Bio: Vi har en påve!

Foton copyright (c) TriArt Film
Vatikanen är en väldigt märklig plats. Ja, mer än det. Det är en väldigt märklig företeelse. Där häckar ett gäng djupt religiösa gubbar iförda lustiga kläder, och stora delar av världens befolkning låter sig styras av dessa. Lite creepy.
Fast samtidigt är det förstås otroligt fascinerande. Vatikanen är en imponerande plats. En liten stadsdel i Rom som är en egen stat och som enbart består av några av de mäktigaste byggnader som uppförts, och i dessa finns några av historiens mäktigaste konstverk. Och tänk så månge skräckfilmer som aldrig hade gjorts om det inte vore för Vatikanstaten.
Nanni Morettis nya film VI HAR EN PÅVE! inleds med dokumentära scener i vilka en död påve konkas ut i sin kista. En ny påve ska väljas och hanaljerna, förlåt, kardinalerna sitter och skriver ner namn på lappar, rösterna räknas och alla verkar tänka "Hoppas det inte blir jag!".

Michel Picoli spelar mannen som slutligen utnämns till ny påve. Eller - han blir nästan utnämnd. För när han ska presenteras för massorna som samlats, när han ska kliva ut på balkongen och hålla ett litet anförande, drabbas den nye påven av en panikattack. Han klarar inte av det! Han känner att vara påve, det är nog inget för honom.
Nu hamnar förstås kyrkan i en knivig situation. De försöker lugna ner påven så att han kan presenteras ett par timmar senare, men det går inte. En psykolog, spelad av Moretti själv, kallas in, men det hjälper inte - och psykologens arbete försvåras när han inte får lov att fråga om någonting personligt, det vill säga om de saker som kan ha orsakat panikattacken.
Till slut rymmer påven. Han drar omkring på Roms gator som en vanlig man. Han älskar teater och söker upp ett teatersällskap. Samtidigt som Vatikanen försöker hålla skenet uppe - få käner till att påven är på rymmen, och de anlitar en kille ur Schweizergardet; Vatikanens vaktstyrka, för att sitta i påvens rum och då och då rycka i gardinerna och låta sin skugga synas - så att folk tror att påven är på plats och vilar upp sig.

VI HAR EN PÅVE! är förstås en starkt satirisk film och lanseras som en komedi. Och jo, visst är det här en komedi. Fast den är inte speciellt rolig. Det är ingen skrattfest. Jag log snett åt ett par saker, framför allt när Vatikanens inskränkthet belyses, och några scener är direkt absurda. Psykologen organiserar en volleybollturnering mellan kardinalerna ute på gården, och alla spelar i full kardinalmundering. Allra roligast är att Schweizergardet är klädda som GB-glassgubben.
Det här är en okej, trevlig och intressant film - om än lite småtråkig.
Fast jag undrar hur masscenerna gjordes ...

(Biopremiär 4/11)

Bio: Änglar & demoner

Förutom att Tom Hanks' frisyr såg ut som en hög bajs, var det roligaste med DA VINCI-KODEN presskonferensen, under vilken två galna journalister - en från Island, den andra från Kina - ställde vansinniga frågor till Hanks, som var rolig och till sin fördel (själv kunde jag dock inte släppa blicken från Audrey Tautou). Annars var Ron Howards film inget vidare; snarare direkt fånig. Jag hade inte läst boken och visste inte heller riktigt vad den där koden var för något. Jag måste säga att jag blev besviken på upplösningen. Jag hade förväntat mig en strikt vetenskaplig förklaring, men det visade sig att om man inte tror på det som står i Bibeln, funkar inte hemligheten med koden.
Boken "Änglar & demoner" (som jag inte heller läst) kom egentligen före "Da Vinci-koden", men eftersom den filmatiserades först nu, antar jag att det ska vara en uppföljare och utspela sig efter förra filmen - men det framgår inte riktigt hur de har tänkt sig. I vilket fall är Tom Hanks tillbaka som den pussellösande Harvardprofessorn Robert Langdon, fast med ny frisyr (men med samma hängande, vibrerande underläpp). Filmen börjar med en lång scen på Cern i Schweiz, där folk babblar på olika språk innan det visar sig att en behållare med vad-det-nu-är-men-det-funkar-som-en-superbomb stulits. Det är gamla fina Illuminati; katolska kyrkans ärkefiender, som återuppstått och varit i farten. En hitman, spelad av dansken Nikolaj Lie Kaas, far omkring och pangar folk till höger och vänster, påven har dött (mördad?) och Vatikanen bombhotas - den stulna prylen från Cern har gömts någonstans. Vatikanens egen polis letar upp Langdon i en simbassäng, och så skickas han till Rom, där han paras ihop med en snygg forskare som utvecklat Cernprylen. De far sedan runt i Rom och följer antika ledtrådar för att hitta bomben och de har bara några timmar på sig - i princip hela filmen utspelar sig under en natt. Ibland får de utskällningar av Vatikanens säkerhetschef Stellan Skarsgård och ibland går Ewan McGregor omkring och ser uppgiven ut som ung kardinal, eller vad han nu är. En av de äldre kardinalerna spelas för övrigt av Rance Howard, Rons farsa. Men var är Clint Howard? Jag hade gärna sett honom också. Som påven.
Det stryker med en väldig massa människor i filmen, dels har Nikolaj kidnappat ett gäng påvekandidater som han brännmärker och mördar på kreativa sätt, dels skjuter han ihjäl poliser till höger och vänster. Men professor Langdon visar sig vara bättre än alla specialutbildade poliser på att klara sig undan i actionscener. Dessutom har Nikolaj en tendens att låta Langdon leva. Jag vet inte varför, men efter att Nikolaj skjutit ner lite folk runt om Langdon, får han syn på vår hjälte - men sticker. Istället för att även döda Langdon. Och detta händer flera gånger.
Det händer en väldig massa precis hela tiden och hjältarna kutar runt som skållade illrar. Ändå är ÄNGLAR & DEMONER en seg film. Jag kände flera gånger att jag ville snabbspola. För jag brydde mig inte ett dugg om personerna och handlingen. Det finns ingen som helst spänning i berättelsen, det hela känns bara krystat och tillgjort.
Jag har alltid gillat konspirati-
oner och hemliga sällskap, och jag hade förväntat mig scener med mystiska Illuminatimän som samlas kring ett bord i en dunkel källare för att smida planer. Men icke. Istället får vi folk som springer och babblar oavbrutet om katolska kyrkans regler, om historiska fakta, om arkitekter och byggnader, om en massa annat, men några mystiska sällskap syns inte till. Mer än alla män med lustiga kläder Vatikanen är full av. Vilket förvisso är lika suspekt som hemliga sällskap. Och varför stjäls just den där prylen i Cern? Varför inte bara använda en vanlig bomb? Varför göra det svårt för sig?
Mot slutet förekommer en scen som ska förklara vad det hela gick ut på. Nu kan jag inte nämna var, hur och vad den går ut på, om ni nu tänker se filmen och vill bli överraskade, men just den här scenen är förvånansvärt illa skriven med löjeväckande exposition. "Men det var ju du som sa så här och att du skulle göra si och så för att kunna lyckas med det och det vilket vi båda vet men jag berättar det för dig för att biopubliken ska fatta vad det är vi hållit på med".
Det har stått mycket i svensk press om Stellan Skars-
gårds medver-
kan, så hur funkar han? Nja, det är ingen roll han ska skryta med. Han har ett och samma ansiktsuttryck genom hela filmen, han ser ut att ha sugit på en citron och agerar som om han har förstoppning. När jag tänker efter har han agerat likadant i de flesta av sina filmer de senaste åren. Han går omkring och stirrar och mumlar och låter som Ulf Lundell.
Visst är ÄNGLAR & DEMONER tjusig att titta på. Visst är det pampigt. Visst är vissa av dödsscenerna spektakulära. Men det är förtvivlat tråkigt. Jag fattar inte hur man kan göra en film på det här temat tråkig. Illuminati förekom även i den första TOMB RAIDER, och frågan är om inte den rullen (som ju inte är så lyckad) är bättre än det här.

(Biopremiär 13/5)