Visar inlägg med etikett Tuva Nonotny. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tuva Nonotny. Visa alla inlägg

tisdag 5 september 2017

Bio: Borg

Foton copyright (c) Julie Vrabelová

Har ni hört min Björn Borg-anekdot? Så klart ni inte gjort. Då ska jag berätta den.

Som liten gosse 1977 var jag tillsammans med min familj på semester i England. Vi bodde i en turistanläggning i Great Yarmouth. Eftersom det var England, var standarden inte den bästa - bland annat satt det en myntautomat på väggen. Ville vi ha elektricitet, vilket vi förstås ville, fick vi stoppa mynt i den.

På TV visades Wimbledonfinalen. Björn Borg mot Jimmy Connors. Jag var lika ointresserad av tennis då som jag är idag, men vi satt hela familjen i den illaluktande soffan och tittade. Matchen gick mot sitt slut - och vad tror ni hände? Jo, självklart gick strömmen. Och vi hade inga mynt hemma.
Jag fick en sedel och skickades iväg till en närliggande spelhall för att växla. Väl tillbaka fick vi igång strömmen igen. Givetvis var matchen över. Björn Borg satt på en stol och såg ledsen ut. "Jaha, han förlorade," sa mina föräldrar och stängde av TV:n. Först nästa dag upptäckte vi att karln vunnit.
Den danske regissören Janus Metz långfilmsdebuterar med BORG. Tidigare har han gjort kortfilmer, dokumentärer och avsnitt av TV-serier, däribland TRUE DETECTIVE. För manus står Ronnie Sandahl, som gjorde SVENSKJÄVEL.

Utomlands heter filmen BORG/McENROE - vilket nog är en mer passande titel. Filmen handlar nästan lika mycket om John McEnroe som om Björn Borg. Jag inser att jag egentligen inte vet så mycket om Björn Borg - inte mer än vad som stått i skvallerpressens rubriker, och allt detta skvaller handlade om hans liv efter tenniskarriären, vilken han gav upp redan 1981. Jannike Björling, Loredana Berté, Friends in Need och kalsonger - allt detta kom efter 1981.

Tydligen var Björn Borg en argsint ung man med hetsigt temperament när han växte upp. Han fick lära sig att behärska sig och förvandla sig till en iskall robot som aldrig visade känslor. Detta fick mig att tänka på ROCKY IV när jag såg filmen - John McEnroe är på sätt och vis Rocky; han är en hetlevrad amerikansk underdog, Björn Borg är maskinen Ivan Drago. Skillnaden mot Rocky är att ingen gillar den ständigt svärande, argsinte McEnroe, medan alla älskar Borg.

Sverrir Gudnason är otroligt lik Björn Borg, så pass att jag nog skulle kunna ta fel om någon höll upp ett foto och jag inte kände till den här filmen. Att Gudnason är drygt 15 år för gammal märks inte. Shia LaBeouf gör John McEnroe, och han är väl den ende som fått lite karaktär i den här filmen. Det är nämligen som så här, att jag ... tycker inte att BORG är en speciellt lyckad film.
Filmen utgår från Wimbledonfinalen 1980. Insprängt i skildringen av denna får vi tillbakablickar på Borgs och McEnroes respektiva uppväxt. Björn Borg som barn spelas av 14-årige Leo Borg - ja, han är Björn Borgs son. Stellan Skarsgård gör Lennart Bergelin, som upptäcker- och får fason på den argsinte, blivande tennisstjärnan. Tuva Novotny spelar den kedjerökande rumänskan Mariana, som Björn Borg gifte sig med 1980. Kommer ni ihåg den gamla vitsen? "Hörde du att Björn Borg åkte fast i tullen? Han hade med sig 60 kilo Mariana!"

Det stora problemet med BORG är att den känns som ett svenskt drama från 70-talet. Dialogen är teatral och onaturlig, folk pratar inte som riktiga människor, det känns konstlat, och ibland är tonen lätt pretentiös, med super 8-klipp där den unge Björn Borg tyst tittar rakt in i kameran. Stellan Skarsgård har överkammad flint och mumlar sina repliker. Det funkar lite bättre när det pratas engelska - fast Shia LaBeoufs uppgift består mest i att vråla "FUCK!" så ofta som möjligt, vilket höjer åldersgränsen i USA. Det blir rätt tråkigt och det hela är indränkt med riktigt vissen filmmusik, som bara ligger som en tjock, irriterande ljudmatta över scenerna.
Däremot är den långa, avslutande matchen mellan Borg och McEnroe riktigt bra. Här funkar plötsligt allt. Det är snyggt iscensatt, filmat och klippt, det blir lite spännande trots att man vet hur det går - och trots att jag aldrig fattat reglerna och den bisarra poängräkningen.

Saligen bortgångne Björn Granath gör sin näst sista roll i den här filmen. Han kommer att dyka upp i den kommande KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE, men i BORG spelar han minsann Bengt Grive. Det ni!

BORG är delvis inspelad i Prag. Budgeten var på 65 miljoner kronor, vilket är mycket för en svensk film. Om filmen blir en publiksuccé återstår att se. Hur många under 40 - eller 45 - har en relation till Björn Borg?

För övrigt så går det inte en dag utan att jag ser Björn Borgs namn. Jag har nämligen en necessär av märket Björn Borg hängande på badrumsväggen - och är jag bortrest har jag denna med mig.









(Biopremiär 8/9)

måndag 17 november 2014

Bio: Kapten Sabeltand och skatten i Lama Rama

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 6:
Kapten Sabeltand är en sjörövare skapad av Terje Formoe och han är ohemult populär i hemlandet Norge. I Sverige har visst en del översatt, men i Norge förekommer han sedan 1980-talet i böcker, på skivor, i spel med mera - och på Kristiansands Djurpark framförs årligen en stor familjeföreställning om kaptenen.
KAPTEN SABELTAND OCH SKATTEN I LAMA RAMA är en norsk-brittisk samproduktion - och med en budget på 38 330 miljoner norska kronor, är det den dyraste norska barnfilmen någonsin, inspelad på exotiska platser runt om i världen. Det här ser också påkostat ut - åtminstone till en viss del.
Att kapten Sabeltand fått sitt namn i filmtiteln är egentligen missvisande. Huvudperson är snarare den unge pojken Pinky (Vinjar Pettersen), som vill bli skeppspojke på Sabeltands fartyg. Fast det bär sig inte bättre än att den onde piraten Björn Barsk (Fridtjov Såheim) och hans slemma anhang stjäler skeppet - och kidnappar Pinky på kuppen. Jag bör kanske skjuta in att Sabeltand och hans manskap är snälla pirater.
Sabeltand har kommit över en karta som leder till det mytomspunna landet Lama Rama, som folk inte tror existerar på riktigt. Där ska det finnas en riktigt fläskig skatt. Kaptenen lyckas återta sitt skepp och hittar snart Lama Rama, en plats som glittrar som guld i paradismiljö. Där konfronteras de med en knasig kung som gillar när det är skojsigt, som han säger, och dennes skurkaktige bror. Pinky får tillfälle att utföra hjältedåd.
Den här filmen inleds som ett riktigt härligt Indiana Jones-äventyr, med stämningsfull och spännande skattjakt i mystiska grottor. Fast till skillnad från Indys äventyr, har den här filmen försetts med rejäl fjanthumor mellan varven. I början försöker en pirat kväva en nysning, vilket resulterar i att han fiser en gubbe i huvudet så att han trillar omkull, och djur i trakten flyr i tron att det handlar om ett jordskalv. Barnen i publiken när jag såg filmen höll på att kissa på sig av skratt.
Sjörövarstaden är imponerande och det myllrar av statister, även scenerna med skepp och hav är mäktiga - men någonstans krig filmens mitt känns det plötsligt som om pengarna har tagit slut. Av någon anledning får vi där alldeles för många och för långa scener som utspelar sig inomhus och folk sitter mest och pratar. Filmen avslutas dock med svängig action, när hjältar och skurkar fäktar loss om skatten.
Kyrre Haugen Sydness spelar kapten Sabeltand, och han är en ganska ointressant figur. Han ser mest ut som en bedagad dragqueen och han besitter ingen större personlighet, han går mest omkring och är vresig. Odd Magnus Williamson gör Långeman, en schysst pirat som känns som något slags norsk motsvarighet till, tja, Viggo Mortensen. Som den tuffa och onda piratbruden Frida ser vi minsann Tuva Novotny.
Filmen är regisserad av John Andreas Andersen och Lisa Marie Gamlem, och den har dubbats till svenska. Eftersom den ursprungligen är på norska stör jag mig inte på dubbningen, den funkar riktigt bra och munrörelserna stämmer nästan - och Tuva Novotny dubbar sig själv.
Jag tycker att KAPTEN SABELTAND OCH SKATTEN I LAMA RAMA är ett rätt trevligt matinéäventyr. Vore jag åtta år hade jag nog älskat filmen. Svärdsvingande och fishumor i en och samma film, det kan väl knappast bli bättre. Fast som vuxen tycker jag inte att det håller riktigt hela vägen. Jag tappade intresset när filmen plötsligt började sagga i dess mittparti. Men det här är trots mina invändningar mycket häftigare än det mesta som produceras i Skandinavien.







(Biopremiär 24/10)

-->

tisdag 11 mars 2014

BUFF: Resan till Fjäderkungens rike

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Efter flera långa, väldigt långa, och invecklade, väldigt invecklade, tal på engelska, invigdes igår BUFF med RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE, en film som tidigare tävlat i Berlin. Detta är den första svenska, animerade långfilmen i 3D - men det där med "svenska" är en sanning med modifikation. Regissören Esben Toft Jacobsen (DEN STORA BJÖRNEN) är dansk, liksom flera av de inblandade produktionsbolagen.

RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE är något slags stillsamt fantasyäventyr om den lille kaninpojken Johan, som lever ett idylliskt liv med sina föräldrar (Gustaf Hammarsten och Tuva Novotny gör deras röster). Men så blir morsan sjuk och börjar hosta och verkar vara döende - och puff, så kommer plötsligt den mystiska Fjäderkungen (Lennart Jähkel) flygande som från en annan dimension och för bort morsan inför ögonen på Johan. Som THE CROW, fast tvärtom. Eller som storken, fast tvärtom.

Av någon anledning tvingas farsan ta Johan och flytta till en båt. Johan ger inte upp hoppet om att få återse sin mor och letar efter Fjäderkungens rike. Johan råkar träffa på en skäggig typ som heter Bill (Leif Andrée) och en sträng sjökapten (Sissela Kyle), och lyckas ta sig till det mystiska landet där Fjäderkungen härskar och morsan numera bor. Men ska han lyckas ta sig därifrån, och går det att få morsan med sig?

Hej, Nangijala, vad var nu det här? En massa kvasireligiöst mumbo-jumbo? Ja, tydligen. Prat om Gud och mög, och allmänt vemodig stämning. Emellanåt gick tankarna till Jeunet & Caro, ibland till, tja, Terry Gilliam - men Jacobsens film ligger långt från dessa herrars nivå. Det fanns en massa småungar på visningen på Royal och de skrattade mycket i början, när Johan och hans farsa sprang runt och lekte och busade och trillade och slog sig, men ju längre in i filmen vi kom, desto tystare blev ungarna. De som satt nära mig tröttnade och började att pyssla med annat - liksom jag.
RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE är långsam och besynnerligt ospännande. Handlingen är mer konstig än rafflande. De dramatiska slutscenerna involverar vad som påminner om ett Lovecraftianskt havsmonster. Ungarna i publiken var mer intresserade av det faktum att Johan och hans farsa inte bar flytväst när de åkte i en eka. Jag satt och tänkte på annat. Av någon anledning tänkte jag på den där scenen i DOLT UNDER YTAN, där Michelle Pfeiffer tittar och ett badkar och ser reflektionen av ett spöke. Och det har absolut ingenting med Fjäderkungen att göra. Bortsett från Dödens närvaro. I vanlig svensk ordning har man främst försökt att göra något som är fint och djupt och allvarligt, snarare än en film som är underhållande och rolig.
... Men hur ser det här ut? Kan filmen mäta sig med Pixar, DreamWorks och de andra?

Vad tror ni? Svar: nej. RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE ser ut som mellansekvenserna i ett PlayStationspel från 1998. Ett tag trodde jag att det var något fel på projektorn, eller möjligtvis kopian. Bilden är ofta alldeles för blek och märklig, som om det råkat hamna ett filter i vägen. Pälsen på kaninerna och andra djur är murrig, den ser ut att myllra av något obestämbart. Figurerna verkar ibland ha ledgångsreumatism. Vissa miljöer och stämningsfulla och snygga, men som helhet är det här lite primitivt och ser föråldrat ut. Det hade jag kunnat acceptera om handlingen vore festlig och engagerande, men detta är mest sömnigt.

De borde visat Scooby-Doo istället.








(Biopremiär 21/3)

fredag 23 augusti 2013

DVD: Inte flera mord

INTE FLERA MORD (SF)
Sällan har det ätits så mycket sockerkaka som i den här filmen! Tant Hulda (Lottie Ejebrant, som blivit väldigt gammal sedan SÄLLSKAPSRESAN) bakar hejvilt. Och det både bakas och äts paj. Kaffedrickande ska vi inte tala om - har man inget annat för sig dricker man kaffe.

Jag har förstått att var och varannan människa idag knarkar TV-serier. Jag knarkar den här nya serien med Maria Lang-filmatiseringar. Eftersom jag är en så rar människa, väljer jag den mest harmlösa deckarserien man kan tänka sig. INTE FLERA MORD är den tredje filmen efter MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM och KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN.

I Sundbyberg hittas en kvinna mördad i sin lägenhet. Christer Wijk (Ola Rapace) sätts på fallet - som leder till idylliska Skoga. Igen. Nygifta Puck (Tuva Novotny) och Eje Bure (Linus Wahlgren) - de gifte sig tydligen mellan filmerna - har återigen åkt till Skoga för att vila upp sig i kåken där Eje spenderade sin barndoms somrar. Men det dröjer inte länge innan de plötsligt hittar en ung man död i trädgården - han har en egyptisk dolk inkörd i ryggen. Mannen har något med Sundbybergmordet att göra.

Alla är synnerligen misstänkta. Maria Kulle, som är alldeles för lik sin far, beter sig skumt från scratch. Alla i Skoga verkar ha affärer med alla. Stina och Ylva Ekblad är två gamla systrar som ser och vet allt och som pratar som Dupondtarna. Alexandra Zetterberg, som brukade spela mot Nils Poppe på Fredriksdalsteatern, är ortens bestsellerförfattarinna - och självklart misstänkt även hon.
Upplösningen är sanslös - alla är släkt med alla, alla har ljugit, alla har missförstått varandra, men det är inte butlern som är mördaren. Det tenderar nästan parodi.

Trots alla mord och begravningar och onda intriger är alla lika glada. De dricker kaffe i lummiga trädgårdar, och då gärna med Huldas sockerkaka. Wijk går på restaurang med polischef Leo (Fredrik Dolk), men Wijk äter ingenting, han nöjer sig med att dricka ett glas öl och en stor snaps. Wijk raggar på en av de mordmisstänkta och Puck och Eje har skaffat en katt.

Peter Schildt har regisserat den här TV-filmen som först släpps på DVD - och den är så ospännande en deckare kan bli. Här finns inte minsta antydan till spänning. Det här är bara slätstruket och harmlöst.

Med det inte sagt att det är rätt trevligt i all sin tråkighet. Den ständiga jazzmusiken av Frid & Frid på soundtracket är rätt skön.

söndag 11 augusti 2013

DVD: Kung Liljekonvalje av Dungen

KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN (SF)
När jag i mars recenserade MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM när den gick upp på bio, skrev jag att jag inte skulle ha något emot att se övriga fem filmer i serien. Jag ljög inte ensam - här har vi så den andra filmen, som släpps direkt på DVD, vilket resten av de här Maria Lang-filmatiseringarna ska göra. Det handlar förstås om TV-produktioner.
Ostadigt väder ute, blåsigt, det regnar till och från - då funkar det ju bra med en enkel deckare till kaffet. Och enkel är just vad denna film av Christian Eklöw och Christopher Panov är. Tuva Novotny är tillbaka som Puck, och sedan förra filmen har hon hunnit förlova sig med Eje Bjure (Linus Wahlgren, som är distraherande lik Ewan McGregor). De två ska tillsammans med rikskriminalaren Christer Wijk (Ola Rapace) bevista ett bröllop i den idylliska småstaden Skoga. Dock dyker bruden aldrig upp.
Kort därpå hittar Puck och Eje den försvunna bruden - hon ligger knivmördad vid en å och i händerna håller hon en bukett liljekonvaljer. Genast börjar alla i omgivningen att bete sig misstänkt. Tomas Bolme är skum som rik och vresig direktör. Fredrik Dolk är en lite trög lokalpolis. Vi får veta att Wijk är son till häradshövdingen - fräckt, det var längesedan man fick höra ordet "häradshövding" på film.
Christer Wijk är stilig och sätter på sin ungdomskärlek. Puck är söt, ärtig och driftig. Ännu en person mördas. Och mot slutet ytterligare en.
Men det blir förstås aldrig någonsin spännande. De nostalgiska 50-talsmiljöerna är mysiga och gulliga; Nora är stand-in för Skoga. Allting är trevligt. Det dricks mycket kaffe, den mördade brudens mor tycker att de ska begrava dottern så fort som möjligt, eftersom de har så mycket nybakat kaffebröd. Det röks enorma mängder cigaretter utan filter.
De tecknade förtexterna är oväntat snygga och det står klart att den här filmserien funkar betydligt bättre i det lilla formatet; på en TV-skärm.
Det är inte speciellt bra, men jag ser gärna resten av de här bagatellerna.


-->



tisdag 5 mars 2013

Bio: Mördaren ljuger inte ensam

Foton: Joakim Eriksson © 2013 Pampas Produktion AB, TV4-Gruppen
Eftersom Vecko-Journalen är nerlagd, vet jag inte hur det såg ut hemma hos Dagmar Lange. Eller Maria Lang, som var det namn hon använde när hon skrev deckare. Fast jag har å andra sidan aldrig läst några deckare av Maria Lang - eller "Maria Slang", som jag har för mig att min morfar kallade henne. Jag har heller inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna; det finns två gamla långfilmer med Karl-Arne Holmsten och en TV-serie från 1960-talet.
Fast det känns som om jag har läst Langs böcker. Jag vet inte varför. Jag tror att ett större antal står på min mosters deckarhylla. Antagligen har jag plockat ner någon eller några och läst lite i dem, som jag brukade göra med Agatha Christie-böckerna på samma hylla. Fast det är ju klart, de återkommande romanfigurerna Puck Bure och Christer Wijk har förekommit så ofta i alla möjliga sammanhang, att det varit omöjligt att undvika dem.
43 deckare hann hon skriva, Maria Lang (1914-1991), plus fyra ungdomsböcker. Den första kom 1949 och heter "Mördaren ljuger inte ensam". 64 år senare har den alltså nu filmatiserats - jag får en känsla att de börjar bli desperata på de svenska filmbolagen. Sjöwall/Wahlöö, Mankell, Larsson, Läckberg och så vidare - man har betat av de flesta av de bäst säljande, nutida deckarförfattarna. Dags att börja blicka bakåt och hitta nya (eller ska jag säga gamla?) deckarhjältar. Vad ska vi annars förse den tyska TV-marknaden med?
Sex långfilmer är inspelade; i vanlig ordning handlar det om TV-filmer, och i vanlig ordning går den första upp på bio. Det är ju en lite märklig fix idé de har, folket bakom alla dessa deckare; att låta premiäravsnitten biovisas. Jag har aldrig förstått varför; de brukar aldrig utmärka sig jämfört med övriga avsnitt. De är inte mer påkostade eller biomässiga.

MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM. Kanske vore MÖRDAREN ÄTER INTE SMÖRGÅSAR ENSAM en bättre titel. Eller HÄMTA MER KONJAK. Här introduceras Puck Bure (Tuva Novotny), som fortfarande heter Ekstedt. Hon föreläser om litteratur - jag googlar mig fram till att hon är humanioraforskare - och en kollega; Rutger (Gustaf Hammarsten från BRÜNO) bjuder henne till sitt sommarresidens på en ö för att fira midsommar. Där väntar den stilige Eje Bure (Linus Wahlgren), som är kär i Puck, och spenderar hela filmen på att försöka komma till och kyssa henne. På ön finns även Rutgers fru Ann (Suzanna Dilber), skådespelerskan Lil (Ida Envoll), hennes båda ragg Carl (Peter Viitanen) och Georg (Andreas Utterhall). Här pratar vi minsann intriger vad gäller kärleksaffärer. Och än värre blir det när plötsligt två damer dyker upp oanmälda; Marianne (Fanny Risberg) och Viveka (Sanna Krepper), vilka båda har komplicerade relationer till midsommarfirarna.
Därefter blir det förstås ännu värre. Puck hör hur gästerna bråkar och har sig under natten, och morgonen därpå hittar Puck Marianne liggande mördad under ett träd. Puck berättar om fyndet för Eje, och han kontaktar genast sin gamle barndomsvän; kommissarie Christer Wijk, som kommer farande på studs. Ytterligare två personer stryker med - och en halkar i en trappa - innan den Dynamiska Duon Puch och Wijk (eller är det månne den Tappra Trojkan om man räknar in Eje Bure?) avslöjar mördaren på klassiskt vis: alla misstänka samlas i salongen.

MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM vinner mycket på sina skådisar. Det går inte att förneka att Ola Rapace har ett klassiskt Hollywoodstjärneutseende och han är onekligenstilig i hatt och kostym, och han kör en snygg bil. Han är en bra hjälte av efterlängtat slag, efter alla dessa gråa, trötta, problemtyngda poliser svenska deckare är fulla av. Tuva Novotny är utmärkt som puck och även hon känns som plockad ur en svensk 50-talsfilm. Linus Wahlgren är en kille jag nog inte sett sedan han var liten påg. Han verkar mest göra röster till tecknade filmer nuförtiden och jag har förstås inte tänkt på att han börja närma sig de 40. Han har gått och blivit en riktigt uppumpad hunk - och han är besynnerligt lik en ung Kenneth Branagh.
Dansken Birger Larsens (BROTTET, DEN SOM DRÄPER) film kan sammanfattas med ett ord: trevlig. Det här är väldigt gammaldags deckarunderhållning av Agatha Christie-snitt, och jag tittar mycket hellre på det här, än på Beck och Wallander. Jag kommer inte att ha något emot att se övriga fem filmer.

Men med det inte sagt att det här är speciellt bra. För det är det inte. I vanlig ordning ser det här inte ut som något annat än en snabbt ihopsvängd TV-film som visas på stor duk. Det är rätt platt och det är väldigt ospännande. Nu har ju jag inte läst boken som filmen bygger på, men här finns en del mystiska luckor i logiken, och sättet Puck pusslar ihopmördarens identitet overtygar inte. Mördaren ger också upp på ett besynnerligt sätt. "Nej, det varinte jag!" - "Jo, detvar det." - "Jaha, okej då. Det var jag."
Här finns ett lesbiskt sidospår som måste ha ansetts ytterst vågat och kontroversiellt på sin tid, det röks väldigt mycket cigarretter utan filter, det dricks konjak, och Rutgers fru Ann pratar hela tiden om att hon ska göra smörgåsar åt dem. Sällskapet må decimeras i antal, men de är om inget annat både fulla och mätta.
Avslutningsvis: min gode vän, serietecknaren, illustratören och översättaren Johan Andreasson försåg mig med denna svettiga passage ur Maria Langs bok från 1949:
 "Sedan fastnade min blick som flugan på flugpapperet. För »Jojje» var i sanning värd att beskåda.
Klädd i ett par otroliga kortbyxor, på vilka muntra fiskar plaskade omkring bland blåa böljor, och med en ännu lekfullare skjorta hängande utanpå, stod på
 vår fredliga gräsplan i Uvlången en blond ung gud, som var det skönaste jag någonsin upplevat.
Vader och lår, armar och hals, ja allt man över huvud taget såg eller anade under fiskarna var fulländat och sinnesförvirrande grant, huden brunglänsande som matt brons, ögonen sammetsblå och vågorna på det bildsköna huvudet mycket, mycket blonda. Det var Mannen i hans absoluta fysiska fullkomning – och jag blev full i skratt och fånigt svag i knävecken ungefär på samma gång."








(Biopremiär 8/3)



torsdag 27 december 2012

Bio: Mammas pojkar

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Disneys anledning till att inte pressvisa Ulf Malmros' nya film MAMMAS POJKAR i Malmö var så långsökt och jönsig att ni inte skulle tro mig, så jag struntar i att redogöra för den här (och fortsätta att misstänka att de helt enkelt inte kände för att betala biografpersonal för att köra filmen för oss). Men i och med att filmen inte förhandsvisades, råkade jag utsättas för ett par recensioner innan jag såg den. Jag försökte låta bli att läsa texterna, men rubriker och betyg gick inte att undvika. Recensionerna var inte vidare positiva. Tvärtom - till exempel drog Aftonbladet till med ordet "kass".
Kass?
Jamen kom igen, det är ju Ulf Malmros. Inget namn man förknippar med "kass". Precis som svenska filmkritiker i allmänhet verkar utgå ifrån att en ny film av Jan Troell eller Lars Von Trier är Bra (per automatik bra), utgår jag ifrån att en ny film av Ulf Malmros är Bra. Jag brukar anse att han är den intressantaste svenske regissören just nu. Eller de senaste tio-femton åren. Han besitter en humor, lekfullhet, stil, kompetens och approach som är väldigt ovanlig i det här landet. Nej, TJENARE KUNGEN var kanske inte så lyckad, men det var å andra sidan DEN BÄSTA SOMMAREN, SMALA SUSSIE och BRÖLLOPSFOTOGRAFEN - och jag följde hans besynnerliga TV-serier med stort intresse.
MAMMAS POJKAR skulle först heta BRÖDERNA HÅRDROCK, men det gick de riktiga Bröderna Hårdrock, som figurerade i en dokumentär från 90-talet, inte med på. Johan Östling och Björn Starrin är tvåäggstvillingarna Oden och Thor, som bor i en liten idyllisk ort i Värmland (Värmland i Trollhättan, läser jag i eftertexterna). De fyller 35, de jobbar på byns outlet och de är hårdrockare. Hårdrockare av det gamla gardet. Så metal de kan bli.
När den dryge stockholmsjäveln PG (Kjell Bergqvist) köper outleten och tvingar bröderna att inte bara bara jönsiga kläder med fluga, utan även att sitta i kassan ("Ett klassiskt homosexuellt bögyrke!"), säger de upp sig. Det är bara det att PG äger lägenheten bröderna bor i, så de kan inte bo kvar där. De tvingas flytta hem till sin överbeskyddande morsa; byns präst Gunilla (Lotta Tejle). En Curlingmorsa med stort C. Hon är hårt prövad, men ställer ändå upp till hundra procent. Oden och Thor dyrkar bandet Ludor, som nästan hade en hit 1984, och försöker anordna ett Ludorkonvent i byn - och Gunilla hjälper till.
Gunilla bor granne med PG och en del andra prominenta människor i byn, vilket ställer till med problem. Grannarna uppskattar inte hårdrocksbrödernas omogna beteende. I byn bor även lågstadiefröknen Jenny (Mia Skäringer), som båda bröderna kärar ner sig i. Oden lyckas få ihop det med henne, vilket Thor inte fattat, så han fortsätter att uppvakta henne på bisarra sätt. Gunilla försöker styra upp situationen genom att leta upp en lämplig partner till Thor - och hittar den tungsinta norska dödsmetallbruden Evil Bitch (Tuva Novotny).
Okej. Är MAMMAS POJKAR kass?
Nej.
Visningen jag var på var fullsatt, de flesta i publiken var vuxna, och det skrattades gott och hjärtligt. Vad Ulf Malmros har gjort är något slags ÅSA-NISSE I HÅRDROCKSFORM. Och här ska vi ju komma ihåg att Åsa-Nisse alls icke är det sämsta. Jag tittar hellre på Åsa-Nisse-filmer än mycket annat.
Nå - MAMMAS POJKAR når aldrig samma höjder som Malmros' tidigare filmer. Emellanåt är den märkligt avslagen. Filmen är lite spretig och ofokuserad, handlingen är tunnare än brukligt.
Men jag skrattade lik förbannat en hel del. Det var trivsamt. Kjell Bergqvist är skön när han sitter i en soffa och bara har på sig en ful jacka utan något inder; hans solariebruna mage väller ut. Oden och Thor ägnar sig åt en hel del jönsiga saker hårdrockare har en tendens att ägna sig åt - och då hör det till saken att jag förstås lyssnar en del på hårdrock jag med. Det är möjligt att jag hänfaller åt samma jönserier när andan faller på - men jag hade vett att klippa mig i tid.
Thor har ett städ på rummet, Lodurs maskot är ett brinnande foster, Evil Bitch är så bisarr att hon blir rolig, Mia Skäringer är också bra, här finns en fantastisk (och överraskande blodig) cat-fight, vilket det finns för lite av i svensk film, och vem kan motstå repliker som "Sluta kasta gifflar på mamma!"? I vanlig ordning har Malmros tagit fasta på vissa riktigt vissna företeelser i det svenska samhället. Som att Gunilla köper en tårta som heter Succétårta. Väldigt skojigt - och väldigt visset.
MAMMAS POJKAR är inte lika bra och rolig som jag hade hoppats på, men jag tycker ändå att den är helt okej - och till skillnad från de flesta andra, hyllade svenska filmer, kommer jag att se om MAMMAS POJKAR vad det lider. Kanske flera gånger. Till skillnad från till exempel ÄTA SOVA DÖ, som jag aldrig kommer att ens skänka en tanke på att se om. Varför skulle jag det?
MAMMAS POJKAR är inte kass, den är bara mindre vass. Och den är bättre än TJENARE KUNGEN.






(Biopremiär 25/12)



måndag 16 maj 2011

Bröderna Hårdrock är på väg

Ulf Malmros är ju en av våra favoritregissörer. Den här pressreleasen kom idag:

Snart startar inspelningen av 2012 års stora svenska komedi – BRÖDERNA HÅRDROCK!

Efter publiksuccéer med bland annat Bröllopsfotografen och Smala Sussie kommer nu Ulf Malmros med sin nya storsatsning med en stjärnspäckad rollista bestående av Björn Starrin, Johan Östling, Mia Skäringer, Kjell Bergqvist, Lotta Telje, och Tuva Novotny.

BRÖDERNA HÅRDROCK är en film om två vuxna bröder (Starrin och Östling)som tänker arrangera ett Heavy Metal-konvent i sin sömniga lilla by. Deras mamma (Telje) är byns präst som oroar sig över sönerna och vill att de ska växa upp och skaffa familj. Byns unga lärarinna och Line Dance-instruktör (Skäringer), sätter brödernas hjärtan i brand. I hemlighet, bakom varandras ryggar, startar en kamp om hennes hjärta.

Ulf Malmros:
-"Hårdrocksvärlden är en egen värld. Man är evigt trogen sitt band och investerar enorma mängder tid och pengar att följa sina idoler. Att gå upp så totalt i sin musik är fascinerande och en fantastisk fond för en kärleksfull komedi om romantiker. Jag är likadan - fast med film."

Den 30 maj startar inspelningen i Vänersborg med omnejd. Producent är Jan Blomgren på Bob Film Sweden AB.

Producent Jan Blomgren:
-"Bröderna Hårdrock är vår största satsning någonsin. Ett otroligt roligt manus med helt fantastiska karaktärer. Filmen har alla förutsättningar att bli en modern klassiker."

Bröderna Hårdrock produceras av Bob Film Sweden i samarbete med Film i Väst, BUENA VISTA INTERNATIONAL, TV4 AB, Nouvago Capital, ELEL Investment och Molkom Film samt med stöd från Svenska Filminstitutet, filmkonsulent Suzanne Glansborg.

Musiken är specialskriven av Jimmy Lagnefors och framförs av några av Sveriges främsta hårdrocksmusiker.

Bröderna Hårdrock distribueras av Buena Vista International (Sweden) och har biopremiär 19 oktober 2012 över hela Sverige.

torsdag 30 september 2010

Bio: Lyckan, kärleken och meningen med livet

Foton copyright (c) Sony Pictures
LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET - snacka om lång, omständlig titel som är omöjlig att komma ihåg. I original heter filmen, liksom bästsäljarboken den bygger på, EAT, PRAY, LOVE. I USA hade filmen premiär samma dag som THE EXPENDABLES. Ni minns väl den där hemgjorda trailern "A Call to Arms" som gick ut på att man skulle se den manliga actionfilmen istället för tösafilmen med Julia Roberts. Folk lydde och LKOMML drog inte in så mycket stålar.
Men nu är det här inte en tösafilm.
Nejdå.
Det här är en kärringfilm.
Boken - och filmen - är visst ett slags självbiografi, men någonstans känns det som om filmen handlar om Julia Roberts likamycket som författarinnan/rollfiguren Liz Gilbert. Roberts har ju konverterat till buddismen eller vad det nu var.
Liz Gilbert är gift men olycklig i sitt äktenskap. Hon känner att hon måste förverkliga sig själv. Hon skiljer sig. Hon får ihop det med en yngre skådis spelad av James Franco, men det funkar inte. Liz måste åka Jorden runt och äta, älska och bli hällörad.
Hon åker till Italien, där hon umgås med en svenska som spelas av Tuva Novotny. Sedan åker hon till Indien, tror jag det var, men jag minns inte så noga. Och så hamnar hon i Bali. Hon mediterar och har sig och träffar den spirituelle Javier Bardem, som är den man hon alltid letat efter.
Det är väl i princip vad som händer - och då varar filmen en bra bit över två timmar. Det är som att se ett nummer av Amelia på stor duk. Självfallet har jag inte läst boken, men eftersom den sålde multum världen över, måste de uppenbarligen ha något folk - läs: kvinnor - attraheras av. Liz är en sökare. Filmen riktar sig förstås till samma publik, men jag vet inte riktigt vem som verkligen kan uppskatta det här. Mer än fruntimmer som håller på med samma grejor som Liz och tycker att Bardem är en läckerbit.
Vi andra tycker att LKOMML är mördande tråkig. Den håller på i en evighet och det händer inte speciellt mycket. Filmen är inte rolig, inte spännande, inte romantisk. Men jag är ändå generös och ger Ryan Murphys film en tvåa i betyg. Den är väldigt tjusig och har härliga miljöer. Och så är Julia Roberts fortfarande Julia Roberts. Hon har trots allt något oemotståndligt över sig. Hon är fortfarande lika snygg och charmig. Ljuvliga Roberts, som hon kallas. Och Novotny? Tja, hon gör ju inte bort sig. Men hon är allt blek bredvid Roberts.






(Biopremiär 1/10)

onsdag 28 juli 2010

Bio: Bröderna Karlsson

Foton: Bengt Wanselius, Calle Sjölin © 2010 Filmlance International AB

Släng en syltlök i din Martini och slå dig ner framför brasan, så tar vi och pratar lite om Kjell Sundvall en stund. Han brukar ju anses vara en av Sveriges främsta regissörer publikt sett och ibland pratas det om att han gör filmer som nästan känns som Hollywoodfilm. Men hur är det egentligen med den saken?
Sundvall debuterade 1980 med den av många älskade TV-filmen VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET. Jag såg om den för några år sedan - och den är ju inte speciellt rolig. Dock betydligt bättre än uppföljaren.

Därefter följde några filmer för bio och TV jag nog inte sett, innan det 1996 var dags för det stora genombrottet med thrillern JÄGARNA. Publiken strömmade till biograferna för att se en svensk film som trots allt inte såg ut som vanlig svensk film. Man jämförde med slickade amerikanska actionthrillers.
Det är bara det, att hade JÄGARNA varit en amerikansk film, hade den gått på en obskyr kabelkanal klockan tre på natten när ingen tittar. Det är ju ingen vidare bra film. Eller tycker ni det?
SISTA KONTRAKTET (1998), filmen om Palmemordet, tyckte jag var betydligt bättre - även om jag i ärlighetens namn inte minns något alls av filmen. TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN har jag för mig var småkul, men hafsigt gjort.
Därefter började det gå utför. HUR SOM HELST ÄR HAN JÄVLIGT DÖD var kass och en hastigt realiserad idé. GRABBEN I GRAVEN BREDVID såg jag aldrig. Flygplansthrillern HOTET var riktigt, riktigt usel, det jag minns bäst är all ohämmad reklam för mobiltelefoner.
Hästfilmen VINNARE OCH FÖRLORARE från 2005 har jag inte heller sett, men de av mina kollegor som utsattes för den (hästkillarna!) är alla villiga att skriva under på att den är makalöst dålig. En kille övervägde att lämna pressvisningen.
Förutom detta har Kjell Sundvall mest gjort Beck och andra TV-produktioner.

Nu är han tillbaka på biograferna med vad jag antar ska vara en bred komedi för hela familjen. BRÖDERNA KARLSSON. I centrum har vi Björn Bengtsson som Nicklas Bering, en framgångsrik, 36-årig stockholmsadvokat som dock ständigt har otur på kärleksfronten. Men så presenteras han för sin nya kollega Clara (Tuva Novotny) som han fattar tycke för. Till hans stora glädje besvaras hans känslor.
Det är bara det att Nicklas liv plötsligt blivit väldigt komplicerat. Han är nämligen adopterad och nu har hans biologiska mor gått bort. Då får han plötsligt veta att han har en för honom helt okänd bror uppe i Luleå. Nicklas tvingas åka upp dit och träffar Hasse Karlsson (Bengtsson igen) - hans identiske enäggstvilling. Hasse har en liten gård, är gift och har två barn. Den jobbige Hasse tvingar Nicklas att stanna över natten och vid middagsbordet berättar Hasses fru att mannen minsann konstant är otrogen.
Väl hemma i Stockholm ringer det en kväll på Nicklas dörr. Det är Hasse som oannonserat kommit för att överlämna en moraklocka. Påsättaren och festprissen våldgästar Nicklas, som får se sitt liv och karriär rasa samman, när alla tror att Hasse är Nicklas.
Komedier om tvillingar som vuxit upp åtskilda och ovetande om varandra går det tretton på dussinet av. Den övervägande majoriteten är bättre än BRÖDERNA KARLSSON. Kjell Sundvall har säkert gått in för att göra en riktigt tokrolig skrattfest. Fast själv kunde jag för det mesta hålla mig för skratt.
Humorn i filmen bygger främst på att huvudpersonerna ska hamna i pinsamma situationer. Och det hade kanske funkat - om detta vore en film med, säg, Jim Carrey. Men det här är ingen Jim Carrey-film.

Hasse Karlsson - som av någon anledning inte pratar norrländska och har samma frisyr som Nicklas redan från början - är en riktigt jobbig typ. Han är direkt imbecill och totalt socialt inkompetent. Han är inte socialt inkompetent på ett roligt sätt - som Steve Martin i SUPERNOLLAN, och han är inte utflippat vulgär som Stiffler i AMERICAN PIE. Hasse är imbecill och socialt inkompetent på ett sätt som gör att jag vill ge honom på käften.
Nicklas Bering är en vek och velig kille. Om det inte vore för att han har tummen mitt i handen, hade inget av det som händer i filmen inträffat. Aldrig någonsin gör Nicklas och Hasse några logiska försök att bevisa att de är två olika personer, genom att till exempel visa upp legitimation.
"Men det här är ju en fars, det hör genren till!" Visst. Men BRÖDERNA KARLSSON utspelar sig i något slags realistisk miljö. Jag köpte inte situationerna.
...Detta hindrar dock inte filmen från att ha några roliga scener. En naken Nicklas iförd svart sopsäck på kontoret är ju kul (snoppvarning utfärdad). Jessica Zandén som sprängkåt hustru till Nicklas chef (Johan Rabaeus) är jättebra.
Tuva Novotny verkar vara med i alla svenska filmer som görs just nu, känns det som. I bioaktuella FÖR KÄRLEKEN är hon skittråkig, nästan dålig. Här är hon dock motsatsen. Förälskelsen i början av filmen känns övertygande och det är riktigt gulligt, och jag hade hellre sett mer av det än av Hasse Karlsson prata med munnen full av gratissnittar. Novotnys Clara är söt och attraktiv i tantfrisyr. Fast sedan har hon inte så mycket mer att göra. Bengtsson och Zandén får tillsammans med den bisarre, mustaschprydde vaktmästaren Jesper (Per Andersson) dra hela komedilasset.

Vanna Rosenberg har jag alltid tyckt är tradig. Här spelar hon dessutom en tradig kvinna.
BRÖDERNA KARLSSON är förresten en rätt ful och grå film. Varför begriper jag inte.

En gång på 90-talet såg jag Sundvall äta middag på en uteservering på Stureplan. Han var iförd en keps det stod "Jägarna" på. Det såg väldigt roligt ut.






(Biopremiär 29/7)

onsdag 7 juli 2010

Bio: För kärleken

Foton copyright © Nordisk Film
För några år sedan träffade jag på bröderna Baker och Alexander Karim i Cannes, den förstnämnde regissör, den senare skådis. Jag tyckte det var lite lustigt att Baker i alla fall då bodde i Glumslöv strax norr om Landskrona. Jag tyckte även att det var irriterande när han berättade att han jobbat för Roger Corman (coolt!), men nu återvänt till Sverige, där han gör saggiga dramer (Inte coolt!).
    
En tredje man i brödraskapet Karim, är Othman, en kille som - hör och häpna - bor i Landskrona. Han regisserade filmen OM SARA för några år sedan, en film jag inte sett, och nu är han tillbaka med ett drama som utspelar sig i Malmö.
    
Det finns en grej med den här filmen som gör att den, tja, den blir väl inte intressant, men den väcker onekligen nyfikenhet: en av huvudrollerna innehas av Danny Glover. Roger Murtaugh från DÖDLIGT VAPEN! I Malmö! Jo, det är lika surrealistiskt som det låter som.
   
Glover spelar Franzis, en afrikan som bor i Malmö, där han säljer afrikanska konsthantverk, vilket inte går något vidare. Han skriver med jämna mellanrum brev hem till sin fru Alice i Afrika, brev som börjar med “Dear Alice”; filmens ursprungliga titel.
    
Peter Gardiner spelar en socialtant. Fast manlig. Han har två ungar tillsammans med sin fru Tuva Novotny, som klättrar på karriärstegen och nu ska bli officiell partner i en advokatbyrå.

Och så har vi Ulf Brunnberg, som är programledare för ett populärt TV-program.
FÖR KÄRLEKEN börjar med en hetsig biljakt. Gardiner med barnen jagas av en fly förbannad Brunnberg. Glover sitter på en buss. Alla bilarna krockar med varandra i en fantastisk och imponerande bilkrasch av Hollywoodmodell (kraschen är riggad av en farlig massa människor som heter Ersgård i efternamn). Till synes dör alla.

 Därefter får vi veta vad som ledde fram till kraschen. Glover utövar dörrknackning
och knackar på hos ett fruntimmer i ett radhus, men när hon gör närmanden flyr Glover, varpå fruntimret ropar “Han försökte våldta mig!”. Tvärsöver gatan hör Meta Velander detta och ringer polisen.
    
Samtidigt kallas Brunnberg upp till ett möte på TV-bolaget, vars kontor verkar ligga ovanpå restaurang Glasklart i Västra Hamnen. Han får sparken - han ska ersättas av yngre förmågor. Han blir fly förbannad och än värre blir det när han inbillar sig att hans fru Regina Lund är otrogen.
    
När Gardiner ska parkera bilen på Stortorget kommer Brunnberg farande och knycker P-platsen. Gardiner blir skitarg. Bråk uppstår. Polisen anländer. Gardiner, som liksom Glover och regissör Karim är svart, arresteras av polisen i tron att han är våldtäktsmannen, enligt Velanders beskrivning “en riktig neger”.
    
Novotny ska just till att skriva under kontraktet som gör henne till partner, när hennes två kollegor har ett sista önskemål - eller snarare krav: de vill att hon byter efternamn. Det ser inte bra ut, tycker de, om hon bär sin makes afrikanska namn. Hon blir pissed. Det blir Gardiner också.
    
Under tiden har Glover hunnit dricka kaffe hemma hos Pierre Lindstedt.

Othman Karim har även skrivit manus till sin film, som mer eller mindre är en kopia på det amerikanska dramat CRASH, som kom för några år sedan - nej, inte Cronenberg-filmen; den andra. Det är inte särdeles originellt, det är det gamla vanliga med några olika människors liv som vävs samman och det berättas på samma sätt som SHORT CUTS.
    
FÖR KÄRLEKEN är märkligt ojämn. En del scener är under all kritik. Trots att filmen utspelar sig i Malmö, talar - som vanligt - få av de medverkande skånska. Men några äkta skåningar dyker upp, och de är rätt kassa skådisar - eller riktigt ruggigt kassa skådisar. Scenen där Brunnberg får sparken är sanslöst risig. Det ser ut och låter som en skånsk porrfilm. Tänk er en bra skådis som Brunnberg i en skånsk porrfilm. För Brunnberg, denne utmärkte dramatiske skådis som alltid underskattats på grund av sin Vanheden-roll, är förstås bra - även om just den här rollen är osannolik och överdriven.
    
Även andra scener, händelser och rollfigurer är osannolika. Vad är det för jävla advokatbyrå som väntar med att anmärka på en ny partners namn förrän papperen ska skrivas på? Något sådant skulle knappast ske i verkligheten.
    
Filmens dialog följer den svenska standarden - man pratar bara om saker som har med handlingen att göra. Här finns inga repliker som tillför rollfigurerna lite karaktär eller dimensioner; ofta räcker det med struntsaker som “Såg du matchen igår?” för att ge ett sken av realistisk dialog. Peter Gardiner är skitförbannad mest hela filmen, så varför ska jag tycka om honom? Och Tuva Novotny i sin tur är konstant streberaktigt bitchig, så hennes rollfigur gillar jag inte heller.
   
Just det, Stefan Sauk figurerar också som en alkad kändis som ställer till det för sig och andra.
    
Här och var lyser det till. Scenen där Danny Glover besöker Pierre Lindstedt är riktigt bra - fast den har egentligen inget med resten av filmen att göra. Och självklart är det kul att se Lindstedt och Meta Velander, två aktörer jag inte sett på väldigt länge, jag visste inte ens att Velander fortfarande lever.
    
Trots alla dessa anmärkningar kan jag skönja en viss kommersiell potential i Karims filmkalops. Det finns något amerikanskt och hollywoodskt över anrättningen, även om det hela är alldeles för valhänt. Och jag hade inte råkigt när jag såg filmen - ett faktum som nog berodde på alla häpnadsväckande bänga inslag, samt förstås det faktum att den utspelar sig i staden där jag bor. Javisst, jag ägnade full uppmärksamhet åt att notera miljöerna.
    
... Och Danny Glover, då? Tja ... Jag vet inte riktigt hur han hamnade i det här. Han är som han brukar vara, lite tradig, och nu är han märkbart gammal och gubbig. Men nog ser det bisarrt ut när Sergeant Murtaugh kommer dragande på sin kabinväska över Gustav Adolfs torg, trakterna kring Möllan och andra ställen. Den som har pengar över vill kanske bränna dem på en biljett till FÖR KÄRLEKEN enbart för att få se Danny Glover promenera i NP Möllers fotspår.








(Biopremiär 9/7)