Visar inlägg med etikett Vanna Rosenberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vanna Rosenberg. Visa alla inlägg

tisdag 9 november 2021

Bio: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Foton copyright (c) SF Studios

Tage Danielssons bok "Sagor för barn över 18 år" från 1964 läste jag åtskilliga gånger under min uppväxt. Jag tyckte att den var bra och rolig, och nu när jag skriver detta, känner jag att jag borde läsa om den - det är nog minst 30 år sedan jag läste den.

I en senare, reviderad upplaga av denna bok finns "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton", vilken ju blev tecknad film av Per Åhlin 1975. Denna 23 minuter långa film har visats på SVT varje julafton sedan dess. Det är en film många citerar och refererar till. Det är inte konstigt, eftersom det är en mycket bra film, den är rolig, tänkvärd, och stämningsfull - även de som inte står på Tage Danielssons sida politiskt verkar uppskatta filmen.

Nu har Karl-Bertil Jonsson blev långfilm med manus och regi av Hannes Holm, en kille som ibland gör riktigt bra filmer, och som ibland lyckas lite sämre. Hans nya film, SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON, alltså, hamnar någonstans mittemellan - mest för att den känns som ett enda stort "Varför?". Vi har redan novellen och Åhlins film, storyn är inte längre än så, det finns inget behov av att dra ut den till ungefär en timme och 45 minuter.

Ja, den nya filmen är alltså drygt 80 minuter längre än den tecknade versionen. För att lyckas med detta, har man varit tvungen att lägga in en ny parallellhandling - och denna handling blir så dominerande att huvudpersonen Karl-Bertil nästan hamnar i skymundan.

Simon Larsson spelar Karl-Bertil Jonsson, vars familj är så rik att hans ömma moder (Jennie Silfverhjelm) försöker få dem att prata franska hemma. Jonas Karlsson gör Tyko, fadern som äger ett varuhus. Allt vi får se i Åhlins film finns också med i Holms version, Dag Malmberg gör en HK Bergdahl som är trevligt lik den tecknade versionen, här finns en gubbe som får servettringar trädda över näsan, och en gatflicka som trycker en slips mot sin barm, dock bär hon BH i långfilmen. Vad som inte är med, är hakkorset på flaggspelet.

Men så har vi då parallellhandlingen. Vera (Sonja Holm) heter en flicka, som med sin sjukliga lillasyster bor på ett hem för föräldralösa flickor, vilket drivs av en kvinna spelad av Vanna Rosenberg. Vera stjäl på stan, det är fattigt och eländigt, och hon och systern längtar efter att få återse sin mor. Nu verkar det som att lillasystern kommer att bortadopteras, så allt är eländes elände.

Karl-Bertil träffar förstås på Vera, och blir förälskad i henne. Förutom att, inspirerad av Robin Hood (Adam Pålsson), stjäla julklappar från de rika och ge till de fattiga, måste han nu även hjälpa Vera. Denna parallellhandling är makalöst sentimental; det är en rejäl snyftare, snarare än en rolig julsaga - eller en allegori, som ju Danielssons berättelse är.

Åhlins film innehåller anakronismer, vilka understryker att berättelsen är tidlös. Holms film verkar placerad i en specifik tid, men jag vet inte säkert. De pratar om att gå på bio och se den nya filmen BORTA MED VINDEN, som ju kom 1939 - men Tyko Jonsson har minsann köpt en TV till sin familj i i julklapp.

Filmen avslutas med en epilog som utspelar sig i nutid, i vilken Claes Månsson spelar den vuxne Karl-Bertil (som borde vara över hundra år). Denna epilog är fullkomligt onödig och tillför ingenting. När eftertexterna börjar rulla, börjar Claes Månsson hålla en variant på Tage Danielssons monolog om sannolikhet.

SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON har ett fint filmfoto och fina miljöer. Här finns gott om bra skådisar - bland de vuxna rollfigurerna. Barnskådespelarna pendlar mellan att vara lillgamla och lite halvkassa skådisar, som ju är brukligt. En del scener är skojiga.

Det är svårt att tycka illa om den här filmen, den kan säkert uppskattas av barnfamiljer - men som sagt, det är inte utan att jag undrar varför den gjorts. Jag hade hellre sett att Hannes Holm skrivit och regisserat en helt egen julberättelse, det hade kunnat bli mycket bättre än den här filmen.

För övrigt saknar jag förstås rösterna från den tecknade version, framför allt Tages berättarröst.



 

 

 

(Biopremiär 12/11)


tisdag 13 mars 2012

Bio: Kvarteret Skatan reser till Laholm

Foton copyright (c) Jacob Jørgensen/ SF Film

Svenska folket verkar älska komedier om semesterresor. SÄLLSKAPSRESAN, VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET, EN GÅNG I PHUKET - och nu den här.

KVARTERET SKATAN var (är?) en TV-serie jag följde lite halvhjärtat. Den var väldigt ojämn. Vissa av de återkommande figurerna i de olika sketcherna och inslagen var kul, medan andra inte funkade speciellt bra. Men vad som gjorde serien lite extra märklig, var den gråskitiga svenska betongångest man försett serien med; miljöer och musik gjorde att det aldrig blev riktigt roligt. Fast det är kanske bara jag som reagerade så.

Jag sticker inte under stol med att jag tycker att Johan Glans är väldigt rolig. En framgångsrik svensk stå upp-komiker som inte är uppfylld av sin egen förträfflighet är ovanligt. Tvärtom ger Glans ett vanligt och sympatiskt intryck, och han är rolig. Självklart blir det inte sämre av att han är skåning. David Batra har jag lite svårare för, han kan bli lite för mycket, men visst, även han kan blänka till.
Inte helt oväntat är det Glans och Batra som får bära denna långfilm, vilken regisserats av Mikael Syrén, som även stod för TV-serien. Riktigt vem som efterfrågat denna oväntade bioversion vet jag inte, men här är den.

De starkaste figurerna i TV-serien var Magnus (Glans), hans fru Frida (Vanna Rosenberg), och vännen Ulf (Batra), som i den här filmen skaffat sig en ny fru - en kvinna som inte heter någonting (hon är "Ulfs fru"), men som spelas av Klara Zimmergren. Den mesige och tafatte Magnus och Frida har problem i sitt förhållande, och för att råda bot på detta tänker de resa utomlands. Även kompisen Jenny (Rachel Mohlin) tänker ge sig iväg, eftersom hon har träffat sitt livs kärlek - en norrman med eget flygplan (Mads Ousdal). Dessa planer ställer dock till problem. Varje år brukar detta gäng åka till en stuga i Laholm tillsammans med Ulf, som älskar Laholm över allt annat och som är beredd att gå över lik för att få åka dit.
Ulf chockas när ingen vill följa med till Laholm - stugan är ju redan bokad! Ulf blir desperat och drar till med att han har cancer och kommer att dö när som helst, och hans sista önskan är att få åka till Laholm. Så, de övriga ser ingen annan lösning än att åka till den där tradiga stugan en sista gång.

Väl där följer en del incidenter och komiska förvecklingar. Den otroligt blyge Magnus råkar flera gånger av misstag visa sig naken för okända människor och blir efterlyst som blottare. Frida vill skilja sig. Jenny, som inte vill ha barn, konstaterar att den perfekte norrmannen genast vill ha massor av barn. Ulfs fru, som alltid ler och verkar vara lite bakom flötet, planerar sitt nya, bättre liv efter Ulfs bortgång. Norrmannen visar sig vara läkare och ordnar fram cellgifter och mediciner Ulf tvingas ta. Jag undrar varför de här människorna är vänner och umgås till att börja med.

KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM innehåller en massa väldigt roliga repliker. Verkligen. I sitt testamente har Ulf skrivit att alla hans tillhörigheter ska gå till Sverigedemokraterna. Johans Glans är jätterolig. Fast frågan är om det är rollfiguren Magnus som är rolig, eller om vi skrattar därför att vi gillar Glans.

... För som helhet haltar den här filmen mer än betänkligt. Det finns ingenting som motiverar varför detta ska biovisas. Om man nu gör en biofilm, varför inte bemöda sig att få det att se ut som en biofilm också? Men icke, filmfotot håller samma gamla platta TV-klass. Om ens det. Men förutom fotot haltar även resten. Det finns ingen som helst tajming i skämten och agerandet - folk säger roliga saker, och så följer en liten paus som om vi ska skratta och hinna skratta färdigt.
Handlingen funkar inte heller, i synnerhet inte när man går till överdrifter som inte funkar i Skatans universum. Det är roligt att Jenny och Norrmannen går på ett lågprisvaruhus som heter Fritzl och som har samma logga som Lidl, men det blir bara dumt när man ska skoja om hur värdefull den norska valutan är och det går att betala varor för flera tusen svenska kronor med ett norskt mynt.

Slutscenerna med flygplan och fallskärmshoppning blir också i fånigaste laget. Cancerskämt är aldrig kul. Manuset har visst skrivits av de medverkande skådespelarna och Syrén.

Klipper man ihop allt som är roligt i filmen får man ungefär en halvtimme. Med andra ord får man ett normallångt TV-avsnitt. Klipper man bort ännu mer, blir det riktigt roligt. Filmens trailer (som totats ihop av min gode vän Johannes Pinter) fick mig att skratta.

David Batras roligaste figur, gubben som alltid står i hissen, medverkar bara i en scen. Den funktionshindrade komikern Jesper Odelberg medverkar i en scen, i vilken han hamnar i slagsmål med Magnus (som är så mesig att han druckit sig full på Baileys). Odelberg skriker och svär och visar sig vara ett råskinn som ger Magnus rejält med spö. Jag vet allvarligt talat inte om detta är roligt eller ej, däremot är det rätt coolt att se något slags actionscen vari den ene kombattanten är CP-skadad och sitter i rullstol. En unik scen.

KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM är för säkerhets skull inspelad på Gotland, och nej, jag tror inte att detta kommer att bli en kioskvältare.







(Biopremiär 16/3)

torsdag 10 mars 2011

Bio: Hur många lingon finns det i världen?



Foton copyright (c) SF


Veckans andra svenska premiär, dokumentären JAG ÄR MIN EGEN DOLLY PARTON, har jag inte sett, men väl nästa veckas svenska långfilm. Nämligen den här, som jag av misstag råkade recensera redan nu.

I huvudrollerna ser vi "Succégänget från Glada Hudik". Innan jag såg filmen hade jag ingen aning om vad Glada Hudik är - jag visste inte ens att Hudik står för Hudiksvall. Och för att vara riktigt ärlig vet jag inte var Hudiksvall ligger. Tydligen i närheten av Gävle, som också förekommer i den här filmen. Det enda jag vet om Gävle, är att DiLeva kommer därifrån. Men fråga mig inte var det ligger.

Efter att ha sett trailern till Lena Koppels HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? ett antal gånger, var jag förstås på det klara med att det handlar om utvecklingsstörda. Och av trailern att döma, var filmen ingenting att se fram emot. Tvärtom, den gav intryck av att vara ganska anskrämlig.

Efter att ha sett filmen får jag väl säga att, nej, den är väl inte anskrämlig - men den lider av oerhört många problem.

HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? har hur många samproducenter som helst, allt from Filminstitutet och EU:s Mediaprogram, till Ericsson och ICA (!). Kanske för att det här har bedömts som ett behjärtansvärt projekt?

Men det handlar om ett A till Ö-manus, det här skulle kunna vara en TV-movie of the Week i Amerika. Eller ett rörande reportage i valfri veckotidning.

Sverrir Gudnason (ung polis i Wallanderfilmerna) spelar Alex, en misslyckad skådis som aldrig har jobb och aldrig tjänar pengar. Han är en slarver utan like. Sedan fyra år tillbaka bor han ihop med Lisa (Cecilia Forss) och de har en liten dotter tillsammans, men nu tröttnar hon och slänger ut honom - om jag förstått saken rätt utspelar sig detta i Gävle.

Alex åker upp till Hudiksvall för att flytta in hos sin brorsa. I Hudiksvall uppsöker han Arbetsförmedlingen och blir erbjuden jobb som skötare på en dagscentral för utvecklingsstörda. Han tar jobbet, som blir extra bra då det ingår en lägenhet.

Alex presenteras för den strikta Hanna (Vanna Rosenberg), och varje morgon kör de iväg med sex stycken utvecklingsskadade personer till en gård på vischan, där de sågar och paketerar ved - samt tränar på att knyta skor, vilket de gjort i åtta år. Alex tycker att denna verksamhet är bedrövlig, men Hanna hävdar att detta är det bästa för gänget.

Men så upptäcker Alex att de här sex genast börjar sjunga och dansa så fort de hör dansbandsmusik, och då får han en idé: de ska ställa upp och tolka Oskar Linnros i en talangjakt på TV som leds av Dogge Doggelito. Men Alex motarbetas av det här gängets föräldrar, som vägrar inse att deras barn är vuxna med egna viljor och drömmar. I synnerhet Claes Malmberg blir rasande. Man kan väl inte låta utvecklingsstörda uppträda! tycker han.

Det blir lite fnurror på tråden innan det är dags för den allt annat än oväntade upplösningen.

Jag förstår inte riktigt varför så många i den här filmen motsätter sig att de utvecklingsstörda vill sjunga och uppträda. Det vet väl alla att utvecklingsstörda älskar att spela tamburin och skaka loss, i synnerhet till dansbandsmusik (oj, vad jag är fördomsfull!). Det är ju dessutom betydligt mindre farligt än att låta dem såga ved.

I eftertexterna står det att Glada Hudiks Teater startade 1996, mot alla odds. Men det finns ju betydligt fler och äldre grupper av det här slaget. I Landskrona har vi Cabarémix som väl funnits längre än '96, och jag kommer ihåg att det ibland dök upp utvecklingsstörda rockband i barnprogram när jag växte upp. De spelade alltid tamburin och maraccas. Hette inte ett gäng Häggarna?

Jag personligen kan väl inte påstå att jag njuter av att titta på den här typen av underhållning. Det pratas alltid om "succégrupp", men jag får alltid en känsla av att det är anhöriga, vänner och väldigt godhjärtade människor som utgör publiken och tycker att "Oh, vad duktiga de är!" och "Tänk att de vågar!" och "Nämen åh, vad roligt de verkar ha!". Även om det oftast låter för jävligt.

HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? bjuder inte på några som helst överraskningar - och inte på så mycket annat heller. Det är en standardhistoria där alla klyschor betas av. Speciellt roligt blir det aldrig, även om jag gissar att en del scener ska vara humoristiska. Det blir inte särdeles dramatiskt. Fast å andra sidan är filmen inte heller jätetråkig. Den känns mest poänglös. De handikappade får visa att de faktiskt kan, oduglingen Alex får visa att han faktiskt han han med, Hanna får visa att hon inte är så kallhjärtad, och de argsinta föräldrarna inser det ena och det andra.

Filmen är hyfsat kompetent gjord, men lider av total brist på egen stil, den är skjuten rätt upp och ner utan extravaganser. Det är TV-foto. Att man slängt in några riktiga skådisar hjälper till. Och det faktum att Cecilia Forss medverkar i ett par scener gör mig extra välvilligt inställd. Som jag skrev i min recension av I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR: den tjejen bränner hål på duken. Hon har en utstrålning av sällan skådat slag. Hon har inte mycket att göra i just den här filmen, men lyckas ändå lyfta helhetsintrycket.

De utvecklingsstörda skådespelarna gestaltar rollfigurer, men jag trodde att de föreställde sig själva. Och allvarligt talat - jag kan inte avgöra om de är bra eller ej. Ett par av dem borde dessutom ha textats, men det hade säkert upplevts som diskriminerande.

Nå, men vem ska se den här filmen, är det tänkt? Hur fan ska jag veta det?

Just det, jag glömde nämna att i juryn på den där talangjakten på TV sitter Elisabeth Höglund och, av alla människor, Tomas Brolin!

Notera att jag lyckats skriva hela den här texten utan att använda ordet "knastar", vilket jag fruktade att jag skulle göra. 




(Biopremiär 18/3)

måndag 21 februari 2011

Bio: Hotell Gyllene Knorren - Filmen

Foton copyright (c) SF Film
Som barn på 1970-talet tittade jag förstås alltid på Julkalendern på TV, och jodå, det fortsatte jag väl med en bit in på 80-talet. Därefter brukade jag nöja mig med att se första avsnittet av nyfikenhet, för att de senaste tio-femton åren inte titta alls.
Jag minns att jag avskydde en del kalendrar, som BARNEN I HÖJDEN (vilken jag tycker jag borde varit för liten för, men ändå minns), RULLE PÅ RULSERÖD, DET BLIR JUL PÅ MÖLLEGÅRDEN och Beppes konstiga grej om en lastbilschaffis. Märkligt nog vill jag minnas att jag såg - och var lite rädd för - BROSTER, BROSTER, men jag var oerhört liten när det sändes.
Samtidigt fanns det ju de jag verkligen gillade, jag var en av de få som tyckte STJÄRNHUSET och dess grekiska gudasagor var spännande. Men när jag som vuxen fått en massa gamla julkalendrar på DVD och försökt se om dem, har jag tröttnat illa kvickt. Det är väl bara FEM MYROR och kanske ALBERT & HERBERT som funkar. TROLLTIDER var inte som jag mindes den, JULSTRUL MED STAFFAN OCH BENGT har jag inte sett om, inte TESKEDSGUMMAN heller. HERKULES JONSSONS STORVERK såg jag som sommarlovsföljetong på 70-talet, jag var en tvärhand hög julen den gick på TV.
Förra året gick det något som hette HOTELL GYLLENE KNORREN, som jag förstås inte såg ett enda avsnitt av. Jag läste dock i tidningar att många barn var rädda för morsan i familjen, hon var ofta vresig - på finlandssvenska. Serien bygger på en eller flera böcker av Måns Gahrton och Johan Unenge - den senare är en av landets trevligaste serietecknare. Inte nog med det, han kusin eller bror eller vad han nu är, kallade sig en gång i tiden för "Danny Young" och komponerade musiken till THE NINJA MISSION!
Nu går det upp en långfilm om familjen Rantanen och deras hotell, till skillnad från den - antar jag - vintriga TV-serien, är det nu sommar.
Och nej, jag kan omöjligt recensera den här filmen.
Mikael Syrén har regisserat den här historien om hur den rika familjen Grossman, som driver ett konkurrerande lyxhotell, av någon anledning utmanar Rantanens på en tävling i Agility; något slags hunddressyr. Grossmans skickar efter en superhund från utlandet, medan Rantanens tvingas ställa upp med minigrisen Pyret.
Tja, det är väl vad det handlar om. Det kommer lite nya gäster till Hotell Gyllene Knorren, det ska bli lite tok och farsan i familjen trillar och ser knasig ut. Stina Ekblad är en hård rikemanskärring med lapp för ögat. Till slut blir det tävling och kamp mot klockan och det går precis som väntat, trots att en journalist spelad av Vanna Rosenberg (rollfiguren heter Gudrun Wallraff!) försöker sätta käppar i hjulet.
Jag vet inte vad den här filmen har på bio att göra. Jovisst, man vill mjölka serien lite till, men det här är inget annat än ett barnprogram på stor duk. Allting är gjort så enkelt som möjligt och jag gissar att filmen är inspelad väldigt snabbt.
Det här är även en orgie i överspel - här ska det minsann göras skojiga grimaser och pratas med lustiga röster för de små barnen i publiken! Jag såg den faktiskt med små barn - en lågstadieklass eller två var inbjudna till pressvisningen, men de var förhållandevis tysta. De skrattade ibland när någon trillade. Biografchefens lilla dotter, som är tre äpplen hög, gillade när grisen fick en puss på slutet. Jag ser att filmen kostade 21 miljoner kronor att göra. Fråga mig inte vad de lagt pengarna på. Grismat?
Den här typen av barnfilm gör mig automatiskt uttråkad och sömnig. Och som vuxen kan jag inte avgöra om det är bra barnunderhållning eller inte. Det är i alla fall totalt harmlöst.
Men gå och se filmen med en unge och låt honom eller henne skriva sitt eget betyg på raden här under. Känner jag ungen rätt, blir det högsta betyg. Ungar ger alltid högsta betyg till alla filmer. I synnerhet om de fått godis.



_______________________________________
(Biopremiär 23/2)