Visar inlägg med etikett Trine Dyrholm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Trine Dyrholm. Visa alla inlägg

onsdag 7 maj 2014

Bio: En sång från hjärtat

Foton copyright (c) Nordisk Film
Kära läsare. Här följer några av de repliker Mikael Persbrandt fäller i det nya, danska dramat EN DU ELSKER, som i Sverige fått titeln EN SÅNG FRÅN HJÄRTAT:
"Mummel-mummel-brum-brum!"
"Brum-brum-brum!"
"Mummel-mummel-mummelimum-mum!"
"BRUM!"
Pernille Fischer Christensen har regisserat och även skrivit manus, det senare tillsammans med Kim Fupz Aakeson (EN GANSKA SNÄLL MAN), och Persbrandt spelar Thomas Jacob - dansk sångstjärna. Eller ... Är han dansk? Jag pratade med några kollegor efter pressvisningen, och vi blev inte kloka på Thomas Jacob. Filmen inleds med att han återvänder hem till Danmark. Men han pratar svenska. Hans producent Molly (Trine Dyrholm) är danska. Hans dotter Julie (Birgitte Hjort Sørensen) är danska. Hennes elvaårige son Noa - Thomas' barnbarn - pratar danska. Thomas' assistent Kate (Eve Best) är från England, så där pratas det engelska. Thomas Jacob glider omkring som firad dansk stjärna - och pratar aldrig danska. Och även om han pratar svenska, har inga problem med att förstå honom. De enda som inte förstår vad Mikael Persbrandt säger i den här filmen, är jag och resten av publiken. All dansk och engelsk dialog är textad på svenska - men när Persbrandt pratar svenska försvinner textremsan. Och det är den behövs! Efter filmen satt två män bakom och diskuterade det faktum att de inte uppfattat Persbrandts repliker. Jag själv nämnde det för en garvad kritikerveteran, vi kan kalla henne "Annika på Sydsvenskan", och hon hade också suttit och koncentrerat sig för att uppfatta de mumlade grymtningar Persbrandt får ur sig.
... Å andra sidan missar man inte så mycket. EN SÅNG FRÅN HJÄRTAT är en minst sagt sval film. Det här är tunt, mycket tunt. I MIG ÄGER INGEN bar ju Mikael Persbrandt mustasch. Då var han alkis. I EN SÅNG FRÅN HJÄRTAT har han skägg. Han är före detta alkis och drogmissbrukare. Således: alkis - mustasch, druggie - skägg.
Thomas Jacob är rik och uttråkad, hans liv är tomt. Kate fixar ett slott han kan bo i. Han försöker spela in en ny platta. Dottern Julie dyker upp med lillgrabben Noa. Julie missbrukar kokain och blöder näsblod. Sedan inträffar något tragiskt och Thomas måste ta hand om Noa. Thomas bjuder ungen på marshmallows. "Ät!" kommenderar Thomas. Och så försöker han få ordning på en ny låt. Han måste känna något för texten!
Filmfotot är alldeles utmärkt och det är väl även skådespelarinsatserna - bortsett från att det alltså inte går att höra vad Persbrandt säger. Filmen är avsedd att vara gripande - men det blir den aldrig. Det känns mest trist och poänglöst. (Tydligen tyckte även Persbrandt att det var trist, eftersom han enligt uppgift försvann från inspelningen)
Mikael Persbrandt sjunger några låtar i filmen. Alla går likadant och det låter lite grann som Leonard Cohen. Eftersom Mikael Persbrandt inte är någon sångare har ljudteknikerna fixat till det så att det låter acceptabelt. Persbrandts dassiga engelska uttal har dock ingen fixat till. Om någon undrar varför han inte gjort sig en ordentlig utlandskarriär - här har ni förklaringen. Han är kass på engelska.








(Biopremiär 9/5)

-->



torsdag 15 november 2012

Bio: Bröllop i Italien

Foton copyright (c) Doane Gregory
Jag har en bekant som går under det besynnerliga smeknamnet "Knulla för Skåne-Micke". Fast bara i väldigt snäva kretsar. Okej, det är väl jag och en eller två till som kallar honom för detta. För min del beoende på att att jag inte förrän alldeles nyligen vetat vad Micke heter i efternamn. När jag skulle se BRÖLLOP I ITALIEN under Malmö Filmdagar träffade jag på "Knulla för Skåne-Micke", som redan hade sett filmen. Han sa att den var precis som MAMMA MIA!, fast utan sångnummer. Och man hade lyckats pressa in lite grann av allt i filmen.
När jag såg filmen kallades den DEN SKALLIGA FRISÖREN i programmet. Sedan dess har den döpts om i Sverige, den nuvarande titeln anses väl vara mer kommersiell. Men i original heter den Den skaldede frisør, och det är Susanne Bier som står för manus och regi - med allt vad det innebär.
Det är Trine Dyrholm som är den skalliga frisören Ida. Hon har cancer och har därför tappat allt hår. För att göra det hela ännu värre kommer hon på sin slusk till make Leif (Kim Bodnia) i sängen med en betydligt yngre kvinna. 
Vad göra? Jo, det blir till att åka till Italien. Idas och Leifs dotter ska nämligen gifta sig där - i en stor, flott villa med tillhörande fruktodlingar. Kåken ägs av den unge brudgummens far Philip (Pierce Brosnan), är stenrik änkling som annar bor och arbetar i Danmark.
Under de dagar Ida, hennes släktingar och Philip och hans släktingar och vänner befinner sig i kåken uppstår diverse situationer och komplikationer. Självklart går allt i en enda riktning - de till en början omaka Ida och Philip ska finna varandra och bli förälskade på slutet. Samtidigt ska de bli fnurror på tråden mellan de unga trolovade, den vulgära och slampiga Benedikte (Paprika Steen) som stöter på Philip ska väl få höra vissa sanningar, Leif dyker upp tillsammans med sin fjälla och är fryntlig, och minsann om man inte även lyckats klämma in lite homosexuell kärlek också. Här finns lite av allt, i tjusdiga miljöer liknasnde de i MAMMA MIA! - men sångnummer saknas. Tack och lov.
BRÖLLOP I ITALIEN känns väldigt slätstruken. Nästan lite banal. Det är förvisso trevligt mest hela tiden. Det är en snygg film och tacka fan för det med sådana miljöer - vem vill väl inte bo i Salerno och Neapel? Huvudpersonerna är sympatiska - jag kan tänka mig att många kommer att uppskatta att till exempel Dyrholm, Steen och de andra ser ut som vanliga, medelålders skandinaviska kvinnor och inte som några Hollywoodkex. Pierce Brosnan må vara en stilig karl, men han ger också ett sympatiskt och mänskligt intryck. Kim Bodnia är skitrolig. Brosnan pratar lite danska, det är förstås kul.
Filmen lanseras som romantisk komedi. Jag vill hellre kalla den för romantiskt drama, trots en del kul inslag. Det är lite för mycket cancer, otrohet, skilsmässa och starka känslor för att det här ska bli en frejdig romantisk komedi.
Småtrevlig och lite menlös - så sammanfattar jag BRÖLLOP I ITALIEN.





(Biopremiär 16/11)



måndag 4 oktober 2010

Bio: Hämnden

Foton copyright (c) Per Arnesen

HÄMNDEN. Det måste vara årets lamaste filmtitel. Filmens engelska exporttitel är IN A BETTER WORLD, vilket förstås är en bättre - om än trist - titel. Men i Sverige och Danmark heter den HÄMNDEN. Statens Biografbyrå listar sex filmer som har den svenska titeln HÄMNDEN. Till detta kommer otaliga videofilmer som döpts till HÄMNDEN. Och vi får förstås inte glömma bort min gode vän och kollega Stefan Lindqvists Super-8-raffel som jag skrev om i min gamla kultfilmsspalt i NST.

HÄMNDEN. Det kan innebära precis vad som helst. Först och främst tänker jag förstås på Charles Bronson. Men det här är en film av Susanne Bier, så det lär knappast handla om en ensam hämnare som röjer upp. Faktum är att jag inte visste vad filmen skulle handla om, eftersom jag inte orkat läsa några handlingsreferat.

Filmen har fått högsta betyg av en hel rad svenska kritiker. Trots detta kände jag mig inte alltför lockad att se den. Biers förra film var det misslyckade THINGS WE LOST IN THE FIRE med Halle Berry, och hon har ju även gjort den usla LIVET ÄR EN SCHLAGER. Ett mörkt drama med Mikael Persbrandt kändes inte så häftigt, oavsett vad kritikerna säger. Jag lyckades inte heller se filmen under Malmö Filmdagar, så det blev till att gå på en ordinarie biovisning. Det var lättare sagt än gjort. Alla föreställningar var nämligen slutsålda. Jag lyckades få en av de sista biljetterna till söndagskvällen. Jösses - att HÄMNDEN skulle dra så mycket folk? Är det Persbrandt? Bier? Recensionerna?

Det är inte bara en hämnd det handlar om. Det är två - eller kanske till och med tre. Mikael Persbrandt är Anton, en läkare som jobbar i Afrika där han häckar i ett provisoriskt sjukhusläger modell MASH och lappar ihop ortsbefolkningen som i jämn takt kånkas in lemlästade. Bland annat huserar en stor, elak bandit i trakten; han attackerar folk och sprättar upp magen på gravida kvinnor.

Hemma i Danmark bor Antons fru Marianne (Trine Dyrholm) med sönerna Elias (Markus Rygaard) och Morten (Toke Lars Bjarke från MONSTER BUSTERS). Elias mobbas i skolan och kallas Råttansiktet - och det ännu värre tillmälet "svensk". Anton och Marianne ligger i skilsmässa.

Ulrich Thomsen är Claus, vars fru dött i cancer. Tillsammans med sonen Christian (William Jøhnk Juels Nielsen) flyttar han hem till Danmark, efter att ha bott i flera länder. Christian hamnar i samma klass som Elias, och när den världsvane Christian får se hur Elias mobbas av en grym och elak kille, träder han emellan - och får på käften.

Senare hämnas Christian på mobbaren och bankar skiten ur honom - inför ögonen på Elias. De åker dit för misshandeln, men Elias och Christian blir vänner.

Anton kommer hem från Afrika och när han en dag är ute med pojkarna hamnar han i bråk med den stenhårde busen Lars (Kim Bodnia), en karl alla verkar rädda för. Elias och Christian tycker att Anton ska hämnas, men den senare förklarar varför man inte vinner någonting på att ge igen. Pojkarna accepterar inte detta och planerar en gruvlig hämnd på Lars. Anton åker tillbaka till Afrika. Vad ska han göra åt den grymme banditen?

Det står klart redan från början att HÄMNDEN kommer att leda till eländes elände. Saker och ting kommer självklart att gå fel under filmens gång. Om ett drama av den här typen ska överraska, måste den göra tvärtom och bli en vigilantefilm. Självklart gör Biers film inte det. Men jag måste ge mina kritikerkollegor rätt. Det här är en alldeles utmärkt film.

Det har ju blivit en klyscha det där med att danskarna gör så bra filmer. Allt de gör är ju inte bra, men mycket är, och filmerna är i princip nästan alltid bättre än svenska filmer. Vad är det egentligen de gör, danskarna? Jag upplever alltid danska skådespelare som bättre och mer naturliga än svenska - men det kan bero på att jag inte är lika haj på danska som svenska och engelska; jag hör inte om replikfällningarna eventuellt svajar. Men jag inbillar mig att de sällan gör det.

I stort sett allting i HÄMNDEN är utmärkt: regi, foto, klippning och manus - Anders Thomas Jensen ligger bakom manuset, och han är ju mannen som gjort favoriter som BLINKANDE LYKTOR, DE GRÖNA SLAKTARNA och ADAMS ÄPPLEN, plus en lång rad annat.

Jag brukar ha rätt svårt för Persbrandt, jag irriterar mig på hans mumlande spelstil och på hans privatperson, men Bier har fått fason på honom. Men nog är det konstigt att alla danskar utan problem förstår vad han säger; han är den ende i filmen som pratar svenska. Rent allmänt verkar ju danskar ha svårt att förstå svenska, svårare än vi har för att förstå dem. Men det är roligt att svenskar betraktas som dett jävla pack i den här filmen! "Åk hem där du kom ifrån!" tycker de uppretade danskarna.

HÄMNDEN känns som en typisk film som kan roffa åt sig en Oscar för bästa utländska film. Inte helt oväntat är det här Danmarks Oscarsbidrag. Sverige skickar den chanslösa I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR, en charmig bagatell. Jag skulle inte bli förvånad om Bier faktiskt tilldelas statyetten. Fast det här är en dansk-svensk samproduktion, som så ofta är Film i väst och Trollhättan inblandade.

Kim Bodnia är förresten jättetrevlig privat. Han kallade mig inte svenskjävel, istället bjöd han spontant på öl.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 1/10