Visar inlägg med etikett Viggo Mortensen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Viggo Mortensen. Visa alla inlägg

onsdag 3 augusti 2016

Bio: Captain Fantastic - En annorlunda pappa

Foton copyright (c) Scanbox

För att intet ont anande biobesökare inte ska tro att CAPTAIN FANTASTIC, med manus och regi av skådespelaren Matt Ross, är en superhjältefilm, har filmen i Sverige försetts med undertiteln EN ANNORLUNDA PAPPA. Om den kommit får några decennier sedan, hade den fått heta EN TARZAN TILL FARSA, eller EN HIPPIE FÅR PIPPI.

En utmärkt Viggo Mortensen, iförd stort skägg, spelar Ben; den annorlunda pappan. Han bor med sina sex barn i åldrarna åtta till, ungefär, tjugo (George MacKay, som spelar äldste sonen Bo, är 24, men ska föreställa yngre), i en stuga långt inne i skogen. Där lever de avskilda från omvärlden, och Ben fostrar dem till att bli filosofer och fysiskt starka vildmarksexperter. Ungarna kan både diskutera Trotskij och döda hjortar med kniv. Någon riktig skola har de aldrig gått i, det är Ben som undervisar; som lärare är han uppenbarligen sträng, och ungarna är extremt intellektuella - och överintelligenta.

Bens fru; barnens mor, är psykiskt sjuk och har hamnat på sjukhus, och en dag får familjen beskedet att modern begått självmord. Vi får veta att hon tidigare var advokat, men valde vildmarkslivet, eftersom hon ansåg att det var rätt uppväxtmiljö för barnen.

Moderns föräldrar; Jack och Abigail, spelade av Frank Langella och Ann Dowd, är stenrika och bor i en enorm villa. Jack har aldrig accepterat Ben och hans idéer, och han skyller dotterns död på Ben och vildmarkslivet. Om Ben vågar visa sig på begravningen, kommer Jack att se till att han arresteras.

Eftersom det i testamentet uttryckligen står att Bens fru, som var buddhist, vill kremeras och att askan ska spolas ner i en toalettstol, trotsar Ben och ungarna Jacks vilja; de äntrar sin gamla buss och kör in till stan för att hejda den kristna begravningen och genomföra hustruns sista vilja. Resan innebär självklart flera, ofta komiska, konfrontationer med verkligheten.

CAPTAIN FANTASTIC är ett i grunden allvarligt drama, men bitvis lättsamt och riktigt roligt. Ibland är det aningen långdraget, och här finns vissa lite irriterande inslag, som när Ben och hans familj, som i mångt och mycket är en hippiefamilj, drar fram instrument och spelar, sjunger och dansar i naturen. Jag har svårt för sådant både på film och i verkligheten.

Äldste sonen Bo har kommit till insikt och hävdar att han och syskonen är freaks; missfoster. Allt de vet och kan, är vad de läst i böcker. De vet inte hur riktiga människor fungerar, hur man umgås, de mest elementära sociala grejor. Något som blir uppenbart när de träffar Bens brorsöner, och när Bo råkar bli förtjust i en jämngammal tjej.

Jag kommer att tänka på ett par pojkar, i synnerhet en, jag ibland träffade när jag var barn. Förvisso var hans familj allt annat än ett hippiekollektiv, tvärtom, men han var hårt hållen. Han fick inte läsa serietidningar, han fick inte lyssna på vilken musik som helst, han fick knappt titta på TV och absolut inte på någonting som var spännande. Jag upplevde honom som konstig och det var svårt att hitta på något med honom. Jag minns inte riktigt vad han tyckte om att göra, det här var för fyrtio år sedan, men jag minns att han tyckte att mina serietidningar var extremt spännande och han tittade storögt på alla mina KISS-posters på väggarna. En gång skulle han sova över hos oss. När det var BARETTA på TV fick han inte titta. Jag satt ensam i TV-rummet, medan han tvingats i säng av sin mor. Det gick inte att umgås normalt med honom och hans mor.

I CAPTAIN FANTASTIC hävdar morfar Jack att det Ben sysslar med är barnmisshandel. Vilket det på sätt och vis är. Men samtidigt behöver ju det ena inte utesluta det andra. Det går utmärkt att både läsa "Kapitalet" och Fantomen, att både jaga, klättra i berg, och spela datorspel och kolla på TV-serier. Något en del verkar tro är omöjligt.

Jag tycker att det här är en rätt bra film, den är trevlig och tänkvärd, och jag antar att många lär tycka som jag. Men jag lär inte se om filmen i första taget.

 

 

 

 

(Biopremiär 5/8)

torsdag 14 maj 2015

Bio: Far from Men

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Förutsättningarna var inte de bästa när jag gick iväg för att se FAR FROM MEN, vilket är den "svenska" titeln på LOIN DES HOMMES. Filmen pressvisades nämligen en timme efter att MAD MAX: FURY ROAD slutat. Från bombastisk fläskaction till ett litet franskt drama byggt på en novell av Albert Camus. Intresset var inte på topp, så att säga.

FAR FROM MEN, som regisserats av David Oelhoffen, kallas "nordafrikansk western" i pressmaterialet. Nej, självklart är detta ingen western; för att kallas western måste filmen utspelas i den amerikanska västern. Däremot innehåller berättelsen flera ingedienser som hämtats från westerngenren, och Oelhoffens film skulle lätt kunna göras som en riktig western (vilket den hade vunnit på).

När filmen öppnar tänker jag på MAD MAX - vad nu, är jag kvar i ökenlandskapet? Nej, det här är ett annat, kargt landskap. Det är mitt ute i ingenstans i Algeriet 1954. Den danske amerikanen Viggo Mortensen spelar spanjoren Daru, som pratar franska. Han är lärare och lär små arabiska barn att läsa och skriva. En dag dyker det upp några karlar som har med sig en fånge; Mohamed (Reda Kateb), anklagad för att ha mördat sin kusin. Daru ska föra Mohamed till rättvisan och traskar iväg med honom. Under färden lär de känna varandra och blir vänner, men faror hotar hela tiden. Arga bybor är på jakt efter Mohamed för att ge igen för mordet på kusinen. Algeriska rebellstyrkor dyker upp. Franska trupper dyker också upp och skjuter på allt som rör sig.
FAR FROM MEN innehåller en del skottväxlingar, men den som förväntar sig ett spännande raffel är fel på det. Tvärtom är filmen så ospännande den kan vara. Visst återfinns flera klassiska westernelement, här finns till och med en bar med prostituerade en trappa upp, men filmen berättas inte som en western- eller äventyrsfilm. Det här är lågmält och återhållsamt, helt utan extravaganser. Daru är en rätt trist typ, Mohamed är ännu tristare.

Jag läser att många kallar filmen vacker, och det kan man ju tycka, men det är bara det ena vissna stenlandskapet efter det andra och filmfotot är ganska platt. Vädret är inget vidare. De två huvudpersonerna promenerar. De går och går och går. Daru bär gubbakeps. För att verkligen understryka tristessen har man anlitat Nick Cave och Warren Ellis för filmmusiken. Som ni vet är Nick Cave en av världens tråkigaste människor och den saggiga musiken låter därefter.
Jag skulle gärna se en film om kriget i Algeriet, men då vill ha allt ha en film gjord med nerv och entusiasm, och inte ett ovanligt våldsamt avsnitt av GODNATT, JORD.

... Fast det är ju klart. Om jag inte sett MAD MAX först hade jag kanske tyckt bättre om den här. De gamla tanterna som av någon anledning ofta kommer till Hagabions pressvisningar verkade uppskatta filmen. Actionfilm för folk som inte gillar action.








(Biopremiär 15/5)

torsdag 19 juli 2012

Bio: On the Road

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Jack Kerouacs roman "På drift" från 1957 brukar kallas "kultbok". Åtminstone kallades den det förr om åren. En bok alla ynglingar läste, i synnerhet de med romantiska författardrömmar. Tror jag. Huruvida dagens ynglingar kastar sig över boken har jag ingen aning om. Jag gissar att Kerouacs främsta anhängare är 70+. Men det går förstås inte att komma ifrån att "På drift" är ett av 1900-talet mest betydande litterära verk.
Därmed inte sagt att jag har läst den, för det har jag inte. De böcker jag läser filmatiseras aldrig.
Walter Salles förra långfilm; LINHA DE PASSE från 2008, verkar inte ha nått till våra breddgrader. Med undantag för hans bidrag till PARIS JE T'AIME, har jag inte sett något av Salles sedan den onödiga remaken på DARK WATER, som kom 2005 - och som jag glömt att det var han som gjorde. Men här har vi så brasilianarens senaste film, och eftersom vi i Sverige ju inte längre kan svenska och eftersom ingen kommer ihåg "På drift", har den fått behålla originaltiteln ON THE ROAD. Filmen är producerad av Francis Ford Coppola, som försökt göra den i över 30 år.
Engelsmannen Sam Riley, som är känd från huvudrollerna i CONTROL och BRIGHTON ROCK, och som är fascinerande lik Fredrik Wikingsson, spelar centralgestalten Sal Paradise. En ung kille med författardrömmar och som genom hela filmen läser Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Egentligen är Sal förstås Kerouac själv. Handlingen utspelar sig under några år i slutet av 1940- och början av 50-talet, och Sal hänger med sin polare Dean Moriarty (Garrett Hedlund) på resor kors och tvärs över hela landet. Dean vill visst också bli författare och lära sig av Sal, och han läser också Proust, men mest av allt är han en av landets främsta betäckare. Han ligger med allt och alla. Han tar droger. Han har gift sig med- och skilt sig från den i början av filmen sextonåriga Marylou (Kristen Stewart), eller hur det nu var, och han är omgift och har barn med Camille (Kirsten Dunst), som mest sitter hemma och surar. Marylou hänger med på Deans och Sals amerikanska odyssé. Ibland följer även andra med.
ON THE ROAD är en märkligt ofokuserad film. Episodisk, till synes osammanhängande. Och lång. Två timmar och sjutton minuter. Ett tag under filmens första hälft tyckte jag att det hela var rätt påfrestande. Irriterande. Emellanåt direkt sövande. Rollfigurer presenterades och försvann, folk åkte omkring, det hände ingenting speciellt. Det såg ut som en typisk film som tävlar i Cannes, en sådan där väldigt arty film jag sett mängder av i just Cannes (tillsammans med ett uppbåd av sovande journalister från hela världen) - och minsann om inte Salles film tävlade i Cannes. Men det tar sig under andra halvan.
Med jämna mellanrum dyker det upp udda, ibland direkt bisarra typer i handlingen. Små korta, flängda inslag, och de är de som håller intresset vid liv. Viggo Mortensen och Amy Adams är ett konstigt par som lever ett konstigt (och drog- och spritfyllt) liv i en fallfärdig kåk på vischan. Och när man tror att det inte kan vi konstigare, anländer Steve Buscemi i en liten roll som homosexuell handelsresande.
Kristen Stewart brukar alltid ge ett blekt intryck i de filmer hon medverkar. Här är hon dock till sin fördel. Hon är dessutom naken titt som tätt, så de eventuella TWILIGHT-fans som går och ser den här filmen för Stewarts skull lär sätta godiset i halsen. En scen där de åker bil nakna är fantastisk.
Här finns många scener där Sal - och andra - sitter med en cigarrett i mungipan och hamrar på en mekanisk skrivmaskin; den klassiska bilden av den unge författaren, och jodå, visst har väl även jag haft sådana drömmar. Jag är dessutom tillräckligt gammal för att ha börjat min karriär med hjälp av en gammal skrivmaskin.
Dock blir jag inte klok på den där Dean Moriarty. Vad ser Sal i honom? Varför ser Sal upp till- och beundrar Dean? Varför umgås de två och hänger ihop under alla de här resorna? Dean är nämlig en väldigt drängig och irriterande typ. Förvisso rolig, men han ger inte intryck av att representera de intellektuellas högborg. Det ser inte realistiskt ut när han läser Proust. Eller när han försöker skriva. Han är bättre på att supa, knarka och lägra damer.
Filmfotot är väldigt bra, miljöerna likaså, det här är ett extremt skitigt 40-tal och bilderna känns autentiska. Till skillnad från dialogen. Replikerna är aningen för konstruerade, för "litterära". Kanske är de plockade direkt från boken, vad vet jag, men ofta känns dialogen inte naturlig. Så här pratade nog inte folk på den tiden. Allra minst ungdomar som gillade att partaja och digga jazz. Det ligger för övrigt en massa jazz på soundtracket och det görs besök på en del jazzklubbar.
En svajig film. Alldeles för ojämn.
  





(Biopremiär 20/7)

tisdag 27 december 2011

Bio: A Dangerous Method

Foton copyright (c) Scanbox
A DANGEROUS METHOD hade Sverigepremiär den artonde november. Fast här i Malmö fick vi allt vänta till juldagen. Fan vet varför. Rättare sagt, det vet han kanske. Inte nog med att det är trångt på biograferna som det är - det blir ju inte bättre när biograferna i Malmö envisas med att visa samma filmer. Än värre blir det ju när även den "alternativa" biografen Spegeln visar samma filmer som Filmstaden. De senaste veckorna har Spegeln visat inte mindre än tre filmer - samtigt - som även gått på SF:s biografer. Därför är det en hel del filmer som inte nått Malmö - eller som i värsta fall får stå över helt. Vi väntar till exempel fortfarande på MONEYBALL.
Nåväl.
David Cronenberg. Jag tänker osökt på Hvilans Video. Jag gick på gymnasiet, det var början eller mitten av 1980-talet, och jag cyklade bort till Hvilans Video och hyrde en Videobox (den billigare - och bättre - konkurrenten till Moviebox) och THE BROOD och SCANNERS, vilka jag såg mitt i natten på mitt pojkrum. Jag minns att jag tyckte det var något speciellt med David Cronenbergs filmer. De var mer påträngande än andra skräckfilmer. De kanadensiska miljöerna gjorde att de kändes mer realistiska, de såg ut att utspelas här hemma i Sverige. Och filmernas handling var mer "vuxen". Det här var inte ännu ett par tonårsslashers eller monstertjoflöjtröj.
Sedan dess har Cronenberg gått och blivit en så kallad respekterad regissör, hans filmer visas i Cannes, han vinner priser och har sig. Nu är det längesedan han gjorde en skräckfilm, men han har ju gjort en hel del bra filmer de senaste åren. Och så har han gjort A DANGEROUS METHOD. Den filmen är så långt ifrån skräck man kan komma. Den är även långt ifrån Cronenbergs bra filmer. Fast jag hittar trots allt en gemensam nämnare, nämligen den mänskliga kroppen och psyket; sådant som Cronenberg alltid fascinerat sig för.
Filmen börjar med att Keira Knightley är på audition för en ny APORNAS PLANET-film. Hon sitter på en stol, medan Carl Gustav Jung (Michael Fassbender iförd mustasch) har tagit plats bakom henne. Hon skjuter ut underkäken och hulkar och klöser sig i ansiktet. Vad i helvete är det här?
Nej, det är ingen audition för APORNAS PLANET. Knightley spelar ryskjudiskan Sabina Spielrein, som senare kom att bli framstående inom barnpsykiatrin. Men i början av 1900-talet var hon psykiskt instabil och ofta hysterisk. Och Keira Knightleys tolkning av henne är på fullaste allvar. Herrejävlar, Keira, siktar du på Stora Daniel Day Lewis-priset? Grattis, det är ditt. Det här är nog 2000-talets främsta överspel. Det är hur roligt som helst. Jag vet att många brittiska filmkritiker brukar klaga på Keira Knightley, men själv har jag aldrig haft något emot henne. Okej, det beror väl på att jag tycker att hon är söt. Men för helvete, den här gången förstör hon verkligen filmen!
... Och det är lite synd. Inte för att A DANGEROUS METHOD hade blivit något större mästerverk utan henne - filmen bygger alldeles för tydligt på en pjäs, som i sin tur bygger på en roman - men övriga rollprestationer är mycket fina. Viggo Mortensen gör Sigmund Freud, som Jung tar kontakt- och börjar samarbeta med, innan Jung blir alltför intresserad av drömmar och det onaturliga. Mortensen är självklart en utmärkt Freud.
Jag blev lite förvånad när Vincent Cassel plötsligt dök upp i en liten, smått komisk roll som den missbrukande doktorn Otto Gross, men han är ju alltid bra.
Men främst tycker jag att detta är Fassbenders film, trots att han är tredje namn i rollistan, innehar han huvudrollen, eftersom hans Jung inleder en affär med Spielrein - hon tycker om att få smisk på gumpen, och efter lite övervägande ställer Jung upp och smiskar. Sedan tar han hennes oskuld - för säkerhets skull har han byxorna på. Fassbender har de senaste åren seglat upp från ingenstans och blivit en fantastisk karaktärsskådis att räkna med - vänta bara tills ni får se honom i SHAME, som har premiär i januari. Jösses.
A DANGEROUS METHOD är i och för sig intressant, men alldeles för pratig, och det framgår aldrig riktigt varför Jung faller för Spielrein; de två har noll kemi. Och som sagt; Keira Knightley gör sitt bästa för att sabba filmen. Hmm ... Fassbender är tysk-irländare ... Mortensen är dansk-amerikan ... Cassel är fransman ... Det var en tysk, en dansk, en fransman och Bellman som skulle se hur länge de kunde sitta inne hos en tosig brud som skrek som en apa ...
Låt oss hoppas att David Cronenbergs nästa alster blir bättre. COSMOPOLIS är i postproduktion. I en av rollerna syns Robert Pattinson ...







(Malmöpremiär 25/12)

onsdag 20 januari 2010

Bio: Vägen

Apokalypsen var bättre på 1980-talet. När Jorden gick under i ett atomkrig eller liknande, förvandlades världen till ett actionpackat äventyrslandskap, där alla körde modifierade bilar och motorcyklar, och alla anammade något slags punklook med klara drag av 80-talspopstjärnelook. Trasiga kläder, MEN fluffig frisyr och färgglatt smink. Och alla tillbringade dagarna med att slå varandra på käften i jakt på bensin, olja, vatten och mat. Jag förstod aldrig varför hela mänskligheten blev våldsamma punkare efter katastrofen; varför de inte bara fortsatte att klä- och bete sig som förr, trots att världen låg i ruiner. 

Jag har inte läst NO COUNTRY FOR OLD MEN-för-
fattaren Cormac McCarthys bok som VÄGEN bygger på, men här går världen under av oklar anledning. En natt står världen i brand, enligt en kort flashback. Viggo Mortensens namnlöse huvudperson är gift med en namnlös kvinna spelad av Charlize Theron. Hon är gravid, och föder i en flashback en namnlös son. I en annan flashback lämnar Theron sin familj för att gå in i den mörka natten och dö. Theron figurerar flitigt i trailern, men hon är knappt med i filmen.


Merparten av VÄGEN, i regi av THE PROPOSITION-regissören John Hillcoat, består av att Mortensen och son, som nu är i tolvårsåldern, traskar omkring i vad som ser ut som en polsk skog vintertid. De släpar med sig en gammal kundvagn fylld med deras trasiga ägodelar - med andra ord ser de ut som Malmös hemlösa. Viggo blir allt skitigare och får större skägg, även om han på ett par ställen badar och i en scen visar han pungen, den spjuvern.


De har med sig en pickadoll laddad med två skott, så att de kan skjuta sig om så behövs. Men det händer att de stöter på andra människor, onda människor. Katastrofen har drivit de överlevande till att bli kannibaler. Och då kan de två skotten behövas till annat.

Ibland stöter far och son Mortensen även på vänliga människor - men de litar inte på någon. Alla försöker knycka mat, dryck, skor och eventuellt bränsle. En del färdas i bilar, men de flesta promenerar.

VÄGEN har blivit väldigt kritikerrosad i USA. Det har pratats om Oscars. Nyligen läste jag ett blogginlägg där någon, jag har glömt vem, ifrågasatte alla pressrosor. Först tänkte jag att det är väl bara någon som vill vara cool och såga en kritikerfavorit, men efter att ha sett filmen håller jag med bloggaren.
Jag tycker att VÄGEN är full-
komligt poänglös. Totalt menlös. Visst kan man göra engage-
rande filmer om två människor som måste överleva mot alla odds. Sådana filmer har det gjorts drivor av förr. Det går ju till och med att göra spännande filmer en ensam kille på en öde ö! Men VÄGEN är inte det minsta spännande. Filmen saknar ordentliga konflikter (mer än att det är farligt därute) och det finns ingen dramatik i berättandet. Viggo Mortensen, Robert Duvall (oigenkännlig), Guy Pierce (oigenkännlig) och Theron får vara hur bra som helst i sina roller, men det spelar ingen roll - VÄGEN är fullständigt oengagerande. Det spelar ingen roll att det ibland dyker upp onda kannibaler. I en intressant scen hittar de nakna, utmärglade människor inlåsta i en källare. Men ingenting leder någonstans. Mortensen och son bara fortsätter sin långa vandring utan några intriger. Och som vanligt förklaras det inte varför alla plötsligt anammade uteliggarlooken. Sonens repliker består mest av att han säger "Papa!" om och om igen.


Filmen ser ibland ut att vara filmad på Super-VHS och Nick Cave står för den sövande filmmusiken. Cave medverkade i Hillcoats debutfilm GHOSTS ... OF THE CIVIL DEAD (1988).


Jag förstår alltså inte all uppståndelse och Oscarssnack. Jag tycker VÄGEN mest är tråkig och ointressant. Hur den förhåller sig till romanen vet jag inte.


Se om Fellinis LA STRADA istället.






 



(Biopremiär 22/1)

lördag 23 maj 2009

DVD: Appaloosa

APPALOOSA (SF Video)

Årets största skandal - hittills - på DVD-fronten: APPALOOSA dumpas av någon outgrundlig anledning direkt på DVD i Sverige! Varför i hela friden då? För att det är en western? För jag kan banne mig inte komma på någon annan anledning.

Låt mig börja med en titt på folket - eller snarare mannen - bakom den här filmen. APPALOOSA bygger på en roman av Robert B Parker. Filmmanuset är författat av Robert Knott och Ed Harris. Filmen är producerad av Ed Harris, Robert Knott och Ginger Sledge. För regin står Ed Harris. Och vem innehar huvudrollen? Jo, Ed Harris. Inte nog med detta: filmmusiken är komponerad av Jeff Beal, och sist under eftertexterna spelas sången "You'll never leave my heart" som har lite Johnny Cash-stuk. Låten är komponerad av Jeff Beal och Ed Harris - och kan ni gissa vem som framför den? Jajamensan: Ed Harris! Och han gör det med den äran. Låt mig gissa att mr Harris; som ju tillhör våra favoritskådespelare, verkligen har brunnit för APPALOOSA.

Western. Ah, denna den manligaste av filmgenrer! Någon invänder kanske och vill hävda att krigsfilm är manligare, men tänk efter - krigsfilmer handlar om män i likadana kläder som bor tillsammans och gör konstiga saker tillsammans, och gör som de blir tillsagda och det har ju en tendens att bli lite, tja, småbögigt. Nu försökte förvisso Ang Lee sabba den manliga myten med BROKEBACK MOUNTAIN, men det spelar ingen roll. Western är så manligt att korna blir till tjurar. Och vi behöver fler manliga filmer i dagens avkönade samhälle där det är fult att vara man. I synnerhet medelålders vit man. Filmer om karlar som står stadigt och är samanbitna och har bra hakor och does what a man's gotta do. Karlar som inte tycker synd om gärningsmännen och kallar dem offer för samhället, utan bara skjuter ner dem. Eller hänger dem. Manliga filmer måste vara konservativa, direkt reaktionära, för att bli bra.


Jag kan tänka mig att många skulle använda klyschan "en hederlig western" om APPALOOSA, och tja, till en viss del stämmer det. Filmen är traditionellt berättad med pampigt foto och inga jävla snabba klipp, och det ligger typisk westernmusik på ljudspåret. Berättelsen börjar också ganska traditionellt: Jeremy Irons är den onde och rike ranschägaren Bragg, som styr och ställer i den lilla staden Appaloosa i New Mexico. När Bragg mördar stadens sheriff tycker stadsborna att han gått för långt och skickar efter marshal Virgil Cole (Ed Harris) och hans partner Everett Hitch (Viggo Mortensen utspökad med ansiktsbehåring som gör att han liknar filmproducenten Martin Persson). Cole är så hård som bara Ed Harris (och Clint Eastwood) kan vara. Han är så jävla skithård att han säger till den något mänskligare Hitch att "Feelings get you killed". Och känslor är just vad som ställer till det för dessa pardners.
Pianisten Allison French (Renée Zellweger) anländer till Appaloosa och hon är inte som damer brukar vara. Innan han vet ordet av, har Cole gått och fått ihop det med Allie och börjar bygga ett hus de ska bo i. Men - så fort Cole vänder ryggen till, kastar sig Allie om halsen även på Hitch, och Cole och Hitch är visst inte de enda Allie är vänlig mot. Jepp, feelings get you killed.
Bragg tillfångatas och döms till hängning, men han befrias under en tågfärd, så det blir till att spåra honom i vildmarken (och här dyker det minsann upp apacher), innan det är dags för den obligatoriska slutduellen.

APPALOOSA innehåller alla de klassiska westerningredienserna, men det här är ändå inget slätstruket A till Ö-manus. Framför allt är filmen långtifrån actionpackad. Visst, det förekommer en del pangande och snytingar, men APPALOOSA är en långsamt berättad, dialog- och karaktärsdriven film. Men detta innebär absolut inte att filmen är tråkig! Tvärtom. Det här är så välgjort och välspelat att intresset hela tiden hålls uppe, så filmen upplevs aldrig som seg och trist. Och bristen på action vägs upp av alla stenhårda karlar. Filmen är så tuff att det känns som det är mer action än det är. Och så dyker en opålitlig Lance Henriksen i mustasch plötsligt upp.
Det är väl egentligen bara Renée Zellweger som är det stora minus-
tecknet här. Jag kan inte med människan! Jag står inte ut med hennes utseende. Hon ser konstant ut som om hon fått en grapefrukt uppkörd i nyllet, eventuellt en julgranskvist upptryckt i häcken. Brr!

En annan grej jag tänkte på: Harris verkar ha försökt att göra eldstriderna något mer realistiska än brukligt, även duellerna. Men en sak har han missat. I APPALOOSA skjuter de ihjäl motståndaren med ett välriktat skott, kanske två. I verklighetens vilda västern tömde de hela magasinet i motståndaren för att vara säker på att han var död!

OPEN RANGE är fortfar-
ande den bästa western-
filmen sedan MANNEN UTANFÖR LAGEN, men APPALOOSA tillhör toppen den med.

Ett märkligt sammanräffande: Viggo Mortensen medverkade ju i LEATHERFACE: TEXAS CHAINSAW MASSACRE III ... och Renée Zellweger var med i THE RETURN OF THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE...!