Visar inlägg med etikett Venedig. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Venedig. Visa alla inlägg

fredag 22 oktober 2010

Bio: Somewhere

Stillbildsfoto: Merrick Morton © 2010 SOMEWHERE LLC

SOMEWHERE är Sofia Coppolas första film sedan den förvisso snygga, men rätt förglömliga MARIE ANTOINETTE som kom 2006 och buades ut av de franska kritikerna i Cannes, och jag blir alltid förvånad över att Coppola faktiskt lyckas göra film - och bra film. Hon ger liksom inte intryck av att vara intelligensens högborg. Tvärtom. Jag var på presskonferensen i Cannes 2006, och tösen gav intryck av att vara direkt korkad. Hon kändes som en kvinnlig motsvarighet till Keanu Reeves.

Hennes nya film vann Guld-
lejonet i Venedig och det ska sägas på en gång att det här är en typisk filmfestivalfilm. Jag har sett drivor av liknande filmer på otaliga festivaler - dock av ytterst varierande kvalitet.

Det första jag tänkte när filmen började, var "Ha ha ha - är det här THE BROWN BUNNY 2?". SOMEWHERE börjar nämligen med att Coppola ställt upp en fast kamera vid en, tja, är det en racingbana?, i öknen. Där kör en svart Ferrari runt - i realtid. Jag tror bilen kör fem varv och detta tar några minuter. Därefter stannar bilen och Hollywoodstjärnan Johnny Marco (Stephen Dorff) kliver ur.

Johnny må vara en stjärna, men trots all lyx lever han ett torftigt liv. Han bor på ett lyxhotell där han ointresserat går på fester, alla brudar stöter på honom, han halvslumrar till strippnummer på sitt rum, han dyker upp på diverse promotionarrangemang och ler mot kamerorna, men däremellan sitter han mest ensam och kuckulurar. I en scen kokar han spaghetti, och gör precis samma misstag som jag brukar göra; han lagar för mycket så att det inte får plats i durkslaget. Johnny är bara en vanlig snubbe och klär sig som en vanlig snubbe.

Men så tvingas han plötsligt ta hand om sin elvaåriga dotter Cleo (Elle Fanning) och hans liv tar så smått en ny vändning.

Sofia Coppola tar tid på sig, hon berättar i långa tagningar och filmen kan säkert upplevas som långsam och tråkig av den oförberedde. Men långsamheten är en av filmens fördelar. SOMEWHERE andas en realism som förstärks av de starka skådespelarprestationerna; Dorff och Fanning är utmärkta, liksom övriga medverkande.

Nu kan jag inte hävda att jag vet hur det är att vara film-
stjärna, men jag har varit på pressjunkets av den typ Johnny Marco besöker, och vid ett tillfälle i filmen åker han till Milano, och jag känner igen de här miljöerna, de här typerna. En presskonferens med utländska journalister är kockren, jag skulle inte bli förvånad om Coppola snott alla frågor från autentiska presskonferenser. Jag var en gång på en rundabordsintervju på ett lyxhotell, när en trött Ethan Hawke kom inslöfsande för att säga något till en person vid mitt bord, och likheten med Johnny Marco är slående.

Vidare är SOMEWHERE ofta väldigt rolig, filmen kan närmast betraktas som en dramakomedi. En liten scen med Michelle Monaghan är jättekul. Och allra bäst är de två poledansande tvillingblondinerna, som framträder hela två gånger med långa nummer. I synnerhet det andra där de är iförda tenniskläder är bra. Fast nu är jag ju bara en vanlig rödblodig snubbe som gillar brudar som porrar sig. Usch för mig.

SOMEWHERE ska du i vilket fall som helst se. En av årets bästa filmer. Ett väldigt fint porträtt av far och dotter i en absurd värld.








(Biopremiär 22/10)

tisdag 6 april 2010

Bio: Lebanon

Bilder copyright © Atlantic Film

När såg du en israelisk film senast? Eller för att göra det ännu snävare: när såg du en israelisk-tysk film senast?

På fredag; nionde april, har LEBANON (regi: Samuel Maoz) biopremiär -  en film som vann Guldlejonet i Venedig. Temat är krig är helvete - och i det här fallet ligger tonvikten verkligen på helvete.

Året är 1982 och det är första dagen av Israels invasion av Libanon. En handfull soldater, samtliga uppenbarligen gröngölingar, kliver ner i en stridsvagn för att ta sig till St Tropez. Deras överordnade hävdar att allt ska gå utan problem, det är i princip bara raka spåret - och skulle det dyka upp fiender, är det bara att skjuta och fortsätta färden.

Det är bara det att det är inte så enkelt för männen i stridsvagnen.

Detta lilla innehållsreferat är faktiskt hela handlingen. I stort sett hela filmen utspelar sig inne i den mörka, skitiga och allt trasigare stridsvagnen. Det som sker utanför får vi oftast se genom ett periskop - eller om det nu är kanonsiktet, fråga inte mig, jag har aldrig suttit i en tank.

Det dröjer inte länge innan de stöter på mostånd - och den unge kanonskytten klarar inte av att skjuta. Han har tidigare bara övat genom att panga på tunnor. Nu handlar det om levande människor - människor han ser genom kikarsiktet. Till slut lyckas han trycka av och han håller på att bryta ihop när han ser resultatet av kanonskottet; en gammal man med bortsprängd arm (som får ett nådaskott av infanterister), en kluven åsna som fortfarande är vid liv.

Och så fortsätter det. Det handlar om ultrasnaskigt brutalvåld, med realistiska skottskador.

Och det handlar om ... närbilder. Väldigt många närbilder. Jag har ingen aning om huruvida stridsvagnens interiör är uppbyggd i studio eller om kameramannen satt inträngd i en riktig tank, men var och varannan scen består av smutsiga, svettiga, nervösa ansikten, eller närbilder på händer som hanterar reglage.

Tankarna går till den tyska STALINGRAD; en av de bästa krigsfilmer som gjorts. Även om jag gillade THE HURT LOCKER, hade den filmen vissa drag av underhållningsfilm och amerikansk coolhet; den hade rollfigurer som fällde tuffa repliker och såg tuffa ut. STALINGRAD handlade om tyska soldater, vilka annars alltid får vara badguys, och i LEBANON möter vi israeliska soldater, som vi knappt alls fått skildrade på film eller i böcker och serietidningar. Soldaterna här skulle kunna vara av vilken nationalitet som helst, de är bara ett gäng skiträdda killar som hamnat i en extrem situation.

Det här är ingen lång film. Drygt nittio minuter inklusive eftertexter. Jag tänkte länge sätta betyget fyra på LEBANON - men under den sista halvtimmen börjar det sagga lite. Det blir lite enahanda med stridsvagnsinteriören. Berättelsen rör sig inte framåt. Därför sänker jag betyget ett snäpp. Med det inte sagt att du inte ska se den här filmen, för det ska du - LEBANON är en mycket bra och bitvis omskakande krigsfilm så långt ifrån ÖRNNÄSTET och INGLOURIOUS BASTERDS man kan komma.

...Fast jag tittar förstås hellre på INGLOURIOUS BASTERDS.

 

 

 

 

(Biopremiär 9/4)