Bio: Flykten till framtiden

Foton: Johan Bergmark © 2016 BOB FILM SWEDEN AB. All rights reserved.

Senast Ulf Malmros var i farten på landets biodukar, var det med dramat MIN SÅ KALLADE PAPPA. Den var väl ganska okej, men definitivt inget jag vill se en gång till - och om det inte vore för att det var Malmros som låg bakom, hade jag aldrig sett när den gick upp på bio för två år sedan. Efter att under förra året gjort TV-serien ACK, VÄRMLAND; en ganska ojämn komedierie, är Malmros nu tillbaka på bio med den genre han behärskar bäst: en komedi.

Det är lika bra att ha det sagt på en gång: FLYKTEN TILL FRAMTIDEN är den trevligaste svenska film jag sett på bra länge. Ulf Malmros har gjort bättre filmer, han har gjort roligare filmer, och det finns förstås filmer av andra svenska filmskapare som är både bättre och roligare - men FLYKTEN TILL FRAMTIDEN är makalöst trivsam. Det här är en film som torde tilltala den breda publiken.
Ulf Malmros står för manus, regijobbet har han delat med Jaana Fomin, som var med och skrev ACK, VÄRMLAND, men som annars mest jobbat med kläder på främst Malmros' filmer. Riktigt varför Malmros inte regisserat helt på egen hand vet jag inte, men kanske var Fomins öga för kläder viktigt i den här filmen.

Året är 1973, och i Stockholm (som egentligen är Trollhättan, vad annars?) jobbar den 22-årige Svante (Elias Palin) i en skivbutik ägd av den ofta pårökte proggmusikern Bengan (Henrik Dorsin). Svante hänger med sina polare, varav ett par är kriminella, hans föräldrar tycker att han ska skaffa sig en flickvän, och själv vill han bli delägare i skivbutiken. Dock är Svante inte frisk - han lider av en hjärtsjukdom, som inte går att operera 1973. Hans läkare hävdar att man i framtiden kommer att kunna bota åkomman, men då är det försent.

En kväll när Svante sitter och väntar på sista tunnelbanetåget hem, och känner sig extra frustrerad, kommer ett tåg från 2016 inrullande på perrongen. Svante noterar inte att tåget är av en futuristisk modell, kliver på - och stegar sedan ut i Stockholm anno 2016. Total förvirring uppstår förstås, och när han letar upp sin lägenhet, upptäcker han att den bebos av den jämnåriga Elsa (Victoria Dyrstad). Hon tror att Svante är en knäppgök, eller spelar teater och driver med henne.

Som tur är, går det även att resa tilbaka i tiden, eftersom ett grönt tåg från 1973 - och som bara Svante kan se - dyker upp när Svante försöker återvända. Svante fortsätter att resa fram och tillbaka i tiden. Dels vill han bevisa för Elsa att han inte är knäpp, men även för att lista ut ett sätt att bota sin sjukdom - han har nämligen råkat få veta att han bara har några dagar kvar i livet. Att bara gå till ett sjukhus går förstås inte, eftersom hans körkort inte bara är utgånget med 40 år; hans personnummer tillhör en kille som dog 1973.

Eftersom detta är en tidresekomedi med några gemensammma drag med TILLBAKA TILL FRAMTIDEN, uppstår förstås en del vurpor i tiden, när Svante och Elsa råkar ändra på något - och nya problem måste lösas. Det är ganska snillrikt.

Scenerna från 70-talet är betydligt bättre än de i nutid. 70-talet är kärleksfullt återgivet, och rekvisitörer och kostymörer har verkligen vältrat sig i den tidens heminredning och mode, medan Ulf Malmros i sitt manus göttat till det med tidstypisk jargong och tidstypiska åsikter. Det ser verkligen ut som en gammal svensk film från 70-talet, och rollfigurerna pratar som man gjorde i dessa filmer; lite släpigt. Jag konstaterar att dagens jargong - i framför allt Stockholm - är betydligt mer irriterande, och Elsa framstår inte som lika sympatisk som 70-talsflummarna.

De komiska inslagen består mest i kulturkrockar. Svante förstår sig inte på modern teknik, och när den tatuerade genusvetaren Elsa följer med till 1973, skäller hon ut Svantes mansgrisige farsa (Johan Ulveson) och tycker att Svantes morsa (Ia Langhammer), som är hemmafru, bör uppsöka Grupp 8. Men Svante och Elsa är inte speciellt roliga som rollfigurer.

Henrik Dorsin, däremot! Han är fullkomligt fantastisk som Bengan! Han är makalöst rolig - ge karln en guldbagge. Han har spelat in en singel om ett gråtande kalfjäll, han far omkring i sin butik och spelar tvärflöjt, han hatar ABBA, han fäller obetalbara repliker. Ja, jösses! Bengan lär bli en klassisk gestalt i svensk film. Han är urtypen för en skön 70-talssnubbe.

Även om jag alltså vekligen gillar FLYKTEN TILL FRAMTIDEN, blir betyget bara en trea. Om än en stark sådan. Jag hade gärna sett ännu fler festliga gestalter, och jag är nog inte helt nöjd med slutet.
Notera att Kjell Bergqvist inte medverkar!

(Biopremiär 11/11)

Bio: Min så kallade pappa

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Under tillkomsten av sin nya film MIN SÅ KALLADE PAPPA var dess manusförfattare och regissör Ulf Malmros väldigt aktiv i sociala medier. Nu verkar karln ha försvunnit från Twitter och Facebook, men vi fick följa hans arbete från casting, via filmning, till klippning. Väldigt kul. Dock avslöjade nog Malmros aldrig vad filmen handlade om eller ens vad det var för typ av film. Jag ser alltid fram emot varje ny Ulf Malmros-film, han har gjort ett par av mina svenska favoritfilmer, och oftast har det handlat om komedier. Den här gången är det ett drama av det tyngre slaget.
Michael Nyqvist spelar den självupptagne skådespelaren Martin, som helst vill spela seriösa roller på Dramaten, men istället medverkar i "Bennys baciller"; en fars på Chinateatern. Föreställningens stjärna görs av Henrik Dorsin. Vi får se utdrag ut pjäsen; det är hutlöst roligt, en härlig parodi på fjantiga farser, och jag vill se möget i sin helhet! Dorsins rollfigur visar sig vara ännu mer självupptagen än Martin, till på köpet är han ett riktigt svin. Martin har en fest i sin enorma våning för att fira alla sina år på teatern, och där förnedras han av Dorsin. Festen avslutas abrupt när Martin drabbas av en stroke och hamnar på sjukhus med minnesförlust.

Vad Martin aldrig berättat för någon är att han har en dotter. Vera Vitali spelar denna dotter; den gravida lågstadiefröknen Malin. Hon har aldrig träffat sin far, eftersom Martin tidigt lämnade modern och sedan alltid höll sig borta. Nu söker Malin upp sin far och försöker skapa något slags relation från scratch - eftersom han inte har en aning om vem hon är. Eller vem han själv är.
MIN SÅ KALLADE PAPPA är en ytterst välspelad film. Nyqvist är oerhört bra i rollen, det torde vara lite Guldbaggevarning här, och Vitali gör också bra ifrån sig som den frustrerade Malin. Sverrir Gudnason är en skådespelare jag ofta har lite svårt för - han brukar göra alla roller precis likadant, alltid aningen för överdrivet och lite för teatraliskt. Här spelar han Malins sambo Frank - och han är ett kräk. Och Gudnason har väl aldrig varit bättre. Det är något med hans anletsdrag och leende som gör att han verkligen känns falsk och obehaglig. Johannes Brost har en mindre roll som Franks farsa, en aning besynnerlig herre som står Malin förhållandevis nära.

Tova Magnusson-Norling och Källa Bie dyker upp i minimala roller, medan Lotta Tejle, som brukar ha större roller i Ulf Malmros' filmer, även hon förpassats till en liten biroll. Och jag kan inte påminna mig att någon av rollfigurerna pratar värmländska. Apropå värmländska: Björn Starrin medverkar inte alls - och Kjell Bergqvist lyser med sin frånvaro även han.

Nå. Jag tycker att MIN SÅ KALLADE PAPPA är en bra film. Gripande och helt klart sevärd. Och som sagt: skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Men - till skillnad från tidigare Ulf Malmros-filmer kommer jag troligen aldrig att se den här rullen en gång till. Den har liksom gjort sitt efter en titt. Men det brukar jag anse om de flesta dramer. Filmen är dessutom aningen för lång med sina 123 minuter och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om slutet.

(Biopremiär 19/9)

-->

Bio: Mammas pojkar

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Disneys anledning till att inte pressvisa Ulf Malmros' nya film MAMMAS POJKAR i Malmö var så långsökt och jönsig att ni inte skulle tro mig, så jag struntar i att redogöra för den här (och fortsätta att misstänka att de helt enkelt inte kände för att betala biografpersonal för att köra filmen för oss). Men i och med att filmen inte förhandsvisades, råkade jag utsättas för ett par recensioner innan jag såg den. Jag försökte låta bli att läsa texterna, men rubriker och betyg gick inte att undvika. Recensionerna var inte vidare positiva. Tvärtom - till exempel drog Aftonbladet till med ordet "kass".
Kass?
Jamen kom igen, det är ju Ulf Malmros. Inget namn man förknippar med "kass". Precis som svenska filmkritiker i allmänhet verkar utgå ifrån att en ny film av Jan Troell eller Lars Von Trier är Bra (per automatik bra), utgår jag ifrån att en ny film av Ulf Malmros är Bra. Jag brukar anse att han är den intressantaste svenske regissören just nu. Eller de senaste tio-femton åren. Han besitter en humor, lekfullhet, stil, kompetens och approach som är väldigt ovanlig i det här landet. Nej, TJENARE KUNGEN var kanske inte så lyckad, men det var å andra sidan DEN BÄSTA SOMMAREN, SMALA SUSSIE och BRÖLLOPSFOTOGRAFEN - och jag följde hans besynnerliga TV-serier med stort intresse.

MAMMAS POJKAR skulle först heta BRÖDERNA HÅRDROCK, men det gick de riktiga Bröderna Hårdrock, som figurerade i en dokumentär från 90-talet, inte med på. Johan Östling och Björn Starrin är tvåäggstvillingarna Oden och Thor, som bor i en liten idyllisk ort i Värmland (Värmland i Trollhättan, läser jag i eftertexterna). De fyller 35, de jobbar på byns outlet och de är hårdrockare. Hårdrockare av det gamla gardet. Så metal de kan bli.
När den dryge stockholmsjäveln PG (Kjell Bergqvist) köper outleten och tvingar bröderna att inte bara bara jönsiga kläder med fluga, utan även att sitta i kassan ("Ett klassiskt homosexuellt bögyrke!"), säger de upp sig. Det är bara det att PG äger lägenheten bröderna bor i, så de kan inte bo kvar där. De tvingas flytta hem till sin överbeskyddande morsa; byns präst Gunilla (Lotta Tejle). En Curlingmorsa med stort C. Hon är hårt prövad, men ställer ändå upp till hundra procent. Oden och Thor dyrkar bandet Ludor, som nästan hade en hit 1984, och försöker anordna ett Ludorkonvent i byn - och Gunilla hjälper till.
Gunilla bor granne med PG och en del andra prominenta människor i byn, vilket ställer till med problem. Grannarna uppskattar inte hårdrocksbrödernas omogna beteende. I byn bor även lågstadiefröknen Jenny (Mia Skäringer), som båda bröderna kärar ner sig i. Oden lyckas få ihop det med henne, vilket Thor inte fattat, så han fortsätter att uppvakta henne på bisarra sätt. Gunilla försöker styra upp situationen genom att leta upp en lämplig partner till Thor - och hittar den tungsinta norska dödsmetallbruden Evil Bitch (Tuva Novotny).

Okej. Är MAMMAS POJKAR kass?
Nej.
Visningen jag var på var fullsatt, de flesta i publiken var vuxna, och det skrattades gott och hjärtligt. Vad Ulf Malmros har gjort är något slags ÅSA-NISSE I HÅRDROCKSFORM. Och här ska vi ju komma ihåg att Åsa-Nisse alls icke är det sämsta. Jag tittar hellre på Åsa-Nisse-filmer än mycket annat.
Nå - MAMMAS POJKAR når aldrig samma höjder som Malmros' tidigare filmer. Emellanåt är den märkligt avslagen. Filmen är lite spretig och ofokuserad, handlingen är tunnare än brukligt.
Men jag skrattade lik förbannat en hel del. Det var trivsamt. Kjell Bergqvist är skön när han sitter i en soffa och bara har på sig en ful jacka utan något inder; hans solariebruna mage väller ut. Oden och Thor ägnar sig åt en hel del jönsiga saker hårdrockare har en tendens att ägna sig åt - och då hör det till saken att jag förstås lyssnar en del på hårdrock jag med. Det är möjligt att jag hänfaller åt samma jönserier när andan faller på - men jag hade vett att klippa mig i tid.

Thor har ett städ på rummet, Lodurs maskot är ett brinnande foster, Evil Bitch är så bisarr att hon blir rolig, Mia Skäringer är också bra, här finns en fantastisk (och överraskande blodig) cat-fight, vilket det finns för lite av i svensk film, och vem kan motstå repliker som "Sluta kasta gifflar på mamma!"? I vanlig ordning har Malmros tagit fasta på vissa riktigt vissna företeelser i det svenska samhället. Som att Gunilla köper en tårta som heter Succétårta. Väldigt skojigt - och väldigt visset.
MAMMAS POJKAR är inte lika bra och rolig som jag hade hoppats på, men jag tycker ändå att den är helt okej - och till skillnad från de flesta andra, hyllade svenska filmer, kommer jag att se om MAMMAS POJKAR vad det lider. Kanske flera gånger. Till skillnad från till exempel ÄTA SOVA DÖ, som jag aldrig kommer att ens skänka en tanke på att se om. Varför skulle jag det?
MAMMAS POJKAR är inte kass, den är bara mindre vass. Och den är bättre än TJENARE KUNGEN.

(Biopremiär 25/12)

Bröderna Hårdrock är på väg

Ulf Malmros är ju en av våra favoritregissörer. Den här pressreleasen kom idag:

Snart startar inspelningen av 2012 års stora svenska komedi – BRÖDERNA HÅRDROCK!

Efter publiksuccéer med bland annat Bröllopsfotografen och Smala Sussie kommer nu Ulf Malmros med sin nya storsatsning med en stjärnspäckad rollista bestående av Björn Starrin, Johan Östling, Mia Skäringer, Kjell Bergqvist, Lotta Telje, och Tuva Novotny.

BRÖDERNA HÅRDROCK är en film om två vuxna bröder (Starrin och Östling)som tänker arrangera ett Heavy Metal-konvent i sin sömniga lilla by. Deras mamma (Telje) är byns präst som oroar sig över sönerna och vill att de ska växa upp och skaffa familj. Byns unga lärarinna och Line Dance-instruktör (Skäringer), sätter brödernas hjärtan i brand. I hemlighet, bakom varandras ryggar, startar en kamp om hennes hjärta.

Ulf Malmros:
-"Hårdrocksvärlden är en egen värld. Man är evigt trogen sitt band och investerar enorma mängder tid och pengar att följa sina idoler. Att gå upp så totalt i sin musik är fascinerande och en fantastisk fond för en kärleksfull komedi om romantiker. Jag är likadan - fast med film."

Den 30 maj startar inspelningen i Vänersborg med omnejd. Producent är Jan Blomgren på Bob Film Sweden AB.

Producent Jan Blomgren:
-"Bröderna Hårdrock är vår största satsning någonsin. Ett otroligt roligt manus med helt fantastiska karaktärer. Filmen har alla förutsättningar att bli en modern klassiker."

Bröderna Hårdrock produceras av Bob Film Sweden i samarbete med Film i Väst, BUENA VISTA INTERNATIONAL, TV4 AB, Nouvago Capital, ELEL Investment och Molkom Film samt med stöd från Svenska Filminstitutet, filmkonsulent Suzanne Glansborg.

Musiken är specialskriven av Jimmy Lagnefors och framförs av några av Sveriges främsta hårdrocksmusiker.

Bröderna Hårdrock distribueras av Buena Vista International (Sweden) och har biopremiär 19 oktober 2012 över hela Sverige.

Bio: Kommissarie Späck

 Foton: Alexandra Aristarhova © 2010 Sonet Film AB
För femton år sedan eller något i den stilen pratade jag och några polare om att göra en parodi på svenska polisfilmer. Vi hade en titel - DEN UTSKRATTADE POLISEN - och några gags. Fast vi kom aldrig längre än så. När nu Fredde Granberg gör debut som långfilmsregissör är det med "filmen vi aldrig gjorde".
    Jag har väl aldrig tillhört Granbergs främsta anhängare; jag tittade sällan på BYHÅLA (1991) med Ronny och Ragge, SNUTARNA (1994) var väl inte särdeles lyckad, och DR MUGG (2002) och HEM TILL MIDGÅRD (2003) har jag aldrig sett. Det är möjligt att jag dyrkat de här grejorna om jag vore yngre; jag var ändå hyfsat vuxen redan '91. Och jag är några år äldre än Fredde Granberg. De som var barn när BYHÅLA gick verkar älska serien. Granberg har jag bara träffat som hastigast en gång, han kom fram och skakade hand på Parkbaren i Göteborg för några år sedan. Han gav ett sympatiskt intryck.
    KOMMISSARIE SPÄCK är ett försök att göra en svensk film i samma tradition som TITTA VI FLYGER, TOP SECRET och DEN NAKNA PISTOLEN - filmer som i sin tur var inspirerade av 1950-talets MAD med alla så kallade eyeball kicks. Det har aldrig tidigare gjorts i Sverige, vilket ju är lite märkligt.
    Filmen öppnar med att Beckregissören Harald Hamrell spelar regissören Harald Hamrell, som blir brutalt mördad när han lagar middag. Polisen anländer till brottsplatsen och kommissarie Späck (Leif Andrée) misstänker genast att det handlar om ett självmord. Till saken hör att Hamrells kropp är genomborrad med ett stort antal knivar och köksredskap. Eftersom några andra lik också hittats, är Späck säker på att det är en seriesjälvmördare som härjar.
    Den ständigt ätande Späck och hans alltid fly förban-
nade kollega Grünvald Karlsson (Johan Hedenberg) förses med en ny partner, den alltid muntra och våldsbenägna Irene Snusk (Cecilia Frode), som av någon anledning är baserad på Lara Croft från TOMB RAIDER - vilket är lite märkligt. Vad har TOMB RAIDER med svenska poliser som Beck och Wallander att göra?
    Att försöka återge mer av handlingen är egentligen meningslöst. Det handlar bland annat om en liga som säljer piratkoperade filmer; filmer som inte gått upp på bio än, som DET SJUNDE INSEGLET 2, GÖTA KANAL 5 och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - ÄNNU EN GÅNG. Men detta är förstås sekundärt. KOMMISSARIE SPÄCK skulle kunna handla om vad som helst, det går bara ut på att spruta ut så många skämt per minut som möjligt.
    Filmen börjar fantastiskt bra med en parodi på THX-loggan. "Denna film visas i ADHD". Därefter blir det svajigare. De senaste årens amerikanska filmer i genren har varit mer än lovligt usla; EPIC MOVIE och MEET THE SPARTANS och de där. De enda som riktigt kan stuket, är Zucker, Zucker och Abrahams, som skapade genren med TITTA VI FLYGER! 1980. Nej, Fredde Granberg är ingen Zucker eller Abrahams.
    KOMMISSARIE SPÄCK satsar självklart på "hit or miss", om ett skämt inte funkar kommer det ett nytt några sekunder senare. Tyvärr blir med oftare miss än hit. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Ett problem är att jag inte tycker att Leif Andrée är rolig. Det är något med hans uppenbarelse och spelstil som gör att jag inte skrattar åt honom. Hedenberg som argsinte Grünvald funkar mycket bättre.
    Tajming är A och O i sådana här filmer, och där brister det också en del. Men vad som är positivt, är att filmen håller bra tempo, den blir aldrig tråkig, och förutom Harald Hamrell, dyker flera kända ansikten upp: Ulf Malmros har en videobutik, Markoolio är en pundare, Dogge Doggelita är ett pizzabud, och Kjell Bergqvist är strikt polis. Späcks chef, Margareta Orehn, spelas av Per Morberg.
    Nu såg jag filmen på en pressvisning, vilket innebar väldigt få personer i salongen och alla satt knäpptysta mest hela tiden. Det var inte precis partystämning. Och även om jag är kritisk till filmen, kan jag ge mig fan på att jag hade tyckt den var jätterolig om jag klämt ett gäng öl innan och satt i en fulsatt salong; eller om jag såg den på DVD med några polare och en back öl. Det är den typen av film. Kanske borde jag inte sett och recenserat KOMMISSARIE SPÄCK nykter.     Något jag reagerade på när jag såg filmen, var att den är så våldsam och blodig - jag hade förväntat mig en familjevänlig komedi, men det radas upp en väldig massa splatter. Minst sagt förvånande. Jag frågade maskinisten vilken åldersgräns KOMMISSARIE SPÄCK har, och han sa att filmkopian inte var försedd med åldersgräns när den anlände. Jag tog en titt på Biografbyråns hemsida, och konstaterade att den granskats två gånger. Först blev den tillåten från femton år, därefter fick den elvaårsgräns. Men längderna förvirrade - versionen med lägre åldersgräns är längre än den barnförbjudna. Jag kontaktade Biografbyrån för att reda ut det hela. Så här svarade de:
KOMMISSARIE SPÄCK har granskats tre gånger. De två första gångerna saknade filmen för- och eftertexter och vissa effekter var ofullständiga. Den första granskade versionen fick åldersgräns 15 år (71 min). I den andra inlämnade versionen hade man tonat ned vissa våldsscener och filmen fick 11-årsgräns (74 min). Och slutligen lämnades en komplett 35:mm-kopia av filmen in. Åldersgräns: 11 år, Längd: 81 min.
    Motiveringen till åldersgränsen är egentligen mycket roligare än filmen:
"Flera blodiga våldsscener, bl a en man som genomborras av en förskärare och en man som upprepade gånger hugger sig själv i torson medför att filmen bedöms kunna orsaka psykisk skada hos barn under 15 år."
    Jodå! Tänk på det när du ser KOMMISSARIE SPÄCK! Du riskerar att drabbas av psykisk skada.
    Själv fick jag psykiska men av SEX & THE CITY 2, och den var barntillåten.
    Eftersom Granberg och hans bolag själva klippte i filmen innan omgranskning, innebär detta att KOMMISSARIE SPÄCK är den första film som självcensurerats för att få lägre åldersgräns sedan THE LEAGUE (2003).






Biopremiär 4/6

Bio: Bröllopsfotografen

För mig tillhör Ulf Malmros en liten grupp speciella regissörer. Andra i den gruppen är till exempel bröderna Coen och Tim Burton. Regissörerna har det gemensamt att jag alltid ser fram emot- och är nyfiken på nya filmer av dem, även om de ibland gör stolpskott. LADY KILLERS var ju hemsk, och varken APORNAS PLANET eller KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN var väl sådär jättebra. Men jag vill ändå ha mer av dem. De är alltid intressanta.
Ulf Malmros gjorde den oerhört trevliga DEN BÄSTA SOMMAREN och den makalösa SMALA SUSSIE. Att sedan TJENARE KUNGEN var rätt svag kunde jag ta, jag såg fortfarande fram mot storverk från Malmros. Och här har vi ännu ett!
Mina damer, herrar och syndiga dvärgar: BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är årets bästa svenska film. Punkt.
Det har ju pratats om FLICKAN och MAN TÄNKER SITT och ett par andra filmer, men den stora skillnaden är att BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är en "riktig film". Men riktiga rollfigurer och riktiga skådespelare, i regi av en riktig regissör. Inga konstnärliga experiment här inte, utan film på riktigt, av folk som uppskattar film.
I BRÖL-
LOPSFO-
TOGRAF-
ENS centrum står Robin (en utmärkt Björn Starrin), som bor i Molkom - Malmros födelseort! - i Värmland. Där bor han i källaren till föräldrarnas hus på "gräddhyllan", den gata som är lite finare än de andra i bruksorten. Det är ett rejält knegarsamhälle, grått och trist, det är lådvin och fylla och TV, och Robin är trött på allt och vill satsa på att bli fotograf.
Kjell Bergqvist spelar den misslyckade skådespelaren Jonny, som en dag kommer till Molkom för att framföra "Doktor Glas". Den ende som kommer är Robin, som bjuder in Jonny som underhållare på hans brorsas bröllop. Där ställer Jonny till det genom att försäga sig, och Robin tar steget ut och far till Stockholm för att förverkliga sina drömmar. Han ska börja som bröllopsfotograf och avancera uppåt.
Robin letar upp Jonny och hyr in sig i hans lägenhet. Jonny visar sig vara det svarta fåret i en rikemanssläkt från Djursholm, där brodern Claes (Johannes Brost) är högsta hönset. På ett bröllopsfest med Jonnys släktingar träffar Robin Claes' dotter Astrid (Tuva Novotny) och blir förälskad. Robin ändrar på sitt liv och börjar snirkla sig in i- och bli accepterad av Claes och hans familj. Detta leder förstås till problem både med halvt försupne Jonny och med familjen hemma i Molkom.
BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är ofta en genuint rolig film - men den lyckas även få in ett allvar som inte känns störande, vilket annars ofta är fallet i svensk film (ÄNTLIGEN MIDSOMMAR! är väl senaste exemplet). Kjell Bergqvist är som alltid strålande och med sin tragikomiske Jonny borde han ha ännu en guldbagge som i en liten ask. Johannes Brost är bra han också som odrägligt överklasskräk.
Det enda jag inte riktigt köpte var en scen där Claes och hans familj gör sig lustiga över en recension av en pjäs Jonny medverkar i. Den scenen är både illa skriven och illa spelad, den känns både överflödig och orealistisk, även om den till viss del är viktig för handlingen. Men detta är väl egentligen den enda större anmärkning jag har.
BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är väl inget unikt och klockrent mästerverk som SMALA SUSSIE, men jag upprepar: detta är årets bästa svenska film, och ska ses. Nu. På en gång. I alla fall när den har premiär på fredag.
Och Ulf Malmros är Sveriges främste och mest intressante filmregissör. Roy Andersson får ursäkta.





(Biopremiär 16/10)