Bio: Beautiful Creatures

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det görs ju mycket skräck och fantasy riktad till ungdomar nu. Främst till unga töser. Jag kan väl inte påstå att detta är något som gagnar dessa genrer - tvärtom har mycket förvanskats till oigenkännlighet. Vampyrgenren har dödats med TWILIGHT. Varulvar och zombies modifieras/slaktas på andra håll, och det finns en uppsjö romaner om häxor och, öh, änglar. Plus andra närliggande subgenrer.

Boken "Beautiful Creatures" av Kami Garcia och Margaret Stohl hade jag aldrig hört talas om innan affischer och trailers för filmatiseringen började dyka upp, men nu ser jag att Science Fiction Bokhandeln bunkrat upp med den. Jag hade förstås inga som helst förväntningar på filmatiseringen. Det är ju så uppenbart att den, liksom HUNGER GAMES, är tänkt att locka till sig TWILIGHT-publiken. Tonåringar i centrum och av trailern att döma något slags romantiskt drama om onda och goda häxar. Det är förstås inget som känns så där jättelockande. Å andra sidan stoltserar filmen med en rad fina namn i vuxenrollerna, som Jeremy Irons och Emma Thompson.

Jag blev uppriktigt överraskad, direkt förvånad, när jag såg BEAUTIFUL CREATURES, som regisserats av Richard LaGravenese, mest känd som manusförfattare - han skrev till exempel BROARNA I MADISON COUNTY, FISHER KING och MANNEN SOM KUNDE TALA MED HÄSTAR. Filmen visade sig vara rätt bra, fyndig och underhållande. Åtminstone dessa första halva.

Platsen är sydstatshålan Gatlin, en ort ingen verkar kunna lämna. Allting är trist där, där finns nästan ingenting, den lilla befolkningens största intresse är att återskapa berömda slag från inbördeskriget - och kyrkan är extremt mäktig. Mer eller mindre alla där är hällörade, så där riktigt obehagligt religiösa, och väldigt många böcker; även klassiker, är förbjudna och finns inte att låna på biblioteket.

Här bor Ethan Wate (Alden Ehrenreich), som jag antar är i 17-årsåldern (men som ser mycket äldre ut). Han vantrivs något alldeles oerhört i Gatlin; han är intresserad av litteratur och läser Vonnegut, Miller och andra förbjudna författare, och han gillar inte de bitchiga, "populära" och extremt religiösa brudar som stöter på honom. Men så kommer det en ny tjej till klassen; Lena Duchannes (Alice Englert), och hon blir genast impopulär och utstött. Hon ser inte ut som de coola brudarna - och hon tillhör släkten Ravenwood. Hon bor hos sin farbror Macon Ravenwood (Irons) i ett stort, lite gotiskt hus med surrealistisk inredning, och det går de mest sanslösa historier om Ravenwoods - de är satanister, de dricker blod, de mördar och har sig. Ethan fascineras av Lena, han har dessutom drömt om henne, och efter att hon först varit trulig och motsträvig, öppnar hon upp och de unga tu blir ett näpet par. Vilket Lenas släktingar inte uppskattar.

Många av historierna om Ravenwoods stämmer nämligen. Lena är något slags häxa som kallas besvärjerska, och besitter övernaturliga krafter. Det gör även Macon, och den bitchiga och onda kusinen Ridley (Emmy Rossum) - och den djupt religiösa miss Lincoln (Thompson), som visar sig vara Macons elaka syster Sarafine. Lena ska fylla 16, och denna dag kommer det att avgöras om hon blir en ond eller god häxa, och släktingarna gör allt för att hon ska välja den mörka sidan.

... Och plötsligt är filmen inte lika kul längre.

Till en början känns detta som en frisk spark i röven på mormonen Stephenie Meyer och hennes kristna propaganda i sina "Twilight"-böcker. Det är kanske lite väl övertydligt i BEAUTIFUL CREATURES, åtminstone för mig som vuxen, men det känns som om man verkligen försöker visa hur korkat och farligt det är med i det närmast bokstavstroende tosingar och med förbud av viss kultur. Och sådana här samhällen är ju trots allt inte ovanliga i USA. Och de böcker Ethan läser, diskuterar och inspireras av, är nog inte så vanligt förekommande i den här typen av ungdomsfilm. Emma Thompson är i sitt esse och oerhört rolig, framför allt när hon får ett religiöst utbrott och listar upp allt ondskefullt - däribland demokrater, socialister - och Greenpeace! Jeremy Irons spelar över med finess och är cool när han glider omkring som en modern upplaga av, tja, Christopher Lees rollfigur i THE WICKER MAN.

Men som så ofta är fallet numera, är den här filmen åt helvete för lång - två timmar och fyra minuter, och luften går ur halvvägs. Striden mellan onda och goda häxor är inte det minsta intressant, det hela känns mest fånigt och krystat. Inte blir det bättre av att specialeffekterna bitvis är förvånansvärt taffliga. Till exempel ser de grenar som snabbt växer upp på en fasad mest ut som bajskorvar.

Det blir lite tråkigt. Och segt. Och det är rätt synd - för jag gillar anslaget och för en gångs skull har vi här en amerikansk ungdomsfilm med ett budskap som inte får mig att klökas. Bonus för att Alden Ehrenreich inte ser ut som de vanliga tvåltollarna i sådana här filmer; han ser lite udda och gammaldags ut.

(Biopremiär 13/2)

Bio: The Twilight Saga: Breaking Dawn, del 2

Foton copyright © Nordisk Film

Äntligen!

Äntligen? Nej, jag ljuger - jag har inte sett fram emot den här filmen, det är en sak som är säker. Jag fruktade faktisk den här dagen. Jag kände inte alls för att se den här filmen - men a man's gotta do what a man's gotta do. Jag ser ju och recenserar alla filmer som får biopremiär här i Malmö, oc jag har förstås recenserat alla de tdligare delarna i TWILIGHT-serien.

Jag kommer ihåg när jag stod i biograffoajén innan pressvisningen av den första TWILIGHT-filmen 2008. För att vara helt ärlig, hade jag då aldrig någonsin ens hört talas om fenomenet. Jag kände inte till att filmen var baserad på en bästsäljande bok. Och medan jag stod där i foajén noterade jag ett flertal tonårstjejer som kom in för att köpa biljetter till premiären - och de var otroligt upphetsade, de nästan dreglade. De uppförde sig som fanboys som köar till STAR WARS eller SAGAN OM RINGEN, fast de var mer hysteriska - och de luktade bättre.

TWILIGHT var förstås en ganska rutten film. Jag kommer fortfarande ihåg hur den församlade kritikerkåren skrattade högt när den bleke vampyrhunken Edward (Robert Pattinson) gjorde entré. Var det här på allvar? Fast den första TWILIGHT-filmen är förhållandevis bra jämförd med uppföljarna. De blev bara värre och värre, och allt jönsigare. Ja, jag vet: jag är en vuxen man. De här filmerna är inte riktade till mig.

Men det spelar faktiskt ingen roll. De är fortfarande usla filmer oavsett vad småungarna som älskar dem säger. Publiken älskar rollfigurerna och skådespelarna, de bryr sig inte ett dugg om ifall själva filmerna är skit. Vilket de är. Dessutom är jag förstås skräckälskare sedan barnsben och jag uppskattare verkligen inte författarinnan Stephenie Meyers fjöntiga tolkning av vampyrmyten.
Åkej - så vad hände förra gången? Alltså, varje gång jag bänkat mig för att se en ny TWILIGHT-film har jag försökt komma ihåg vad som hände i den förra delen - och jag har aldrig lyckats komma ihåg något. Jag bryr mig inte tillräckligt mycket för att lägga handlingen på minnet - inte mer än den grundläggande storyn. VarulvenJacob (Taylor Lautner) älskar människan Bella (Kristen Stewart), som älskar vampyren Edward. Eller tvärtom. Eller vad som helst. Och så får vi barbröstade, muskulösa grabbar som bor tillsammans i en stuga i skogen, Tom of Finland-style. 
 

...Men den här gången kom jag faktiskt ihåg vad som hände i den förra filmen! BREAKING DAWN - DEL 1, det var ju den där i vilken Bella och Edward gifte sig och sedan hade lite "chockerande" och "explicit" sex, vilket i praktiken naturligtvis visade sig vara extremt lamt och osexigt. Detta var ju trots allt inte bara en PG-13-film, utan även baserat på en bok av en mormon som försöker smyga in sina förlegade budskap i storyn. Bella blev gravid, fostret växte onormalt fort, och Bella dog under förlossningen.

Men... Nej, vänta! Bella dog inte! Edward räddade henne genom att förvandla henne till vampyr! (Just det, jag höll på att glömma att BREAKING DAWN - DEL 1 även innehåller den odödliga Muppet Show-scenen, i vilken de illa animerade varulvarna håller rådslag och pratar med människoröster som i en tecknad film.)

Och nu är det dags för grande finale på den här berättelsen!

Så. Vad bjuds vi då på i denna den sista delen i denna framgångsrika serie? Tja, vi får en massa händelser som leder fram till Det Största Jävla Fusket I Filmhistorien! Eller nästan det största.
Bella är alltså tillbaka från de döda i egenskap av nykläckt vampyr. Hon lär sig att kontrollera sina nya krafter - det visar sig att hon nu är den starkaste av vampyrerna. Hon har också problem med att kontrollera sin blodtörst och måste stoppas av sin make edward när hon kutar genom skogen och jagar människor.

Ett annat problem de har är parets dotter; Renesmee (som spelas av tre barnskådespelerskor), som växer alldeles för snabbt. Vad kommer att hända med henne? Hälften människa, hälften vampyr - kommer hon att åldras, bli gammal och död inom några månader? Eller förvandlas till Blade? Han var ju också vampyrhalvblod. Och hur ska de hantera polisen Charlie Swan; Bellas farsa (Billy Burke)? Hur ska de förklara att Bella är en vampyr - och varför hans barnbarn växer så snabbt? Fast Jacob avslöjar för Charlie att ha är en varulv, vilket får Charlie att trilla baklänges. Bokstavligt talat.

Sedan måste familjen Cullen - det är vampyrfamiljen - samla en massa vampyrklaner för att skydda lilla Renesmee från falska anklagelser som lett till feta problem: det superonda vampyrgothbandet känt som Volturi (Okej, de ser ju ut som ett gothband) samlas för att resa till Cullens hemstad för ett stort slag. De goda vampyrerna tränas inför striden. Vi upptäcker att de har nya krafter, de påminner nästanom X-Men. Bellas farsa skickas iväg på en fisketur (Jomenvisst!).

...Och så är det dags för den stora slutstriden.

...Vilken visar sig vara ett enda stort Ingenting. Jag ska inte avslöja detaljerna och spoila filmen, men låt mig säga så här: här ägnar de hela filmen åt att bygga upp till detta episka slag - och då kliver plötsligt Bobby Ewing ut ur duschen! Vad fan?! Var det här allt? Jag har nu sett fem filmer, jag har spnderar tio jävla timmar med dessa bleka och introverta tonåringar - och så slutar det så här? Jösses!

Okej. Jag måste vara lite rättvis här. Liksom förra filmen är BREAKING DAWN - DEL 2 regisserad av Bill Condon, som har gjort CANDYMAN: FAREWELL TO THE FLESH, den utmärkta GODS AND MONSTER - och DREAMGIRLS. Och detta är den bästa filmen i serien sedan den första. Med det inte sagt att detta är en bra film, för det är det inte, det är fortfarande mer BREAKING YAWN än DAWN. Men filmen har mer action än tidigare delar. Här finns mängder av halshuggningar. Men inget blod - filmen är trots allt riktad till unga tonårstjejer. Fast det är väl alla dessa halshuggningar som sett till att filmen fått en femtonårsgräns i Sverige - vilket är vansinne! Här finns inget en elvaåring inte pallar med att se. Jämför mörk mörka, tunga och våldsamma vuxenfilmen SKYFALL, som fick sin åldersgräns sänkt till 11 - vilket också är vansinne.

Bella är inte lika tråkig som hon brukar vara, hon har nästan förvandlats till något av en bad-ass som vampyr. Och Billy Burke är bra somvanligt - och hans mustasch hjälper en hel del.

Men ändå - det här är inte bra. det flesta av effekterna är överraskande dåliga, några är direkt usla. Kolla bara på scenerna där Bella kutar genom skogen och hoppar upp på berg. De ser ut att höra hemma i ett gammalt TV-spel. Och varulvarna ser fortfarande för jävliga ut; de är inte det minsta övertygande.

De ungar som älskar vampyrböcker och -filmer borde verkligen kolla in lite ordentliga vampyrprylar istället för denna anemiska, slätstrukna historia. Varför inte Kathryn Bigelows NEAR DARK? Den är nämligen ... finger lickin' good!
 

Åkidåki, dags att köra en påle genom THE TWILIGHT SAGA, begrava den, glömma bort den, och sikta in sig på något nytt, bättre, coolare och mer intressant. Eller hur?

Jag ha ju inga halva betyg, så jag tvingas avrunda uppåt - vilket gör betyget här under lite väl snällt. Menfilmen är bättre än förra gången...

Här är förresten mina recensioner av de tidigare TWILIGHT-filmerna:
TWILIGHT
THE TWILIGHT SAGA: FULL MOON
THE TWILIGHT SAGA: ECLIPSE
THE TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN, DEL 1

(Biopremiär 14/11)

Bio: The Twilight Saga: Breaking Dawn, del 1

 Foton copyright (c) Nordisk Film

Äntligen! Som ni har väntat - men nu slipper ni ligga sömnlösa om nätterna. Nu är den här! Den nya TWILIGHT-filmen!

Eller ... Vänta nu ett tag ... Känner jag mina läsare rätt, är det väl inte en kotte som har sett fram emot denna styggelse. Och om någon av er verkligen har längtat efter denna film, del ett av det sista kapitlet i vampyrsagan, måste jag säga att jag är väldigt överraskad. Jag trodde nämligen inte att fjortonåringar läser TOPPRAFFEL!

Under det senaste åren har det förstås skrivits spaltmil om vad vi skulle få uppleva i BREAKING DAWN. Oj, oj, oj - här skulle det bjussas på heta sexscener! Och sedan skulle det vräkas på med en blodig förlossning!

Den sistnämnda ledde till att Bill Condons film ... Hallå, stopp ett tag. Bill Condon? Jodå. Samme kille som 1998 gjorde den utmärkta GODS AND MONSTERS. Okej, filmen försågs med en 15-årsgräns här i Sverige. Unga tonårsflickor grät floder. Många planerade att åka till Norge för att kunna se filmen, eftersom den tillåtits från elva år där. Det var de chockerande, ångestfyllda och blodiga förlossningsscenerna som gjorde att filmen barnförbjöds i Sverige. Men - dagen innan premiären kom beskedet att åldersgränsen sänkts till elva även här. Vilket är en självklarhet. Inte bara därför att filmens huvudsakliga målgrupp är väldigt, väldigt ung - men även därför att de "chockerande" bilderna är så tama och korta att jag inte hade noterat att det skulle vara något speciellt med dem, om jag inte läst om dem. Var det här allt? Man såg ju nästan ingenting alls! Våldsamma actionfilmer barntillåts, men småtöser ska skyddas från en till större delen antydd förlossning med kejsarsnitt?

Nå. Ska vi ta det från början? Nej, det ska vi tammefan inte! Ska vi ta det från förra filmen; ECLIPSE? Ja, kanske det. Vad hände då i den?

Hmm.

Det minns jag inte. Jag får kolla upp min recension av den filmen.

(Kollar upp recensionen - spela lämplig pausmusik. Varför inte ledmotivet till I, THE JURY av Bill Conti?)

Nu har jag läst vad jag skrev förra året. ECLIPSE handlade ... inte om någonting alls. Fröken Valium 2010, Bella Swan (Kristen Stewart) visste inte vem hon skulle välja. Vampyren Edward (Robert Pattinson) eller varulven Jacob (Taylor Lautner)? Edward eller Jacob, Jacob eller Edward ... Fram och tillbaka, fram och tillbaka, om och om och om igen. I hela filmen. Det var fullkomligt olidligt. Ingenting ledde någonstans. Det blev lite fajting med onda vampyrer, men det kändes mest inslängt för att inte hela filmen skulle bestå av tom dialog och tomma blickar. En usel film.

... Men frågan är om inte BREAKING DAWN faktiskt är ännu sämre. Breaking dawn? Snarare breaking wind! Och då inte en fläskig brakare, utan en smygare som obemärkt gör folk illamående.

Nu ska Bella gifta sig med Edward, och Jacob blir så putt att han drar till skogs. Förvisso bor han ju redan i skogen, men han beger sig så långt in i skogen att han hamnar i norra Kanada. Och Bella drömmer mardrömmar om hur blodet rinner på hennes bröllop. Och hon har problem med att gå in sina nya, fina skor! Vojne, vojne!

Edward säger plötsligt att han inte berättat allt om sig själv för Bella. I flashbacks får vi se hur han på 1930-talet blev nyfiken på människoblod - och jagade mördare som han bet ihjäl. Varför fick vi inte se en film om detta istället? Det är ju betydligt intressantare än Edwards och Bellas anemiska förhållande.

Det blir dock bröllop - i trendig skogsmiljö. Bland gästerna finns både människor och vampyrer - och några varulvar (fast i människoskepnad). En del vampyrer gillar inte att varulvarna är där. Varulvarna hade visst haft ihjäl en vampyr i förra filmen, fast det kommer jag förstås inte ihåg. Folk håller tal. Bellas farsa (Billy Burke som blir mer och mer lik Tom Skerrit) säger att han är polis. Men åh nä, Jacob kommer inte! Men det visar sig att han gömmer sig i skogen och får träffa Bella i smyg.

Sedan åker Bella och Edward på bröllopsresa till Brasilien. Nu ska det bli göka av! De ska förlora sina oskulder. Bella borstar tänderna och rakar benen - och så traskar hon ut till Edward och de badar nakna i månsken. Och så går de in i sovrummet och kör loss så att sängen bokstavligt talat går i småbitar. Hej vad det går!

Fast vi får förstås knappt se något. Detta är väldigt kysk älskog. Fast i en scen, när Bella kryper upp i Edwards famn, skymtar minsann Kristen Stewarts vänstra bröstvårta i en halv sekund. Stoppa pressarna! Ring Celebrity Sleuth! Varning får kåtslag!

Vad händer sedan? Jo, må ni tro, Bella går minsann och blir gravid. Omedelbums! Och hon blir kass. Fostret växer skitsnabbt och Bellas kropp klarar inte av det. Är hon döende? Alla blir arga på varandra. Bella lurar i farsan att hon är kvar på semester, när hon egentligen är hemma hos vampyrfamiljen, som sköter om henne. Jacob vill döda Edward! Varulvarna vill döda vampyrerna!

De kommer på att fostret vill ha blod - så de häller blod i en plastmugg med lock som Bella dricker ur. Med sugrör! Direkt från McBlood's?

Graviditeten håller på nästan hela filmen, tills de får nog och skär upp magen på Bella och plockar ut ungen. Och detta är ju ingen spoiler, eftersom alla tack vare åldersgränsbråket vet att detta ska hända, även om man inte har läst böckerna.

Sedan händer lite till och så poff! så får vi en cliffhanger inför del två, som kommer nästa år.

Jaha. Och vad var det här? Jo, det här är ... illa. Inte nog med att filmen riktar sig till elvaåringar. Manuset - främst dialogen - verkar skriven av elvaåringar. Sexscenerna känns som något en elvaåring kan tycka är snuskigt.

Som vanligt undrar man vad Edward och Bella ser i varandra. De tillhör de tristaste rollfigurer vi sett i modern tid. Herregud, de spenderar större delen av sin bröllopsresa med att spela schack! Liksom tidigare är det vampyrbruden Alice (Ashley Greene) som är den som är värd att åtrås. Hon är ett kalaskex och har utstrålning. Edward och Bella verkar vilja trada ihjäl varandra och publiken. Fast det är ju klart, den här filmens publik skiter i om Bella och Edward är tradiga, de vill bara se Robert Pattinson och Kristen Stewart. Röra på sig.

En scen fick mig att skaka av skratt och jag slog mig på knäna. Varulvsgänget förvandlar sig till vargar och har något slags råd. Då står i en ring och morrar argt åt varandra. Men för att förstå vad de säger, hör vi deras mänskliga röster som voice overs! Det är fullkomligt sanslöst. De vräker ur sig högtravande repliker om vem som är ledare och om makt och lagar och jag vet inte vad, men det känns mest som en bortklippt scen ur Mupparna. Kakmonstret revolterar! (Fast Kakmonstret var ju med i Sesam. Sorry!)

Ashley Greene. Med SMÖR PÅ!

De tidigare filmerna innehöll lite action och spänningsinslag, med onda vampyrer som drog runt och hade ihjäl folk - men sådant saknas totalt i BREAKING DAWN. Som sagt, i stort sett hela filmen handlar om att Bella plågas av sin växande mage.

... Och det där gothbandet från 80-talet, då? Det vill säga de där mäktiga vampyrerna i lustiga frisyrer som tillbringar dagar och nätter med att sitta på antika stolar i ett fuktigt slott i Italien? Nä, de är knappt med alls. De figurerar som hastigast i en mardröm i början, och återkommer först under eftertexterna som något slags comic relief.

Detta är verkligen skitdåligt. BREAKING DAWN är usel på de flesta sätt, skittråkig (breaking yawn) och kan bara uppskattas av en fullkomligt okritisk ung publik. En publik som självklart inte läser denna recension - eller andra recensioner. Självklart skiter de blankt i eventuella kvaliteter eller brist på sådana. Bara de får se sina idoler är de nöjda.

I vanlig ordning genomsyras storyn och dialogen av författarinnan Stephenie Meyers religiösa livsåskådning, mormon som hon är. Och enligt henne verkar det viktorianska 1800-talet vara det vi ska sträva efter.

Nya TWILIGHT - nu ännu sämre! Frågan är hur nästa del, den allra sista, kommer att se ut. Lyckas de göra en ännu sämre film förtjänar de något slags pris ...

(Biopremiär 16/11)

Bio: Red Riding Hood

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.

Jösses, vilken dag! Ni anar inte vilken biodag jag hade förra veckan, dessutom på min födelsedag, av alla dagar. Snacka om Double-Feature from Hell!

Först såg jag WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES. Och därefter den här; RED RIDING HOOD.

RED RIDING HOOD är regisserad av Catherine Hardwicke, som gjorde den första filmen i TWILIGHT-serien. Jag vet inte varför hon inte fick fortsätta att göra de filmerna, om hon fick sparken eller ej, men det är väldigt, väldigt uppenbart vad hon, manusförfattaren och producenterna siktade på när de totade ihop den här Rödluvehistorien.

Alla snorungar gillar TWILIGHT, okej? Pojke möter flicka. Pojke är vampyr. Flicka möter annan pojke också. Han är varulv. Flicka väljer vampyr. Flicka vill bli vampyr. Ett övernaturligt triangeldrama, det går hem i flickrummen!

Amanda Seyfried, hon tösabiten från MAMMA MIA!, spelar stackars Valerie, som sedan barnsben är förtjust i den fattige jägarpojken Peter (Shiloh Fernandez ... Vaffan, heter han Shiloh?!). De två växer upp till stiliga tonåringar, men Valerie får inte gifta sig med Peter, hennes fattiga föräldrar spelade av Billy Burke och Virginia Madsen har utsett rikemanssonen Henry (Max Irons) till Valeries fästman. Hon har inget annat val än att lyda.

För att göra det hela än värre, terroriseras den lilla lika idylliska som pittoreska medeltidsbyn mitt inne i skogen där de bor av en stor, arg och glupsk varulv. Varulven dyker upp då och då och dödar folk, och innan historien börjar har den hunnit glufsa i sig Valeries syster.

För att stoppa varulvens framfart kontaktar man en Witchfinder General, och in på scenen träder då Gary Oldman som fader Solomon, en riktigt grym jävel. Han skyr inga medel för att hitta varulven. Vem kan det vara? Är det den svartklädde outsidern Peter, som alltid häckar i skogen? Är det den lite tafatte Henry? Är det kanske Valeries farmor (Julie Christie)? Vem? Vem? VEM?!

Under en nattlig varulvsattack ställer sig varulvsskrället och pratar med Valerie. Hon skonas av diverse skäl. På grund av detta blir hon anklagad för att vara häxa och spärras in. Här ska det brännas på bål och grejor!

Ja, gärna för min del. Elda upp tösabiten, bara.

Passa även på att elda upp resten av det här möget.

Jösses! Jävlar!

Det har ju gått inflation i ordet "kalkonfilm". Folk använder det alldeles för ofta. Folk kallar filmer som bara är dåliga rent allmänt för kalkoner. Och det kan man ju inte göra.

Men RED RIDING HOOD är tammefan den mest klockrena kalkon jag sett på väldigt, väldigt länge! Det här är ofattbart dåligt. Man tar sig för pannan. Man tror inte sina ögon. Man tror inte sina öron. Man skrattar. Ja, jävlar i min låda, vad man skrattar! Hardwickes film har här i Sverige försetts med en 15-årsgräns, eftersom Statens Medieråd (som ju tagit över efter Biografbyrån) ansåg filmen vara för otäck och skrämmande för yngre barn.

För otäck och skrämmande? Har vi sett samma film? Den här sumprullen är ju så ding att klockorna stannar! Kanske en lågstadieunge blir lite skrajsen i böjsorna när varulven slår till, men ingen annan. Framför allt inte de trettonåriga flickor filmen riktar sig till, de det är tänkt ska dregla över Fernandez och Irons, och identifiera sig med Seyfried. Och alla vi andra bjuds på en skrattfest utan like!

Ingenting, absolut ingenting i filmen fungerar. Den lilla medeltidsbyn är helt uppbyggd i studio, liksom delar av skogen, och visst skänker detta en viss trevlig sagostämning, men det innebär även att filmen blir artificiell.

Men det största problemet är förstås storyn och den hemska dialogen. Det anspelas på Rödluvan lite då och och, oftast på lite krystade sätt, och jodå, visst är Valerie iförd en klarröd kappa. Och det är tunt och förutsägbart. Ibland påminner filmen om M Night Shyamalans hemska THE VILLAGE.

All dialog är stel, styltig och tea-
tralisk. De stackars skåde-
spelarna kämpar med sina repliker. Det går inte så bra. Det blir riktigt genant för det mesta. Och då är det ju ändå väletablerade skådisar jag gillar, som Oldman, Christie och Madsen (henne har jag förresten saknat på vita duken) som har problem. Det blir mycket överspel och larv. Oldman tar ofta i och det viftas med armarna.

Varken Fernandez eller Irons besitter någon större utstrålning. De skulle lika gärna kunna spelas av två påskpyntade blomkålshuvuden. De får nästan Robert Pattinson och Taylor Lautner att framstå som accepterbara. Då har det gått långt.

I vanlig ordning är Amanda Seyfried lite för lik en fisk. Billy Burke ser mest ut som Björn Ulvaeus.

På 1980-talet gjorde Neil Jordan THE COMPANY OF WOLVES. En varulvsfilm som även den var ett riff på Rödluvan. En surrealistisk historia, helt inspelad i studio för att fånga den rätta stämningen. Grejen är att Jordan lyckades. Det gör tammefan inte klantarslet Catherine Hardwicke!

Så, vad kommer jag att ge för betyg till det här? En stackars syndig dvärg? Njä. RED RIDING HOOD är för flängd. Det självklara betyget blir snarare en sådan här:

(Biopremiär 20/4)

Uppföljaren till Det Grymma Svärdet

Ibland recenserar jag nya filmer som inte släppts på den svenska marknaden, och som troligen aldrig kommer att släppas - ibland av förklarliga skäl. Som TALES OF AN ANCIENT EMPIRE. Jodå, 28 år efter DET GRYMMA SVÄRDET är uppfölaren här. Recensionen är på engelska och kan läsas HÄR.

Bio: Vampyrer suger

 

 Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

En orsak till att Monty Pythons fyrtio år gamla sketcher fortfarande håller och är roliga, är att Pythonpojkarna inte ägnade sig åt samtidssatir, utan parodi. De drev inte med specifika, då aktiva politiker, utan med den typiska politikertypen, och så vidare. Ungefär detsamma gäller för Zucker, Zucker och Abrahams tidigaste filmer; TITTA VI FLYGER, TOP SECRET! med flera. Visst kände man igen blinkningar till specifika filmer, men filmerna drev främst med olika filmgenrer.
Men så kom SCARY MOVIE och från och med då, parodierade man specifika, populära filmer i en oändlig rad filmer som har ordet "movie" i titeln. Nu har jag förstås själv sett den stora majoriteten av de filmer man driver med, men jag har ingen aning om hur de funkar om man inte sett dem. Kanske är det som att vara på en fest med okända människor där folk skämtar om typer man inte känner.
De första två SCARY MOVIE-rullarna var inget vidare, till skillnad från del tre och framför allt del fyra, vilka jag nu sett väldigt många gånger. Men betydligt värre är det med de filmer som skrivits och regisserats av Jason Friedberg och Aaron Seltzer. Förvisso var de inblandade i manusen till alla fyra SCARY MOVIE, men på egen hand är de hemska.
Först ut var DATE MOVIE - den var gjord med tummen mitt i handen och direkt genant. EPIC MOVIE var lika skitdålig. MEET THE SPARTANS innehöll ett par kul skämt, men var som helhet pinsam. DISASTER MOVIE har jag inte sett, men folk hävdar att den är sämre än DATE MOVIE.

Nu är de tillbaka med en film som inte heter VAMPIRE MOVIE, men väl VAMPIRES SUCK - eller VAMPYRER SUGER här i Sverige. Inte helt oväntat är det TWILIGHT som parodieras - och då menar jag TWILIGHT och inget annat. Filmen pressvisades inte i Malmö, så jag fick gå på den ordinarie premiären. Nu visades filmen inte i Entrés största salong, men det var fulsatt - och publiken var densamma som älskar TWILIGHT. Ungdomar och främst tonårstjejer. Jag hamnade förresten ganska nära åtminstone tre unga brudar som inte bara pratade högt och var dumma i huvudet, de var även spanska i truten, något jag förstås satt och retade upp mig på innan filmen rullade igång.

Vad vi fick se visade sig vara ungefär som en MAD-parodi på TWILIGHT - det enda som saknades var att den var tecknad av Mort Drucker.

VAMPYRER SUGER följer ungefär handlingen i de tre första TWILIGHT-filmerna scen för scen. Rollfigurerna har ofta samma namn som i originalet, och filmen ser ungefär likadan ut. Den är grå och berättartempot är långsamt. Ännu långsammare blir det eftersom folk förstås envisas med att göra saker i slowmotion för jämnan.

Jenn Proske spelar den dystra Becca, som flyttar till en liten håla i skogen där hon bor med sin farsa sheriffen, som är stolt över sin mustasch och påpekar att dottern minsann fått stora rattar sedan han senast såg henne. Becca sitter bara och deppar och lyssnar på poplåtar vars texter handlar om att hon är en dyster, sorgsen tonåring - en låt låter som något Trey Parker hade kunnat komponera.

Men så träffar hon på den mystiske Edward (Matt Lanter); han gillar att gå omkring i slowmotion och är blek och beter sig konstigt. Alla tjejer suktar efter honom, men han dissar alla. Utom Becca. Som ni ser - precis som i TWILIGHT.

Även den långhårige indianen Jacob (Chris Riggi) dyker upp. Han blir förälskad i Becca, men har problem med hormonerna. Han jagar katter. Han har plötsligt fått nos, spetsiga öron och svans, och han kan förvandla sig till en chihuahua.

Ondskan representeras av tre illasinnade vampyrer som kutar omkring i skogen och mördar folk och blir misstagna för att vara Black Eyed Peas. Och så har vi den där mäktiga vampyrsekten som tittat över från Italien.

Jag kan utan att ljuga hävda att detta är den bästa filmen hittills från Friedberg och Seltzer. VAMPYRER SUGER är inte irriterande usel. Den är ganska harmlös och ja, jag skrattade några gånger. En scen tillhör det roligaste jag någonsin sett: Becca ligger i sin säng och sover och har mardrömmer. Edward smyger upp bakom henne... Då lägger hon av en öronbedövande rökare som får Edward att trilla baklänges ut genom ett fönster. Jepp, det är den typen av låg humor som går hem hos mig.

De barbröstade, muskelbyggande varulvskillarna är också väldigt roliga. Inte helt oväntat dansar de bögigt och sjunger "It's raining men". När Chris Riggi dök upp kortklippt och barbröstad utbrast tjejerna bredvid mig "Men - han är ju skitsnygg!". Riggi ser bättre ut än Taylor Lautner, och framför allt är han en bättre skådis - han är den som är roligast i VAMPYRER SUGER.

Just det, filmen börjar och slutar med att hundratals småflickor från Team Edward och Team Jacob drabbar samman med spadar och andra tillhyggen.

Men filmen är 90 minuter och därmed alldeles för lång. Och det mesta är inte speciellt roligt. Alldeles för ofta måste de dessutom påpeka vad det är de anspelar på.

Och faktum är att jag skrattade mer åt de riktiga filmerna.

Fast det var det ju inte meningen att man skulle.

(Biopremiär 18/8)

Twilight räddade faktiskt världsfreden:

Bio: The Twilight Saga: Eclipse

Bilder copyright © Nordisk Film 
Twilight Fan Event - Stockholm: foto © Johan Bergmark
 
Unga tonårstjejer har tältat utanför biografer världen över för att äntligen få se den tredje delen i filmserien baserad på Stephenie Meyers bästsäljande romansvit. Unga flickor som är hopplöst förälskade i Robert Pattinson och Taylor Lautner, och som dyrkar Kristen Stewart. Även om de har läst böckerna och vet vad som kommer att hända, kan de inte bärga sig.
   
Fast jag kunde allt bärga mig.
   

Kanske har du läst mina recensioner av den första filmen, som bara hette TWILIGHT, och av den andra; NEW MOON (kallades den här ZWEILIGHT i Tyskland?). Om du har det, vet du att jag föga förvånande inte är en anhängare av dessa bleka, lätt inkompetenta och framför allt tråkiga, oengagerande filmer. Filmer riktade till flickor som bara vill dregla över söta pojkar och som inte verkar notera att filmerna är ganska ruttna och korkade.
    
Innan jag gick till pressvisningen hade jag ögnat igenom en recension av ECLIPSE, jag tror det var den i The Hollywood Reporter, och den kritikern hävdade att detta är den bästa filmen i serien så här långt, och skådespelarna själva har sagt att den är “actionpackad”.

Den senaste Rambofilmen. Det är en actionpackad film. Eller THE A-TEAM. ECLIPSE (som kanske heter DREILIGHT i Tyskland?) innehåller en jämförelsevis stor actionsekvens - men den dyker inte upp förrän under de sista tjugo minuterna eller så. Fram tills dess händer det inte så mycket.

            
Den alltid så sorgsna Bella (Stewart) är fortfar-
ande kär i vampyr-
en Edward (Pattinson). Eller är det varulven Jacob (Lautner) hon suktar efter? Hon vet inte. Hon är förvirrad. Men hon verkar älska Edward lite mer, eftersom hon vill att han ska göra henne till vampyr. Edward vill gifta sig med henne. Jacob tycker att Bella är en idiot som vill bli vampyr. Jag håller med honom.
    
De håller på och dividerar om detta i ungefär 90 minuter. De kysser varandra. De bråkar. De säger förlåt. De bråkar igen. Älskar du mig? Ja. Är du säker? Nej. Verkligen? Ja. Nej. Nej. Ja.
    
Bella vill ha sex med Edward, men killen är bestämd - inget sex före äktenskapet! “Snälla, försök inte ta av dig kläderna!” säger han till henne när de tumlar runt i en säng. Han påstår att han är en gammaldags kille, han är från en tid då männen kurtiserade sina damer en längre tid innan de friade. Men detta säger en hel del om filmen och dess budskap. Uppför dig! Ha inte sex! Strula inte runt! Det är väldigt kyskt. Men så är Meyer också mormon.
    
Men så har vi de andra vampyrerna! Som den onda Victoria (som den här gången spelas av Bryce Dallas Howard), som är på jakt efter Bella - okej, stäm mig, men jag minns inte varför. Victoria håller på att bygga upp en armé bestående av vampyrer och de marscherar mot Fork, den lilla staden där våra förvirrade huvudpersoner bor. Blod kommer att utgjutas. De snälla vampyrerna behöver hjälp och det lokala varulvsgänget ansluter sig motvilligt.
    
Edward och Jacob försöker båda att skydda Bella. När de väntar på att de onda vampyrerna ska nå fram till platsen för slaget, dyker det upp en skrattretande scen i vilken Bella av någon anledning måste övernatta i ett tält på en bergstopp. Det är svinkallt och den huttrande Bella riskerar att bli sjuk. Eftersom Edwards kropp är kall, måste Jacob hålla henne i sin varma famn - medan Edward sitter på andra sidan om henne och är putt.
    
Just det, och så har vi de onda vampyrlorderna från Europa som plötsligt anländer de med, de heter något i stil med The Vomits och leds av Dakota Fanning. De är fyra stycken, alla iförda kåpor, och de gillar att tortera andra vampyrer genom att peka på dem, vilket orsakar smärta. Eller något i den stilen. Kraften är stark hos dem.
    
Här är lite intressanta vampyrfakta som kommer som en nyhet för mig: om en vampyr dödar en annan vampyr, förvandlas offret till porslin och går i bitar! Öh - va? De borde ha spelat David Bowies “Little China Girl” på soundtracket under slaget. När jag tänker efter är det här precis som i komediklassikern TOP SECRET! - ni kommer väl ihåg scenen med den tyske soldaten som visar sig vara av glas.
    
Det här “slaget” varar några minuter och känns mest som De Fördömdas Rugbymatch. “Actionpackad”... Det hade inte spelat någon roll om ECLIPSE vore späckad med strider från början till slut, det hade inte blivit mycket tuffare. Det här är som när Donny Osmond försökte tuffa till sig på 1980-talet genom att ta på sig en skinnjacka.  
    
På flera sätt är ECLIPSE en mycket märklig film. Den här gången har filmen regisserats av David Slade, killen som gjorde den kontroversilla HARD CANDY och den blodiga, men inte speciellt bra, vampyrfilmen 30 DAYS OF NIGHT. Han är väl en kompetent regissör, men han kunde inte rädda Melissa Rosenbergs klumpiga, förvirrade manus. Ingenting i filmen leder någonvart. Det enda som händer under de två timmarna är att Edward slutligen friar till Bella. Rollfigurerna pratar om samma saker om och om och om igen, det går i cirklar; dialogen för inte handlingen framåt. Och det är massor av dialog i den här filmen. Massor. Så mycket att det hela påminner om radioteater.
    
Kristen Stewart porträtterar Bella som vinnaren av titeln Miss Valium 2010. Hon har ett enda ansiktsuttryck filmen igenom. Visst, hon är väl söt, men hon har utstrålning som en död sill. Jag finner det svårt att förstå varför killarna är så förälskade i henne. Eller varför hon är kär i Edward, som mest går omkring och strajkar poser och försöker se ut som James Dean eller möjligen Marlon Brando. Och jag har ingen som helst aning om varför Bella attraheras av Jacob. Det finns ingen som helst kemi dem emellan. Och Taylor Lautner, fan, har ni märkt att den snubben saknar anletsdrag? Han ser ut som en polerad träbit de målat öga, näsa och mun på. Eller är det möjligen en jordekorre han liknar?
    
Har jag inget positivt alls att säga om den här filmen? Nja, som vanligt gillar jag Billy Burke som Bellas sympatiske farsa Charlie - men jag favoriserar ju alltid män med mustasch. Av någon anledning gillar inte Charlie Edward, men jag vet inte riktigt varför. Charlie försöker även ha ett samtal med sin dotter om sexualitet och återigen känns det som 1800-tal. Men Charlie gillar Edwards syster Alice (Ashley Greene) - och det gör jag med. Hon är cool, attraktiv, kul och har karaktär. Kolla in den lilla kanadensiska skräckisen SUMMER’S BLOOD om du vill se mer av henne. Den är inte speciellt bra, men du får se henne göra snuskiga saker med en man, svära och täckas med blod.
    
Det finns en rätt cool scen i ECLIPSE i vilken de onda vampyr-
erna korsar en sjö genom att vandra över dess botten. Det fick mig att tänka på Jean Rollins ZOMBIE LAKE. Okej, riktiga vampyrer hade förstås troligen dött om de klivit i plurret, de tåler ju inte vatten, men eftersom Stephenie Meyer redan ändrat på det mesta i den vedertagna vampyrmytologin, vem bryr sig?
    
Man vet att något är fundamentalt fel med en film när bifigurerna är intressantare än huvudpersonerna. Här finns två rätt intressanta scener som hade kunna bli två bättre filmer. First har vi den blonda vampyrbruden i den snälla Cullenfamiljen - hon heter säkert något, men det kommer jag inte ihåg. Hon berättar för Bella hur hon blev vampyr och vi får se detta i en flashback: för omkring hundra år sedan blev hon gruppvåldtagen av sin berusade pojkvän och hans polare. De lämnade henne att dö, blödande på gatan, då hon hittades av en vampyr som “räddade” henne.
    
Och så har vi Jasper (Jackson Ratbone), den lätt bögige vampyren, som pratar om hur han förvandlades: han var sydstatssoldat under det amerikanska inbördeskriget och sprang på tre vampyrtöser som bet honom. Därefter fortsatte han att slåss i kriget som soldat i en armé bestående av sydstatsvampyrer! REBEL VAMPIRES - det är en film jag hade velat se!
    
Precis som i den andra filmen uppstår fantastisk komik när varulvsgänget medverkar - det vill säga, den lokala Tom of Finland-fanklubben. Pojkarna bor tillsammans i en mysig stuga i skogen och de insisterar på att gå omkring barbröstade. De gillar även att stå tätt intill varandra och nästan gnugga axlar. Twilightfansen påstår att de klär sig så för att de ska kunna förvandlas till varulvar utan att kläderna slits i bitar. Men varulvstöserna som också hänger där klär sig inte så - de påminner mer om Daisy Mae i Knallhatten. Och hur är det med brallorna? Varulvarna är enorma! Dubbelt så stora som pågarna är i mänsklig skepnad. Böjsorna borde ju också gå i bitar. Och eftersom de förvandlas till datoranimerade, kramgoa vargar, direkt från Mupparna, för jämnan, borde ju skogen vara nerskräpad med trasiga klänningar, skjortor och framför allt brallor.

    
Jag tycker att det är märkligt att THE TWI-
LIGHT SAGA, denna drama-
tiska romans, är så oromantisk. Jag vet, jag är en medelålders man som inte tillhör målgruppen, men jag har inget emot kärleksfilmer lite då och då (och jag är ju väldigt svag för romantiska komedier), och jag kan ofta köpa genrens billigaste tricks - jag kan titta på de mest triviala, lättglömda, banala Hollywoodromanser med de minst originella berättelserna och ända underhållas av en pojke möter flicka-story av standardmodell - om rollfigurerna är sympatiska och älskvärda. Herregud, till och med HANNAH MONTANA - THE MOVIE är mer romantisk än ECLIPSE!
    
THE TWILIGHT SAGA: ECLIPSE är verkligen kulturskymning, en filmförmörkelse. Det är en riktigt, riktigt tråkig film om en trio irriterande personer. Om man inte tycker att Pattinson, Lautner och Stewart är de hetaste varelserna på Jorden, finns det ingen som helst orsak att se det här dravlet.
    
Vill du se en bra Mänsklig Pojke Möter Vampyrbrud-film, kolla in- eller se om Kathryn Bigelows NATTEN HAR SITT PRIS (NEAR DARK) - den är finger lickin’ good, en av de bästa vampyrfilmer som gjorts. Eller varför inte Katt Shea Rubens Cormanproducerade DANCE OF THE DAMNED (1989), en melodram om vampyrstrippor.
    
Hmm... REBEL VAMPIRES... Fan, jag vill se den filmen!









(Biopremiär 30/6)

Jösses! Nästan för bra för att vara sant...!

...Herregud! Här har vi en knuda som tittar på den nya TWILIGHT-trailern. Tänk om Filmkrönikan på TV var så här. Eller tänk om människor i din närhet vore så här. Det här är ju för fan fullkomligt vansinnigt!

Universal bara snor idéer!

Latino Review är en sajt jag aldrig tidigare varit inne på, men den unga TWILIGHT-hatande tjejen som driver skräckbloggen Day of the Woman länkade dit. Latinosajten publicerar nämligen en fullkomligt fantastisk insändare från en TWILIGHT-fantast som anklagar Universal för att ha snott Stephenie Meyers varulvskoncept när de gjorde THE WOLFMAN! Enastående! Kolla HÄR!

Bio: Daybreakers

Foton copyright © Nordisk Film  

Vampyrer, vampyrer, överallt dessa vampyrer... TRUE BLOOD, TWILIGHT och allt vad det är. Och det är sällan vampyrer som jag vill ha dem. Ni som läst mina utläggningar om TWILIGHT-filmerna, känner till mina oändliga invändningar mot den fjöntiga vampyrmytologin där. Och jag vill ju inte ha några veka, mjäkiga, struliga och truliga vampyrer som egentligen är snälla och bara missförstådda. Vampyrism ska inte vara en metafor för tonåringars alienation. Alla dessa unga TWILIGHT-fans borde tvingas att se DAYBREAKERS. 

Förvisso har de tyska bröderna Michael och Peter Spierig, vilka likt bröderna Coen står bakom både manus och regi, gjort vissa smärre justeringar vad gäller sin version av mytologin, men i grunden har vi här elaka jävlar som är våldsamma och måste ha människoblod för att kunna överleva. Och de saknar spegelbild, bara en sådan sak! Minsann om de inte även kan bli fladdermöss, verkar det som... 

Det är 2019 och vampyrsläktet dominerar på Jorden. Det gissade ni aldrig! Men jodå. Folk rör sig bara ute nattetid. Vampyrerna lever "vanliga" liv och har vanliga jobb, men beställer blod hos snabbmatskedjorna. Men ett allvarligt problem har uppkommit. Människan börjar bli utrotningshotad. Vampyrerna måste snabbt hitta ett blodsurrogat för att inte gå under. Ethan Hawke spelar Ed Dalton; vampyr och blodforskare, anställd av Sam Neills mäktiga vampyrföretag. Daltons arbetsplats är fascinerande: enorma salar med enorma ställningar, i vilka människor hänger fastspända medan de tappas på blod. 

Dalton utför ett experiment på en frivillig vampyr. Den frivillige börjar spy och blåsor bubblar upp i ansiktet, men det går över - för att han tre sekunder senare ska explodera i en vacker blodkaskad. En natt råkar Dalton via en bilolycka träffa på tre människor beväpnade med armborst. Av diverse anledningar hjälper Dalton dem att komma undan vampyrpolisen, och han förs till människornas gömställe. Där introduceras han för Lionel Cormac (Willem Dafoe), som då och då citerar Elvis. Det märkliga med Cormac är att han varit vampyr, men av någon anledning botades han när han under vissa omständigheter utsattes för soljus. Daltons medicinska kunskaper behövs för att ta fram ett botemedel mot vampyrismen. Men tungt beväpnade vampyrarméer är ute efter dem... 

Innan jag såg DAYBREAKERS hade jag inte läst några amerikanska recensioner av den. Jag hade knappt läst vad den skulle handla om. Således äntrade jag biosalongen rätt nollställd, men sugen på underhållning, blod, våld och bra skådisar. Och jag var nöjd när jag lämnade salongen. Filmens story är intressant, med detta omkastade förhållande mellan människa och vampyr. Rollbesättningen är utmärkt. DAYBREAKERS berättartempo är överraskande makligt, men jag gillade det; vi slipper en massa jobbiga, hysteriska klipp hit och dit. Fotot är strålande, miljöerna är fantasieggande. Redan de tjusiga förtexterna skapade förväntningar.  

De flesta kommer nog att komma ihåg DAYBREAKERS som en jävligt blodig film. För det är den: BLODIG! Fattas bara när det är desperata, hungrande vampyrer filmen handlar om. I ett flertal scener kastar sig horder av vampyrer över sina offer och sliter likt rovdjur dem i bitar, alltmedan blodet sprutar åt alla håll. Huvuden rullar! Vid flera tillfällen exploderar vampyrer på de blodigaste sätt. Vad som också överraskar är att flera av huvudpersonerna både röker och svär. Det förekommer till och med nakna bröst på ett ställe. Sådant är man ju inte bortskämd med i dagens Hollywoodproduktioner. 

Jag gillade DAYBREAKERS. Cool film. Den bästa vampyrfilmen sedan ... tja, den förra vampyrfilm jag såg som var bra. Och det borde ha varit åtskilliga år sedan. 

Efter pressvisningen träffade jag på Svante Grundberg igen. 

   

 

 

 

 

(Biopremiär 22/1)

Bio: The Twilight Saga: New Moon

När jag var liten på 1970-talet, fick jag inte läsa skräckserier. Jag brukade bläddra i de som min bäste kompis' storebror hade, och när jag följde med morsan för att veckohandla på Epe Livs, stod jag alltid och blängde lystet och nyfiket på skräcktitlarna. Men jag läste dem aldrig.

Så en sommardag när jag var åtta eller nio, kom min moster förbi. Hon hade med sig ett nummer av Dracula, som hon hittat i bowlinghallen, och självklart fick jag tidningen. Detta nummer, som innehöll Tomb of Dracula nummer 25, blev faktiskt den första skräckserietidning jag faktiskt läste, från början till slut, alla serier, alla pratbubblor - och tidningen gjorde ett djupt intryck på mig.
Det är i det här numret privatdeckaren Hannibal King introduceras; en Mike Hammer-typ som tvingas kämpa mot Dracula och ett gäng blodsugare. Storyn, författad av Marv Wolfman, har en fantastisk punchline: på den allra sista sidan, i den allra sista rutan, avslöjas det att King själv är vampyr. Mästertecknaren Gene Colans teckningar passade det här perfekt, och som liten gosse fann jag serien otäck - på riktigt.

För mig är vampyrer den ultimata ondskan. Allt de vill är att äta upp en. Visst kan de förföra en, men endast i syfte att döda en, dricka ens blod, eller eventuellt för att förslava en. För mig är vampyrer inga missförstådda, tragiska, lidande varelser - de är rakt igenom riktigt skitonda.

Därför tycker jag inte om den här nya trenden med vampyrberättelser riktade till tonårstjejer; de därromanerna, filmerna och TV-serierna som finns överallt just nu. de här historierna är oftast allegorier. Vampyrism representerar tonåringars känsla av utanförskap. 2000-talets James Dean. Och för det mesta är de här vampyrerna inte alls några vampyrer, författare och regissörer ändrarför mycket i mytologin, så vad vi får är sorgsna människor med huggtänder och superkrafter. Och unga tjejer älskar dem. Vampyrer är sexiga. Det är coolt att vara vampyr. Och jag - en vuxen karl och skräckälskare sedan länge - hajar inte. Visst, jag förstår attraktionen, men jag begriper det ändå inte.

När TWILIGHT hade biopremiär förra året hade jag ingen aning om vad det var. Jag hade inte ens hört talas om böckerna, vilket är märkligt, eftersom de var ett fenomen världen runt innan filmen. Visst, de är riktade till tonårstjejer, men jag borde väl åtminstone hört talas om dem.

Hur som helst, jag visste inte vad jag skulle förvänta mig när jag gick till pressvis-
ningen av TWILIGHT, och vad jag fick, var en ganska lam, oinspirerad tonårsrulle om en ensam flicka som blir kär i en märklig kille som visar sig vara en snäll vampyr som inte dödar människor. Trots att den var väldigt svag rent filmiskt, blev TWILIGHT en dundrande succé och gjorde stjärnor av de unga huvudrollsinnehavarna Kristen Stewart och framför allt av Robert Pattinson, som ser rätt märklig ut - jag kommer ihåg att publiken skrattade högt på pressvisningen när Pattinsons rollfigur Edward Cullen gjorde entré. Vaffan, är det meningen att han ska se ut så där?!

Uppföljaren NEW MOON är 2009 års mest efterlängtade film - rättare sagt, mest efterlängtade någonsin. Faktum är att STAR WARS EPISOD 3:s rekord på den fronten nu slagits; ungar har frågat efter- och försökt förboka biljetter i ett stort antal månader nu, och det är utsålt överallt.
Och nu är den här. Töserna är i extas. Äntligen! Edward och Bella är tillbaka!

Jepp. De är tillbaka. och det är väl det hela. Jag skulle faktiskt kunna avsluta min recension här, eftersom det händer absolut ingenting i NEW MOON. Filmen är som en tvåtimmarsepisod av HEM TILL GÅRDEN med vampyrer och varulvar, och det är en tråkfest utan like.

Av någon anledning kommer Edward på att han inte kan vara med Bella längre, så tillsammans med sin snälla vampyrfamilj lämnar han byn de bor i. Bella är ledsen i flera månader. Men, hennes indiankompis Jake Black är kär i henne, och hon vet inte riktigt hur hon ska hantera det hela.

De onda vampyrerna från första filmen återkommer, men kors i röven om inte Jake visar sig vara en varulv som beskyddar Bella! Men även Jake beslutar sig för att överge Bella till förmån för att bo i en stuga i skogen tillsammans med sin vargflock.
Samtidigt har den deprime-
rade Edward åk till Italien för att begå självmord. där finns nämligen några gamla, mäktiga vampyrer med hockeyfrilla, och de spenderar dagarna med att sitta på tronar, och ibland dyker Dakota Fanning upp som liten vampyrflicka, och de här har alltså makten att döda andra vampyrer. De är ungefär som Idoljuryn på TV. Så Bella tvinga åka till Italien, och så ...

Ja, jag vet, jag vet - jag tillhör inte målgruppen. Jag är 25 år för gammal och man. Men det spelar ingen roll. Den unga publiken kommer troligen att slicka i sig det här, när de istället borde kräva något bättre äń denna illa gjorda film.

THE TWILIGHT SAGA: NEW MOON är en förolämpning. Den håller på i all evighet; dess 131 minuter rullar på in långsammast möjliga takt. Större delen av speltiden består av illa skriven, genant dialog. Här finns knappt någon action och nästan ingen handling. Och det hela är lite konstigt och förvirrande, eftersom TWILIGHTs mytologi är en enda röra.

Och sedan har vi vargflocken. Herregud, vaffan ska jag säga om den? Av någon anledning som aldrig förklaras, börjar den muskulöse Jake gå omkring med bar överkropp, bär väldigt korta jeans ser ut som Lou Ferrigno som den otrolige Hulken. Han har också skaffat sig en tatuering (föreställande en pizza?) på höger överarm. Varför? Varför går han omkring halvnaken? Fråga inte mig! Och det är ju vinter! Och det är inte allt: som tidigare nämnts, flyttade Jake in i en stuga i skogen med en massa andra barbröstade varulvskillar, och gissa vad: ja, det ser alla ut som Hulk. Vad är det här? Jösses, det här känns som en hyllning till gayikonen och konstnären Tom of Finland!

Det blir fler vansinnigheter. I flera scener går Edward i slowmotion mot kaneran, och det finns en kort flashforward, där Bella och Edward springer i skogen i slowmotion. NEW MOON ligger osannolikt nära kalkongränsen. Den är också dödsallvarlig, här finns inga försök till medveten humor (vilket förvisso är komiskt), förutom en sekvens på en biograf, och de datoranimerade varulvarna är FRUKTANSVÄRDA. Om du någon gång velat se en film där kakmonstret brottas med en vampyr, tja, här har du den!

Jag hörde att Edward knappt medverkar i boken på vilken filmen bygger. Och ja, han sticker ganska tidigt i filmen. Men hallå, publiken vill ju se Robert Pattinson! Han MÅSTE vara med! Hur löste filmskaparna detta problem? Jo, så här: Edward dyker upp som ett spöke lite då och då och spottar ur sig visdomsord - jepp, han har blivit Obi-wan Kenobi.

TWILIGHT var kass, men den gick att titta på. NEW MOON är fruktansvärd. Det enda jag gillade i filmen, var Billy Burke som Bellas farsa. I synnerhet som han har mustasch.

Men jag antar att det inte spelar någon roll vad jag skriver här. NEW MOON kommer att slakta konkurrensen på biograferna och slå rekord. Den unga flickpubliken vill titta på söta pojkar i två timmar. Sedan spelar det mindre roll om dessa pojkar har något att göra eller ej i filmen.
Jag hatade NEW MOON.

Denna recension är förresten en översättning av en jag skrev på engelska igår och som finns att läsa HÄR. Och den recensionen har lett till att en massa småtjejer världen över vill lyncha mig.
Och klickar du HÄR kan du läsa min intervju med Kevin J Lindenmuth, som skrivit manus till lågbudgetvarianten BLOOD RED MOON, som garanterat har mer att komma med än NEW MOON.








(Biopremiär 20/11)