Bio: Ingen tid för kärlek - En film om Johnny Bode

Foton copyright (c) Johnny Bode-Delgadas stiftelse

En del verkar tro att jag är Johnny Bode-fantatiker. Jag borde liksom vara en sådan, tycker de. Men nej, det är jag inte. Visst är jag fascinerad av denne märklige man, visst har jag fnissat mycket åt "Bordellmammas visor", visst har jag skrattat åt-, och ibland till och med återgivit, bisarra anekdoter om Johnny Bode. Men jag har aldrig gått längre, och jag är inte medlem i Johnny Bode-sällskapet (en sammanslutning som känns lite för studentikos för min smak).

Det är ju snarare "Den andre Johnny Bode" jag har intresserat mig för - Jan-Olof Rydqvist. Den usle, märklige skådespelaren, vars liv och öde kraftigt liknade Johnny Bodes. Rydqvist var det jag och mina polare som upptäckte och byggde upp en kult kring på 90-talet, Bode var då redan en välkänd kultfigur. Jag tror det var David Nessle som kallade Rydqvist "Den andre Johnny Bode" efter att jag berättat om Rydans bravader.

... Men självklart var jag väldigt nyfiken på den här nya dokumentären om Johnny Bode. Den kunde ju inte vara något annat än intressant, fascinerande och underhållande, med tanke på dess huvudperson.

INGEN TID FÖR KÄRLEK - EN FILM OM JOHNNY BODE innehåller mängder av intressanta, fascinerande och underhållande inslag. Tyvärr är det inte Johnny Bode som är huvudperson. Det här är en film av Bo Sjökvist och Bengt Löfgren, och Sjökvist har placerat sig själv i huvudrollen. Han agerar berättare, han pratar om sin fascination för Johnny Bode, och han är i bild så ofta som möjligt under sin jakt på fakta om Bode. Det greppet funkar - om man är en personlighet som Morgan Spurlock eller Michael Moore. Men det är inte Sjökvist och jag upplevde det som rätt irriterande att filmen handlade lika mycket om honom som om Bode.

Jag utgår ifrån att alla som läser detta vet vem Johnny Bode var - men om någon läsare inte känner till karln: Bode var en sångare och kompositör som skivdebuterade när han var sjutton. Han varvade framgångarna med kriminalitet, han åkte in och ut på mentalsjukhus, han var högst troligt nazist, men fängslades av nazisterna, han reste till Wien och skrev operetter, han smet alltid från notan på krogen, han var mytoman, han skrev sina memoarer redan som ung på 40-talet (i princip ingenting var sant i den boken), och 1968 spelade han in den beryktade och ohemult populära skivan "Bordellmammas visor" med pornografiska schlagers.

Bo Sjökvist intervjuar Lillemor Dahlquist i Malmö, kvinnan som sjöng på "Bordellmammas visor" och som var den som hittade Bode när han 1983 dött i sin lägenhet i Malmö. Medlemmar i Johnny Bode-sällskapet redogör detaljerat för Bodes liv, en läkare uttalar sig om Bodes psykiska hälsa, med mera. Sjökvist åker till Wien och pratar med musikförlaget för vilket Bode en gång arbetade och han lyckas till och med få tag på en österrikiska Bode var gift med några år. Bodes sonson dyker också upp på ett hörn. Vi får höra delar av vad jag tror är en radiointervju med Bode gjord ett par månader före hans död.

Lillemor Dahlquist.

Allt detta är givetvis kul och intressant. Det finns mycket att ta på. Det finns många historier att berätta. Synd bara att vi även måste se på när Bo Sjökvist kör bil, när Bo Sjökvist går, när Bo Sjökvist dricker snaps, när Bo Sjökvist dansar, när Bo Sjökvist försöker sova, när Bo Sjökvist är bakfull, och när Bo Sjökvist sjunger en kuplett.

Filmen inleds utanför den nedlagda biografen Kaparen på Stigbergstorget i Göteborg. Den förekom även i filmen TOM OF FINLAND tidigare i år. Flera för mig kända ansikten flimrar förbi när vi får se bilder från Johnny Bodes hundraårsfirande.

Nu väntar jag med spänning på en film om Jan-Olof Rydqvist.

(Biopremiär 3/11)

Bio: Victoria

Foton copyright (c) TriArt Film
Ibland när jag traskar iväg för att se en så kallad arthousefilm på en alternativbiograf, vet jag inte riktigt vad det är jag ska se. Dels för att jag sällan hört talas om filmerna, till skillnad från repertoaren på SF:s biografer, och dels för att jag glömt kolla upp dem. När det gäller VICTORIA visste jag bara att det handlade om en tysk film vilken IMDb klassificerat som "crime, drama, thriller". Jag hade helt missat att den varar hela två timmar och arton minuter, att den utspelar sig i realtid, och att den är filmad i en enda tagning. Något som annars kanske fått mig att stanna hemma.
Laia Costa spelar den unga spanjorskan Victoria, som sedan några månader bor i Berlin, där hon jobbar på ett kafé. Hon talar inte tyska och när filmen börjar befinner hon sig på en nattklubb. Det är natt och när hon börjar bege sig hemåt träffar hon fyra äkta berlinare; den glade Sonne (Frederick Lau), Boxer (Franz Rogowski), som suttit inne, Blinker (Burak Yigit) och den stupfulle Fuss (Max Mauff), som fyller år. Killarna firar Fuss och vill att Victoria följer med dem - och samtidigt ska de visa henne "det riktiga Berlin".

Victoria följer med dem - fast det är inte utan att man undrar varför. Det är väldigt uppenbart att det här är fyra killar man bör hålla sig undan från. De dricker öl, de tar sig upp på ett tak, där de sitter och småpratar, och när Victoria måste bege sig bort för att öppna det närliggande kaféet, följer Sonne med. De två har fattat tycke för varandra. Efter en stund dyker dock de tre andra upp. De måste sticka och fixa något - och det verkar inte vara helt lagligt. Victoria låter sig övertalas att följa med.
I pressmaterialet står det att VICTORIA är "oavbruten spänning från Sebastian Schipper" - Schipper är regissören och en av manusförfattarna. Nja, det är väl en sanning med modifikation. De hade inget egentligt manus när de gjorde filmen, bara ett synopsis på tolv sidor, med de viktiga scenerna och platserna angivna. All dialog improviserades. Det märks. Förvisso låter dialogen naturlig, men under den första timmen håller allting på för länge. Folk bluddrar på i scener som egentligen inte leder någonvart. Filmen är ofta totalt stillastående och irriterande; det känns som att sitta och titta på ett ungdomsgäng utanför Nordstan en lördagsnatt. Liksom ett par andra i publiken på pressvisningen övervägde jag att gå.

Det dröjer mer än halva filmen innan gänget ger sig iväg för att göra det där olagliga de skulle fixa, och då blir det faktiskt hyfsat spännande.
Men: jag måste tillstå att jag imponeras av VICTORIA. Jag fattar inte hur de faktiskt orkat göra den här filmen. Det spelade in hela filmen tre gånger. Filmandet var minutiöst planerat. Berättelsen utspelar sig i flera olika byggnader, olika rum, på gator och i bilar, och hela tiden sprang alltså filmteamet efter bakom skådespelarna och lyckades hålla sig ur bild. De förbättrade och korrigerade för varje ny version av filmen. Det enda som fixats i efterhand är ljudet, eftersom oönskade ljud - som skrik från regissören - plockades bort. Jag hade själv aldrig orkat göra- eller medverka i en film som den här.
Tyvärr är VICTORIA alltså alldeles för lång. Den hade fungerat bättre om de skurit bort det mesta av den första timmens "drama" och istället snabbt gett sig på "crime, thriller". Och nog är väl Victoria lite märkligt korkad som följer med de här gossarna.

(Biopremiär 23/10)

-->

Bio: Svenskjävel

Foton copyright (c) TriArt Film

Ronnie Sandahl är mest känd för att ha varit krönikör i Aftonbladet och för sin roman "Vi som aldrig sa hora". Långfilmen SVENSKJÄVEL är hans regidebut; ett lågmält drama som vunnit en rad priser på filmfestivaler. Det förvånar mig inte, eftersom SVENSKJÄVEL innehåller alla de klyschor som behövs för att vinna priser och få fin kritik.

Bianca Kronlöf, som ibland är märkligt lik Alicia Vikander, spelar den 24-åriga Dino, som bor i Oslo. På filmens pressida läser jag att hon lämnat den svenska landsorten för att göra pengar i det rika Norge, men det framgår inte i filmen, åtminstone uppfattade inte jag det. När filmen börjar har hon precis brutit armen och vi får veta att hon är nykter alkoholist med alkoholiserad far i Sverige. Genast börjar man förstås att undra hur länge det ska ta innan hon får ett återfall i filmen, för ett sådant är ju tvunget. För att visa att Dino är en strulig typ, svarar hon i början inte på tilltal. Hon borstar tänderna istället. När Dino inte borstar tänderna, eller ligger och surar i badkaret, söker hon jobb.

Henrik Rafaelsen, som just nu även syns i filmen BLIND, spelar den drygt 40-årige Steffen, en före detta tennisstjärna som nu driver en sushirestaurang, vilken kanske inte går så bra, eftersom han i en scen inte har några pengar. Steffens fru har flyttat till Afrika för att jobba, så han tar ensam hand om sina två döttrar, varav den äldre fått bannor från sina lärare, eftersom hon inte vill simma när de besöker badhuset.

Plötsligt dyker Dino upp och erbjuder sig att jobba som Steffens barnflicka. Både Steffen och ungarna gillar Dino, som dessutom är en hejare på att rita, så hon får återkomma. Efter ett tag bär det sig inte bättre än att Steffen och Dino ligger med varandra och inleder något slags relation. Fast han fortsätter att betala henne. Hon följer med honom till Stavanger, dit han ska i affärer eller vad det nu var, men det enda vi får se där är ett hotellrum och en reception, och jag undrade vem som tar hand om ungarna medan de är där. "Du äger henne inte även om du betalar henne!" säger den äldsta dottern till sin far.

Ronnie Sandahl vill väldigt mycket med sin film. Det läser jag på pressidan. Således får vi se följande:

* Steffen och en kompis går in på Steffens toalett. Där pratar de medan de turas om att pissa i WC-stolen.
* Dino sitter på toaletten och rullar ihop en binda, som hon stoppar in i en tom toalettrulle och kastar.
* Steffen har problem med att rulla på en kondom.
* Efter att ha spelat tennis med en kompis duschas det. Medan kompisen står i förgrunden och pratar, står Steffen i duschen i bakgrunden, tyst och helnäck, sedd rakt framifrån. Länge. Förvisso gillar jag omotiverade duschscener - men inte av det här slaget.
* Steffen, Dino, eller Steffen och Dino tillsammans, står tysta i ett fönster och röker eftertänksamt.
* Långa, tysta, händelselösa scener försedda med närbilder på kroppsdelar, till exempel på Dinos fötter, för att understryka hur fina och känsliga dessa scener är. Hämtat ur Grundkurs i svenskt filmskapande.
* Självklart innehåller filmen förhållandevis lite dialog.
* Den sparsmakade filmmusiken låter Pling! Pliiing!

Bianca Kronlöf är onekligen väldigt bra i huvudrollen, hon har även vunnit ett pris för sin insats. Även Henrik Rafaelsen är bra, liksom övriga medverkande. På ett par ställen är filmen rätt kul, en del repliker är skojiga. Men: jag tycker att SVENSKJÄVEL är fullkomligt meningslös. Den gav mig absolut ingenting. Nada. Den börjar - och hundra minuter senare slutar den. Slutet är för övrigt väldigt flängt; det är oväntat, men känns som hämtar ur en amerikansk ungdomsfilm med happy ending, som en helt annan film. Å andra sidan är det nog lite uppfriskande med en svensk film som inte slutar i moll. Nu kanske någon invänder att alla dessa skräck- och B-filmer jag gillar också är meningslösa, kanske än mer så, men jag personligen har betydligt mer utbyte av billiga raffel. Eller dyra, för den delen.

Ska man bara se en film med Henrik Rafaelsen i år, är BLIND ett bättre val. Den är förvisso konstigare än bra, men betydligt mer unik än arthouseklyschan SVENSKJÄVEL.

(Biopremiär 27/3)

Bio: Pride

Foton copyright (c) TriArt Film
Herregud, vad fruktansvärda Bronski Beat var! Det var väl det första jag tänkte när jag klev ut ur salongen efter att Matthew Warchus' engelsk-walesiska feel good-komedi PRIDE pressvisats. Jag hade helt glömt bort Bronski Beat och deras hit "Tell Me Why?". Det finns en orsak till det. PRIDE innehåller ytterligare en rad 80-talslåtar jag helst vill glömma.
Warchus' film utgår från verkliga händelser. Året är 1984 och den stora gruvstrejken dominerar nyheterna. Thatcher gör skäl för sitt smeknamn Järnladyn, gruvarbetarna lider, förlorar jobb och slåss med poliser.
Några andra som också brukar få stryk av polisen och bli bespottade är landets homosexuella. Den 24-årige Mark Ashton (Ben Schnetzer) hänger med ett gäng bögar och flator i London, och föreslår att de som utsatta ska stötta andra utsatta, det vill säga gruvarbetarna. Han och hans polare bildar Lesbians and Gays Support the Miners och börjar samla in pengar. Dock vill inga gruvsamhällen veta av dessa i mångas ögon kontroversiella välgörare - men till slut får de napp i en liten, liten grå håla i Wales. Att de lyckas där beror mest på att en liten tant svarar i telefon och inte förstår vad det handlar om.

LGSM-aktivisterna beger sig till Wales och möts av hotfulla blickar - men en liten grupp bybor, med Paddy Considine, Bill Nighy och Imelda Staunton i täten, är frisinnade och tar emot gänget med öppna armar. Snart börjar förstås de här gråa, fördomsfulla och öldrickande gruvarbetarna att acceptera de glada och dansande bögarna - vi får veta att walesare inte dansar. Dock bor där ett fruntimmer som tillsammans med sina söner sätter sig på tvären och vill stoppa de enligt henne "perversa" inkräktarna, trots att de dragit in tusentals pund till byn.
Exakt hur nära sanningen den här filmen ligger vet jag inte. Handlingen följer till stor del den gamla vanliga mallen för sådana här filmer, den har till och med inte bara ett, utan flera rejäla Hollywoodslut. Men - den kommer undan med detta, antagligen beroende på att det ju inte är en Hollywoodfilm. PRIDE känns väldigt brittisk vad gäller tonfall, tempo och look; allting är grått och fult, förstås. Och det är rätt kul och trivsamt. Skådespelarinsatserna är gedigna, Nighys roll är förhållandevis liten, men han är jättebra och har en fantastisk scen där han misslyckas med att skära mackor till trekanter.

Efter ett tag börjar även AIDS-paniken att sprida sitt fula tryne - och verklighetens Mark Ashton dog i sjukdomen 1987.
Det första en ung kille (George MacKay) gör när han så smått beslutar sig för att komma ut, är att rusa upp på sitt pojkrum och byta ut skivorna i samlingen mot Human League. På en välgörenhetsgala framträder Bronski Beat, men de är konstant ur fokus - självklart för att man inte ska se att det är några andra på scenen.

(Biopremiär 19/12)

Bio: En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Foton copyright (c) TriArt Film

Roy Andersson formligen sprutar filmer ur sig nuförtiden. Åtminstone jämfört med hur det såg ut förr. Det tog ju 25 år för honom att göra en ny långfilm efter GILIAP, som kom 1975. SÅNGER FRÅN ANDRA VÅNINGEN hade premiär år 2000, och bara sju år senare kom DU LEVANDE. Och redan nu är det dags för den tredje och sista delen i denna trilogi om att vara människa, vilket Andersson kallar filmsviten.

EN DUVA SATT PÅ EN GREN OCH FUNDERADE PÅ TILLVARON har tagit 3½-4 år att göra, Andersson har lagt ner mycket möda och svett, men det hela har betalat sig - filmen tilldelades Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig tidigare i år, det har ingen svensk film tidigare lyckats med. Kritiken utomlands har varit strålande, "Det har varit femmor överallt!" sa Roy Andersson när han introducerade sin film på galapremiären i Malmö, där jag såg den. Han påpekade även - med ett skratt - att mottagandet i Sverige varit något svalare.

En ny film av Roy Andersson är alltid en händelse. Han är antagligen Sveriges mest respekterade och uppburne filmregissör just nu och hans filmer kommer ju väldigt sällan. Därför finns det en risk att han även slentrianhyllas; han är en kille vars verk måste hyllas, eftersom han är så stor och betraktad som ett geni. Därför blev jag lite förvånad när jag pratade med ett par kollegor som sett EN DUVA på en tidigare pressvisning som jag missade, och sade sig vara lite besvikna. De tyckte att filmen var ett steg ner från DU LEVANDE.

Jag såg de två första delarna i trilogin i Cannes och jag tyckte att DU LEVANDE var bättre än den första delen; den var mycket mer positiv och, ja, levande. Men eftersom filmerna består av till synes fristående tablåer och är gjorda i samma stil, med samma estetik, har jag svårt att hålla dem isär; att komma ihåg till vilken film scenerna hör. Häromdagen slog det mig att man i princip kan ta alla de här scenerna, samt Roy Anderssons kortfilmer, och blanda vilt och stuva om, och så få man en ny film. EN DUVA ser förstås precis likadan ut och i framtiden lär det bli ännu svårare att hålla filmerna isär. Dessutom påminner den näst sista scenen i EN DUVA; en scen om svarta slavar som torteras inför en uttråkad överklasspublik, om Anderssons kortfilm HÄRLIG ÄR JORDEN från 1991.

Efter mina kollegors kommentarer hade mina förväntningar sänkts en aning när jag slog mig ner i den fullsatta salongen. Men: jag blev positivt överraskad! Jag gillade EN DUVA SATT PÅ EN GREN OCH FUNDERADE PÅ TILLVARON ("Det är kanske en dålig titel. Jag skulle kanske nöjt mig med att kalla den 'En duva satt på en gren'," sa Roy med ett skratt). Det spelade kanske in att Roy Andersson var på plats, han är en rolig och trevlig kille och påpekade "Kom nu ihåg att det här är en komedi!", och att publiken skrattade glatt - men jo, jag tycker att det här är en mycket bra film, om än inte lika bra som den förra.

EN DUVA består av 39 tablåer, många av dessa scener ger intryck av vara fristående och helt lösryckta; det figurerar en uppstoppad duva på en gren i filmens öppningsscen, men det är egentligen Andersson själv som är duvan som betraktar sin omvärld. Han oroar sig över vad han ser, det håller på att gå åt helvete med vår värld. Andersson hävdar dock att det här inte är en politisk film.

Stilistiskt ser det ut som tidigare. Det är stora, imponerande scener, alla filmade med statisk kamera. Färgskalan är så nedtonad att det närmar sig svartvitt; den urtvättade sjaskigheten ger intryck av valfri öststat, men samtidigt associerar jag till något slags klassiskt svenskt folkhem av 50-talsmodell. Alla miljöer är uppbyggda i studio; 90% i Anderssons egen studio, några scener har gjorts i större lokaler - och det går inte att undgå att imponeras. Andersson använder sig av gammaldags filmtricks; speglar och modeller, men det är svårt att tro att vissa utomhusscener - bland annat en med ett förbipasserande tåg - är filmade inomhus.

Holger Andersson och Nisse Westblom spelar, om inte huvudpersonerna, så två figurer som återkommer genom hela filmen. De är Jonathan och Sam, två sorgliga, pessimistiska typer som säljer skämtartiklar, eftersom de vill sprida mer glädje. De har bara tre produkter; vampyrtänder, skrattpåse, och gummimasken Farbror Entand. Deras affärer går allt annat än bra - och det är ofta oerhört roligt när de på sorgligast möjliga sätt försöker sälja sina vissna prylar.

Roy Andersson intervjuas innan visningen på Spegeln i Malmö.

Men flera andra scener är väldigt, väldigt roliga. En man har dött ombord på en färja efter att ha betalt för en öl och en räkmacka, vilket ställer till det för kassörskan. Färjans kapten dyker sedan upp igen, då har han ryckt in som amatörfrisör. Plötsligt förvandlas en scen på Halta Lottas krog till ett musikalnummer. Jag får väl även erkänna att jag nog inte kopplade alla scener. För det gjorde jag inte. Men det är möjligt att där inte finns något att koppla; de ska kanske bara vara absurda och roliga. Mest omtalad är en otrolig scen; en anakronism som utspelar sig på ett ölsjapp. Karl XII och hans karoliner är på väg till Poltava, men kungen och ett par mannar passar på att besöka sjappet när de ändå passerar. I bakgrunden ser vi hundratals historiskt korrekt utrustade soldater tåga förbi. Denna scen, samt den besegrade arméns molokna återtåg, tog över två månader att spela in.

Mot slutet går luften ur filmen - en liten aning. Den sista fjärdelen, eller så, känns svagare än det som föregått den. Det blir liksom ingenting av allt i slutändan. Med det inte sagt att det är dåligt, för det är det absolut inte.

Roy Andersson är redan igång och planerar sin nästa film. Han är nu 71 år gammal och säger att han nu vill hinna med så mycket som möjligt innan det är dags att kasta in handduken. Han tror att det inte kommer att dröja lika länge innan vi får se hans utlovade nästa film, och det verkar som att han kommer att ändra approach en aning. Vi får väl vänta och se.

(Biopremiär 12/11)

Bio: Tusen gånger god natt

Foton copyright (c) TriArt Film
Aldrig tidigare i filmhistorien har en titel varit mer passande! TUSEN GÅNGER GOD NATT. Just precis. Om du av någon anledning får för dig att kasta bort en varm, vacker sommarkväll på den här filmen - ta med dig en kudde. Den kommer att behövas.
Jag trodde att detta drama med Juliette Binoche skulle vara en fransk film, men där sket jag mig allt på tummen. Det är en norsk-svensk-irländsk produktion, i regi av Erik Poppe och inspelad på Irland.
Och det händer absolut ingenting under de två timmar filmen varar.
Binoche spelar Rebecca, en av världens bästa krigsfotografer. Ute på ett uppdrag i Afghanistan i början av filmen smäller en bomb av och Rebecca skadas. Hennes man (Nikolaj Coster-Waldau) och barn oroar sig för henne, de tycker att hon måste välja: jobbet eller familjen.
Det är väl i princip vad som händer i den här gonattfilmen.

Pretentiöst är bara förnamnet. Ja, herregud, vad pretentiöst det här är!
Erik Poppe verkar besatt av att filma Juliette Binoches olika kroppsdelar i extrem närbild; oftast delar av ögonen. Han verkar också besatt av att filma hur Binoche duschar - i extrem närbild; det enda vi ser är hur vattendropparna slår in i husen. Och alldeles för ofta är det filmat i slowmotion. Och om det inte är slowmotion, känns det som slowmotion.
Vill du se en film i vilken Juliette Binoche tittar ut genom olika fönster i en evighet har du hittat rätt film. Eller om du vill se Nikolaj Coster-Waldau stå rätt upp och ner och titta på Binoche i en evighet utan att säga något. Rent allmänt pratas det väldigt lite i filmen. Dialog - och handling - ersätts av bilder på landskap. Och bilder på skådespelare som fundersamt tittar på landskap.
Lycka till att hålla dig vaken i biosalongen!
Fast du borde dock gå och se TUSEN GÅNGER GOD NATT. Eftersom Svenska Filminstutet gått in med pengar, har du ju varit med och finansierat med dina skattepengar.
God natt!
Specialbetyg:

(Biopremiär 25/7)

-->

Bio: Foodies

Foton copyright (c) TriArt Film
För några år sedan startade jag en matblogg - TOPPGAFFEL! Mest beroende på att en kompis' fru hörde fel när jag pratade om TOPPRAFFEL! och tyckte att jag sa just TOPPGAFFEL! - och namnet var för bra för att kasta bort. Bloggen blev dock kortlivad. Det blir ju dyrt att äta ute och jag hade en tendens att alltid gå till samma ställen. Dessutom är jag inte speciellt intresserad av mat; inte på det sätt som många matbloggare är.
... Men det är inte utan att jag undrar hur pass matintresserade de medverkande i filmen FOODIES egentligen är. Detta är en svensk dokumentär, på engelska, av Thomas Jackson, Charlotte Landelius och Henrik Stockare, och den följer fem olika matbloggare från fem olika länder; de är såkallade "foodies". De lever helt för sina matbloggar, och tydligen även på dem. Fast det är klart, det sistnämnda stämmer kanske inte - för de här personerna är svinrika redan från början. De reser konstant Jorden runt för att äta på världens lyxigaste restauranger - och de verkar mest göra det för att de har råd.
Steve Plotnicki (Opinionated About Dining) ägde tidigare ett skivbolag i New York, nu spenderar han sin förmögenhet på mat. Aiste Miseviciute (Luxeat) är en före detta fotomodell från Litauen, som nu vigt sitt liv åt mat. Engelsmannen Andy Hayler (Andy Hayler's Restaurant Guide) gjorde sig en förmögenhet på datorer. Var de unga Katie Keiko Tam (K's Luxe Dining Table), som bor i sina föräldrars lägenhet i Hongkong, och Perm Paitayawat (The Skinny Bib), som bor i London, får sina pengar ifrån vet jag inte.
Dessa individer bokar plats och kliver in på restaurangerna, och sitter där och äter de mest besynnerliga rätter. Hayler ger intryck av att vara kunnig, Plotnicki är bara jobbig och gapig, medan de andra mest ser osäkra och förvirrade ut.

Som sagt - jag undrar om de här personerna, vars bloggar faktiskt kan vara viktiga för restaurangers överlevnad, verkligen är de matexperter de utger sig för att vara. Först mot slutet av filmen uttalar sig några av världens främsta kockar, och de tycker ungefär som jag - dessa foodies tror sig vara kunniga, men de är egentligen amatörer. Plotnicki ses bråka med sin favoritkock, kocken verkar mest tycka att Plotnicki är dum i huvudet.
Det här är en bra och intressant dokumentär, men lite väl ostrukturerad. Den hoppar hit och dit, flera av de medverkande presenteras inte förrän halvvägs in - eller ännu senare - och det hela ger intryck av att vara en lite slarvigt hopklippt TV-serie. Och det är ju lite synd. Dessutom är filmen lite för lång, åtminstone känns det så, men det kan bero på den stökiga strukturen.

Visst blir man hungrig när man ser filmen. Många av maträtterna ser onekligen goda ut - men i alldeles för många fall handlar det om oerhört töntiga rätter. Små löjliga bitar av något konstigt, elegant placerat på en stor tallrik. Och face facts: inga maträtter är värda flera tusen kronor.
I en scen besöker Steve Plotnicki en vanlig, enkel deli i New York, dit brukade han gå med sina föräldrar när han växte upp. Han beställer en vanlig pastramimacka - och denna ser tammefan godast och mest lockande ut av alla skumma rätter som förekommer i FOODIES!

(Biopremiär 23/5)

-->

Bio: Det var en gång en skog

Foton copyright (c) TriArt Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - encore.
Jag är genuint ointresserad av djur och natur. Verkligen. Visst kan jag tycka att det är trevligt att åka ut på landet ibland, men då måste det vara på mina villkor. Jag hatar att vara låst där ute, mitt ute i ingenting, utan att kunna ta mig tillbaka hem. Att vara beroende av andra. Träd och grönska tröttnar jag snabbt på - och djur ser jag helst serverade med goda, feta såser och ett bra vin.
Således är jag inte det minsta intresserad av naturfilmer (såtillvida de inte innehåller kannibaler). Och här har vi en naturfilm.

DET VAR EN GÅNG EN SKOG ska inte blandas ihop med den tecknade filmen från 1993 med samma namn. Denna nya film är en dokumentär av Luc Jacquet. Ekologen och botanisten Francis Hallé älskar träd. Oj, vad han älskar träd. Han tycker om att sitta uppflugen i trädkronor och rita träd. I Jacquets film tar Hallé sig djupt in i regnskogen och berättar om hur viktiga träden - och alla levande varelser - är för ekosystemet och vår överlevnad. Vi måste skärpa oss, annars kommer allt att gå åt helvete.
Hallé berättar lätt poetiskt på typiskt franskt manér. Det hela är oerhört flott filmat, med avancerade kameraåkningar i djungeln och upp i träd. Ibland förstärks bilderna med animationer för att förklara hur saker och ting går till.
... Men det här är som att sitta och titta på en 78 minuter lång skärmsläckare.
Angeläget ämne, vackra bilder - men jag tröttnade.

(Biopremiär 9/5)

-->

Bio: Det andra Heimat

Foton copyright (c) TriArt Film
En del av er har kanske undrat var den här recensionen har hållit hus. Nu är det ju ett tag sedan DET ANDRA HEIMAT hade biopremiär. Grejen är att filmen pressvisades samtidigt som POMPEII - och jag valde förstås POMPEII. Och sedan dess har jag dragit mig för att se heimatfilmen. Den varar nämligen tre timmar och 45 minuter - plus femton minuters paus i mitten. Man måste alltså avsätta en hel kväll för att se den. Det kan man kanske göra om man verkligen vill se den - men jag var inte speciellt lockad.
Jag har inte sett Edgar Reitz' tidigare HEIMAT-filmer, vilka gjordes för TV och hade imponerande spellängder. Jag minns hur folk skämtade om hur lång HEMAT var när den kom 1984. Denna nya film är en prequel till de tidigare filmerna, vilka var en krönika över den fiktiva tyska byn Schabbach under 1900-talet. Den här gången utspelar sig det hela på 1840-talet. Det är fattigt, det är gyttjigt, folk har det eländigt. Bönder och hantverkare drar över landet och den unge Jakob (Jan Dieter Schneider) drömmer om att utvandra till Sydamerika. Han gillar att läsa, men det går inte hem hos de andra familjemedlemmarna - sådant trams ska han låta bli, här ska det minsann knegas!

DET ANDRA HEIMAT har fått oerhört bra kritik i Sverige. Recensenterna har kallat det här för mästerverk. Det anses att det är en bedövande vacker film.
... Och jo, det är en väldigt, väldigt snygg film. Svartvitt foto, ibland med färglagda detaljer som glöder på ett lite kusligt vis, och den ofta ödesmättade musiken skapar ibland fantastiska stämningar. Men ... jag blev inte engagerad för fem öre. Jag brydde mig inte ett dugg om rollfigurerna. Tvärtom kom jag för jämnan på mig själv med att sitta och tänka på annat - vilket kanske innebar att jag missade eventuell viktig information på duken. Filmen är oerhört långsam, allting som sker får ta sin tid, och om det här vore en cykel skulle den trilla omkull - den håller knappt styrfart. Fast samtidigt är filmen inte lika inspirerat tråkig som till exempel TURINHÄSTEN. Framför allt har DET ANDRA HEIMAT en handling. Men satan, vad lång den är. Skådespeleriet är på sina håll teatraliskt.

Mot slutet av filmen dyker plötsligt och oväntat Werner Herzog upp som en viss Alexander von Humboldt. Döpt efter MOT FORT HUMBOLDT, hoppas jag.
Betyget här under är något jag bara drar till med - och det är främst baserat på filmens estetik. För jag inser att jag inte tycker någonting alls om DET ANDRA HEIMAT. Sådana här filmer är ju sällan min kopp te, jag är inte intresserad av arbetarhistoria - jag är till exempel fullkomligt ointresserad av svenska statare och Ivar Lo Johanssons böcker. Och jag är ju inte världens största anhängare av lång och långsam arthousefilm. Jag blev inte precis lockad att se de tidigare filmerna.
... Och nu har jag inte mer att skriva om den här.

(Biopremiär 25/4)

-->

Bio: Det blåser upp en vind

Bilder copyright (c) TriArt Film

Varje gång en ny - eller gammal - film från Studio Ghibli får biopremiär, blir den samlade svenska kritikerkåren alldeles till sig i trasorna. Alla utom jag. Denna japanska studio gör alltid filmer som har två saker gemensamt: de är alltid otroligt snygga - och de är oftast mördande tråkiga. Åtminstone de som haft svensk premiär de senaste åren. UPPE PÅ VALLMOKULLEN är ett rejält sömnpiller, LÅNAREN ARIETTY och PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET några bättre.

DET BLÅSER UPP EN VIND ska vara regissören Hayao Miyazakis sista film och handlar om den närsynte Jiro, som inte kan bli pilot, vilket han drömmer om, och istället blir flygplanskonstruktör - inspirerad av den italienske flygplansritaren Caproni. Jiro är en fiktiv figur, en kombination av ingenjören Jiro Horikoshi och författaren Tatsuo Hori, men mycket av det som sker i filmen bygger på sanna händelser. Vi får följa Jiro från att han är  en ung pojke, via jordbävningen i Kanto 1923, till Japans inblandning i kriget. Det blir en hel del politik, Japans relationer till andra länder, främst Tyskland, skildras på ett nytt sätt. På vägen träffar Jiro den söta Nahoko, som han senare gifter sig med - och som blir sjuk och hostar blod.

DET BLÅSER UPP EN VIND är otroligt snyggt animerad. Ingen 3D här, inte, det är klassisk tecknad film, och det är extremt skickligt gjort. Men! Jag tycker att det är är ... fantastiskt tråkigt. Tempot i detta över två timmar långa drama är långsamt, många pratar med dämpade röster, och musiken är saggig. Jo, det ska vara vackert, känsligt, poetiskt, symbolfyllt. Men även om jag egentligen är hyfsat intresserad av flygplansbyggandet - jag läste Pilot som barn - blir jag uttråkad. Jag tycker även att kärlekshistorien med den sjuka Nahoko blir nästan löjeväckande sentimental.

De förekommer en del europeiska figurer i filmen och dessa är den enda som har försetts med ordentliga karaktärsdrag utseendemässigt. De har rynkor, buckliga näsor, olika frisyrer och så vidare. Alla japanska figurer ser i princip likadana ut - de är tecknade i vanlig, könlös mangastil. Blanka ansikten med stora ögon. Något jag har svårt för. Men det är lite kul att de europeiska figurerna pratar japanska med till exempel tysk och italiensk brytning - det hör man  inte alltför ofta!

Jag känner återigen att det här är en sådan där film jag inte har så mycket att säga om. Om man nu älskar Studio Ghibli, och det är det många som gör, lär man belåtet slicka i sig det här. Vi andra gäspar. Mitt betyg nedan är kanske i hårdaste laget, men jag tror inte att jag kan sätta något annat. Sorry.

(Biopremiär 4/4)