Bio: Insurgent

Foton copyright (c) Nordisk Film
DIVERGENT, som hade premiär i april förra året, var ännu en i raden av filmer som ville bli en ny TWILIGHT och HUNGER GAMES. Till skillnad från de flesta övriga försök blev DIVERGENT en stor framgång - och här kommer en andra film, vars fullständiga titel är THE DIVERGENT SERIES: INSURGENT. Filmerna bygger på böcker av 26-åriga Veronica Roth, och eftersom det finns en tredje bok kommer det förstås en tredje film. Inte mig emot - jag tyckte att den första filmen var helt okej och den här är inte sämre.
Min främsta invändning mot den första filmen var att det hela kändes alltför krystat och långsökt: i en framtida dystopi är Chicagos befolkning indelad i falanger; grupper skapade efter olika dygder. De intelligenta, de tappra, de osjälviska och så vidare. Shailene Woodley spear Tris, som visar sig vara en divergent; hon besitter samtliga egenskaper och anses då farlig - samtidigt som hon blir något slags The Chosen One. Sådana är det gott om på film. Det här framtidssamhället hålls i ett järngrepp av De intelligenta och överhuvud för den falangen är Jeanine (Kate Winslet) - en ond kvinna med onda undersåtar. De är förstås på jakt efter Tris, som gömmer sig tillsammans med sin älskade Four (Theo James).

Jeanine har kommit över något slags mystisk låda; en variant av pusselboxen i HELLRAISER, som bara kan öppnas av en divergent. Ingen vet vad lådan innehåller och de onda måste förstås hitta Tris. Tris och Four i sin tur har råkat på ett gäng vildsinta falanglösa som för dem till deras ledare Evelyn (Naomi Watts), som visar sig vara Fours morsa, och som trotts vara död. Naomi Watts är bara sexton år äldre än Theo James, så det känns väl inte helt klockrent.
Rent allmänt är det mycket som inte är klockrent i INSURGENT. En hel del saker går alldeles för enkelt; logiken haltar rejält. Motståndsrörelsen har en tendens att bara dyka upp i rättan tid, efter att på något sätt ha tagit sig till- och utan problem tagit sig in i de ondas tillhåll. Detsamma gäller för de onda trupperna, som dyker upp på liknande sätt. Filmen innehåller en hel del skott i ryggen i sista sekunden.
Filmen innehåller även lite för många drömscener och simuleringar. Tris drömmer mardrömmar, vilka vi förstås får se - tills vi förstår att It was only a dream. De divergenter som tillfångatas för att öppna den mystiska lådan hängs upp i en märklig anordning som simulerar olika situationer. Alltså blir det mycket It was only a simulation. Sådant förtar spänningen; när man tror eller vet att det antagligen inte händer på riktigt och när precis vad som helst kan hända.

Men i övrigt är INSURGENT, som  regisserats av Robert Schwentke (RED), underhållande och överraskande tuff för att vara en äventyrsfilm riktad till en ung målgrupp. Filmen innehåller många actionscener och slagsmålen är välkoreograferade och brutala. Mesproppen Katniss i HUNGER GAMES hade inte haft en chans i den här världen. Hjältarna i INSURGENT är också lite moraliskt tvetydiga. I ett par scener avrättar de kallblodigt sina motståndare med ett skott i huvudet. Lite oväntat i en film av den här typen.
Miles Teller från WHIPLASH återkommer som den förrädiske Peter, Zoë Kravitz' och Maggie Qs roller är mindre den här gången, Ray Stevenson har ett par korta scener som Fours farsa, medan Tris' morsa (Ashley Judd), som dog i förra filmen, figurerar i både drömmar och simuleringar.
INSURGENT är i 3D, många av specialeffekterna är imponerande, men vissa av simuleringarna mot slutet pågår för länge och det blir lite för mycket TV-spel över det hela. Vi får även veta att Tris och Four har ett sexliv, men vi får inte se själva akten efter att de låtit ett par plagg falla. Bummer. Miles Teller får ur sig ett knappt hörbart "fuck" på ett ställe. Det anses säkert modigt av producenterna.
Det verkar som att seriens sista kapitel; ALLEGIANT, ska delas upp i två filmer - som man ju även gjort med HARRY POTTER, TWILIGHT och HUNGER GAMES. Då lär det bli segt och utdraget, antar jag.

(Biopremiär 20/3)

-->

Bio: Divergent

Foton copyright (c) Nordisk Film

De börjar bli allt mer desperata därborta i Hollywood. Efter TWILIGHT måste de skaka fram ännu en filmserie som riktar sig till unga tonårstjejer - och som blir en megasuccé. Nu lyckades man förvisso med THE HUNGER GAMES, men övriga försök har floppat, ibland ganska rejält: BEAUTIFUL CREATURES, THE HOST, THE MORTAL INSTRUMENTS. Nu kommer DIVERGENT, baserad på en bok av Veronica Roth jag aldrig hört talas om, och till skillnad från nyss nämnda filmer har den här blivit en stor framgång på bio i USA. Fullt förståeligt, eftersom DIVERGENT rätt oväntat visar sig vara bättre än övriga filmer i det här facket - tweenfacket, eller vad det nu ska kallas.

För regin står Neil Burger, som gjorde LIMITLESS, och vi befinner oss i en dystopisk framtid. Platsen är visst Chicago, men det är inte mycket som känns igen. För att bevara freden i samhället har de styrande infört ett nytt system - ett väldigt konstigt och långsökt sådant. Invånarna är indelade i olika grupper, skapade efter olika dygder. De intelligenta, de tappra, de hjärtegoda, de osjälviska och allt vad de nu hette. Grupperna bor för sig i olika områden och de klär sig på ett visst sätt - allt i bästa METROPOLIS-anda. Hur man lyckades införa detta system begriper jag förstås inte.

När man är i femtonårsåldern ska man genomgå ett test för att se vilken falang man är lämpligast för och kommer att tillhöra i framtiden. Av någon anledning måste man sedan hålla sig till den falangen och kan inte längre umgås med sin familj. Åtminstone gäller detta den unga Tris (Shailene Woodley). Hon vill tillhöra de tappra; falangen som fungerar som något slags polis, men när hon genomgår testet (som utförs av Maggie Q) visar det sig att hon är divergent - hon passar in på ett flertal falanger; hon är exceptionellt begåvad. Därför anses hon av någon anledning som farlig. Det får absolut inte komma ut att hon är divergent.

Tris hamnar hos de tappra och genomgår en tuff utbildning. Falangens ledare kallar sig Four (Theo James), han är sur, hård och butter, men det dröjer inte länge innan han och Tris får upp ögonen för varandra så att det kan bli pusskalas. Det visar sig att falangen De intelligenta, som anförs av Kate Winslet, är ond och tänke iscensätta en illasinnad plan. Denna plan måste stoppas - och självklart är det Tris och Four som upptäcker det hela och måste sätta käppar i hjulet.

Det uppstod en hel del frågor när jag såg DIVERGENT. Den största frågan är Varför? Den här framtidsvärlden är lite i konstigaste och mest krystade laget. Förvisso påminner det lite om, tja, Indien med sitt kastsystem, men logiken funkar inte. Dock hindrar det inte filmen från att vara helt okej och hyfsat underhållande. Jag tycker bättre om den här än HUNGER GAMES och bitvis är DIVERGENT lite tuffare, trots sin snällhet - målgruppen är trots allt unga flickor.

Shailene Woodley är ännu en sådan där hjältinna som, likt Jennifer Lawrence, ska vara "vanlig" och "alldaglig". Och det är ju lite trist. Vad är det för coolt med det? När grabbar gör actionfilm för grabbar med kvinnlig hjälte, får vi Milla Jovovich med stor picka och samurajsvärd. När det görs actionfilm för tjejer får vi någon som ser ut att sitta i kassan på Hemköp. Ett annat problem med Shailene Woodley är att hon ser ut att vara tretton. Hon är 22, men det hjälper inte. Det känns kymigt att se på när hon hånglar loss med den 29-årige Theo James. Huh!

Lenny Kravitz dotter Zoë har en rätt stor roll och är roligare än Tris, och vi ser även Ashley Judd och Ray Stevenson i filmen, som varar 2.20 och är alldeles för lång - och som dessutom har lite för många jönsiga drömscener.

(Biopremiär 30/4)