Bio: The Nun II

Foton copyright (c) Warner Bros.

THE NUN från 2018 (som inte ska förväxlas med den spanska skräckfilmen THE NUN från 2005) blev en alldeles enorm framgång på världens biografer. Åtminstone i förhållande till sin budget. Dålig kritik fick den förstås - det kändes som om jag var den ende som tyckte att filmen var rätt bra. Att jag gillade den när jag såg den på bio berodde främst på att den var så otroligt snygg och stämningsfull. Jag såg om den på någon streamingtjänst tidigare i år, och den var väl inte riktigt lika bra som jag mindes den.

Att den demoniska nunnan Valak skulle återkomma i en uppföljare var en självklarhet. För regin den här gången står Michael Chaves, som gjorde THE CURSE OF LA LLORONA och THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT.

Året är 1956, några år efter händelserna i den första filmen, och i en liten fransk stad händer otäcka saker. I en kyrka dyker plötsligt den illasinnade nunnan upp och sätter eld på en präst, mitt framför ögonen på en liten korgosse. Hjältinnan från den förra filmen, den unga nunnan Irene (Taissa Farmiga), kallas till platsen - har hon bekämpat nunnan en gång, kan hon säkert göra det igen. En annan ung nunna, Debra (Storm Reid), rymmer från klostret och hänger på Irene. Debra gillar inte att vara nunna och undrar hur hon hamnade i ett kloster i Frankrike.

En en annan liten fransk stad alldeles i närheten, jag tror det var en annan stad, händer det också hemska saker. Nunnan verkar härja på en flickskola. På denna skola jobbar Maurice, "Frenchie" kallad (Jonas Bloquet), som också var med i den förra filmen som ett komiskt inslag. Han är något slags vaktmästare på skolan. Elaka flickor mobbar snälla flickor, men en lärarinna, Kate (Anna Popplewell), är snygg och trevlig. Hon verkar vara skolans enda lärare.

Irene och Maurice återförenas för att ge sig på nunnan, vilket blir svårt, eftersom Maurice är besatt.

När jag skriver det här och funderar på handlingen, slår det mig att det inte finns så mycket handling. På ytan verkar det hända en massa saker, men i realiteten händer det nästan ingenting.

Liksom 2018 års THE NUN är det här en väldigt snygg film. Bitvis är det makalöst snyggt. Öppningsscenerna med dimmiga gator är otroligt stämningsfulla och här finns en scen med tidskrifter på ett ställ som är närmast genialisk. Filmmusiken är olycksbådande. Ett par surrealistiska scener är inspirerade.

Alla i filmen lever i ett totalt mörker - bokstavligt talat. De verkar inte ha några lampor inomhus. Flickskolan är alltid nedsläckt - det hålls en lektion i ett mörkt klassrum. De få lampor som syns ger bara ifrån sig ett svagt sken. Det är så mörkt att Läderlappen skulle känna sig hemma.  

THE NUN II må vara en snygg film, men det är tyvärr ingen bra film. Det här är en märkligt ospännande film. Den är alldeles för lång, den är småtråkig och oengagerande. 

Dessutom fläskar Michael Chaves på med demonattacker alldeles för ofta. Någon attackeras och dödas av nunnan, och redan i nästa scen sker en ny nunneattack, eller något som är avsett att vara kusligt. Effekten förtas. De sista femton minuterna eller så känns nästan parodiska, när även Maurice springer omkring och skriker "RRRRRAAAAHHHHRRRR!!!" och bär sig åt.

Plötsligt dyker det upp en demonisk get! Det ser rätt skojig ut. 

För att bekämpa demonen måste Irene ta hjälp av Sankta Lucia. Jo, faktiskt! Demongeten är kanske julbocken? Får vi en stjärngosse i THE NUN III?

Eftersom THE NUN-filmerna ingår i THE CONJURING-universumet, måste förstås paret Warren från THE CONJURING-filmerna dyka upp. Eftertexterna avbryts för en bonusscen. Telefonen ringer hemma hos Ed och Lorraine Warren (Patrick Wilson och Vera Farmiga). Ed svarar. Och det är allt! Det är fullkomligt poänglöst. Det kom kanske ytterligare en scen efter att förtexterna rullat klart, men då hade jag gått ut.

Alldeles nyligen stämde Bonnie Aarons, som spelar nunnan, Warner Bros. Hon anser att Warners tjänat mer pengar på nunneprodukter än de redovisat, och därmed har brutit kontraktet.

 

 

 

(Biopremiär 9/9)

Bio: The Conjuring: The Devil Made Me Do It

Foton copyright (c) Warner Bros.

Ed och Lorraine Warren är tillbaka. Ja, inte de riktiga Ed och Lorraine; han dog 2006 och hon lämnade in 2019. Men filmserien om herr och fru Warren, återigen spelade av Patrick Wilson och Vera Farmiga, slår till igen med en tredje del.

Under de inledande scenerna visas några texter i bild och vi får veta att detta är paret Warrens mest skrämmande fall. Det är möjligt att Warrens ansåg detta. Filmen är dock den fånigaste hittills i serien.

Jag tyckte att den första THE CONJURING var rätt okej. THE CONJURING 2 var lite mindre bra, och framför allt var den åt helsike för lång. James Wan regisserade dessa två filmer, men denna tredje del är gjord av Michael Chaves, som 2019 gjorde THE CURSE OF LA LLORONA. Chaves spelade in THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT för ett par år sedan, den låg färdig redan 2019 och skulle fått premiär förra året, men pandemin ställde förstås till det.

"Based on a true story" står det när filmen börjar. Ja, det tror vi så mycket vi vill på. Visst har vissa saker som sker i filmen hänt på riktigt, fallet är autentiskt, men spökjägarna Ed och Lorraine Warren tillhörde inte Amerikas mest pålitliga människor. Om man, som jag, inte tror det minsta på övernaturligt mumbo-jumbo, framstår Warrens som två lurendrejare som utnyttjade folk som tror på gastar, andar, tomtar och troll.

Filmen inleds med buller och bång. Året är 1981. I en prolog pågår en exorcism för fullt. En åttaårig gosse är besatt av en demon, och paret Warren och en präst är på plats och utövar djävulsutdrivning. Pågen sprattlar och krumbuktar sig och skriker och har sig, medan möbler välter och porslin går i bitar. De har ett göre med pågen, exorcisterna. Demonen lämnar lillkillen, men hoppar istället in i en ung man som heter Arne Johnson (Ruairi O'Connor). Jag fnissade varje gång hans namn nämndes. Arne Johnson, det låter som en rörmokare.

En tid senare bär det sig inte bättre än att Arne tror sig attackeras av en demon inne på en hundkennel. Medan en stereoanläggning spelar Blondie på hög volym, hugger Arne ihjäl demonen med 22 hugg. Det är bara det att det inte var en demon, det var kennelns ägare.

Arne kastas i fängelse och åklagaren yrkar på dödsstraff. Nu är det upp till Ed och Lorraine att bevisa att Arne inte visste vad han gjorde, eftersom han var besatt av en illasinnad demon. Domaren och andra tycker förstås att detta är befängt. Men Warrens ger sig inte. De beger sig ut för att hitta bevis, och visst hittar de konstigheter. Det verkar som om någon tosing bedriver ockult verksamhet och placerar ut totems och har sig, och folk blir galna.

Det är ett jävla liv i THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT. Det dånar och brakar mest hela tiden. Vi får inte en scen med våldsam exorcism, utan två. Uppsvullna lik springer omkring och lever jävel. Lorraine har superkrafter och kan enkelt se precis allt som hänt andra människor. Ed går med käpp. En dusch sprutar blod.

Filmen bygger nästan helt och hållet på jump scares. Det är tyst en stund, och så plötsligt hoppar det fram något medan musiken brölar till och publiken hoppar till. Det är svårt att inte hoppa till, oavsett om man tycker att det är otäckt eller ej. Några av dessa jump scares är även false scares - det är något ofarligt på plötsligt dyker upp.

Det här är även en sådan där film där man känner för att ropa till rollfigurerna: "Hallå! Om ni tänder i taket blir det lättare att se! Och mindre otäckt!". De verkar inte ha förstått hur man använder lampor i den här filmen.

THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT har några dugliga skådespelare i rollistan. Filmfotot är bra (när man kan se vad det är som filmas i allt mörker). Därför kan jag inte avfärda filmen helt och hållet. Men, det här är dumt och jönsigt. Och i vanlig ordning vräker de på med som mycket effekter, att all eventuell kuslighet snart försvinner.

Ännu en gång konstaterar jag att det måste vara tufft att vara katolik. Det är ju mest katoliker som råkar ut får sådant här på film. Och det är oftast bara katoliker som kan rädda folk som är i demontagen. I vanlig ordning undrar jag vad som händer om man inte är troende och inte känner några katolska präster - om man nu skulle bli besatt, eller flytta in i ett hemsökt hus.

Under filmens eftertexter får vi se och höra autentiska film- och ljudklipp från fallet med den besatte mördaren, och en rad tidningsrubriker visas upp.

I England censurklipptes filmen för att kunna få en lägre åldersgräns.

 

 

 

(Biopremiär 4/6)

Bio: Godzilla II: King of Monsters

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Fy fan.

Fy för jävelen!

Det här var inte bra.

Nej, det här var vedervärdigt dåligt, direkt osebart.

Den förra amerikanska Godzilla-filmen, GODZILLA från 2014 (det kom en med samma titel även 1998), var ingen större höjdare och inte speciellt minnesvärd. Av den minns jag främst att Juliette Binoches roll var oväntat liten, hon strök med ganska omgående.

Den filmen är dock ljusår bättre än GODZILLA II: KING OF MONSTERS. Den nya filmen är nämligen så usel att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag vet inte vad det är jag har sett. Jag förstod absolut ingenting.

För manus och regi står Michael Dougherty. Dougherty kan göra film - han har tidigare skrivit och regisserat två bra skräckfilmer; TRICK 'R TREAT och KRAMPUS, samt skrivit manus till bland annat X-MEN 2, SUPERMAN RETURNS och X-MEN: APOCALYPSE. De två sistnämnda är inget att hänga i julgranen, men det är ändå riktiga filmer.

GODZILLA II verkar inte ha något manus alls.

Filmen inleds 2014 med att världen står i brand efter Godzillas attack. Och där, bland ruinerna, står familjen Russell, och letar efter sin försvunne son - det är dr Emma Russell (Vera Farmiga) och dennas make Mark (Kyle Chandler), med dottern Madison. Vänta nu här, tänkte jag. Det var väl inte de här den förra filmen handlade om? Eller var det det? Nej, det var det inte. Det här är en ny familj, men de presenteras som om vi redan är välbekanta med dem - det vill säga, de presenteras knappt alls. Som med allt annat i den här filmen. Sonen omkom förresten där i ruinerna.

Efter några minuter hoppas det till nutid. Mark har supit ner sig, lämnat sin familj, och fotograferar djur. Emma är deprimerad och håller på med ... Ja, jag vet inte riktigt vad hon håller på med. Hon verkar jobba med monster. Madison har vuxit upp till Millie Bobby Brown från STRANGER THINGS.

Plötsligt dyker Charles Dance upp som ond ex-militär och kidnappar Emma och Madison, han behöver dem till något monsterprojekt. Mark i sin tur hämtas upp av organisationen Monarch för att jaga Godzilla, som gömmer sig någonstans. Han jobbar tillsammans med  Ken Watanabe och Sally Hawkins, vilka visst var med även i den förra filmen, samt den bedårande söta Ziyi Zhang.
Av någon anledning ser Emma Russell till att väcka fler monster till liv - King Ghodora, Rodan, Mothra och några till; hon har någon flummig idé om att återställa naturens kretslopp. Godzilla dyker upp och slåss mot alla.

Nu ska jag berätta vad jag tyckte var bra i GODZILLA II:

1) Ett par sekunder i vilka en stridspilot skjuter ut sig i katapultstolen och hamnar i Rodans mun.

2) När en kille säger att King Ghidora låter lite för likt gonorré.

Resten av filmen är skit.

GODZILLA II: KING OF MONSTERS får en Michael Bay-film att framstå som ett stillsamt europeiskt drama från Folkets Bio. Det här är som att sitta och titta på ett stroboskop. Kameran är aldrig stilla, det klippa hela tiden, och det är inte ofta det går att se vad det är som händer. Större delen av filmen består av att olika monster slåss med varandra och byggnader rasar, oftast skildrat i mörker, regn, märkliga närbilder, och annat som gör att det inte går att uppfatta vad som sker. De ständiga explosionerna och eldstrålarna och annat gör att bilden blinkar på ett särdeles jobbigt sätt, och jag fick emellanåt vända bort blicken för att vila ögonen. En väldigt stor del av filmen består av närbilder på bildskärmar med obegripliga diagram, eller på annan teknisk utrustning.

Kombinera detta med en fullkomligt obegriplig handling, dålig personregi, trista rolligurer och konstanta, öronbedövande ljudeffekter, och du får en film som är in i helvete påfrestande att titta på. Jag ville lämna salongen. Eftersom filmjäveln varar två timmar och elva minuter, slutar den aldrig.
Nästa film i serien, GODZILLA VS. KING KONG, är redan i post-production.

Jag vill hellre se en Godzilla-film om japaner i gummidräkter som kastar leksakbilar och välter modellhus. Skildrat i ett behagligt tempo.

 
 








(Biopremiär 29/5)

Bio: The Commuter

Foton copyright (c) SF Studios

Det känns tryggt med Liam Neeson. Idag, när alla nya, unga actionhjältar har så dålig utstrålning att filmkameran knappt registrerar dem, kommer den pålitlige 60-plussaren Neeson och visar var skåpet ska stå.

THE COMMUTER är Liam Neesons fjärde samarbete med den spanske regissören Jaume Collet-Serra. De tidigare är UNKNOWN, NON-STOP och RUN ALL NIGHT. Jag kan inte påstå att jag minns specielllt mycket av de filmerna; inte mer än att NON-STOP utspelade sig ombord på ett flygplan, och att jag nog tyckte att filmerna var rätt okej så länge de varade.

Den här gången byter Liam Neeson flygplanet mot ett tåg i en actionthriller som till större delen utspelar sig i realtid. Neeson spelar Michael MacCauley, titelns pendlare - antagligen tyckte SF att THE COMMUTER låter tuffare än PENDLAREN. Nå - Michael säljer försäkringar, och sedan tio år tillbaka pendlar han till sitt kontor; resan verkar ta ett par timmar varje dag. Filmen inleds med ett montage där vi får se Michael och hans familj vakna upp dag efter dag, morgonrutinerna är desamma, och det känns lite grann som MÅNDAG HELA VECKAN.

Men. En dag sätter en mystisk kvinna, spelad av Vera Farmiga, sig ner mittemot Michael på tåget och kommer med ett märkligt erbjudande. Om Michael letar upp en speciell person på tåget och pekar ut denna, får han hundra tusen dollar. Pengarna kommer väl till pass - Michael har nämligen fått sparken samma dag. Fast det är förstås något mer än skumt med deta erbjudande.

Jodå. Den mystiska kvinnan är en skurk, och snart hamnar Michael och passagerarna i livsfara. Då är det tur att det visar sig att Michael inte är vilken knegare som helst. Nejdå. Tidigare var han polis. Denna erfarenhet får han nytta av när folk beter sig underligt eller till och med mördas, och när tåget skenar i hög hastighet. Självklart är Michael stenhård.

Det här är actionversionen av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Fast THE COMMUTER är mer underhållande än Kenneth Branaghs deckare. THE COMMUTER är en helt okej actionthriller, den är rappt berättad, handlingen har en del kul twister, och ibland blir det nästan lite spännande. Fast emellanåt blir det lite för mycket och sådan där suspension of belief infinner sig - vår hjälte blir för mycket superhjälte när han lyckas hoppa mellan tågvagnar medan tåget rusar fram i ett par hundra kilometer i timmen. Samtidigt är detta faktum lite roligt.

Förutom Liam Neeson och Vera Farmiga ser vi Patrick Wilson i en liten roll, och Sam Neill i en ännu mindre roll. Det är kul att vi också får se gamle, fine Jonathan Banks i en biroll. Även den danske skådespelaren Roland Møller har en liten roll som pendlare.

THE COMMUTER är ännu en ganska lättglömd film, men den gör sitt jobb och duger utmärkt som hundra minuter solid underhållning.

Om filmen vore svensk hade den hetat SIGNALFEL och utspelat sig - i realtid - ombord på ett stillastående pågatåg på en sträcka utanför Helsingborg.

(Biopremiär 12/1)

Bio: The Conjuring 2

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag avslutade min recension av 2013 års THE CONJURING med att konstatera att man ligger pyrt till vid hemsökelser om man inte är troende katolik. När nu James Wan är tillbaka med en uppföljare funderar jag åter på detta. Vad händer om man inte är katolik - eller ens religiös - och råkar hamna i en kåk full av spöken, gastar och demoner? Är det kört - eller klarar man sig från spökerierna, eftersom man inte tror på dem? Och vad händer när det spökar i länder med helt andra religioner? "Järnspikar också, Sitting Bull - vår wigwam är hemsökt! Känner vi någon praktiserande katolik?".

THE CONJURING 2 har mycket gemensamt med James Wans tidigare skräckfilmer, till exempel INSIDIOUS. Det här börjar nämligen bra, och fortsätter att vara rätt bra, för att sedan gå helt överstyr under andra halvan. I detta fall är det en rejält lång andra halva - filmjäveln varar två timmar och tretton minuter, vilket inte bara är fullkomligt onödigt, det är oförlåtligt. Filmer av den här typen ska hålla sig till cirka 90 minuter.

2013 års film inleddes med en ohyggligt effektiv prolog om den onda dockan Annabelle - en prolog som var så bra att dockan sedan fick en egen film; ANNABELLE. Den här nya filmen öppnar också med en prolog som är bättre än resten av filmen.

Patrick Wilson och Vera Farmiga är tillbaka som Ed och Lorraine Warren; ett spökjägarpar som funnits i verkligheten - och Lorraine lever än. Paret Warren var omdiskuterade och ifrågasattes ofta när de härjade som värst. Deras mest kända fall var hemsökelsen av huset som Gud glömde i Amityville; ett exceptionellt ifrågasatt fall, eftersom familjen Lutz, som flydde från kåken, hade grava problem med sprit och droger, och familjemedlemmarna berättade olika versioner av vad som hänt där.

THE CONJURING 2 inleds i detta hus i Amityville. Det är 1977, Lorraine försätter sig i trans, och återupplever den otäcka natt då en ung man sköt ihjäl hela sin familj i kåken - det vill säga, det som skedde innan familjen Lutz flyttade in och som skildrades i HUSET SOM GUD GLÖMDE 2.

Denna inledning är effektiv - och bättre än det som följer.

Resten av filmen utspelar sig nästan helt och hållet i Enfield i norra London 1978. USA är varmt och ljust, men i England är det grått och dassigt, alla är glåmiga i hyn. Vi presenteras för den fattiga Peggy Hodgson (Frances O'Connor) och hennes fyra barn i varierande åldrar. Det visar sig att deras fula hem är hemsökt av en elak 71-åring som heter Bill. De utsätts för poltergeistfenomen och dottern Janet (Madison Wolfe) leviterar och pratar med monsterröst. Snabbt! Här behövs det katolska spökutdrivare!

Ed och Lorraine Warren anländer till Enfield - och de blir genast glåmiga i hyn. De försöker hitta eventuella spöken och demoner, och snart eskalerar spökerierna. Som det alltid gör i James Wans filmer. THE CONJURING 2 förlitar sig lite för mycket på så kallade jump scares, och visst hoppade även jag till - det är svårt att inte göra det när ett spöke plötsligt far upp mot kameran och musiken brölar till. Men filmens första halva är ändå ganska bra och effektiv, det är kusligt. Stämningen försvinner dock när Wan fläskar på med action och effekter, och jag blir lite irriterad när Ed berättar om hur mycket Gud hjälpt honom i livet.

Här förekommer även en demon som klätt ut sig till nunna. Den är väldigt lik Marilyn Manson. Den datoranimerade busemannen The Crooked Man, och också dyker upp, var en dålig idé.

Filmen bygger på ett verkligt fall och under eftertexterna visas foton på de verkliga personerna, och vi får höra en "autentisk" inspelning där Janet imiterar Regan i EXCORCISTEN. Jag satte "autentisk" inom citationstecken, eftersom jag inte tror på sådant här.

Patrick Wilson och Vera Farmiga är inte det minsta lika Ed och Lorraine Warren.

För övrigt är huset som Gud glömde i Amityville just nu till salu, om någon är intresserad. Tyvärr är det ombyggt; de där fönstren som såg ut som husets ögon är bortplockade. Synd!

 

 

 

 

(Biopremiär 8/6)

Bio: The Judge

Foto copyright (c) Warner Bros.
Robert Downey Jr, Robert Duvall, Billy Bob Thornton, Vincent D'Onofrio och Vera Farmiga. Jodå, visst händer det att skådespelare kan rädda en film. WEDDING CRASHERS-regissören David Dobkins drama THE JUDGE borde egentligen vara fullkomligt olidlig, med andra skådespelare i de ledande rollerna hade filmen säkert varit svår att sitta igenom - men tack vare ovan nämnda laguppställning blir det hela inte alltför plågsamt.
Robert Downey Jr spelar stjärnadvokaten Hank Palmer; skicklig, hal, överlägsen, framgångsrik, sarkastisk, fast hans familjeliv är inget vidare. Han ska skilja sig från sin fru och han har ingen som helst kontakt med sin far Joseph (Duvall), en domare i en liten håla i Indiana och som enligt Hank är en elak typ. Men alldeles i början av filmen nås Hank av budskapet att hans mor har dött. Hank tvingas hälsa på sin far och sina två bröder; Glen (D'Onofrio) och Dale (Jeremey Strong), den senare lätt efterbliven. Hank lyckas även vänslas med sin ungdomskärlek Samantha (Farmiga).
På kvällen efter begravningen bär det sig inte bättre än att Joseph tar bilen för att köra och handla - och kör på och dödar en man man som suttit tjugo år i fängelse för mord; det var förstås Joseph som dömde mannen. Polisen vill ha påkörningen till mord, de och advokaten Dwight Dickham (Thornton) hävdar att Joseph medvetet körde ihjäl offret. Joseph själv påstår sig inget minnas, han är sjuklig och glömsk.
Den vresige Joseph anlitar en lokal och grön advokat som spyr innan domstolsförhandlingarna, så Hank ser sig tvungen att ställa upp gratis och hjälpa farsan. Inga priser till de av er som tror att de snart glömmer allt gammalt groll och försonas.
THE JUDGE börjar riktigt roligt; jösses, i dess första scen får vi se den elegente Hank stå och kissa på en kollega - bokstavligt talat. Som helhet kan Dobkins film klassificeras som dramakomedi, men ju längre berättelsen pågår, desto allvarligare blir den. Och den här filmen pågår länge. Två timmar och 21 minuter! Det finns ingen som helst orsak till att det här ska hålla på så länge. Ett tag känns det som om filmen aldrig ska ta slut, den bara fortsätter och fortsätter, och eftersom filmen hela tiden blir alltmer sentimental tenderar den att bli påfrestande.
... Men skådespelarinsatserna är utmärkta. Robert Downey Jr är inte bara en av världens främsta skådespelare, han är antagligen även världens just nu coolaste karl - och han är ju dessutom en väldigt kul kille. Hans Hank är på många sätt en stöddig översittare, men han är ändå sympatisk och hans sarkasmer är härligt syrliga. Minsann om inte även Grace Zabriskie; Sarah Palmer i TWIN PEAKS, dyker upp i en liten roll.
Hank har en liten dotter som inte är så irriterande lillgammal och tillgjord som ungar brukar vara i Hollywoodfilmer. Hon fäller en av filmens roligaste repliker efter att hon undrat om hennes föräldrar ska skiljas; mamma kommer att bli så ensam, säger hon. Hank påpekar att han också kommer att bli ensam, men då säger den lilla tösen att pappor aldrig blir ensamma, eftersom de alltid gifter om sig med yngre mammor.
Massachusetts agerar stand-in för Indiana.

(Biopremiär 28/11)

-->

Bio: The Conjuring

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

James Wan tillhör de skräckfilmsregissörer som tagit över stafettpinnen efter tidigare killar som varit synonyma med skräck; Carpenter, Craven und so weiter. Men när jag tittar på Wans filmografi hittar jag inget jag är sådär överförtjust i (vilket förvisso även gäller för Carpenter och Craven). SAW. DEAD SILENCE, som är riktigt vissen. Hyfsade DEATH SENTENCE. INSIDIOUS höll inte riktigt hela vägen.

Wans nya spökfilm THE CONJURING har fått överraskande bra kritik i Amerika - och den går som tåget på bio världen över. Den anses vara väldigt otäck. När jag såg den på en nattvisning under Malmö Filmdagar hade jag därför rätt högt ställda förväntningar. Okej! Kom igen! Skräm mig, Wan!

Jag kommer osökt att tänka på INSIDIOUS. Likheterna är många - framför allt mina åsikter om filmen. Det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra skräckis och det börjar onekligen bra. Ja, riktigt bra, till och med. I en prolog förföljs två tonårstjejer av en minst sagt obehaglig docka - jag har ingen aning om varför någon skulle vilja ha en så ful och skrämmande docka i sitt hem, vem som ger en sådan till sitt barn. Tjejerna försöker kasta bort dockan, men den dyker hela tiden upp på nytt.

Ja, jösses - jag kände nackhåren resa sig. Jag gned min haka, vilket jag tenderar göra när jag upplever en film som effektiv och kuslig. Nå, de här två tjejerna kontaktar de berömda spökjägarna Lorraine och Ed Warren (Vera Farmiga och Patrick Wilson), som föreläser på universitet, driver ut onda andrar, utför exorcism - och samlar på objekt med spökanknytning. Den besatta dockan hamnar i denna samling, som de har i sitt hem.

... Därefter försvinner dockan ur handlingen, den har inget med filmens story att göra, och dyker bara upp ett par gånger till. Nu presenteras vi för familjen Perron. Carolyn och Roger spelas av Lili Taylor och Ron Livingston, och de har hur många barn som helst. Året är 1971 och de flyttar in i ett hus som Gud glömt, och det dröjer inte länge innan oförklarliga, kusliga saker börjar ske. Ungarna tycker sig se ett räligt spöke som rycker dem ur sängen. Yngsta dottern får en ny kompis - en pojke ingen annan kan se. Familjens hund vägrar gå in i huset, skäller hela natten och hittas sedan död.

När spökerierna går för långt anlitas herr och fru Warren. De konstaterar att det inte bara finns ett spöke i kåken - det finns hur många som helst! Och det har skett otaliga bestialiska brott där; mord, självmord, allting.

Nu tilltar spökandet, folk kastas omkring av poltergeistar, och eftersom Vatikanen inte hinner ge tillstånd att godkänna en exorcism och skicka dit en präst, blir det till att improvisera.

... Och det är detta som är problemet med THE CONJURING. Det blir overkill. Precis som fallet var med INSIDIOUS. Det spökar hela tiden och spökerierna blir så vilda och våldsamma att filmen till slut tenderar actionfilm. Och det är synd, mycket synd, eftersom filmen börjar så fantastiskt bra och håller greppet en bra stund. Å andra sidan lär säkert en mindre härdad tonårspublik skrika lungorna ur sig.

THE CONJURING påstås bygga på sanna händelser och under eftertexterna visas gamla tidningsklipp om Warrens, Perrons och hemsökelsen. Jag konstaterar även att man ligger pyrt till vid hemsökelser om man inte är troende katolik.

I en replik på slutet säger Lorraine Warren att de har fått ett nytt fall på Long Island. Jovisst, det handlar förstås om Amityville - och huset som gud glömde!

(Biopremiär 6/9)

Bio: Safe House

Foton copyright © UIP Sweden

Jag vet att jag är i minoritet, men jag tyckte att SNABBA CASH var riktigt usel. Okej att en massa människor gick och såg filmen, den är trots allt baserad på en bestseller, men jag förstår inte alla positiva hylllningar och påståenden som att filmer sätter ny standard när det gäller actionscener inom svensk film. Om det är meningen att man inte ska se vad som sker under actionscenerna har de lyckats. Vad är det för sketen standard? Dessutom påstås det att det var Josef Fares som regisserade actionscenerna och inte den huvudsaklige regissören Daniel Espinosa - om det stämmer har jag inte en aning om.

En annan orsak till att jag inte gillade SNABBA CASH, är att Joel Kinnaman innehade huvudrollen. Jag tycker att han är kass. Riktigt kass.

Av någon anledning gillade Hollywood vad de såg och SNABBA CASH blev Espinosas biljett till de stora Hollywoodproduktionerna. Medan andra nordiska regissörer startade sina amerikanska karriärer med lågbudgetfilmer, likt Renny Harlin som gjorde PRISON och TERROR PÅ ELM STREET 4 innan han fick göra DIE HARD 2, slängdes Espinosa in i hetluften på en gång och sattes på att regissera SAFE HOUSE; en stor, dyr actionthriller med folk som Denzel Washington, Ryan Reynolds, Sam Shepard, Brendan Gleeson, Vera Farmiga och Robert Patrick i rollerna. Filmen fick galapremiär med röd matta i USA och den anses vara en av 2012 års storfilmer, Universal har höga förhoppningar på den.

Filmen började och det dröjde inte länge innan jag tänkte "Here we go again ..." - det här kändes som en film jag sett åtskilliga gånger tidigare. Det här är en standardstory, som för omväxlings skull utspelar sig i Sydafrika. Denzel Washington är en skurk som kommit över ett microchip med väldigt känsliga data, extremt hemliga uppgifter om högt uppsatta människor inom CIA, MI6 och så vidare - material som kan skapa en ny skandal i stil med Wikileaks. Washington injiceras chipet i sin egen kropp, men arresteras och förs till ett så kallat safe house. Reynolds spelar en ung CIA-agent som jobbar där, och när ett gäng riktigt, riktigt räliga skurkar - ledda av Fares Fares i skägg - atteckerar och dödar alla, lyckas Reynolds fly och tar Washington med sig. Och sedan rymmer Washington från Reynolds. De räliga skurkarna jagar Reynolds och Washington, Reynolds jagar Washington, CIA försöker lokalisera Washington, och en av de snälla agenterna är troligen korrumperad. Och för att göra det hela ännu värre, så har Reynolds ljugit för sin söta, franska flickvän och inte berättat att han egentligen arbetar för regeringen!

Snälla! Någon måste förbjuda bruket av handhållen kamera! Okej, kanske inte förbjuda det, men för helvete - förhindra folk att skaka på de förbannade kamerorna! Vad är det för mening med att iscensätta enorma actionscener när man inte ser vad fan det är som händer? Förutom denna shakycam, så är SAFE HOUSE även väldigt grynig. Här finns en stor och antagligen väldigt imponerande biljakt; massor av bilar demoleras - men allt vi ser är närbilder på bildörrar, rattar, ansikten och så vidare. Och under några av närstriderna satt jag faktiskt och kisade. De gryniga, skakiga bilderna, de sönderfrätta färgerna och den snabba klippningen irriterade mina ögon. Och emellanåt hade jag svårt att uppfatta vem som slogs med vem och vilka som strök med.

SAFE HOUSE får väl sägas vara en okej thriller. Det här skulle kunna ha blivit en ganska bra thriller, trots att den inte är vidare originell. Den är ganska våldsam och blodig, men av någon anledning svär inte rollfigurerna. Märkligt. Det här ju ju trots allt ingen snäll ungdomsfilm.

Man vet aldrig vad man kan förvänta sig av Denzel Washington, men han är vanligtvis rätt bra när han spelar skurk eller hårding, vilket han gör i den här filmen. Ryan Reynolds är en sympatisk skådis och här är hans rollfigur även den sympatisk och den känns rätt trovärdig. De övriga skådisarna är förstås också bra, Fares Fares är kul som svårstoppad fuling av Terminatorstuk. Men så dyker plötsligt Joel Kinnaman upp och jag kan bara inte med killen. Tack och lov har han en ganska liten roll - och han ser ut som om han precis kommer från inspelningen av DEN SISTA FÄRDEN.

Jo, jag vet att filmens stil är ett försök att göra den skitig och realistisk; "gritty" som man säger, och det ska kännas som om vi verkligen befinner oss på plats i händelsernas centrum. Men kom igen, 1970-talets thrillers var också gritty - ofta i ännu högre grad - och då brydde man sig inte om att skaka på kamerorna. Se bara på de gamla, goda Bronsonfilmerna. Jag måste säga att jag tycker att SAFE HOUSES stil och look är så irriterande att jag övervägde att ge filmen en tvåa i betyg. Men det vore inte riktigt rättvist.

Just det: den korrumperade CIA-agenten är precis den ni tror det är redan i början av filmen. Inga överraskningar på den fronten, alltså.

(Biopremiär 15/2)

Bio: Source Code

Foton copyright (c) Noble Entertainment
För några år sedan träffade jag regissören Duncan Jones och hans flickvän i VIP-rummet på Fantastisk Filmfestival. Han var där med en kortfilm, jag hade varit på Bokmässan i Göteborg, och anlände till FFF någon av de sista dagarna. Jag hade inte koll på någonting när jag anlände och jag hade ingen aning om vem den unge engelsmannen var. Vi drack sprit och småpratade. Jag hade inte sett hans film.
Först efteråt informerades jag om att Duncan Jones föddes som Zowie Bowie. He he, jag satt och krökade med David Bowies grabb utan att veta om det! Och precis som Stephen Kings son, som ju skriver romaner under namnet Joe Hill för att skapa sig en egen karriär och inte rida på farsans namn, blev Zowie till Duncan (att David Bowie föddes som David Jones låter jag bli att påpeka).
Härom-
året gjorde Duncan Jones långfilms-
debut men den uppmärk-
sammade MOON, som fick lysande kritik. Men inte fan har jag sett den heller. Jag vet inte varför. Jag missade dess festivalvisningar och jag fick den aldrig på DVD. Och ärligt talat: det verkade så tradig att jag struntade i att aktivt försöka se den.
Men Jones' nya, stora Hollywoodfilm SOURCE CODE har jag förstås sett. Precis som GREEN LANTERN, är detta en film som tagit tid på sig att nå hit. Redan den första april hade detta raffel USA-premiär. Kritiken utomlands var god och jag hade hyfsat stora förväntningar. Dessa infriades väl hyfsat väl...
SOURCE CODE (eller "Sås-
koppen" som vi envisades med att kalla den när den pressvisades (fast den blev snart även "Såsakodden")) öppnar med tjusiga flygbilder och framrusande tåg, och Chris Bacons filmmusik för tankarna till en Hitchcockthriller. Vilket detta till en viss del kan liknas vid. Men mest känns filmen som ett 93 minuter långt avsnitt av THE TWILIGHT ZONE.
Jake Gyllenhaal är kapten Colter Stevens, som vaknar upp på ett tåg, där han finner sig sittande mitt emot en ung kvinna han kommer att få veta heter Christina (Michelle Monaghan). Han har ingen aning vem hon är, medan hon verkar känna honom och tycker att han beter sig underligt. dessutom kallar hon honom Sean. När han går på toaletten och tittar sig i spegeln tror han inte sina ögon, när han i spegeln ser en annan man titta tillbaka på honom. Läraren Sean Fentress. Samme man vars ID-kort Stevens har i sin plånbok.
Plötsligt exploderar tåget och alla dör!
...Och Stevens vaknar upp, instängd i ett litet, mörkt, metalliskt rum. Via en bildskärm kommunicerar han med en officer som heter Goodwin (Vera Farmiga) och en mystisk herre vid namn dr Rutledge (Jeffrey Wright). Rutledge är mannen bakom något som fått namnet Source Code. Detta förklaras väldigt flyktigt med hjälp av kvantfysik och påhittad teknisk jargong och annat som förstås inte behöver läggas fram i detalj. Rutledge har kommit på ett sätt att låta människor uppleva det förflutna. Det är ingen tidsmaskin, men man får uppleva dåtid i en annan människas kropp - i något slags parallellvärld. Och bara under åtta minuter. Varför just åtta? Hur ska jag kunna veta det?
Kapten Steven har ett uppdrag: han måste hitta den ansvarige för bomdådet och avslöja denne för Goodwin. På så sätt kan tusentals - eller var det miljoner? - liv sparas; då kan man gripa gärningsmannen innan katastrofen sker.
Därför skickas Stevens tillbaka i tiden åter och åter igen, och hela tiden upptäcker han nya detaljer som tar honom allt närmare bombarden. Och varje gång sprängs han i luften efter åtta minuter. Samtidigt börjar han inse att det är något som inte stämmer med Source Code och hans situation i den mörka kammaren.
På det hela taget är SOURCE CODE en bra och intressant thriller. Fast särskilt spännande är den inte. Direkta spänningsmoment saknas. Men det är en välgjord film och rollbesättningen är utmärkt, med Gyllenhaal och Monaghan i täten. Scott Bakula från Clive Barkers LORD OF ILLUSIONS gör förresten en kul liten cameo - som röst i en telefon.
Duncan Jones film är ett slags thrillerversion av MÅNDAG HELA VECKAN. Jag kom även att tänka på Louis Morneaus RETROACTIVE från 1997. Logiken i SOURCE CODE haltar en del om man tänker efter lite för mycket, i synnerhet slutet - så man gör bäst i att inte göra det. Tänka efter för mycket, alltså. Analysera handlingen.
Men annars kan man ha betydligt sämre saker för sig än att se SOURCE CODE.
Eftersom filmen utspelar sig i trakten av Chicago, har man självklart spelat in den i Montreal.

(Biopremiär 3/8)