Visar inlägg med etikett Valeria Bruni-Tedeschi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Valeria Bruni-Tedeschi. Visa alla inlägg

tisdag 21 april 2015

Bio: Girighetens pris

Foton copyright (c) Scanbox
Jag ser att det italienska dramat GIRIGHETENS PRIS hade urpremiär redan 2013 och egentlig italiensk premiär i januari 2014 - men först nu kommer filmen till Sverige. Nå, bättre sent än aldrig - och det här visade sig vara en film väl värd att vänta på.
... Och då hör det till saken att jag var lite skeptisk till en början. Paolo Virzi, som gjorde den ljumma LA PRIMA COSA BELLA, har regisserat denna film, som vunnit mängder av priser och som var Italiens Oscarbidrag. Efter en elegant åkning längs med taket i en festlokal, får vi se hur en av servitörerna beger sig av hemåt på cykel. Det är vinter, snö och mörkt - och plötsligt blir mannen påkörd av en bil. Därefter hoppar vi sex månader tillbaka i tiden och presenteras för några rika män som spelar tennis.
Här, några minuter in i filmen, kände jag mig tveksam till om jag skulle orka se på det här i nästan två timmar. Männen pladdrar högt och intensivt, och det viftas med armar. Det är lite påfrestande. Tack och lov dröjer det inte många minuter innan jag kommer över detta - och konstaterar att jag blivit uppslukad av filmen.
Filmen är indelad i fyra kapitel; berättelsen handlar om två familjer och de olika parallella kapitlen leder fram till festlokalen, där det hålls en prisutdelning, trafikolyckan, och det som sker därefter. Fabrizio Bentivoglio spelar Dino, en ettrig, påfrestande och rövslickande snubbe som äger en liten mäklarbyrå och som drömmer om stora pengar. Han råkar bli bekant med den stenrike affärsmannen Giovanni (Fabrizio Gifuni), som han spelar tennis med. Den naive Dino har lånat en alldeles för stor summa pengar som han övertalar Giovanni att investera i en bergsäker fond. Avkastningen kommer att bli enorm! Det är bara det att Italien befinner sig på randen till finanskris och den där fonden är inte alls speciellt säker.
Valeria Bruni Tedeschi spelar Giovannis fru Carla, som är allmänt olycklig, och när hon upptäcker att en gammal teater som Giovannis företag äger håller på att förfalla, drar hon igång ett projekt för att starta upp den på nytt. Giovanni är inte alltför intresserad av hustruns kulturella projekt, han tänker bara på att rädda sin förmögenhet och lyxkåk.
Dinos dotter Serena (Matilde Gioli) visar  sig vara före detta flickvän till Giovannis och Carlas son Massimiliano (Guglielmo Pinelli). Någon av ungdomarna var troligen inblandad i trafikolyckan - Massimilianos bil är repad, men grabben var för full för att minnas hur han kom hem.
GIRIGHETENS PRIS visar sig vara en väldigt smart film; den fick mig att gissa hur allt hänger ihop och trådarna knyts ihop på ett elegant och tillfredställande sätt på slutet. Strukturen får mig att tänka på Ettore Scolas TERASSEN, som utgår från en middagsbjudning, där de olika gästernas berättelser skildras var för sig, för att sedan knytas ihop på slutet.
Dinos gravida fru spelas av Valeria Golino - hon som var Charlie Sheens flickvän i HOT SHOTS! och HOT SHOTS! 2 (1991 och '93). Jag har inte sett henne i något på drygt tjugo år och det kändes märkligt att plötsligt se henne som en 50-årig italiensk kvinna. En väldigt tjusig sådan, men ändå.
Den italienska originaltiteln lyder IL CAPITALE UMANO och filmen bygger på romanen "Human Capital" av den amerikanske författaren Stephen Amidon. Filmen avslutas med att termen "mänskligt kapital" förklaras. Jag kan inte se att det finns någon svensk utgåva av boken, men jag gissar att Scanbox tyckte att GIRIGHETENS PRIS är en bättre titel än MÄNSKLIGT KAPITAL - och det håller jag med om.
Det är lite märkligt att Paolo Virzis drama inte blev Oscarnominerat som Bästa utländska film. Den är bättre än många av de filmer som faktiskt nominerats - och som kammat hem priset.
 







(Biopremiär 24/4)

-->

måndag 21 mars 2011

Bio: Upp med händerna

Foton copyright (c) Folkets Bio
När jag var barn visade TV en serie som hette UPP MED HÄNDERNA. Den gick ut på att man skulle lära sig teckenspråk och det gick att köpa en speciell kortlek som hörde till programmet.
Den nu bioaktuella UPP MED HÄNDERNA har ingenting med den gamla TV-serien att göra. Nej, det här är ett starkt Sarkozykritiskt drama av den övervintrade vänsterrevolutionären Romain Goupil.
Goupils film inramas av egent-
ligen fullkom-
ligt onödiga scener som utspelar sig år 2067, i vilka två av filmens huvudpersoner intervjuas om en händelse år 2009 då de var tio respektive tolv år. Boende i Paris är Milana dottern i en Tjetjenisk flyktingfamilj. Glad, skärpt och duktig, men av någon anledning hänger hon efter skoltid med sina skolkamrater, som bildat en liten liga som säljer piratkopierade TV-spel och snor godis. Riktigt varför begrep jag aldrig, enligt pressinformationen är det "ett eget sätt att och hantera omgivningens alla krav och överleva barndomen".
En kille i gänget, Youssuf, blir tillsam-
mans med sin familj utvisad ur Frank-
rike, och nu verkar Milana stå på tur. Därför flyttar hon in hos kompisen Blaise och hans helfranska familj; modern Cendrine (Valeria Bruni-Tedeschi från hur många franska filmer som helst samt Spielbergs MÜNCHEN) behandlar Milana som sin dotter, medan farsan och en del andra är mer tveksamma. Samtidigt verkar det allt som om Milana och Blaise börjar bli lite betuttade i varandra.
Efter ett tag förvärras läget, polisen rensar upp, och Milana rymmer tillsammans med sina kompisar och gömmer sig i en källare. Detta inspirerar barn över hela Frankrike, Belgien och till och med i England att göra detsamma - de flyr och gömmer sig för att inte utvisas, alltmedan oroliga föräldrar letar efter dem.
De många barnskådespelarna i UPP MED HÄNDERNA är väldigt bra. Det är långtifrån så irriterande som amerikanska filmungar brukar vara - eller svenska för den delen. Visst uttrycker de sig lite lillgammalt och konstigt, men det beror nog på att fransmän trots allt inte uttrycker sig som vi svenskar.
Bruni-Tedeschi är ibland härligt trashig och i en scen simmar hon ryggsim i en å - medan hon har en cigarrett i mungipan. Det ser tammefan för jävligt ut.
Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av historien. Den känns som en filmatisering av någon av 70-talets proggiga barnböcker. Och estetiskt tycker jag att filmen är trist; fotot är avskalat, det är människorna som är i centrum, miljöskildringarna saknas nästan helt. De är i Paris och Bretagne, men det skulle lika gärna kunna vara Kungsbacka en trist dag i september.
Visst kan UPP MED HÄNDERNA få en ganska solid trea i betyg, men jag kommer förstås aldrig att se om filmen, som för övrigt visades i den officiella serien i Cannes förra året.





(Biopremiär 25/3)