Visar inlägg med etikett Umberto Lenzi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Umberto Lenzi. Visa alla inlägg

fredag 4 december 2015

DVD/Blu-ray/VOD: Cannibal Holocaust

CANNIBAL HOLOCAUST (Njutafilms)

Jag funderar på om jag någonsin har recenserat Ruggero Deodatos CANNIBAL HOLOCAUST, som hade italiensk biopremiär för 35 år sedan. Jag tror inte det. Däremot minns jag att jag nämnde filmen i en krönika i Helsingborgs Dagblad, när Njutafilms släppte den på DVD ett par år innan jag startade TOPPRAFFEL!. Temat för krönikan var filmer det är svårt att skriva positivt om utan att man framstår som totalt sjuk i huvudet.

Under knappt tio år hade jag en återkommande spalt i NST som hette "Kultfilm". I denna skrev jag om alla möjliga konstiga filmer. Dock avstod jag från en del genrer. Till exempel italienska naziexploitationfilmer; en genre som är rätt svår att försvara, även om den till viss del är rätt fånig. Och jag lät bli att skriva om CANNIBAL HOLOCAUST.

Första gången jag såg CANNIBAL HOLOCAUST någon gång på 1980-talet, var på en flimrig kopia gjord på den sällsynta svenska hyrkassetten. Jag minns inte om versionen var intakt, men jag kommer ju ihåg alla rykten om filmen - framför allt påstods det att folk mördades på riktigt i den. Således kände jag mig ganska smutsig när jag såg filmen. Men redan som ung man var jag påläst och visste att inga människor dog på riktigt under inspelningen. Jag kände till att regissör Deodato dragits inför rätta i Italien och tvingats förklara hur specialeffekterna gjordes.

Även om scenen med en kvinna spetsad på en påle är övertygande, tycker man att den italienska rätten på en gång borde sett det osannolika i att en filmregissör som gjort ett flertal långfilmer, ibland med kända namn, plötsligt fått för sig att mörda sina skådespelare på riktigt. I vilket fall, dessa rykten fungerade förstås som reklam för filmen. Jag minns en artikel i en herrtidning om CANNIBAL HOLOCAUST. Den illustrerades med bilder ur CANNIBAL FEROX och ZOMBIE FLESH EATERS, och det stod att skådespelarna inte reste sig upp efter inspelningen.

När jag i slutet av 1990-talet fick min första DVD-spelare beställde jag CANNIBAL HOLOCAUST. Ett österrikiskt bolag hade släppt den. Det tog nästan ett år innan filmen dök upp! Sedan dess har filmen släppts i en farlig massa versioner runt om i världen, och nu har den anlänt på Blu-ray i Sverige. Vem hade någonsin trott detta på 80-talet?

Det finns förstås en fruktansvärd massa att säga om Deodatos film. Jag vet inte om det är lönt att gå in på allt här - eftersom jag antar att majoriteten av TOPPRAFFEL!s läsare redan är bekanta med filmen. Låt oss ta handlingen i korthet: ett litet gäng dokumentärfilmare, ökända för sina tveksamma metoder för att få de bilder de vill ha, beger sig in i Amazonas djungler och försvinner. Professor Harold Monroe (Robert Kerman, främst känd från porrfilmer) ger sig iväg för att leta upp filmarna. Hos kannibalstammen Trädfolket hittar han filmarnas skelett - och deras filmrullar. Tillbaka i New York sitter Monroe och några TV-producenter och tittar på rullarna. Vi får se anledningen till att dokumentärfilmarna dödades och åts upp. Det visar sig att filmarna bar sig för jävligt åt i djungeln och infödingarna hämnades.

I intervjuer har Ruggero Deodato sagt att han fick idén till filmen när hans dotter tittade på TV och såg dokumentärer om grymheter ute i världen. Deodato ifrågasatte filmarnas metoder. Men: problemet med CANNIBAL HOLOCAUST är att Deodato exploaterar det han fördömer. Filmen är gjord för att chockera. Ibland går Deodato för långt, med alla vålstäktsscener, och att ett flertal djur dödas på riktigt framför kameran är svårt att försvara. Autentiska avrättningar har också klippts in som exempel på de dokumentärer filmens fiktiva filmare tidigare gjort. I Phil Hardys "Encyclopedia of Horror Movies" omnämns de italienska kannibalfilmerna som "racist fantasies".

... Men det hindrar inte CANNIBAL HOLOCAUST från att vara en rasande skickligt gjord film. Det finns förstås en orsak till att jag sett filmen otaliga gånger. Jag tycker helt enkelt att det är den bra film. Den är spännande, otäck och fascinerande - och filmiskt intressant. Vad den inte är, är en film för alla. Nej, verkligen inte. Det är en chockerande film. Tonen är realistisk - även om realismen dras ner av det faktum att filmen är tydligt dubbad till engelska, samt av en del lökig dialog.

CANNIBAL HOLOCAUST är dessutom antagligen den första så kallade Found footage-filmen. En idag uttjatad genre. Killarna som gjorde THE BLAIR WITCH PROJECT påstod att de aldrig sett Deodatos film. Senare lär de ha erkänt att de visst hade sett den, eller åtminstone kände till den.

Vidare får vi inte glömma bort Riz Ortolanis legendariska musik, som bitvis kontrasterar mot bilderna.

Nå - hur ser då denna nya Blu-ray från Njutafilms ut? Jag måste säga  att jag blev lite konfunderad. Min Blu-rayspelare är splitterny, medan TV:n har en del år på nacken. Den högupplösta CANNIBAL HOLOCAUST är påfallande grynig. De upphittade, "dokumentära" filmrullarna har alltid varit medvetet risiga, det är en av filmens poänger; det skapar realism. Men här är det oerhört grynigt. Det kryper i bilden även under resten av filmen. Jag funderade på om det är TV:n som gör att det blir så. Jag jämförde med några andra filmer, men då såg det bra ut. Jag är ingen teknikexpert. Kanske ska HOLOCAUST vara så här grynig.

I vilket fall: på Blu-rayen ligger även en långfilmslång dokumentär; EATEN ALIVE! THE RISE AND FALL OF THE ITALIAN CANNIBAL FILM, och denna är fantastiskt bra. Ja, faktum är att man kan köpa denna utgåva enbart för denna dokumentärs skull. Calum Waddell går igenom genren från Umberto Lenzis THE MAN FROM THE DEEP RIVER från 1972, fram till det sena 80-talets vissna och bortglömda filmer. Även 2000-talets försök nämns, som de filmer Bruno Mattei gjorde, och Eli Roths nya THE GREEN INFERNO avhandlas i förbifarten. Det är ett imponerande gäng personligheter som medverkar. Lenzi intervjuas, liksom Ruggero Deodato och Sergio Martino; tre regissörer som gjorde flera kannibalfilmer. Robert Kerman medverkar; han har blivit gammal och tandlös, författarna Kim Newman och John Martin uttalar sig, Luigi Cozzi dyker upp, och mest överraskad blir jag när Me Me Lai pratar länge och väl om de tre kannibalfilmer hon medverkade i. Hon visar sig vara en elegant, eftertänksam dam, som talar brittisk engelska.

Trots mina invändningar vad gäller bildkvalitén kan jag förstås bara sätta ett enda betyg på det här. Och jag bör återigen understryka att man bör låta bli att se filmen om man inte klarar av att se sådant här.





fredag 4 juli 2014

Expressen 25 november 1996

Spegeln håller stängt på grund av ombyggnad och öppnar inte på nytt förrän i oktober. Och antalet sommarpremiärer på SF:s biografer är relativt få. Således blir det knapert med recensioner av biofilm i sommar - och jag måste hitta annat skriva om. Men varför inte köra en repris på en av mina gamla videokrönikor ur Expressen? Det jag ju ett tag sedan senast. Här är min 24:e krönika:

Äntligen blev det fest igen

Efter ett par år som videoskribent har jag blivit avtrubbad på ett sätt jag inte räknat med. Själva feststämningen har så smått försvunnit.
Ni som samlar på film vet hur det är. När det kommer ett stort paket med filmer på posten, är det lite fest. Man öppnar paketet med ivriga fingrar. För att inte tala om när man varit i till exempel London, och kommer hem med resväskan överfull med filmer man köpt till fantasipriser. Det är fest i videosoffan.
Den känslan har nästan försvunnit för mig nu. Som kritiker får jag i stort sett varenda ny film hemskickad, vilket förstås innebär mindre drivor varje vecka. Självklart är detta fantastiskt kul, men det har blivit en grej som tillhör vardagen. MEN! Häromveckan fick jag uppleva feststämningen igen.
Den uppmärksamme har säkert noterat att Sverige har begåvats med ett nytt
videobolag, Odox, ett bolag som uteslutande sysslar med skräck/science
fiction/fantasy/kult. Jag blev minst sagt förvånad när jag för några
månader sedan hittade deras första släpp i en butik; George A Romeros
visserligen överskattade och alltför långa, men bra och jävligt blodiga
"Day of the dead" från 1985.
Självklart kontaktade jag Odox, och det visade sig att de förutom att ge
ut en massa fruktansvärd blodig skräck och action, även kommer att stå
för en av årets främsta kulturgärningar, vilket jag återkommer till nedan.
Låt oss ta skräckfilmerna först, och fälla några nostalgiska tårar över återseendet. Efter "Day of the dead" följde Umberto Lenzis spansk/italienska "Nightmare city" från 1981, en av de sämsta europeiska zombiefilmerna (zombies som kör bil?), vilket inte hindrar den från att bitvis vara hysteriskt rolig. Usla specialeffekter. Så följde den ganska trivsamma amerikanska spökhusfilmen "Superstition", fylld med kreativa mord a la "Omen".
Direkt legendarisk är nyligen bortgångne Lucio Fulcis "The house by the cemetery", 1981, i vilket den tosige dr. Freudstein traskar omkring i en källare där han håller sig vid liv i evigheter genom att mörda folk. Andra skräckpaketet innehåller David Cronenbergs klassiska men lite småtrista "Scanners" (1981), Wes Cravens "Ögon i natten", det vill säga "The hills have eyes", 1977, vars storhet jag inte ser, och den stilrena slashern "Terror train" med Jamie Lee Curtis och Ben Johnson.
Som synes en samling filmer varav flera blev väldigt omdiskuterade i videons barndom, men självklart ska de här finnas att hyra även i Sverige.
Det här är skräckfilmer från tiden innan genren fylldes av vitsande töntar till busemän och alltför glassiga specialeffekter.
På actionfronten har Ordox släppt inte minde än fem stycken Jackie Chan-rullar från 80-talet! Visst skiftar kvaliteten mellan filmerna, som är "The first mission", "Battle creek brawl", "Dragon Lord", "Weels on meals" och "Winners & sinners", men det är ju hejdlöst kul att kunna hyra dessa igen. Varning för "Battle creek brawl", som är släppt i en hemsk huvudvärksframkallande fullscreen-version.
Nå, den här kulturgärningen då? Jo! Inom kort släpper Odox en klassikerserie med stumfilmsversionerna av "Ringaren i Notre Dame", "Metropolis" och "Nosferatu"! Det var banne mig på tiden.
Förutom dessa, släpps "Skräckens ö" med Charles Laughton. Bör finnas i varje videotek.

-->



torsdag 22 oktober 2009

Bio: Zombieland

För inte så längesedan var zombiefilm - och splatter i allmänhet - något man såg hemma på video. B-filmer utan större namn i rollerna, filmer där regissörerna och effektmakarna var de största stjärnorna. Numera görs ju mycket sådant här av stora bolag, för dyra pengar, med kända namn i rollerna, och filmerna visas på biografer till och med i Sverige. Senast i raden är alltså ZOMBIELAND, som blev en oväntad framgång i USA och som sällar sig till subgenren zombiekomedi. Bland de främsta zombiekomedierna hittar vi EVIL DEAD 2, RETURN OF THE LIVING DEAD och SHAUN OF THE DEAD, om vi nu ska prata de mer renodlade komedierna - satirer som DAWN OF THE DEAD; originalet, är roliga på andra sätt. 

Hur står sig ZOMBIELAND mot till exempel brittiska SHAUN OF THE DEAD? Jo tack, ganska bra, faktiskt. Detta beroende på att filmen är gjord med en kärlek till genren och lyckas vara "seriös", riktig skräckfilm - samtidigt som det är roligt. Vi pratar alltså inte SCARY MOVIE här (även om jag tycker att SCARY MOVIE 3 och i synnerhet 4 är hutlöst roliga). 

Traditionsenligt har ett zombievirus utplånat större delen av mänskligheten. Vi får ingen förklaring till vad som skett, men det behövs å andra sidan heller inte. I centrum står unge Columbus (Jesse Eisenberg), uppkallad efter sin hemstad; en datorspelsbesatt, okysst nörd som lämnats ensam i denna öde värld. När han försöker ta sig till sina föräldrars hemstad, stöter han på den betydligt tuffare Tallahassee (Woody Harrelson) med utpräglade cowboytendenser och som älskar Twinkies. De två slår följe och träffar efter ett tag på två tonåriga systrar, vilka försöker stjäla bil och vapen från killarna - men på grund av omständigheterna tvingas de samarbeta och blir vänner. De fyra färdas genom landskapen och slåss med zombies, tills de hamnar i Beverly Hills. Där får de för sig att hälsa på Bill Murray, vilket de gör, och det hela blir verkligen bisarrt. Bill Murray gör parodi på Bill Murray - och hans hem är sanslöst. 

Särdeles mycket handling i vägen för action och komedi är det inte och egentligen händer inte så mycket mer än vad jag redogjort för här ovan - mer än att rollfigurerna utvecklas och tuffar till sig. När det är våld och splatter i ZOMBIELAND är det våld och splatter på riktigt. Zombierna ser inte skojiga ut; det handlar om skrämmande varelser, och de tuggar i sig sina offer så att blod och tarmar far omkring, och de blir skjutna så att hjärnsubstansen stänker.  

Jag satt länge och kände mig ... nej, inte direkt besviken på ZOMBIELAND, men jag tyckte inte riktigt att den motsvarade förväntningarna; att den kanske var lite grå och valhänt emellanåt och att jag inte kan ge det här mer än en trea i betyg. Men! Så kom den långa slutstriden som utspelar sig på ett nöjesfält - och den går fan inte av för hackor! Zombies på nöjesfält har vi ju inte sett sedan Umberto Lenzis NIGHTMARE CITY från 1980 med Hugo Stiglitz i huvudrollen. 

Slutet på ZOMBIELAND är fullkomligt fantastiskt och gör att jag petar dit en extradvärg i betyget. Dock är denna betygsfyra fortfarande tveksam och lite för snäll. ZOMBIELAND lyckas trots allt inte bli så bra och kul som SHAUN OF THE DEAD. Men det är ett bra försök, och självklart ska du se filmen. Allvarligt talat, vad har du för skäl till att inte se ZOMBIELAND? Va? Jag bara frågar! 

 

 

 

(Biopremiär 23/10)