Serier: Fantomen nr 10-11/2012

Nya numret av Fantomen, det 132 sidor tjocka dubbelnumret 10-11, är en unik tidning - på flera sätt. Framför allt är detta det första numret Mikael Sol är redaktör för. Just det, efter 40 år på tronen, har Gammelredax Ulf Granberg klivit av och pensionerat sig. Han höll sitt avskedstal i förra numret av Fantomen. Dock presenterar sig herr Sol inte i detta hans första nummer. Bortsett från en sida med en tillbakablick på ett gammalt nummer av Fantomen, antagligen författad av Granberg, finns här inga som helst redaktionella sidor. Fantomen Talar saknas. Fantomenklubben saknas. Och det är ju synd. Förutom serierna, var det just dessa redaktionella sidor som gjorde att jag älskade tidningen som barn; de gav tidningen en själ.

Men detta dubbelnummer är unikt även på ett annat sätt. Det är nämligen så här, att det är mycket möjligt att numrets huvudserie; "Den sovande skönheten", författat och tecknat av Germano Ferri, är det allra sämsta Fantomenavsnittet någonsin. Jag undrar verkligen vad de eventuella nya läsare som aldrig tidigare läst Fantomen tycker och tänker. De måste undra vad i helvete det är de har köpt. Varför Fantomen är så populär i Sverige - eller åtminstone var populär.
Av någon anledning har man glömt bort att nämna att "Den sovande skönheten" är en gammal serie - detta stod i Nästa nummer-annonsen i förra numret, men inte nu när serien publicerades. Ferri gjorde serien för den italienska Fantomentidningen 1968. I Sverige publicerades den kraftigt nerkortad. När den nu publiceras på nytt, är den inte bara komplett och färglagd; Ferri har även retuscherat- och antagligen delvis tecknat om den.
Men det hjälper inte. Detta är ett makalöst uselt avsnitt. Visst har vi läst tunna och korkade avsnitt tidigare, bland annat de sista Lee Falk gjorde innan han dog. Och visst har vi läst flängda avsnitt, som Janne Lundströms proggiga 70-talsraffel "Handelskriget", i vilket Fantomen öppnar en Konsumbutik i djungeln. Men Ferris allt annat än episka epos slår allt detta i uselhet. Det händer nämligen absolut ingenting i avsnittet.
En infödingspojke hämtar Fantomen eftersom han sett något mystiskt i djungeln. Fantomen hittar en sovande kvinna iförd aftonklänning. Hon vaknar och har drabbats av minnesförlust. Fantomen tar henne till djungelsjukhuset. En sköterska känner igen henne: hon är djungeldoktorns före detta fästmö! En jätterik tös. På flykt i flygplan undan paparazzi störtade hon i djungeln. Doktorn anländer och de blir kära igen. Slut.
Hallå?
Vaffan?
Inget äventyr. Inget raffel. Inga konflikter. Ingen spänning. Inga bovar. Ingenting!
Det hade gått att återge hela storyn på två sidor. Sekvenser som hade gått att klara av i en enda ruta dras ut till en sida eller två. Istället för flera pratbubblor i en ruta, får vi flera statiska rutor med en pratbubbla i varje.
Varför, o varför fick man för sig att snofsa upp och publicera det här äventyret? Det är sådant här som gör att man kräver pengarna tillbaka. Vore jag tio år hade jag blivit förbannad. Jag vill inte ha Djungelstarlet när jag köper Fantomen.

"Den sovande skönheten" - före och efter. Notera Fantomens fina, röda italienska dräkt.

Ett komplett album med Thorgal följer, detta lämnar jag därhän, eftersom jag aldrig läst Thorgal, och efter detta kommer ett andra Fantomenäventyr: "Jakten på den försvunna skatten". Ett dagstrippsavsnitt av Lee Falk och Ray Moore från 1941-42, som tidigare bara publicerats nerkortat i Sverige. Den här gången får vi stripparna helt oredigerade, i svartvitt, och de är publicerade "på sidan"; man måste vända ett kvarts varv på tidningen.
"Jakten på den förvunna skatten" är ett fantastiskt bisarrt äventyr! Bitvis är det häpnadsväckande, i synnerhet i början. Fantomen är verkligen en mäktig envåldshärskare i djungeln. Alla djungelstammar är livrädda för honom. De betraktar honom nästan som en gud.
Vi får veta att Guran har en son. Detta är kanske ett välkänt faktum för Fantomenexperter, men något jag inte tidigare kände till. Denne son blir vred och lierar sig med några slemma skurkar inne i Morristown. Dessa skurkar visas till Dödskallegrottan - det är tydligen inga problem att ta sig dit. Fantomen är inte hemma, men några beväpnade bandarer vaktar ingången. Men skurkarna skjuter ihjäl dessa vakter! De tar sig in i grottan och till skattkammaren, snor rubbet och gömmer skatterna i en brunn. Hur de lyckas få med sig allt ur grottan framgår inte. Skurkarna, som blåser Gurans son på konfekten, lever nu lyxliv.
Fantomen återvänder och verkar inte bry sig över att hans vakter dödats - bara han får tillbaka sin skatt. Han behöver den för att bekämpa brott. I seriens första ruta säger han nämligen detta. Det kommer att behövas pengar för att sätta dit all världens bovar och banditer! Jaha, det är alltså därför Fantomen samlar på sig juveler och värdefulla artefakter.
Fantomen jagar rätt på bovarna och de får förstås sina straff. Men Gurans son, då? Guran tycker att pågen dragit vanära över honom och stammen - och bestämmer att han ska avrättas! Men Fantomen hindrar detta från att ske. Han tycker att det räcker med att grabben ber om ursäkt och i fortsättningen försöker vara en bra son.

Fantomen behöver stålar för att kunna bekämpa brott.

"Jakten på den försvunna skatten" är ett långt äventyr - och väldigt ofokuserat. Det känns som om Lee Falk hittar på efter hand. Vilket han kanske även gjorde. Det är vilt toppraffel mest hela tiden - vilda fajter och grejor. Samtidigt som det inte händer så mycket. Men mest av allt är äventyret konstigt och ologiskt. Och alla som för 40 år sedan spottade på Fantomen, hans värld och ideologi får verkligen vatten på sin kvarn.
Nej, nu vill jag läsa några bra Fantomenäventyr. Sådana görs det fortfarande lite då och då. Jag hoppas att vi får se ett sådant i nästa nummer.
Slutligen måste jag påpeka att jag tycker att det är trist med alla dessa dubbelnummer. När jag växte upp kom Fantomen med 26 nummer om året, 26 tidningar, varav några var utökade. Tack vare dessa dubbelnummer kommer det idag ut långt färre tidningar. Oavsett vad det står på omslagen.