Visar inlägg med etikett Tye Sheridan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tye Sheridan. Visa alla inlägg

onsdag 3 november 2021

Bio: The Card Counter

Foton copyright (c) Scanbox

Kortspel är något jag aldrig förmått uppskatta. Jag har alltid tyckt att det är fruktansvärt tråkigt att spela kort. Men. Något som är ännu tråkigare än att spela kort, är att titta på folk som spelar kort. Ja, att titta på folk som spelar spel rent allmänt. E-sport är alltså inget för mig. 

Således tycker jag att filmer om kortspel, gambling, schack, biljard och Fia med knuff, med få undantag, är skittråkiga. Poker är flitigt förekommande i westernfilmer, men i dem är det oftast någon som fuskar och så blir det fajting, så de filmerna kommer undan med det.

Paul Schrader är mest känd som manusförfattaren till filmer som TAXI DRIVER, GASTKRAMAD och TJUREN FRÅN BRONX, men han har ju även regisserat ett stort gäng filmer. Ibland har han fått till det, men de senaste trettio åren har hans filmer inte varit något vidare. De flesta av dessa senare filmer har inte biovisats i Sverige. Men, nu är Paul Schrader tillbaka på bio med en film han skrivit och regisserat, och där Martin Scorsese är en av producenterna. Kanske var det Scorseses namn som såg till att filmen nu hamnar på biorepertoaren.

I THE CARD COUNTER spelar Oscar Isaac spelaren William Tell, en före detta militär som suttit åtta och ett halvt år i fängelse. I fängelset lärde han sig att räkna kort, och nu reser han från casino till casino för att spela blackjack. Hans liv är starkt schematiskt, han tar aldrig in på casinots eget hotell, han bor på motell en bit därifrån, och han bär alltid med sig väskor med vita lakan, med vilka han övertäcker rummens inredning.

På ett casino pågår en säkerhetsmässa - alltså en mässa för prylar att använda för att känna sig säker i hemmet. Eller säker under armarna? Där håller en viss major Gordo (Willem Dafoe) ett föredrag, och under detta kontaktar en ung man Tell. Killen heter Cirk (Tye Sheridan) och vill prata med Tell - de två har av allt att döma en gemensam fiende.

Cirk lever ett struligt liv och har stora skulder, och utan någon större anledning beslutar Tell sig för att reformera den unge mannen. Tell tar Cirk med sig på sin casinoturné, vars mål är Las Vegas, där Tell tänker vinna ett pokermästerskap. 

Ytterligare en person figurerar i handlingen. Tiffany Haddish spelar den lite mystiska La Linda, som ... Ja, jag vet inte riktigt vad hon är för någon, hon verkar finansiera spelare, och hon har stött på Tell förr. Erotiska spänningar uppstår mellan Tell och La Linda.

THE CARD COUNTER börjar bra. Det är elegant, dialogen är bra, och det är en aning intressant, även om jag inte begrep ett skvatt när William Tell förklarade hur blackjack och korträkning funkar - Tell agerar även filmens berättarröst. Men ungefär halvvägs in kände jag att, nä, vänta nu, den här filmen står ju bara och trampar vatten. Tempot är ohyggligt långsamt och ofta händer det verkligen ingenting alls av intresse. Det är det ena casinot efter det andra, det är dämpad belysning och heltäckningsmattor, och de få rollfigurerna står eller sitter. Kommer allt det här att leda någonvart? Jo, i slutminuterna händer det lite grejor, men den här filmen känns som en kortfilm som dragits ut till närmare två timmar. Jag tror att jag nickade till ett par minuter i mitten av filmen, men jag är inte säker, eftersom det inte hände någonting.

Något som också drar ner helhetsintrycket är Tiffany Haddish. Hon är riktigt dålig i sin roll. Hon läser sina repliker på ett synnerligen onaturligt sätt, det känns lite grann som teater, hennes agerande är stelt. Å andra sidan är Oscar Isaac bra. Willem Dafoe medverkar bara några minuter. Jag gillade den ryske pokerspelaren Mr USA, vars hejarklack skanderar "USA! USA! USA!" varje gång han vinner.

Professionella spelare har påpekat att filmens skildring av casinos är orealistisk.

THE CARD COUNTER är ospännande och sömnig. Se om ETT PÄRON TILL FARSA I LAS VEGAS istället. Om du nu inte tycker om att titta på folk som spelar kort och för samtal i barer.



 

 

 

(Biopremiär 5/11)


tisdag 17 maj 2016

Bio: X-Men: Apocalypse

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

På presskonferensen i Cannes för den tredje X-Men-filmen; 2006 års X-MEN: THE LAST STAND, sa regissören Brett Ratner att detta är den sista filmen, det kommer inte att komma fler X-Men-filmer. Men här har vi så Bryan Singers X-MEN: APOCALYPSE, den sjätte filmen i serien - om man inte räknar in två solofilmer om Wolverine och årets storsuccé DEADPOOL.

X-MEN: APOCALYPSE är den tredje gigantiska superhjältefilmen på bara två månader, och på sätt och vis tävlar Marvel med sig själv - om det inte vore för det faktum att X-Men fortfarande ägs av Fox, medan övriga Marvelfilmer; som CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, nu görs av Marvel Studios.

Den förra filmen i serien hette X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST. Jag minns inte så mycket av den, mer än att de reste tillbaka i tiden. Jag har den här i hyllan, jag borde kanske se om den. Men, jag minns att jag inte tyckte att den var så där jättebra. Jag tycker att den mer lättsamma X-MEN: FIRST CLASS är bäst i serien, den bjuder på mer underhållning och tjoflöjt. Men nuförtiden har ju folk fått för sig att superhjältefilmer ska vara mörka och dystra. X-Men, med alla sina allegorier och budskap, är bättre lämpad för mörker än till exempel Stålmannen, men i längden blir det lite ... småtrist. Det var därför jag tog emot den festliga ANT-MAN med öppna armar, och jag ser fram emot den kommande Spindelmannenfilmen.
Den nya filmen inleds med en imponerande prolog, som utspelas i Egypten så där 3000 år före Kristus. En supermäktig "falsk gud"; En Sabah Nur (Oscar Isaac) - den första mutanten, vill ta över universum, men begravs under en pyramid som brakar ihop. Resten av filmen utspelar sig 1983.
Magneto (Michael Fassbender) försöker leva ett vanlig liv under ny identitet. Han bor i Polen, har fru och dotter, och jobbar på ett stålverk. Det går dock inte så bra, saker och ting går fel, och när hans familj dödas, blir Magneto ond igen. Samtidigt har man lyckats gräva fram den ondskefulle egyptiske mutanten. Han gillar att förvandla folk till sand, och han letar upp en del andra mutanter runt om i världen, vilka ansluter sig till honom: Storm (Alexandra Shipp), Angel (Ben Hardy), Psylocke (Olivia Munn), och Magneto, förstås.

Eftersom Jordens undergång är nära, får professor Xavier (James McAvoy) fullt sjå med att ställa allt tillrätta - så pass att han tappar håret. Bland de goda mutanterna hittar vi Mystique (Jennifer Lawrence), Night Crawler (Kodi Smit-McPhee), Beast (Nicholas Hoult) och Cyclops (Tye Sheridan). En stor del av filmen handlar om hur Cyclops, alias Scott Summers, utvecklar sin superkraft och hamnar på Xaviers mutantskola.
Quicksilver (Evan Peters) får också en ganska ingående presentation och i en lång, inspirerad scen tillför han filmen välbehövlig humor - även om den roligaste repliken fälls efter att några unga mutanter varit på bio och sett JEDINS ÅTERKOMST, som de inte gillade. "Den tredje filmen är alltid sämst!" säger en av dem, med en tydlig blinkning till Brett Ratners sågade film.

De flesta i publiken sitter säkert och väntar på att Wolverine (Hugh Jackman) ska  dyka upp. De väntar nästan förgäves. Först mot slutet hittas han, under beteckningen Weapon X. Han har inga repliker, han slåss ett par minuter, och så sticker han. Han är alltså knappt med.

X-MEN: APOCALYPSE är en rätt bra film, men inte helt oväntat är den åt helvete för lång med sina två timmar och 24 minuter. Slutstriden slutar aldrig. Den bara håller på och håller på. Oj, vad den håller på. Väldigt tröttsamt.

Stan Lee har den här gången med sig sin hustru Joanie Lee när han gör sin cameo, Psylocke är allt det Mirakelkvinnan inte är i BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE, och efter sluttexterna följer en bonusscen; en cliffhanger till nästa film, antagligen till Wolverines nästa solofilm.







(Biopremiär 18/5)

måndag 18 november 2013

Bio: Mud

Foton copyright (c) Scanbox
Fascinerande. MUD visades på Malmö Filmdagar, men där lyckades jag inte klämma in den i mitt schema. Således klämde jag den på en ordinarie visning under premiärhelgen. Publiken var ganska fåtalig - och jag var den ende mannen i salongen. Det var jag och en handfull medelålders kvinnor. Jag fick genast en känsla av att de flockats för att stånka över Matthew McConaugheys bara bringa, vilken han visar upp mot slutet av Jeff Nichols' (TAKE SHELTER) nya film.
Genren är "barnfilm för vuxna", avdelningen Pojkar upplever ett sommaräventyr som förändrar deras liv. En historia som rör sig i närheten av den moderna klassikern STAND BY ME och i viss mån Huckleberry Finn. Dock är det lite mörkare och lite skitigare. Platsen är Arkansas och Mississippi. Huvudperson är fjortonårige Ellis (Tye Sheridan) som tillsammans med sin kompis Neckbone (Jacob Lofland) åker ut till en ö, där de hittar en båt som fastnat i en trädkrona - en surrealistisk syn. De råkar även hitta en kille som bor i båten - Mud (McConaughey), som är efterlyst efter att ha skjutit ihjäl en kille som trånat efter den söta Juniper (Reese Witherspoon) Muds stora kärlek i livet. Mud är en rätt charmig kille och de två pojkarna smyger ofta iväg till ön för att hjälpa honom. Planen är att Mud ska återförenas med Juniper och tillsammans ska de fly i båten, som Mud försöker reparera. Lättare sagt än gjort, när fler än polisen letar efter Mud - även ett gäng kriminella råskinn anländer till den trista lilla sydstatshålan för att ta lagen i egna händer.
Det finns drag av kriminaldrama i MUD, men den biten känns nästan överflödig i filmen. Det här är framför allt en coming of age-film och berättelsen skildras med få undantag helt ur Ellis' synvinkel. Han hjälper sin farsa (Ray McKinnon) att köra ut fisk, han blir förälskad i en söt tösabit och han och Neckbone drar runt och letar skrot som kan komma till pass när båten ska repareras.
Skådespelarprestationerna är utomordentliga. Förutom ovannämnda medverkar Sam Shepard i rollen som en mystisk man som bor i husbåten mittemot den Ellis och hans familj bor i, Michael Shannon är Neckbones farbror som spelar elgitarr, och plötsligt och helt utan förvarning dyker Joe Don Baker upp som den grymme och hämndlystne King; far till mannen Mud dödade. Tänk, och jag som av någon anledning trodde att Baker var död ... Rollfigurerna har alla väldigt bra namn; de heter saker som May Pearl, Mary Lee, Galen, Carver och Princess.
MUD är en mycket bra film - men jag känner att jag måste sänka betyget ett snäpp. Filmen är nämligen alldeles, alldeles för lång. Den rullar på i över två timmar, och eftersom tempot är långsamt och sydstatsdialekterna släpiga, känns det här längre än det är - filmen står och ibland och trampar vatten. Dessutom leder det hela fram till en våldsam och ganska orealistisk sammandrabbning; en eldstrid som känns ganska malplacerad och onödig.
Men på det hela taget är detta en klart rekommendabel film.






(Biopremiär 15/11)

-->