Visar inlägg med etikett Ulrich Thomsen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ulrich Thomsen. Visa alla inlägg

lördag 30 juli 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Min vän Hitler

MIN VÄN HITLER (Studio S Entertainment)
"You're an awfully hard man to like, Hitler!"
Den brittisk/ungersk/kanadensiska MIN VÄN HITLER från 2002 är en film som skulle kunnat ha blivit riktigt bra - om Menno Meyjes' manus hamnat i rätt händer. Till exempel i Steven Spielbergs händer. Spielberg tackade dock nej, han ansåg att temat var för kontroversiellt. Istället tog Meyjes (som skrivit manus till PURPURFÄRGEN och BELÄGRINGEN, och hittat på storyn till INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET) saken i egna händer och regidebuterade med den här filmen, vars originaltitel kort och gott lyder MAX.
I ett inte alltför övertygande München år 1918 driver Max Rothman (John Cusack), rik och jude, ett konstgalleri, där stadens rika köper modern konst. Plötsligt dyker en märklig konstnär upp och vill visa sina bilder. De vresige och obehaglige mannen är en ung Adolf Hitler (Noah Taylor). Rothman gillar inte Hitlers traditionella bilder, men uppmanar honom att fortsätta teckna och måla, och att lägga ner sin själ i verken.
Hitler fortsätter att dyka upp hos Rothman, som motvilligt tvingas umgås med den obehaglige excentrikern. Samtidigt börjar Hitler, uppmuntrad av en armékapten (Ulrich Thomsen), att engagera sig politiskt - "Politik är den nya konsten," hävdar Hitler. Han håller brandtal inför en publik som blir alltmer uppviglad. När Hitler en dag visar Rothman skisser på det futuristiska samhälle Hitler drömmer om, blir Rothman intresserad och vill ställa ut.
Handlingen i MIN VÄN HITLER är onekligen intressant. Som sagt: det här hade kunnat bli en bra film. I rätt händer. Tyvärr är Menno Meyjes ingen vidare regissör, och till detta kommer flera brister och märkligheter.
Filmfotot är ibland riktigt bra, med snygga, genomtänkta kompositioner. Fotot förstörs av besynnerlig, klantig klippning. Anslaget är seriöst och konstnärligt. Skådespeleriet är genomgående teatraliskt och ganska stelt.
Noah Taylor (från GAME OF THRONES med mera) ser mer ut som en arg Niels Jensen än Hitler. Dessutom är han slätrakad - Hitler hade rejäl mustasch på den här tiden. Alla medverkande pratar olika dialekter, John Cusack ser ut- och uppför sig som den amerikan han är. Kläder och frisyrer ser mer ut som 1940 och senare, än 1918. Även bilar är av senare modeller. Vad som är ännu märkligare, är att familjen Rothmans hem är inrett med en del IKEA-möbler! De syns hur tydligt som helst. Det är ingen hejd på anakronismerna.
Det märkligaste av allt är när Hitler visar upp sina skisser på de byggnader han vill uppföra och de uniformer armén ska bära. Byggnader som ritades av Albert Speer på 1930-talet. Och det var ju Hugo Boss som designade SS-uniformerna, vilket också skedde på 30-talet.
Den svenska titeln MIN VÄN HITLER är lite missvisande, eftersom Rothman inte tycker om den påflugne, osympatiske lille mannen. Fast Rothman är inte heller speciellt sympatisk.
Slutscenen är rätt bra, men i övrigt är den här filmen inget vidare. Synd.











-->

söndag 28 juni 2015

Bio: En andra chans

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Den bild man i utlandet har av Sverige bygger oftast på filmer. Eftersom de svenska filmer svenska folket helst ser på bio - det vill säga Lasse Åberg-filmer och andra lättsamma komedier - sällan exporteras, är det Ingmar Bergman, svåra dramer och typiska filmfestivalsfilmer som skapat bilden av svensken som en tungsint, svårmodig person, som lever i en deprimerande värld.

Susanne Biers nya film är en dansk-svensk samproduktion med betoning på dansk, men den känns som ett paradexempel på en typisk svensk film - enligt utländska biobesökare. EN ANDRA CHANS är en enda lång radda skandinaviska dramaklichéer staplade på varandra. Danmarks Radio har tydligen kallat filmen "Susanne Biers starkaste film någonsin". Nu har jag inte sett alla Biers filmer, men EN ANDRA CHANS är av allt att döma hennes sämsta film någonsin. Samtidigt är den emellanåt fruktansvärt rolig - men det är inte meningen.

En gång i tiden regisserade Anders Thomas Jensen bra filmer som BLINKANDE LYKTOR och DE GRÖNA SLAKTARNA. Han har skrivit manus till den här filmen - och det är inte utan att jag undrar hur många Sort Guld han hällde i sig innan han fick den fullkomligt flängda idén till EN ANDRA CHANS. Storyn är nämligen lika långsökt som osannolik - åtminstone i ett seriöst drama.

En handfull av Danmarks - och Sveriges - mest namnkunniga skådespelare har anlitats till denna fullkomligt humorbefriade och gravallvarliga film. Hollywoodstjärnan Nikolaj Coster-Waldau spelar polisen Andreas, vars suput till kollega Simon görs av Ulrich Thomsen. även han känd från Hollywoodfilmer. Andreas är gift med Anna (Maria Bonnevie), som har psykiska problem. Andreas och Anna har nyligen blivit föräldrar till en liten gosse, och Anna har svårt att hantera det nya livet som mor. Bebisen skriker mest hela tiden.

Nikolaj Lie Kaas spelar den psykopatiske, våldsbenägne knarkaren Tristan, som släppts ut från finkan. Han bor tillsammans med den misshandlade Sanne (May Andersen), och även de har en liten bebis. Detta gossebarn vansköts utan like; den ligger oftast på golvet och är täckt av sitt eget bajs. Andreas och Simon gillar inte detta och vill helst se Tristan bakom lås och bom.

En morgon vaknar Andreas och Anna och upptäcker att deras son dött under natten. Anna blir nu ännu mer knäpp och vägrar tro att pojken är död - hon vill ha honom tillbaka, Då får Andreas en genialisk idé: han tar sig hem till Tristan och Sanne när de sover. Hur visste han att de skulle vara hemma och sova? Hur tog han sig in? Fråga inte mig. Andreas har med sig sin döde son och smetar in honom med bajs, så att Tristan och Sanne ska tro att det är deras bebis som dött - och så tar han med sig deras levande unge hem, för att uppfostra den. Tanken är att ingen ska märka detta.

Därefter blir det ännu dummare - vi serveras en vansinnig scen med Anna, en lastbilschaufför och en bro, och plötsligt dyker Peter Haber och Ewa Fröling upp som Annas föräldrar, försedda med minimalt antal repliker. Simon däckar på en strippklubb. Thomas Bo Larsen medverkar som bartender i vad som närmast är en statistroll.

Filmfotot är genomgående grått och trist. Andreas och Anna bor i en flott villa, men vädret är alltid dåligt. Eftersom det här är ett seriöst drama, får Anna ständigt utbrott och skriker. Hon skriker de flesta av sina repliker. Hon gråter mycket och snorar. Vi får se snor i närbild. Tristan skriker ännu mer. Andreas och Anna gör ofta konstiga saker - när bebisen inte kan sova, kör de antingen en liten runda i bilen med honom, mitt i natten, eller så lägger de honom i en barnvagn och går ut på en lång promenad på en lång, tom bro. Mitt i natten. Som föräldrar ju ofta gör. Det ser ut som om de vandrar iväg flera kilometer med barnvagnen i den lika ensamma som dystra vinternatten.

Det här är så fånigt och parodiskt att, ja, jag vet inte vad. Ja, jösses. Jag satt och försökte hålla mig för skratt genom hela filmen. Det är meningen att jag ska bli gripen, uppleva detta som drabbande, kanske till och med fälla en tår. Men där sket Susanne Bier sig på tummen.

Nu tycker man att alla dessa duktiga skådisar borde kunna lyfta filmen. Men även om främst Waldau och Thomsen gör bra ifrån sig, är det omöjligt för dem att rädda EN ANDRA CHANS. Handlingen är helt enkelt för bäng och regin är för odistanserad. Det är lite kalkonvarning över den här.

Jag gillade scenen där Waldau smetar bajs på en död bebis.

 

 

 

 

(Biopremiär 3/7)


fredag 6 april 2012

DVD: The Thing

THE THING (Universal)
Sportlovet 1983. På väg till eller från Österrike. När vi stannade på ett Holiday Inn-hotell i Tyskland upptäckte jag att internkanalen skulle visa John Carpenters THE THING. Dessutom på engelska. Det är mycket möjligt att detta var den första Carpenterfilm jag såg, jag minns inte om jag sett ens HALLOWEEN innan dess. Men THE THING gjorde djupt intryck på mig. Jag tyckte den var fruktansvärt spännande, häftig - och skitäcklig. Stig, farsan i den andra familjen vi reste med, kom in mitt i filmen, tittade på TV:n och sa "Är det en dokumentär om Scan?".
När THE THING kom 1982 fick den överraskande dålig kritik. Många klagade på att den enda spänningen låg i väntan på nästa blodiga chockeffekt. Idag har dem omvärderats och räknas till Carpenters bästa filmer - till vilka den hör.
Sommaren 1985 låg jag på en strand på franska rivieran och läste ett nummer av det svenska magasinet Nova Science Fiction. I detta publicerades John W Campbell Jr:s novell "Who Goes There?", som filmen bygger på. Först härom året såg jag den första filmatiseringen, THE THING FROM ANOTHER WORLD från 1951, i Sverige döptes den till FANTOMEN FRÅN MARS (!). James Arness (Zeb Macahan!) spelade rymdmonstret.
Det pratades i decennier om att man skulle göra en uppföljare till Carpenters film, men en sådan såg aldrig dagens ljus. Först förra året kom denna prequel. Varför den fick samma titel som originalet har jag ingen aning om. Den unge holländaren Matthias van Heijningen Jr:s film floppade på bio i USA och har nu släppts direkt på DVD i Sverige.
Kritiken i USA var ljum - och detta är en ganska ljum film. Den utspelar sig 1982 och handlar om den där norska forskningsstationen på Antarktis som först råkade ut för den illasinnade rymdvarelsen, och som figurerar även i Carpenters film. Dansken Ulrich Thompsen är en forskare (som pratar danska men har norskt namn) som söker upp den unga Kate (Mary Elizabeth Winstead), forskare även hon. Hon behövs, eftersom man har upptäckt något fantastiskt på Antarktis.
Väl på plats i islandskapet presenteras ett utomjordiskt rymdskepp som legat begravt där i evigheter. Man hittar även en djupfryst rymdvarelse. Fast det dröjer inte länge innan rymdvarelsen tinats upp och begett sig ut på en slaktarorgie - och så bjuds vi på i princip samma film som förra gången en gång. Monstret kopierar människor, de spricker och exploderar, tentakler slår ut, och de kan bara bekämpas med eldkastare.
Nya THE THING är en helt okej film. Problemet är just det att vi sett allt tidigare, det blir lite poänglöst. Precis som monstret kopierar rollfigurerna, kopieras Carpenters film - fast det blir hela tiden aningen sämre. Och den här gången är de praktiska effekterna ersatta av CGI, vilket gör det hela mer könlöst, och Winstead är ingen Kurt Russell.
Det är kul att norrmännen spelas av norrmän, och att mycket av dialogen är på norska. I en scen brister de ut i en gammal melodifestivalhit!
Filmen slutar exakt där Carpenters film börjar.






tisdag 7 december 2010

DVD: Centurion

CENTURION (Scanbox)
Det är trångt på svenska biografer och många filmer måste stå över biovisning - men ibland undrar jag hur distributörerna avgör vad som ska gå upp eller inte, vad de gör för prioriteringar. En av årets bästa filmer är BROOKLYN'S FINEST. En annan är HARRY BROWN. Båda gick direkt ut på DVD. Samtidigt kunde vi gå på bio och se INSTÄNGD 2, en film som gick direkt på DVD i USA och inte förtjänade ett bättre öde här i Sverige.

INSTÄNGD 2 var ju uppföljaren till Neil Marshalls original - han låg inte bakom tvåan. Men här har vi Marshalls senaste film. CENTURION. Direkt på DVD. Tyvärr. Detta är nämligen Neil Marshalls bästa film.

Jag har säkert skrivit det förr, men jag tillhör inte Neil Marshalls största fans. Jag förstod aldrig storheten i långfilmsdebuten DOG SOLDIERS - huvudpersonerna var för osympatiska. INSTÄNGD var väl rätt bra, men överskattad - och rollfigurerna var rätt osympatiska där med. DOOMSDAY tyckte jag var jättekul - men det var jag ganska ensam om. Att DOOMSDAY biovisades i Sverige var förresten överraskande, den kändes som något som en distributör kan vilja förpassa till DVD-träsket.

Och så har vi då CENTURION.

Jösses jävlar!

Snacka om blodbad.

Handlingen i filmen är egentligen väldigt enkel. Året är 117 och romarriket är enormt. De har dock problem med att besegra Britannien och romarna kämpar ideligen mot de barbariska pikterna, ett folkslag som häckade uppe i Skottland.

Michael Fassbender är Quintus Dias, en soldat som under den hänsynslöse general Virilus (Dominic West) marscherar norrut. De möter Biggus Dickus, och... Nä, förlåt. Jag kunde inte låta bli.

Olga Kurylenko från QUANTUM OF SOLACE är Etain, en krigisk pikt romarna anlitat som spejare; hon är alltså deras Zeb Macahan. Hon är hård som få, men säger inte mycket, eftersom hon fått tungan utskuren.

Vid ett bakhåll slaktas de flesta romarna och Virilus tas till fånga av pikterna. Etain byter åter sida. Ulrich Thomsen är en grym pikt med intressant mustasch.

Resten av filmen består främst av att Dias och ett par av hans män försöker ta sig levande genom den hotfulla vildmarken och frita Virilus, vilket kanske är en dum idé, då generalen är ett as. På vägen hinner Dias även möta kärleken iform av en utstött, blond pikt som bor ensam i en stuga.

CENTURION är full av pampiga, svepande flygbilder över miljöerna. Förtexterna är pampiga, eftertexterna är överraskande snygga. Handlingen är kanske lite tunn och emellanåt hade jag en aning svårt att skilja de skitiga huvudpersonerna åt, men det spelar ingen roll - Neil Marshall har gjort en förbannat underhållande och medryckande film.

Det är väldigt mycket action i filmen. Kopiöst mycket. Och det är blodigt som satan. Kroppsdelar huggs av, huvuden krossas, och striderna drivs på med hjälp av musiken. Det är fläskigare än GLADIATOR och för tankarna till CONAN.

Jag noterade att många amerikanska kritiker irriterade sig på det grova språket. Pikterna talar vad som är ett försök att återskapa deras språk; jag vet inte om de faktiskt talar ett existerande språk. I vilket fall är det övertygande och känns äkta. Däremot talar romarna brittisk engelska - och det är mycket "fuck" och "cock" och så vidare. Men jag kan mycket väl tänka mig att man inte uttryckte sig speciellt sofistikerat på den tiden - oavsett om man pratade latin eller engelska.

Michael Fassbender och ett par av de andra huvudpersonerna är kanske lite väl anonyma, men de funkar bra. I min recension av QUANTUM OF SOLACE skrev jag att Olga Kurylenko borde spela Modesty Blaise, om Miramax en dag verkligen gör den där filmen. Jag tycker fortfarande att hon skulle bli en perfekt Modesty. Tjusig kvinna, även om hon är utspökad med krigsmålning och misslyckad frisyr i CENTURION. Hon slåss som ett vilddjur, och som sagt, hon pratar inte. Först mot slutet har hon några repliker. De lyder: "RRRAAAAHHH! YIIIIH! HAAAAA! UUURRRRRGH! AAAAARGH! ÖRK!"

CENTURION borde verkligen ha gått upp på bio. Jag kan tänka mig att det här är skitmaffigt på stor duk. För att inte tala om uppviglande!

Det här är den tuffaste och köttigaste film jag sett på länge.

CENTURION släpps om en vecka eller så, se till att köpa eller hyra den så fort den skymtar i butiken om hörnet!

måndag 4 oktober 2010

Bio: Hämnden

Foton copyright (c) Per Arnesen

HÄMNDEN. Det måste vara årets lamaste filmtitel. Filmens engelska exporttitel är IN A BETTER WORLD, vilket förstås är en bättre - om än trist - titel. Men i Sverige och Danmark heter den HÄMNDEN. Statens Biografbyrå listar sex filmer som har den svenska titeln HÄMNDEN. Till detta kommer otaliga videofilmer som döpts till HÄMNDEN. Och vi får förstås inte glömma bort min gode vän och kollega Stefan Lindqvists Super-8-raffel som jag skrev om i min gamla kultfilmsspalt i NST.

HÄMNDEN. Det kan innebära precis vad som helst. Först och främst tänker jag förstås på Charles Bronson. Men det här är en film av Susanne Bier, så det lär knappast handla om en ensam hämnare som röjer upp. Faktum är att jag inte visste vad filmen skulle handla om, eftersom jag inte orkat läsa några handlingsreferat.

Filmen har fått högsta betyg av en hel rad svenska kritiker. Trots detta kände jag mig inte alltför lockad att se den. Biers förra film var det misslyckade THINGS WE LOST IN THE FIRE med Halle Berry, och hon har ju även gjort den usla LIVET ÄR EN SCHLAGER. Ett mörkt drama med Mikael Persbrandt kändes inte så häftigt, oavsett vad kritikerna säger. Jag lyckades inte heller se filmen under Malmö Filmdagar, så det blev till att gå på en ordinarie biovisning. Det var lättare sagt än gjort. Alla föreställningar var nämligen slutsålda. Jag lyckades få en av de sista biljetterna till söndagskvällen. Jösses - att HÄMNDEN skulle dra så mycket folk? Är det Persbrandt? Bier? Recensionerna?

Det är inte bara en hämnd det handlar om. Det är två - eller kanske till och med tre. Mikael Persbrandt är Anton, en läkare som jobbar i Afrika där han häckar i ett provisoriskt sjukhusläger modell MASH och lappar ihop ortsbefolkningen som i jämn takt kånkas in lemlästade. Bland annat huserar en stor, elak bandit i trakten; han attackerar folk och sprättar upp magen på gravida kvinnor.

Hemma i Danmark bor Antons fru Marianne (Trine Dyrholm) med sönerna Elias (Markus Rygaard) och Morten (Toke Lars Bjarke från MONSTER BUSTERS). Elias mobbas i skolan och kallas Råttansiktet - och det ännu värre tillmälet "svensk". Anton och Marianne ligger i skilsmässa.

Ulrich Thomsen är Claus, vars fru dött i cancer. Tillsammans med sonen Christian (William Jøhnk Juels Nielsen) flyttar han hem till Danmark, efter att ha bott i flera länder. Christian hamnar i samma klass som Elias, och när den världsvane Christian får se hur Elias mobbas av en grym och elak kille, träder han emellan - och får på käften.

Senare hämnas Christian på mobbaren och bankar skiten ur honom - inför ögonen på Elias. De åker dit för misshandeln, men Elias och Christian blir vänner.

Anton kommer hem från Afrika och när han en dag är ute med pojkarna hamnar han i bråk med den stenhårde busen Lars (Kim Bodnia), en karl alla verkar rädda för. Elias och Christian tycker att Anton ska hämnas, men den senare förklarar varför man inte vinner någonting på att ge igen. Pojkarna accepterar inte detta och planerar en gruvlig hämnd på Lars. Anton åker tillbaka till Afrika. Vad ska han göra åt den grymme banditen?

Det står klart redan från början att HÄMNDEN kommer att leda till eländes elände. Saker och ting kommer självklart att gå fel under filmens gång. Om ett drama av den här typen ska överraska, måste den göra tvärtom och bli en vigilantefilm. Självklart gör Biers film inte det. Men jag måste ge mina kritikerkollegor rätt. Det här är en alldeles utmärkt film.

Det har ju blivit en klyscha det där med att danskarna gör så bra filmer. Allt de gör är ju inte bra, men mycket är, och filmerna är i princip nästan alltid bättre än svenska filmer. Vad är det egentligen de gör, danskarna? Jag upplever alltid danska skådespelare som bättre och mer naturliga än svenska - men det kan bero på att jag inte är lika haj på danska som svenska och engelska; jag hör inte om replikfällningarna eventuellt svajar. Men jag inbillar mig att de sällan gör det.

I stort sett allting i HÄMNDEN är utmärkt: regi, foto, klippning och manus - Anders Thomas Jensen ligger bakom manuset, och han är ju mannen som gjort favoriter som BLINKANDE LYKTOR, DE GRÖNA SLAKTARNA och ADAMS ÄPPLEN, plus en lång rad annat.

Jag brukar ha rätt svårt för Persbrandt, jag irriterar mig på hans mumlande spelstil och på hans privatperson, men Bier har fått fason på honom. Men nog är det konstigt att alla danskar utan problem förstår vad han säger; han är den ende i filmen som pratar svenska. Rent allmänt verkar ju danskar ha svårt att förstå svenska, svårare än vi har för att förstå dem. Men det är roligt att svenskar betraktas som dett jävla pack i den här filmen! "Åk hem där du kom ifrån!" tycker de uppretade danskarna.

HÄMNDEN känns som en typisk film som kan roffa åt sig en Oscar för bästa utländska film. Inte helt oväntat är det här Danmarks Oscarsbidrag. Sverige skickar den chanslösa I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR, en charmig bagatell. Jag skulle inte bli förvånad om Bier faktiskt tilldelas statyetten. Fast det här är en dansk-svensk samproduktion, som så ofta är Film i väst och Trollhättan inblandade.

Kim Bodnia är förresten jättetrevlig privat. Han kallade mig inte svenskjävel, istället bjöd han spontant på öl.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 1/10