

Nina vill förstås få rollen över allt annat, men Leroy är tveksam till om hon klarar av det. Hon klarar av att dansa den vita, goda svanen perfekt, men när hon ska vara den onda, svarta fågeln, vill det sig inte. Till på köpet anländer en ny tjej på bygget, Lily (Mila Kunis) från San Fransisco, en brud som är betydligt mer lössläppt och vild än den strikta, stela perfektionisten Nina. Lily upplevs som ett hot som kan komma att få rollen istället för Nina.

Nina blir alltmer paranoid. Hennes misslyckade ballerina till mor (Barbara Hershey) är en kvinna med kraftigt kontrollbehov och som visar vissa tecken på galenskap - hon sitter ofta hemma och ritar märkliga, förvridna teckningar hon spikar upp på väggen. Ninas kropp börjar att förvandlas. Hon blöder från naglarna och ett mystiskt rivsår på ryggen vägrar att läkas. Leroy gör sexuella närmanden i hopp om att sporra Nina till att bita ifrån och därmed prestera en bättre svart svan. Och premiären kryper allt närmare...

BLACK SWAN känns ungefär som om Roman Polanski skrivit ett manus som sedan Dario Argento filmatiserat. Vi har i centrum Nina, som blir alltmer paranoid - lever hon i en drömvärld eller inte? Här ekar det av Polanskis REPULSION. Och så har vi scenerna där Ninas kropp börjar förändras, ett tema som ju är mycket vanligt hos Cronenberg. Istället för att förvandlas till en fluga, verkar Nina förvandlas till en svart svan. Och så har vi förstås alla scener från repetitionslokalen och teaterscenen med mera, och inte oväntat far tankarna iväg mot Argentos SUSPIRIA. Winona Ryder har en liten roll som den förra balettstjärnan, som nu blivit gammal och bitter, och detta får mig att tänka på Argentos OPERA. Kanske kan man även få med en association till Michele Soavis STAGEFRIGHT, som handlar om en dansföreställning utsatt för mordisk buseman. Och en sista association: bilderna Ninas morsa sitter och gör får mig allt att tänka på Argentos DEEP RED...

Jag blev lite förvånad över att Aronofskys film är så grovkornig som den är; bilden är lite grynig och ger ett rått intryck - jag hade förväntat mig det hela elegantare och mer slickat. Men detta foto tillför ytterligare en dimension, en större intensitet som skapar spänning i bildberättandet.

Någonstans är BLACK SWAN en thriller. Långtifrån en ordinär thriller; här finns ingen traditionell skurk, ändå är filmen hela tiden spännande - jag satt oavbrutet och undrade vad allt skulle leda till. Filmen lyckas hela tiden överraska och ta turer som trots allt är ganska oväntade. Och jo, här finns ett par sexscener som även om de är förhållandevis återhållsamma, överraskar även de. Däribland den omskrivna lesbiska scenen mellan Portman och Kunis.

Nå, är Natalie Portman värt den Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll hon fick häromnatten? Nej, det vill jag inte påstå. Portman rör sig genom filmen med samma oroade, lätt plågade ansiktsuttryck från början till slut. Det är få variationer där. Nej, hon är inte dålig, men just detta blir nästan lite irriterande efter ett tag. Hennes förvandling blir inte så pass märkbar som den borde bli. Det är ungefär om Jack Nicholsons roll i THE SHINING - killen ser ju galen ut redan från början, därför blir inte förvandlingen effektiv.

Men detta är bara en anmärkning i marginalen. För BLACK SWAN är en mycket bra film. Det här är stor filmkonst. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar se den igen på ett bra tag nu när jag har sett den, men det här är en film som ska ses. Det är en märklig och mystisk film som hela tiden fascinerar. Den är även försedd med utmärkt filmmusik av Clint Mansell, som vrider och vänder på Tjajkovski på de mest intressanta sätt.

Förresten: även om jag alltså har noll koll på balett, har jag numera en liten aning insyn i den världen. Därför har jag från säker källa fått veta att killen som stod för koreografin i BLACK SWAN och som sedermera förlovade sig med Natalie Portman och gjorde henne på smällen, är ett välkänt rövhål i balettvärlden.

(Biopremiär 4/3)