Visar inlägg med etikett Vanessa Redgrave. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vanessa Redgrave. Visa alla inlägg

tisdag 23 december 2014

Bio: Foxcatcher

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Ännu en något försenad recension, eftersom jag inte hade möjlighet att gå på pressvisningen och därför såg filmen först nu.
I en del texter, bland annat i en TT-intervju med Channing Tatum, har Bennett Millers (CAPOTE) FOXCATCHER omnämnts som komedi - eller åtminstone drama med komiska inslag. Jag måste erkänna att jag inte skrattade en enda gång under detta ganska tungsinta, verklighetsbaserade drama.
Tatum spelar brottaren Mark Schultz, som sida vid sida med sin bror David (Mark Ruffalo), tog guld vid OS i Los Angeles 1984. När filmen börjar siktar Mark på VM och OS i Seoul 1988. Då hör plötsligt en märklig person av sig: John du Pont (Steve Carell). Mark har ingen aning om vem du Pont är, och flygs därför iväg för att träffa honom på godset Foxcatcher i Pennsylvania.
John du Pont visar sig vara miljardär, excentrisk, drogmissbrukare, och brottningsentusiast. Han vill starta upp Team Foxcatcher och har byggt USA:s främsta brottningslokaler på sitt gods. Mark övertalas att bli en i teamet, och snart anländer även David.
Det dröjer inte länge innan det visar sig att John du Pont är mer än excentrisk. Han verkar snarare vara riktigt galen. Galenskaperna eskalerar för att sluta i en tragedi ungefär ett decennium senare.
Steve Carell är utspökad med lösnäsa och grejor och är fullkomligt omöjlig att känna igen. Han är genuint obehaglig som John du Pont. Channing Tatum brukar i vanliga fall se lätt sinnesslö ut, och som brottare ser han extra sinnesslö ut. Av Tatums tolkning att döma, är Mark Schultz lite bakom flötet, känns det som. Han säger nästan ingenting, lufsar omkring, och har blomkålsöron. Mark Ruffalo är lika sympatisk som vanligt. Vanessa Redgrave dyker up som du Ponts mor, som inte gillar det sonen håller på med.
Det är en fascinerande historia, det här. Direkt bisarr. Det är svårt att trå att detta verkligen har hänt. Dock är jag nog inte riktigt lika hänförd av filmen som många av mina kollegor. Jag tycker att den blir lite för kall och alldeles för långdragen. Det är en väldigt lågmäld film och ibland blir den nästan lite för lågmäld. Och som så mycket annat nuförtiden är den för lång - 134 minuter varar filmen.
Men visst - det här är en bra film med gedigna skådespelarinsatser. Jag gillade i synnerhet en scen där Channing Tatum tillagar snabbnudlar. Men att kalla det här dramakomedi? Njä, jag tror inte det, va.
... Och därmed verkar det vara dags att sätta punkt för bioåret 2014 för min del. Om inget oförutsett inträffar är detta årets sista filmrecension här på TOPPRAFFEL! Jag ska dock försöka hinna med att skriva om annat här på bloggen innan det är dags att kasta sig över 2015.







(Biopremiär 19/12)
-->

fredag 7 juni 2013

Bio: En sång för Marion

Foton copyright (c) Scanbox Vision
Alla blir vi äldre - men vissa äldre skådisar vill vi inte se som gamla gubbar. Som Terence Stamp. Han har ju alltid varit en cool snubbe. Den senaste tiden en cool äldre snubbe - han fyller 75 nästa månad. Men i Paul Andrew Williams' EN SÅNG FÖR MARION spelar Stamp den grinige gamle gubben Arthur. En sådan där typisk grå och butter gubbe som bor i ett grått hem i en grå stad som brittiska dramer är fulla av.
Arthur är gift med Marion (Vanessa Redgrave), som sjunger i en pensionärskör ledd av unga, söta Elizabeth (Gemma Arterton). Marion är glad och positiv - men har cancer och inte långt kvar. Något Arthur vet om och gör honom ännu mer butter och tvär. När kören vill ställa upp i en stor körtävling sparkar Arthur bakut. Sådana dumheter vill han inte alls veta av. Men Marion och kören ger sig inte, på en delfinal där Marion sjunger solo imponerar kören på domaren och de går vidare till den stora finalen.
Men direkt efter delfinalen dör Marion. Arthur isolerar sig. Han relation till sin frånskilde son (Christopher Eccleston), som varit frostig blir ännu kallare.
Men så börjar Elizabeth att intressera sig för Arthur. Hon upptäcker att karln kan sjunga. Kan hon månne övertala honom att ställa upp i kören? Kommer han att bli en bättre och gladare människa? Kommer han att återuppta vänskapen med sonen? Kommer kören att göra succé?
Behöver jag ställa dessa frågor?
Paul Andrew Williams har tidigare gjort den blodiga skräckkomedin THE COTTAGE. Varför han plötsligt gör en film som EN SÅNG FÖR MARION vet jag inte. Det här är nämligen synnerligen banalt. Det är bara att bocka av alla ingredienser som behövs för att göra en "upplyftande feelgood-film", även försedd med stora doser "snyftare". Det här känns som en film jag sett hundra gånger tidigare, här finns inga som helst överraskningar - däremot irritationsobjekt som pensionärer som ska vara ungdomliga.
För en del år sedan såg jag en dokumentär om Young @ Heart; ett gäng amerikanska pensionärer som framför punk- och hårdrocksklassiker. Den brittiska EN SÅNG FÖR MARION verkar inspirerad av dessa amerikaner. Visst är det lite lustigt med gamlingar som sjunger "Ace of Spades" och gör horntecknet, men det är väl allt. Dessutom är ju även Lemmy i pensionsåldern, så det är inte unikt med gamlingar som gillar rock.
Terence Stamp och Vanessa Redgrave är alldeles utmärkta i sina roller - fattas bara. Eccleston är Arterton är bra även de. Men resten av rollfigurerna är platta. De är bara med; ett gäng käcka typer. Det här är tunt, väldigt tunt. Otroligt förutsägbart. Filmiskt sett är det rudimentärt, här finns inga som helst extravaganser.
Jag kan dock tänka mig att folk på 65+ kommer att uppskatta filmen. Pensios - och folk som inte går på bio så ofta.







(Biopremiär 7/6)





lördag 18 augusti 2012

DVD: Sherlock Holmes sista fall

SHERLOCK HOLMES SISTA FALL (Studio S Entertainment)
FOOTLOOSE-regissören Herbert Ross' THE SEVEN-PER-CENT SOLUTION från 1976 hette DEN SJU-PROCENTIGA LÖSNINGEN på bio i Sverige. När den nu släpps på DVD har den antagligen döpts om för att rida på framgångarna med Robert Downey Jr-filmerna. Dessutom upptas omslaget av ett porträtt på dr Watson, eftersom han spelas av Robert Duvall, som är mer känd än Nicol Williamson, som gör Holmes.
Det här är en väldigt omtalad film, känd för att vara mycket bra, men jag hade själv inte sett den tidigare. Berättelsen bygger inte på någon roman eller novell av Conan Doyle, utan avhandlar vad som skedde under de år Holmes var försvunnen. Holmes har grava drogproblem - han tar en sjuprocentig kokainlösning - och har börjat inbilla sig att den fromme dr Moriarty (Laurence Olivier) är en ond skurk. Efter att Holmes förföljt Moriarty, uppsöker den senare Watson och vill ha hjälp. De kommer fram till att den ende som kan hjälpa Holmes är Sigmund Freud (Alan Arkin) - men det torde vara omöjligt att få Holmes att frivilligt åka till Wien och uppsöka Freud. Därför luras Holmes dit i tron att de fått upp ett spår efter Moriarty.
Freuds behandling av Holmes, bland annat med hjälp av hypnos, blir lång och smärtsam. Samtidigt dras Holmes och Watson in i ett fall - en annan av Freuds patienter; Lola Deveraux (Vanessa Redgrave), kidnappas.
... Och det är det här fallet som drar ner helhetsintrycket. Jag tycker inte att det är lika kul och intressant som mötet mellan Holmes och Freud, det känns nästan onödigt - men samtidigt är det väl oundvikligt; man måste ha med en deckargåta i en Sherlock Holmes-film. Filmen avslutas dessutom med en spektakulär tågjakt, komplett med fäktning på vagnarnas tak. Watson hugger sönder vagnarna för att elda på loket med träet - detta känns märkligt bekant. Har inte det förekommit i någon annan film?
SHERLOCK HOLMES SISTA FILM är en elegant och lättsam film, flera scener är riktigt roliga (som när Freud utmanas på duell och när han ska välja vapen, väljer han tennisracket - och en tennismatch utkämpas), och vi får även se Joel Grey, Samantha Eggar och Charles Gray i rollerna. Men jag nöjer mig med nedanstående betyg:







torsdag 22 juli 2010

Bio: Letters to Juliet

Foton copyright © Nordisk Film

Jamen, för jävelen!

Igår såg jag det fina, franska kärleksdramat MADEMOISELLE CHAMBON. Idag var det dags för mer kärlek. I amerikansk tappning. Fast kärleksfilm eller kärleksdrama är att ta i. Kärleksdravel känns mer passande.

Amanda Seyfried (som ju ser ut som en fisk) är Sophie, som jobbar som faktagranskare på The New Yorker. Hon är förlovad med italienaren Victor, som spelas av mexikanen Gael García Bernal. Victor ska öppna restaurang i New York, han är en jävel på att laga mat och han tycker även om att vifta med armarna.

Victor ska åka till Verona i Italien för att träffa- och skaffa leveran-törer av råvaror och Sophie följer med - resan ska bli något slags bröllopsresa i förskott. Men väl där blir det inte som Sophie tänkt sig. Victor babblar nämligen bara om mat, tänker bara på mat, åker bara till ställen som har med mat att göra, så när han far iväg till en vinauktion i en annan stad, stannar Sophie kvar i Verona.

Hon hittar en kåk i vilken Julia från Romeo & Julia tydligen bott; massor av fruntimmer vallfärdar dit varje dag för att skriva brev om kärlek till Julia; brev som de sedan trycker in i muren. Sophie följer efter en kvinna som samlar upp dessa brev - det visar sig att några kvinnor jobbar med att besvara breven; de hävdar att de jobbar som Julias sekreterare.

Sophie råkar hitta ett gammalt brev från 1957, som hon besvarar. Ett par dagar senare stövlar Johan Glans in till Sophie och de andra kvinnorna. Nej, det är förstås inte Johan Glans. Det är en ung engelsman som heter Charlie och som spelas av australiern Christopher Egan. Men han ser ut som-, rör sig som- och beter sig som Johan Glans. Och han är minsann inte glad. Nu är han i Verona tillsammans med sin farmor Claire (Vanessa Redgrave), som en gång skrev brevet Sophie besvarat. Nu vill hon leta upp sitt livs kärlek Lorenzo, som hon inte träffat sedan hon valde fel 1957. En korkad idé, anser Johan Glans.

Den oromantiske Johan Glans tycker att Sophie är en vidrig människa, men det gör inte Claire och tillsammans åker de runt i Toscana för att besöka alla Lorenzo Bartolini som bor där. Nu såg jag i förtexterna att Franco Nero skulle medverka, så jag förstod förstås på en gång att de skulle hitta Nero på slutet.

Franco Fucking Nero!

Han gör entré ridande på en häst!

Jag var nästan på väg att höja betyget bara på grund av detta, men då skulle jag vara oschysst mot er. För det här är en fullkomligt vedervärdig film, vars enda försonande drag är de tjusiga italienska miljöerna - och Franco Nero.

Varför Sophie är förlovad med Victor är en gåta - de två är olika som eld och vatten. Det hade förresten varit betydligt mer intressant om filmen istället handlade om hans matäventyr. Senare blir förstås Sophie förälskad i Johan Glans. Fan vet varför. Han är bara en konstig torrboll. Jag minns inte vad han sa att han jobbade med, men jag gissar på syokonsulent.

Däremellan är det något alldeles oerhört banalt - och segt. Filmjäveln slutade ju aldrig! Den bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Jag började stånka och stöna. Aldrig blir det romantiskt eller roligt eller lite gulligt - eller ens underhållande. Antagligen måste man vara en tolvårig flicka för att uppskatta det här. Eller kärring. Jag vet inte.

Regissören Gary Winicks förra film var den avskyvärda BRIDE WARS. Riktigt så illa är det inte den här gången, men LETTERS TO JULIET är allt annat än bra.

Oliver Platt spelar redaktör på The New Yorker, men nämns inte i rollistan.

Det ska han vara glad för.





(Biopremiär 23/7)