Visar inlägg med etikett Vanessa Hudgens. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vanessa Hudgens. Visa alla inlägg

tisdag 18 juni 2013

Bio: Spring Breakers

Foton copyright: © Muse Productions. All Rights Reserved.

Jag konstaterar att jag inte sett någon av Harmony Korines tidigare filmer. Nej, jag har inte sett GUMMO. Eller har jag det? Jag antar att det är en sådan där film man kommer ihåg om man har sett den. Men å andra sidan har American Independent en tendens att gå in genom ena ögat och ut genom röven. Åtminstone hos mig. För övrigt inbillade jag mig att Harmony Korine var kvinna. Jag menar, vad är det för karl med ett sådant namn? Det låter ju som en R'n'B-sångerska.

Nå. Nu har jag sett SPRING BREAKERS.
Det önskar jag att jag inte gjort.

Fy fan.

94 minuter jag aldrig får igen.

Hej då!










... Okej. Jag tar väl och utökar min recension.

Förra veckan hade Sofia Coppolas THE BLING RING Sverigepremiär. En film om ett gäng vidriga och irriterande tonårsbrudar som begår brott. Men dessa brudar är ett under av älskvärdhet i jämförelse med tonårsbrudarna SPRING BREAKERS handlar om. Filmaffischen ger ett intryck av att detta är en festlig collegekomedi i stil med AMERICAN PIE, men tror man att så är fallet skiter man sig allt på tummen.
Faith, Candy, Brit och Cottie (Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson och Rachel Korine) är något av det vedervärdigaste man kan tänka sig. Okej, Faith är väl inte alltför hemsk, och hon tillhör något slags religiöst tjofjöjt. Men det här är fyra töser som jag instinktivt tyckte illa om från start. Det enda dessa korkade partybrudar vill är att dra till Florida under spring break. Det ser illa ut, eftersom de är panka. Men så får de en strålande idé: de kan ju maskera sig och råna en restaurang, så det gör de. Försedda med en massa stålar tar de partybussen till Florida.

Väl på plats festar de järnet. Sprit, droger, sex, mer sprit och hoppande på stranden med stora gäng. Fast det tar ände med förskräckelse när töserna och några killar arresteras för droginnehav och grejor. Men de får hjälp från oväntat håll. Den äldre - och rälige - smågangstern och knarkdealaren Alien (James Franco) betalar deras borgen. Tillsammans med Alien super och knarkar de, har sex, sitter vid en flygel och sjunger Britney Spears-låtar, och så beväpnar de sig och beger sig ut på en stöld- och våldsturné. Självklart är det hela dömt att gå åt helvete. That goes without saying.
SPRING BREAKERS ser ut- och känns som en pretentiös Girls Gone Wild-porrfilm - med en påklistrad, tunn gangsterstory. Det här är ingen actionfilm eller thriller, och som drama är det för tunt, dumt och oengagerande. Alldeles för stora delar av filmen består av festande, dansande och knarkande; snabba klipp och handhållen kamera. Brudar visar brösten, brudar hånglar med vandra, påhejade av killar i baseballkeps. Sanslös produktplacering av ett ölmärke. Jag kunde inte läsa vad det stod på den silverfärgade burken, men alla dricker samma öl, det förekommer tusentals burkar, de är precis överallt.

Dialogen är onaturlig och konstig - det ska väl vara konstnärligt. Ibland är det ren porrfilmsdialog. Alldeles för ofta upprepas samma meningar eller ord i en evighet. "Are you scared? Are you scared? Scarypants! Are you scared? Scarypants! Scarypants!" sägs det om och om igen under flera minuter. Otroligt irriterande.

James Franco har ju gått från att vara teen heart throb till att bli en rätt cool karaktärsskådespelare, regissör, författare och allt han nu sysslar med. Men hans närvaro kan inte rädda den här filmen. Det kan inte heller alla söta tjejer och nakna tonårskroppar. "Du kommer att hata den!" sa en kollega som redan sett filmen i Köpenhamn.

Han hade rätt. Jag hatade den här filmen. Den är hemsk. Idiotisk. Mördande tråkig. Poänglös. Jag har ingen aning om varför det blivit så väl mottagen i vissa kretsar. SPRING BREAKERS förtjänar ett kok stryk.







(Biopremiär 22/6)

torsdag 8 mars 2012

Bio: Journey to the Mysterious Island

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Bättre sent skjuter ingen hare, eller hur man nu säger. JOURNEY TO THE MYSTERIOUS ISLAND hade premiär en onsdag, pressvisades inte, och först nu har jag lyckats se filmen, som med tanke på den fåtaliga publiken redan verkar ha gjort sitt.
Jag har nästan inga minnen alls av filmen RESAN TILL JORDENS MEDELPUNKT 3D, som jag recenserade 2009, en text ni kan läsa här. Jag kommer bara ihåg att detta var en familjefilm med Brendan Fraser och att den var väldigt löst baserad på Jules Vernes bok - och att den inte var något vidare.
Den här uppföljaren har fått behålla sin engelska titel ... nästan, i alla fall. För i original heter filmen JOURNEY 2: THE MYSTERIOUS ISLAND. Fråga mig inte varför man gjort denna lilla ändring i titeln. Den här gången är Brendan Fraser väck, men Josh Hutcherson är tillbaka som sonen Sean Anderson, som nu bor med sin morsa och sin nya styvfar Hank, spelad av Dwayne "The Rock" Johnson.
Sean är något av ett problembarn, men så mottar han ett hemligt, kodat radiomeddelande från sin försvunne farfar (Michael Caine), svaret står att finna i Jules Vernes böcker, och tillammans med den gamle milikrigaren Hank dechiffrerar Sean meddelandet. Farfadern har hittat Den hemlighetsfulla ön från Vernes roman! Den finns på riktigt! Och nu befinner sig farfar där.
Hank och Sean reser till en söderhavsö, och där anlitar de en helikopterpilot (Luis Guzmán) och dennes söta dotter i Seans ålder (Vanessa Hudgens) för att flyga ut till ön ingen tror existerar. De hamnar mitt i världens oväder och kraschar på, just det, Den hemlighetsfulla ön. Där träffar de på miniatyrelefanter och jätteinsekter, innan de hamnar i nöd och räddas av den excentriske och jovialiske farfadern, som byggt sig en lyxbungalow.
De fem undersöker ön, de hittar märkliga och mystiska platser, men så konstaterar Hank att ön kommer att sjunka när som helst. Enda sättet att komma därifrån är att hitta Nautilus, kapten Nemos ubåt.
Jag är alltid skeptiskt till filmer från Walden Media. Detta bolag tillhör nämligen den kristna högern i USA. Men - jag tvingas konstatera att JOURNEY är en överraskande trevlig film. Till skillnad från många andra, liknande familjefilmer, förolämpar den inte sin publik. Det här är ett rakt och fantasieggande matinéäventyr utan alltför många pekpinnar, och kväljande sentimentalitet saknas helt. Det är underhållande och roligt, säkert även spännande om man är under tio, de medverkande verkar ha kul, och The Rock, som även producerat, bjuder verkligen på sig själv när han både sjunger och spelar ukulele. Filmen är i 3D, och till skillnad från till exempel JOHN CARTER, får man mycket 3D för pengarna, och jag duckade faktiskt vid ett tillfälle.
Avslutningsvis måste jag nämna att jag minns vissa fragment av en spansk-fransk-italiensk TV-serie från 1973 med Omar Sharif som kapten Nemo. Som liten gosse var jag väldigt fascinerad av denna serie, och det vore kul att se om den. Först som vuxen såg jag filmversionen från 1961; den med charmiga effekter av Ray Harryhausen.






(Biopremiär 29/2)

onsdag 6 april 2011

Bio: Sucker Punch

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.
Så har den då Sverigepremiär till slut, den innan världspremiären så hypade SUCKER PUNCH. Jag har ju själv tagit upp filmen här på TOPPRAFFEL! flera gånger, lockad av de läckra affischerna och den lika läckra trailern.
Dock hade jag mina reservationer. Jag hade på känn att detta nog skulle bli en enda jävla röra. Förvisso en snygg röra, men lik förbannat en jävla röra. Efter att ha läst vad Zack Snyders film skulle handla om blev jag ännu mer skeptisk.
Vid premiären i Amerika härom-
veckan, blev filmen grymt sågad. Den fick en etta i betyg av de flesta. Även den potentiella publiken och Snyders fans gjorde tummen ner. Nu pratas det om att Snyders nästa film, SUPERMAN: MAN OF STEEL, blir hans sista chans i Hollywood, åtminstone för Warners. Fast det är ju klart, det har vi ju sagt om M Night Shyamalan i många år nu, och den typen får fortsätta att göra biofilm efter biofilm.
Emily Browning spelar Babydoll, en tösabit som minst sagt har problem hemma. I en ödesmättad prolog ser vi hur hennes familj stryker med i en våldsam incident orsakad av den onde styvfadern. Han ser dock till att Babydoll får skulden och skickas till ett mentalsjukhus av den klassiska, nästan gotiska skolan. Där ska Babydoll lobotomeras, och i väntan på att detta ska ske, försvinner hon in i en drömvärld - och i denna drömmer hon sedan vidare. Javisst, här bjuds det på drömmar i drömmen!
Mentalsjukhuset och dess personal och patienter förvandlas till en bisarr teater av Moulin Rouge-modell. Babydoll blir kompis med Sweet Pea (Abbie Cornish), Rocket (Jena Malone), Blondie (Vanessa Hudgens) och Amber (Jamie Chung). Oscar Isaac är den grymme teaterdirektören Blue, medan Carla Gugino är regissör och koreograf. Till teatern kommer det märkliga individer som ska underhållas, det hela liknar i det närmaste en bordell.
Babydoll har förstås ingen lust att stanna på detta hemska ställe, så hon totar ihop en plan så att hon och kompisarna kan fly. Till flykten behövs fyra föremål, och dessa snos ett i taget på ett udda sätt:
Babydoll upptäcker att hon kan dansa fantastiskt bra om hon drömmer sig bort till andra världar! Jo, jag vet, det låter helflängt - och det är helflängt. De andra tjejerna norpar prylar medan Babydoll dansar för de förtrollade gästerna - fast vi får aldrig se hennes dans. Istället visas självklart de actionpackade äventyren i främmande världar.
Först slåss brudarna med samurajsvärd mot gigantiska krigare och drakar i ett asiatiskt land; det har drag av både Japan och Kina.
Därefter skjuter de ner tyska zombiesoldater under brinnande första världskrig med steampunkinslag.
Den tredje världen vill jag minnas var något slags variant på andra världskriget.
Och fjärde gången...
Nej, nu håller jag på att avslöja den lilla handling här finns. Men varje nytt uppdrag inleds med att tjejerna (som självklart är utrustade med moderna vapen - och samurajsvärd) briefas av gamle, fine hjälten Scott Glenn, som jag inte har sett på evigheter.
Jag tycker att Zack Snyders nyin-
spelning av DAWN OF THE DEAD från 2004 är bättre än det rätt sega och ärligt talat lite valhänta originalet. 300 från 2006 är hur jönsig som helst, men fantastiskt underhållande. 2009 års WATCHMEN är ju nästan direkt lysande. Däremot är förra årets LEGENDEN OM UGGLORNAS RIKE riktigt, riktigt usel. Otroligt snygg, men skitdålig.
Och är SUCKER PUNCH så dålig som amerikanerna hävdats? Ja, till stor del är det här mer FUCKER PUNCH.
Snyder står själv för storyn, det är första gången han gör en film som inte bygger på ett tidigare verk, och det känns som om han förläst sig på de allra sämsta serierna ur Heavy Metal på 1980-talet - de där som gjordes av killar som älskade stora, flotta bilder, men helt och hållet struntade i storyn. Möjligtvis kommer japaner undan med sådan här historier, jag inbillar mig att det finns mycket manga och animé av liknande slag. Men det är svårt att öveföra sådant här till stor duk i väst.
Däremot är SUCKER PUNCH något alldeles otroligt snygg. Det är en fullkomligt makalös film att titta på, ibland känner jag aldrig tidigare sett något liknande. Och actionscenerna är häftiga så det förslår - i synnerhet för att vara en PG-13-film. Synd bara att det hela inramas av en så dum och småfånig historia.
Jag hade hellre velat se en hel långfilm om ett kvinnligt specialkommando på uppdrag i en steampunkvariant av första världskriget. Det hade blivit tuffare och coolare - och framför allt jämnare.
SUCKER PUNCH har fått väldigt mycket kritik för att hjältin-
norna är iklädda små skol-
flicks-
uniformer, stay-ups, raffset, och liknande. En del har skrikit om pedofildrömmar, vilkert förstås är bullshit. Det här är förstås inget annat än pojkrumsdrömmar. Coola, sexiga brudar som visar hud och viftar med vapen. Och jag ska väl inte komma här och klaga, för det gör jag inte. Jag är inte mer än en karlslok.
Emily Browning är dock lite blek och trist i huvudrollen. Jag tycker att Rocket är den klart fränaste av brudarna. Och självklart gillar jag Carla Gugino, som alltid varit en liten favorit, och som sagt Scott Glenn.
Soundtracket är högljutt och bitvis coolt, och ibland består det av covers på gamla hitlåtar, insjungna av filmens skådisar!
Nej, som framgår totalsågar jag inte SUCKER PUNCH. Den var ungefär som jag förväntade mig. Ett par av mina kollegor tyckte rätt bra om den, själv sätter jag nedanstående betyg. Dock skulle jag inte bli förvånad om jag kommer på mig med att se om filmen flera gånger när den släpps på DVD, och jag kanske till och med omvärderar den i framtiden.






(Biopremiär 8/4)