Bio: Källaren

Foton copyright (c) TriArt Film
Österrikaren Ulrich Seidl fick strålande kritik för sin PARADIS-trilogi - filmer jag tyckte var intressanta, men inget som tilltalar min smak. Nu är han tillbaka med en dokumentär - han började som dokumentärfilmare en gång i tiden, den här Seidl. Fast om jag inte visste att det var en dokumentär, hade jag trott att det var en spelfilm av det mer experimentella och bisarra slaget.
KÄLLAREN handlar om österrikares källarvanor, och det är en film som ställer fler frågor än den besvarar. Endast ett fåtal av de medverkande berättar om sig själva, och även då lämnar de en hel del därhän. Enligt Seidl är många österrikares vardagsrum bara något man visar upp för sina gäster - de lever sina egentliga liv i källaren. Detta läser jag på pressidan, det framgår nämligen inte i filmen. Jag hoppas dock att de personer som medverkar i filmen inte är representativa för Österrike -  de flesta verkar heta Fritzl i efternamn.
Seidl har gjort sin film Roy Andersson-style: statisk kamera, långa tagningar. KÄLLAREN är en serie pannåer i vilka mer eller mindre bisarra människor gör bisarra saker. Vi träffar en kvinna som i olika källarförråd förvarar realistiska bebisdockor i kartonger. Hon tar upp dem och pratar och gullar med dem. Varför? Ingen aning. Hon intervjuas inte. Dockorna ser väldigt otäcka ut, som barnlik, och det blir förstås värre i ett stökigt källarförråd. En man, den som verkar mest normal, är pistolskytteinstruktör och sjunger opera på skjutbanan, som är belägen i en källare.

En riktigt konstig gubbe är Josef Ochs, den ende som berättar vad han heter. Han sitter i källaren och spelar bastuba framför ett porträtt på Hitler. När han sedan visar runt i källaren visar det sig att han har ett helt nazimuseum där nere! Han spelar i en blåsorkester och när de övriga medlemmarna kommer på besök, sitter de i nazirummet och krökar. Ochs berättar att de brukar åka på utfärd till Hitlers bunker i Tyskland, och där brukar Ochs arresteras. Det framgår inte varför.
En jägare har fyllt sin källare med jakttroféer och berättar om hur han en gång gjorde wienerschnitzel på vårtsvinskött. Ett par berättar om de dyra möblerna i gillestugan.
Det de flesta kommer att minnas av filmen är de förvånansvärt grafiska inslagen med sex och s/m. Allt som inte visades i FIFTY SHADES OF GREY får vi se här. En smällfet och hårig väktare hålls som sexslav av sin fru i hemmet. Han går omkring naken och städar. Han slickar toalettstolen ren. Hon hänger vikter i pungen på honom och i källaren har hon tortyrredskap, bland annat en säng där hon kan hissa upp gubben i pungen, vilket vi får se. Hon visar upp sin buttplugsamling.

En naken och fastbunden kvinna berättar att hon älskar att bli slagen, piskad och stucken med nålar, men även att hon misshandlades grovt av sin förste make, vilket ledde till att hon högg ihjäl honom med en kniv. En liten gubbe iförd lederhosen smiskar henne. En annan gubbe köper prostituerade som han har sex med - eller låser in i burar.
Flera avsnitt förklaras inte alls. Ett äldre par poserar i en kitschig bar de ha byggt. Några ungdomar sitter och röker. Tanter står i ett tvättrum.
Alla hem vi får se är antingen fruktansvärt fula - eller oerhört kitschiga. KÄLLAREN är ibland rolig, ofta obehaglig, för det mesta fascinerande. Dock är filmen för lång, även om den bara varar 85 minuter. Det hade varit trevligt att få veta mer om de här personerna. Vem är den där Josef Ochs? Borde inte han sitta på ett hem?
Jag hoppas att jag slipper träffa de medverkande i verkligheten.
Fotnot: Efter att jag skrivit och publicerat den här recensionen googlade jag Ochs och hittade österrikiska nyhetsartiklar om honom och hans källare. Inslagen med honom spelades in 2009 och två av männen som besöker Ochs och dricker sprit var kommunpolitiker. När filmen kom fick de sparken.

(Biopremiär 24/4)

Bio: Paradis: Hopp

Foton copyright (c) TriArt Film
Då är vi framme vid tredje och sista delen i österrikaren Ulrich Seidls PARADIS-trilogi, som inleddes med PARADIS: KÄRLEK och följdes upp med PARADIS: TRO. Två oerhört kritikerhyllade filmer. Själv ställde jag mig mer tveksam till dem. Den här typen av film är ju inte riktigt min kopp te - och även om de till innehållet är intressanta, blir de lite saggiga med till synes improviserade scener som håller på alldeles för länge.
PARADIS: HOPP är kanske något, ähum, vågar jag skriva lättviktigare? Det blir liksom en ordvits i det här fallet. Nå, den är i alla fall inte lika mörk och tragisk som de tidigare filmerna. I centrum den här gången står den unga tonåringen Melanie (Melanie Lenz), dotter till kärringen som åkte på sexresa till Kenya i KÄRLEK, och den religiösa kärringen i TRO är Melanies moster. Melanie är fet. Smällfet. En redig knuda. Nej, hon är ingen lättviktare. Därför ska hon skickas till ett bantningsläger.
Detta bantningsläger är fullkomligt fantastiskt. Kala, sterila miljöer och den manlige ledaren drillar ungarna som vore han en SS-officer. Han ler aldrig, blåser i visselpipa, och tjocksmockarna gör sitt bästa för att gymnastisera.

Absolut bästa scenen är när de ska slå kullerbyttor i en lång rad. Uj. De rullar runt på madrassen likt döende valar. I en annan scen ska de hoppa i en bassäng. En av gossarna har ett par exemplariska manboobs.
Melanie är oskuld och blir snabbt kompis med den något äldre Verena (Verena Lehbauer). Verena älskar att prata om sex. Ibland har tjejerna fester på sitt rum. De äter choklad, dricker öl, röker och snurrar flaskan till ledaren dyker upp och straffar dem.
På lägret finns också en namnlös läkare spelad av 53-årige Joseph Lorentz. Av någon anledning blir Melanie störtförälskad i läkaren. Hon besöker ofta hans mottagning, hon börjar att följa efter honom, och han verkar dras till henne. Men han är ändå tveksam. Något Melanie inte begriper.

De första två filmerna i serien innehåller en del kontroversiella scener med till exempel grafiskt sex. Något sådant får vi inte se i HOPP - vilket troligen beror på att flera av huvudpersonern är minderåriga. Däremot tenderar filmen emellanåt att se ut som härligt sunkig super 8-porr från 70-talet. Till exempel när läkaren följer efter Melanie, som lockar in honom i en skog vid stranden. Skön snubbe, den där läkaren. Barfota i loafers.
I en annan scen krökar Melanie och Verena loss, de hinkar småflaskor med Jägermeister. Varifrån kom de flaskorna? Och annan sprit och alla cigarretter? De rymmer och går på en konstig nattklubb, där de kommer in utan problem och dansar och har sig.
Just det, en scen som nog är bättre än kullerbyttescenen är när lägertjockisarna radas upp och tvingas sjunga "Klappa händerna när du är riktigt glad" med ny text: "Klappa fettet"! Och så daskar de sina lår, rumpor och magar.
Lyteskomik. På tyska. Jag gissar att det inte är meningen att man ska tycka att det här är lika roligt som jag gjorde.

(Biopremiär 20/9)

-->

Bio: Paradis: Tro

Foton copyright (c) TriArt Film
Avdelningen för oformliga, svampiga, österrikiska fruntimmer:
Jaha, då var det dags igen. Andra filmen i Ulrich Seidls trilogi om kvinnor, semestrar och längtan efter kärlek. Första delen var den uppmärksammade PARADIS: KÄRLEK om västerländska kvinnor som åker till Afrika för att köpa sex av strandpojkar. Mitt bestående intryck av filmen är dock blekt, dallrande fett. Seidl ägnade alldeles för mycket tid på att filma sina bedagade huvudpersoner i avklätt tillstånd. Hu!
I PARADIS: TRO är temat religion och filmen öppnar med att huvudpersonen Anna Maria (Maria Hofstätter) kommer hem till sin fula, tradiga lägenhet, knäböjer framför ett stort krucifix på väggen, tar av sig på överkroppen så att fläsket väller fram, och så piskar hon sig själv på ryggen. Hon är nämligen djupt, djupt religiös, denna Anna Maria. Fast det har hon tydligen inte varit så länge, det är först på sistone hon hittat tillbaka till sin tro.
Hon jobbar som röntgenläkare men går på semester alldeles i filmens början. Och vad ska detta fruntimmer ha för sig under sin lediga tid? Jo, hon ska missionera. Med en stor madonnafigur i famnen traskar hon runt och knackar dörr och kräver att få be tillsammans med diverse löst folk. Hur hon väljer ut de hon besöker förstod jag inte; det är bara samhällets utslagna hon hälsar på.
Då plötsligt kommer hennes man (Nabil Saleh) hem efter att ha varit borta i flera år. Inte nog med att gubben är rullstolsburen efter en olycka - han är även egyptisk muslim! Hur de här två träffades en gång i tiden kan man ju undra. Ännu konstigare är det att de gifte sig. Men tydligen var Anna Maria annorlunda förr; maken klagar på att hon förändrats - och enbart till det sämre. Bråken blir många, ibland urartar det till slagsmål.

Anna Maria är verkligen en avskyvärd människa. Hon lever helt och hållet för sin tro, allting är syndigt, hon är självisk och elak - och för en gångs skull är den stackars muslimen den enda vettiga människan. han vill bara ha det bra och vara lycklig. Anna Maria älskar bara Jesus, hon älskar honom så mycket att hon vid ett tillfälle slickar på en av sina Kristusstatyetter och onanerar med ett stort krucifix.
Ulrich Seidl anses vara en provokatör. Jag har ingen aning om hur kristna eller andra religiösa ser på det här. Som numera ofta är fallet i filmfestivalfilmer som den här (PARADIS: TRO vann juryns pris i Venedig) har det slängts in en direkt spekulativ scen: Anna Maria är på väg hem en mörk kväll, när hon oväntat hör stönanden från en park. Hon smyger iväg mot ljuden - och får se en hel packe människor som har gruppsex. På riktigt. Hardcore. Feta, äckliga män gangbangar bedagade brudar. Jag gissar att Seidl letat upp Wiens lokala porrskådisar. Även om scenen fyller en funktion i filmen; den understryker Anna Marias uppdämda sexuella behov, så är det självklart ren och skär spekulation med avsikt att bli en snackis. "Whoa, de gör det på riktigt!". Billig marknadsföring. Scenen hade funkat lika bra, kanske till och med bättre, om det hela bara antytts. Och hade en likadan scen förekommit i en kommersiell underhållningsfilm hade den förstås fördömts.

Det är svårt att provocera mig med sådant här. Jag kan bli provocerad när obegåvade typer får en massa bidragspengar för att göra amatörmässiga skitfilmer bara för att de råkar ha rätt innehåll och budskap, jag provoceras inte av sex, våld och religion. Ulrich Seidl är ingen obegåvad amatör och PARADIS: TRO är ingen skitfilm. Det är en intressant film. Dock tycker jag att den alldeles för ofta blir provocerande påfrestande. Alldeles för många scener är uppbyggda på samma sätt: Seidle har satt upp sin kamera i ett rum och i en enda lång statisk tagning verkar skådespelarna improvisera. Och det håller på åt helvete för länge. En scen i vilken Anna Maria försöker missionera hemma hon en sunkig gubbe är förvisso rätt rolig, men den borde ha klippts ner rejält. I en annan scen missionerar Anna Maria hemma hos en fläskig, alkoholiserad ryska som bara vill dricka öl och slåss, och scenen där de bråkar och brottas i hennes kök slutar aldrig. I princip skulle filmen kunna hålla på hur länge som helst, många scener känns inkastade. När filmen väl slutade efter drygt två timmar kände jag mig ganska sliten.
Den tredje och sista filmen i den här sviten heter PARADIS: HOPP. Den visas nu på Köpenhamns filmfestival. När den får svensk premiär har jag ingen aning om.
Jag ber om ursäkt om någon blir upprörd och provocerad av att jag har mage att skriva att jag har problem med oformliga, fläskiga, bleka, svampiga människor. Men så är det. Oavsett kön.

(Biopremiär 12/4)

Bio: Paradis: Kärlek

Foton copyright (c) TriArt Film
Jag har grunnat en del på hur jag ska formulera den här recensionen. Vad jag ska skriva. Det här är nämligen en film som anses vara "stark". Tung. Kontroversiell. Och det enda jag tänker är att det föreligger risk att min recension blir betydligt mer kontroversiell än filmen. Åtminstone och jag skriver precis vad jag tycker och tänker. Därför ska jag försöka att lägga band på mig.
Jag kikar på den österrikiske regissören Ulrich Seidls filmografi och konstaterar att jag faktiskt sett hans förra film; IMPORT EXPORT. Jag såg den i Cannes, men jag minns absolut ingenting av den. Bortsett från slutet. Av Seidls övriga filmer har jag inte sett något alls, även om jag känner igen titeln HUNDDAGAR.
PARADIS: KÄRLEK visades också i Cannes (och alldeles nyligen på Göteborg Film Festival), och filmen är den första i en trilogi om kvinnor, semestrar och längtan efter kärlek.
Dokumentärer och spelfilmer om ensamma karlar, ofta desperata sådan, som åker till exempelvis Thailand för att knulla runt och svina sig finns det många. Det är ju det som oftast debatteras. Svinaktiga män. Riktiga kräk. Eller patetiska män. Som betalar för lite ömhet. Ulrich Seidls film handlar nästan om detta. Skillnaden är att PARADIS: KÄRLEK har kvinnor i de centrala rollerna.
Margarete Tiesel är Teresa, en österrikisk kvinna i 50-årsåldern. Hon lever ensam med sin tonåriga dotter, som mest verkar trött på tillvaron hemma. Men det är uppenbarligen även Teresa. Hon reser därför till Kenya, där hon ska leva som en "sugar mama" i paradiset. Hon ska partaja och ragga unga afrikaner att ha sex med. För pengar.
Fast det går inte riktigt som planerat. Teresa träffar genast på en ung man, men han vill plötsligt ha mer och mer pengar. Han vill ha pengar till sin fattiga syster och hennes sjuka barn. Och ungens lärarinna ska visst också ha pengar. Teresa träffar en ny snubbe, men efter att han flera gånger sagt att han älsk

Seidls film ger ofta ett närmast dokumentärt intryck. Långa tagningar, ofta med statisk kamera, och jag får intrycket att skådespelarna improviserar mycket.
Men det här ser även ut som en film man kan hitta på Den Konstiga Hyllan på Taboo eller Grottan. En film för de som har lite bisarr porrsmak. Filmen innehåller väldigt mycket sex och naket - och här och var blir det "Near X", som det heter. Jag satt konstant och undrade hur långt de skulle gå. Om man skulle få se aktörerna sätta på varandra på riktigt. Flera gånger är det bra nära.
Fine. Inget fel i det.
Men nu är det så här, att Margarete Tiesel är en ... ähum ... stor kvinna. Hon är en blek fläskhög, en dallrande blob, och hon ser ut som Inger "Pippi" Nilsson i ansiktet. Huga! För att citera publiken när folkparksföreståndare Gotthard Lindemans fru strippade: "Klä på'na! klä på'na!".
Vågar jag skriva detta? Utan att få några rabiata aktivister på mig? För det blir värre:
Teresa fyller år. Hennes tre österrikiska kompisar kommer på besök för att festa. Med sig har de en ung kille som varken pratar engelska eller tyska. Det är meningen att han ska strippa och sedan ska de ha sex, hela högen. De tre kvinnorna som kommer är precis lika skitfeta och fula som Teresa. Och de kastar kläderna. Jösses. "Fan vad TYSKT!" tänkte jag, när dessa späckhuggare vaggade fram över duken. Den unge afrikanen klär av sig naken och dansar, och en av kvinnorna knyter en rosett på hans pillesnopp. Men det spelar ingen roll hur mycket tanterna drar i- och pussar hans organ, han kan inte få upp den; så efter att ha hållit på ett bra tag, ger de grabben stålar och kastar ut honom.
Men tacka fan för att han inte fick upp den! Hade jag stängts in tillsammans med fyra, groteska, tysktalande jättetanter, hade jag försökt fly. Ulk!
Tillvaron i denna kenyanska semesterort verkar vara väldigt vissen. Lägenheten Teresa hyrt är vissen, de lägenheter killarna hon raggar upp bor i än mer vissna hem. Barerna som frekventeras är fruktansvärt vissna och sunkiga. Jag gillade i synnerhet ett riktigt, riktigt visset band som iförda zebrakostymer spelar en vissen, småfalsk version av "La Paloma". Saxofon ingår.
Det är en ful film, det här. Lika ful som sitt innehåll; som berättelsen, vilket är passande. Lång är filmen också, två timmar. Och - det är rätt tråkigt. Det är kanske mig det är fel på, men jag blev inte upprörd av filmen, jag blev inte engagerad. Kanske lite fascinerad. Men som sagt: jag satt mest och undrade hur långt de skulle gå i sexscenerna. Och jag blev nog lite paralyserad av åsynen av de groteska österrikiskorna. Teresa känns tragisk och patetisk. Men det gör även männen som utnyttjar henne. Rättare sagt; de utnyttjar varandra.
Jag undrade även om de afrikanska aktörerna var medvetna om vad det är för typ av film. En del av dem ser lite vilsna ut. Men de verkar inte ha några problem med att dra ner brallorna och visa talangen.
Jag kan inte påstå att jag längtar efter PARADIES: GLAUBE och PARADIES: HOFFNUNG, som de övriga två delarna heter i original.

(Biopremiär 8/2)