Bio: Hacksaw Ridge

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Nu har  Mel  Gibson gjort en film igen. HACKSAW RIDGE är kanske den blodigaste, våldsammaste krigsfilm jag någonsin sett. Samtidigt är det nog den mest religiösa. Med andra ord: Mel Gibson i sitt esse!

Jag är lite kluven till den här filmen, som börjar med superblodiga stridsscener i slowmotion. Efter ett par minuter hoppar vi tillbaka i tiden. De två bröderna Desmond och Harold Doss växer upp i ett djupt religiöst hem; familjen är frikyrklig, men det hindrar inte pojkarnas far (Hugo Weaving), en dekorerad veteran från första världskriget, från att vara en våldsam fyllbult. Desmond är också våldsam, men kommer på bättre tankar.

Efter ett tag hoppar vi fram till 1945 och bröderna har blivit unga vuxna. Föräldrarna gillar inte att Harold (Nathaniel Buzolic) tagit värvning. Desmond (Andrew Garfield) har gått och förälskat sig i sjuksköterskan Dorothy (Teresa Palmer), de tänker gifta sig, men Desmond känner att även han vill tjäna sitt land. Dock vägrar han röra vid ett vapen. Han vill bli sjukvårdare och tar värvning han med.

Väl på plats på förläggningen ställer Desmonds inställning till med problem. Befälen tror att Desmond är galen och vill sätta honom i fängelse för ordervägran, de övriga soldaterna; åtminstone de hårdaste (Luke Bracey spelar den hårdaste av dem), tycker att Desmond är en tönt. Men Desmond får förstås sin vilja igenom, han skickas iväg till Stilla havet, där han som obeväpnad sjukvårdare begår stora hjältedåd när Japanerna på Hacksaw Ridge bekämpas. "I was wrong about you," säger de hårda killarna.

HACKSAW RIDGE bygger på sanna händelser, och alldeles före eftertexterna får vi ett par gamla intervjuer med den åldrade Desmond och ett par andra gubbar som överlevde slakten på Hacksaw Ridge. Desmond berättar om hur han ensam räddade över 70 sårade soldater - och hävdar att han gjorde det med Guds hjälp.

Det är väldigt mycket bibelläsande i den här filmen. Desmond är så hällörad att han riskerar att trilla omkull. Och jag har förstås svårt för sådant. Jag tycker att amerikaner; religiösa amerikaner, är märkliga varelser. Vuxna, moderna människor som sätter all sin tillit till en högre makt. Fast det är förstås omöjligt att frånkomma det faktum att Desmond, hur otroligt det än låter, räddade en farlig massa människor på egen hand.

Filmens första halva, som mest är ett drama och som avhandlar Desmonds utbildning och relationer, det är aningen saggigt, och mycket känns som samma gamla visa - Vince Vaugh spelar den gormande furiren som förolämpar allt och alla, men som visar sig vara vänlig på insidan.

Men - så fort soldaterna gett sig av till kriget och försiktigt klättrar över krönet på berget där enorma mängder japaner lurar, blir det plötsligt riktigt spännande. Mel Gibson vet onekligen vad han gör när han skildrar krigets helvete. Stämningen är ibland rätt jobbig när de livrädda amerikanska soldaterna långsamt rör sig framåt.

Och när striderna brakar igång, gör de det med besked. Frågan är om filmen inte är ännu blodigare och råare än den fjärde Rambofilmen. Gibson riktigt gottar sig i splattereffekter. Huvuden sprängs, kroppsdelar skjuts av, marken är täckt med inälvor, råttor äter på lik. Det är sanslöst våldsamt. Mot slutet går actionscenerna lite överstyr, när till exempel Vince Vaughns rollfigur röjer loss som i ett nummer av Patrullserien, medan japanerna är påfallande dåliga på att sikta. Som bonus får vi även lite seppuku med tillhörande halshuggning.

Två timmar och elva minuter varar filmen. Alldeles för länge. Om Gibson plockat bort en halvtimme och minskat på bibelviftandet, hade jag nog uppskattat filmen mer än jag gör. Dock är HACKSAW RIDGE ett säkert kort om man är ute efter intensivt ultravåld.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/11)

Bio: Delivery Man

Foton copyright (c) Nordisk Film
Trailern ljuger aldrig. Åtminstone inte i det här fallet. Komedin DELIVERY MAN är försedd med en ganska kväljande trailer - och tammefan om inte filmen är precis likadan. Den bygger på STARBUCK; en nyzeeländsk film från 2011 som handlar om en spermadonator som upptäcker att han är far till 142 personer, vilka stämt honom. STARBUCK skrevs och regisserades av Ken Scott, och det är även Scott som ligger bakom denna nyinspelning.
I DELIVERY MAN är Vince Vaughn den misslyckade David. Han jobbar på sin fars slakteri, hans gravida flickvän vill inte veta av honom, han ställer till det till höger och vänster. Och för att göra det hela ännu värre dyker det en dag upp en advokat som berättar att något gått fel när David donerade sperma 1994. Han gick och blev far till 533 barn och nu kräver 142 av dem att få veta vem deras anonyme fader är.

Advokaten har uppgifter om dessa 142 ynglingar och trots att David borde låta bli, plockar han fram info om en av sina avkommor. David beslutar sig för att leta upp sin okände son utan att avslöja vem han är. Han fortsätter med ännu en. David vill bli en bättre människa och hjälpa och stötta dessa okända barn, och snart blir han känd som "Starbuck", mannen med 533 barn.
Visst blir väl David en bättre och mer ansvarstagande människa i denna kletiga film som inte helt oväntat utmynnar i den där vanliga, amerikanska hyllningen till familjen. Alla blir vänner, alla kramar alla, allting är jättefint.

Vince Vaughn är nertonad som David, han är inte en snabbpratande wiseguy här, men inte blir filmen bättre av det. Nästan ingenting är roligt här. Det här är bara tradigt. Sentimentalt. Slutbilden är bara för mycket.
Dock är det förstås inget fel på den grundläggande storyn. Jag kan tänka mig att detta skulle kunna bli hur kul som helst med en speedad Jim Carrey med ett oöverskådligt antal barn. Tok och fjant i kubik.
Det får man inte i DELIVERY MAN. Man får i princip ingenting.
Den här filmen är så vissen och meningslös att recensionen inte blir längre än så här. Vad ska detta upp på bio att göra?

(Biopremiär: 31/1)

-->

Bio: The Internship

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag är minsann inte den som sticker under stol med att jag sjunger Googles lovsång. Jag vet många som är rädda för Google; som tycker att de snokar, registrerar, spionerar, sätter sig över lagen och allt möjligt. Det gör de säkert - åtminstone till en viss del. Men jag har blivit helt beroende av företaget - och det är jag så nöjd med så. Bortsett från att jag förstås använder Google som sökmotor och kollar på Google-ägda Youtube, skriver jag alla artiklar och seriemanus i Drive (dock har Drive än så länge inget vettigt filmmanusprogram). TOPPRAFFEL! gör jag i sedan länge Google-ägda Blogger. Epostar gör jag med Gmail, som med bred marginal är det bästa epostprogram jag provat. Jag surfar mestadels med Chrome. Jag planerar min vecka i Googles kalender. Tack vare Google kommer jag åt i stort sett allt jag behöver; alla mina prylar, på vilken Internetuppkopplad dator som helst runt om i världen.

Visst - påsken 2010 fick jag mitt konto kapat och alla sparade mail (sedan fem år) och Googledokument raderades. Surt, men det hade jag kunnat råka ut för på vilken plattform som helst. Och lustigt nog upptäckte jag så sent som igår att, jösses, mina gamla försvunna dokument har återställts! Jag har ingen aning om när detta skedde, men plötsligt bara fanns de där igen.

Google är ett lika intressant som fascinerande företag. Ja, jag har läst Andreas Ekströms bok "Google-koden", och jag skulle inte ha något emot att se en långfilm om Google. Tyvärr är Shawn Levys (NATT PÅ MUSEET-filmerna, REAL STEEL) komedi THE INTERNSHIP den film jag vill se. Vince Vaughn har skrivit och producerat denna skrattbefriade komedi, i vilken han även spelar den ena huvudrollen.

Vaughn och Owen Wilson är Billy och Nick, två garvade försäljare; rappa i käften och "charmiga", som blir arbetslösa eftersom klockföretaget de jobbar går i graven ("Ingen använder armbandsur nuförtiden"). Luspanka försöker de hitta ett nytt jobb, och efter en stökig intervju får de två praktikplatser på Google, vilket kan leta till fast jobb där. Google anser de två överåriga och udda killarna (som inte kan mycket om datorer) som intressanta.

Praktikanterna delas in i grupper, vilka ska utföra en rad uppdrag, som att skapa en framgångsrik app och sälja in Google till företag. Billy och Nick paras ihop med några ungdomar som inte vill veta av de två gubbarna. Men gissa vad - de två äldre, erfarna gubbarna är ju precis vad gruppen, och ungdomarna, behöver. Dessa kids är nördiga, osäkra på sig själva, har inga vänner och så vidare. Självklart ser Billy och Nick till att ungarna ser på livet på ett helt nytt sätt och lever ut The American Dream. Samtidigt som de försöker bekämpa de konkurrerande praktikantgrupperna, främst den som leds av den vidrige Graham (Max Minghella). Nick lyckas även få ihop det med den i början så svårflörtade Dana (Rose Byrne), en av Googles fast anställda.

Eftersom Fox bara bjuder på en pressbild ur filmen, illustrerar jag med en
skärmdump på hur det ser ut när jag bloggar här på Googles Blogger.

THE INTERNSHIP är en ogenerad hyllning till Google, the American Way of Life, och Google igen. I stort sett hela filmen utspelar sig i Googles lokaler. I stort sett allt kretsar kring Google. Hela filmen är en enda stor produktplacering. Helt sanslöst! Javisst, det är intressant att se alla dessa bilder från Googles mytiska högkvarter - men ändå.

Jag skrev ovan att detta är en skrattbefriad komedi. Nja, jag överdrev en aning där. Jag skrattade nämligen några gånger - åt främst de scener i vilka skådiar som inte är listade i eftertexterna medverkar. Will Ferrell förestår en madrassaffär och han är sanslöst rolig - liksom scenen. John Goodman är chefen för klockföretaget. Rob Riggle finns med i rollistan, han dyker upp i en liten roll som ett kräk som säljer permobiler och ligger med åldringar. Owen Wilson är kul i en scen där han äter middag med Rose Byrne och försöker bete sig som ett asshole. Och Byrne är ju så snygg att klockorna stannar och ridån skiftar färg.

... Men bortsett från detta är filmen hyfsat kväljande. Långt är eländet också, två timmar. En halvtimme för mycket.

Jag hade hellre sett en film om Will Ferrells och Rob Riggles extremt bisarra figurer. Det hade blivit en film att skriva hem om!

(Biopremiär 22/6)

Bio: Grannpatrullen

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox
Vänta nu här.
Vad fan var det här?
Vad fan var det vi precis såg? Drömde vi bara att vi var på bio och såg någonting som hette GRANNPATRULLEN? Nej, det gjorde vi inte. Jag och mina kollegor var verkligen på Filmstaden på Storgatan i Malmö. Och filmen GRANNPATRULLEN existerar på riktigt. Och jag undrar hur det gick till när folket i Hollywood beslutade sig för att producera det här.
Akiva Schaffer har mest regisserat för SATURDAY NIGHT LIVE på TV, men han ligger även bakom långfilmen HOT ROD; en komedi om en stuntman jag minns att jag sett, men jag minns inte vad jag tyckte. En av de tre manusförfattarna till GRANNPATRULLEN är Seth Rogen. De måste ha rökt på när de skrev och pitchade det här.
Ben Stiller spelar den snälle och ordentlige Evan, som är butiksföreståndare för ett stort varuhus. När en nattvakt på varuhuset hittas styckad och skinnflådd, och de korkade poliserna inte är särskilt intresserade av att lösa fallet, bildar Evan The Neighborhood Watch. En grupp frivilliga som ska patrullera den lilla staden för att hitta gärningsmannen. Fast de enda som  dyker upp på gruppens första möte, är den grabbige Bob (Vince Vaughn), den labile, antagligen våldsbenägne Franklin (Jonah Hill) och Jamarcus (Richard Ayoade); en konstig engelsman som mest vill lära känna folk i grannskapet. Evan är den ende som verkligen vill ut och patrullera och hitta brottslingar, de övriga vill mest hänga och dricka öl.
Snart visar det sig dock att gärningsmannen är en rymdvarelse och fler människor slaktas. R Lee Ermey är en av den.
Ja, jösses. Det är inte mycket de gör rätt i den här filmen. Okej, jag ljuger om jag hävdar att jag inte skrattade alls när jag såg filmen. För det gjorde jag. Ett par gånger. Men som helhet är detta väldigt långt från roligt. Upphovsmännen ska ha heder för att de gjort en komedi som är R-rated och inte ännu en slätstruken, familjeanpassad PG-13-rulle. Men en film blir inte rolig bara för att man säger "fuck", "suck my balls" och pratar om sex precis hela tiden. Och detta helt utan någon komisk tajming. Tvärtom blir det irriterande, ibland direkt genant. Jag kom på mig själv med att skämmas å andras vägnar. Vaughn spelar samma typ av förvuxna tonåring han brukar göra; han har byggt om sin källare till ett enormt, lyxigt pojkrum, han är högljudd, pratar konstant, och han är billig (och gillar visst Bob Seger).
För att göra denna soppa ännu konstigare, fläskar man även på med splatter. Jepp. Rymdmonster, skottlossning, blod och sönderslitna kroppar. Vilket inte passar alls med resten av filmen.
GRANNPATRULLEN vet inte vilket ben den ska stå på. Den vet inte vad för typ av film den vill vara. Grabbig flabbfest? Splatterkomedi? Actionkomedi? Ren splatter? I slutändan blir den inget av det här. Filmen trillar mellan samtliga stolar. Nu ska man förvisso inte ställa några höga krav på logik i en film som den här, men det finns ingen logik överhuvudtaget i filmen.
Det tekniska hantverket är det inget fel på, men manus och regi är åt helvete. Det här är inte roligt!
Rosemarie DeWitt från YOUR SISTER'S SISTER spelar Evans fru.
Jag konstaterar att Ben Stiller inte gjort något riktigt bra sedan DODGEBALL 2004. Och Vince Vaughn har inte gjort någt bra sedan ... DODGEBALL. Kanske läge för DODGEBALL 2?

(Biopremiär 10/8)

Bio: Trubbel i Paradiset

Jag gillar Vince Vaughn. Han är cool och bra.
Men snälla Vince - vad i helvete menar du med det här?!
TRUBBEL I PARADISET är producerad av Vaughn. Vaughn har skrivit manus tillsammans med Jon Favreau. Vaughn och Favreau innehar huvudrollerna. Med andra ord är detta något av ett vanity project.
Filmen handlar om fyra gifta par, som har lite problem i äktenskapen. Eller, nja, de verkar inte ha några större problem, allra minst lyckliga Vaughn och Malin Åkerman, men power point-besatte Jason Bateman och hans fru Kristen Bell funderar på att separera. Men de har hittat något som troligen kan reparera deras förhållande: en anläggning kallad Eden, som ligger på en paradisö. Här gäller lyxboende och lyxrestauranger, all inclusive, och terapi för dem som så behöver. Det är bara det att det är dyrt att åka dit - så tillvida man inte åker fler par än ett, då får man allt för halva priset.
Självklart låter alla sig övertalas och flyger till Eden, men väl där visar det sig att livet är allt annat än behagligt. De blir tvingade att gå olika kurser enligt ett väldigt strikt schema som börjar klockan sex på morgonen. De hatar livet där. I synnerhet som det på andra sidan av ön finns en anläggning för kåta singlar som är unga, snygga och festar dagarna i ända.
Ingenting, absolut ingenting i TRUBBEL I PARADISET är roligt. Jag skrattade inte en enda gång. Nej, jag ljuger inte eller tar i: ingenting fick mig att ens dra en liten aning på mungiporna. När filmen började tyckte jag i och för sig att det var rätt skönt och behagligt med en traditionell, amerikansk underhållningsfilm, eftersom det var ett tag sedan jag såg en sådan, men den mysiga känslan försvann efter ett par minuter.
Jag vet inte vad Vaughn och Favreau tänkt på när de skrev manus till det här. Det känns som om filmen gjorts av människor som inte riktigt vet hur man gör. Flera scener som är avsedda av vara otroligt roliga, som till exempel en alldeles för lång scen där Vaughn spelar Guitar Hero, faller platt till marken. Jean Reno är helt bortkastad. Åkerman är väl söt, men hon är lite väl svensk och tråkig.
Skådespelarna och teamet hade säkert några sköna veckor på Bora-Bora, där filmen är inspelad, men vi i publiken får 113 evighetslånga, osköna minuter. Allra, allra sist innan eftertexterna får vi en kort scen där Vaughns lille son sitter och bajsar på en toalett i en badrumsaffär. DET tyckte jag var roligt!





(Biopremiär 30/10)