Visar inlägg med etikett Trent Reznor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Trent Reznor. Visa alla inlägg

onsdag 1 oktober 2014

Bio: Gone Girl

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Gillian Flynns roman "Gone Girl" är en bästsäljare som sålts i sex miljoner exemplar på trettio språk. Till på köpet blev boken nominerad till Årets bästa översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademin. När boken nu filmatiserats är det David Fincher som ligger bakom. Jag har inte läst boken, men nyss nämnda faktorer innebär förstås att förstås att förväntningarna är ganska höga.

Men dessa förväntningar kom allt på skam.

Ben Affleck spelar Nick Dunne, en författare som kanske sett sina bästa dagar. Han är till synes lyckligt gift med Amy (Rosamund Pike), som blivit berömd för sina barnböcker. GONE GIRL inleds med att Nick en förmiddag går in på baren The Bar som han äger tillsammans med sin tvillingsyster (Carrie Coon) och snackar skit. När han återvänder hem är Amy spårlöst borta. Ett glasbord är krossat, det finns blodspår i köket, något har hänt Amy, kanske har hon blivit mördad - men någon kropp går inte att uppbringa. Staden ställer upp i sökandet efter Amy, men så hittas resterna av Amys dagbok och enligt denna är Nick inte den schysste kille han ger intryck av att vara. Tvärtom: nu börjar polisen och övriga att misstänka att det är Nick som är mördaren.

Nu är förstås ingenting vad det ser ut att vara. De flesta rollfigurerna verkar ha en liten skruv lös. Några har fler skruvar lösa än andra - för att inte tala om dramats verkliga psykopat. En viktig detalj som avslöjas ganska snart i filmen är kanske allmänt bekant, men jag avstår från att nämna den här - för att undvika alla spoilers.
David Fincher har ett rätt bra rykte, men tittar man på hans filmografi är det bara att konstatera att hans karriär är rätt svajig. Han har nog gjort fler filmer jag inte tyckt varit något vidare, än filmer jag gillat. GONE GIRL lär inte bli ihågkommen som ett av hans främsta verk. Jag har en lång rad invändningar mot filmen.

Till att börja med varar det här 149 minuter. Två och en halv timme. Den är drygt en timme för lång. Det här hade kunnat bli en tät noir-thriller, men det blir den inte. Tvärtom - det här är extremt utdraget. Den långa speltiden innebär även att man hinner reflektera över alla dumheter. Handlingen är nämligen otroligt långsökt - den plan den onda satt i verket är i princip omöjlig att genomföra, den är för avancerad och utstuderad. Jag hade kunnat köpa det i en tajt, rafflande liten thriller, men inte i det här formatet.

Vidare är filmen fullkomligt spänningsbefriad. Här finns inga som helst spänningsmoment. Här finns många av genrens vanliga ingredienser; mord, våld, blod, samt en del sex, finns med, men jag kunde omöjligt engagera mig i det jag såg på duken. Jag brydde mig inte om rollfigurerna. Jag vet inte riktigt om Fincher faktiskt tänkt sig det här som en thriller i första hand, eller som ett drama med thrillerinslag - men resultatet har blivit varken eller. Återigen: det hade gått att göra en cool svettig liten rysare av storyn, men icke.
Ben Affleck brukar ofta omtalas som en riktig träbock, det ska alltid hackas på honom - men allvarligt talat, jag tycker inte att han är så hemsk som skådis. Det finns mångra andra som är betydligt sämre - och jag tror nog att grabben kan bli en utmärkt Batman. Rosamund Pike brukar jag däremot gilla - men hon är riktigt dålig i filmen. Hon är märkligt dålig. Hon pratar amerikanska med något slags beslöjad röst, och låter mest sömnig och ointresserad. Hennes agerande är livlöst.
Sömnigheten förstärks av Trent Reznors och Atticus Ross' sömniga musik - och då är jag ändå gammal Nine Inch Nails-fan. Alla dessa komponenter bidrar till en lång, tråkig och ospännande film som leder fram till en inte alltför tillfredställande avslutning.

Har jag inget positivt att säga om GONE GIRL? Jodå. Kim Dickens är bra som polisen som leder utredningen. Neil Patrick Harris har en mindre roll som en udda figur. Tyler Perry inför lite välbehövlig humor som den svindyre stjärnadvokaten Nick anlitar. Det förekommer ett par andra kufar i marginalen, och filmfotot är snyggt.

... Men nej. GONE GIRL är ingen bra film.








(Biopremiär 3/10)

måndag 28 februari 2011

Rymd-Åskar

Sådär, då har det ju delats ut Oscarsstatyetter ännu en gång, och jag satt uppe i goda vänners lag (sockerlag) och tittade på tillställningen. Och det var...
...den svagaste Oscarsgalan på år och dagar. På flera sätt.
Att försöka föryngra galan med ett ungt värdpar var en dum idé. James Franco och Anne Hathaway må vara två utmärkta skådisar, åtminstone den sistnämnda; Franco är väl fortfarande för mycket av en pretty boy - men några skämtsprutande komiker och karismatiska värdar var de inte. Tvärtom var de två nästan genant dåliga med sin usla timing och brist på skämt. Och varför kom Franco plötsligt in i peruk och klänning utan att egentligen göra något?
Fördelningen av priserna var väl också lite av ett antiklimax, då statyetterna blev väl spridda. Ingen film tog storslam, INCEPTION fick fyra (eller var det fem?), men nästan bara tekniska priser. TRUE GRIT blev den stora förloraren, bröderna Coens film var nominerad till tolv priser men fick inte en enda utmärkelse. THE KING'S SPEECH fick de tunga priserna; film, regi, manus och manlig huvudroll, men THE FIGHTER och BLACK SWAN (de två filmerna jag inte sett) bröt sig in och norpade några av de andra tunga priserna.
Randy Newmans sång som premierades var som vanligt fruktansvärt usel, men även om hans score var anonymt och trist, var det ju ascoolt att Trent Reznor fick en Oscar. Vem skulle kunnat förutspå det för femton år sedan?
Galans enda skandal var att Melissa Leo råkade säga "fucking", vilket förstås fortfarande upprör amerikaner, som ju som bekant barnförbjöd THE KING'S SPEECH på grund av dess svordomar.
...Och när Kirk Douglas delade ut priset till bästa birollsaktris? Jag vet inte. Jag kan inte bestämma om det var coolt eller ovärdigt att släpa fram en 94-årig, nästan oigenkännlig, sluddrande gubbe. Fast han själv verkade ju ha kul...
Natalie Portman bar förresten ett par fruktansvärda örhängen; alldeles för stora och för tunga. De fick hennes öron att se ut som Kirk Douglas'!

måndag 25 oktober 2010

Bio: The Social Network

Foton copyright (c) Sony Pictures

Det var ju en farlig massa biopremiärer i fredags och jag hann omöjligt med att skriva om alla, eftersom jag dessutom ville göra annat, vilket jag ville (som att provsmaka olivoljor). Men här har vi i alla fall den sista av gångna helgens premiärer - alldeles innan det är dags att börja bege till till den här veckans pressvisningar.

Facebook. Är jag aktiv på Facebook? Ja ... och nej. Jag har en Facebooksida, men den tillhör egentligen inte mig personligen - även om den på grund av vissa skäl blev min ändå. Men jag är nästan aldrig på FB. Jag går dit ibland för att promota mig själv, skicka ut meddelanden om nya artiklar och annat. Men det är väl allt.

Ärligt talat begriper jag fortfarande inte riktigt poängen med FB, varför folk spenderar hela dagar med att hänga där. Fast det är kanske jag som är en ignorant. När MySpace var som hetast blev jag övertalad att skaffa en sida där, vilket jag gjorde. Jag försökte vara aktiv där en månad eller två, men MySpace var och är för stökigt. Min sida där finns kvar, men jag gick över till LinkedIn. LinkedIn använder jag fortfarande, även om jag inte är superaktiv och besöker sajten dagligen. Det känns dock som en vettig community och jag har haft en hel del nytta av sajten.

Fast jag har ju varit med i en hel del communities sedan sent 1990-tal. Det var rätt kul ett tag med alla de här svenska ställena som uppstod, jag till och med jobbade åt en community och fick betalt, även om de flesta i slutänden gick ut på att man skulle träffa en kärlekspartner. Kommer ihåg att jag ett tag messade med en anonym tjej i Stockholm under en dryg månads tid, innan jag tyckte att hon kändes märkligt bekant. Visade sig att jag inte bara kände henne, hon hade dessutom varit förälskad i mig och jag hade avböjt. Det konstigaste som hänt på MySpace och Facebook, är att en galen belgisk kvinna som stalkat Gary Daniels i flera år plötsligt började stalka mig - för att jag känner Gary. Hur bisarrt som helst.

Här babblar jag på utan att komma fram till David Finchers film om hur Facebook grundades, så varför inte hugga in på filmen nu:

Jesse Eisenberg spelar Mark Zuckerberg, som en kväll bråkar med sin flickvän Erica (Rooney Mara, Lisbeth Salander i kommande filmen) på krogen och hon dumpar honom. Det hade jag också gjort. Filmens Mark Zuckerberg är en hemsk, irriterande person. Vid närmare eftertanke är det märkligt att han hade en flickvän till att börja med. Mark blir i alla fall förbannad och går hem och spikar ihop sajten Facemash, där man kan jämföra olika Harvardstudenter och rösta på de som är sexigast.

Tvillingarna och tillika tävlingsroddarna Cameron och Tyler Winklevoss (Armie Hammer dubbelexponerad) vill anlita Mark för att bygga sajten The Harvard Connection, men efter att Mark först visat sig vara intresserad, bygger han om egna sajten till thefacebook.com, som blir så framgångsrik att Harvards servrar brakar samman.

Bröderna Winklevoss försöker stämma Mark för idéstöld, samtidigt som Mark och hans businesspartner och ende vän Eduardo Saverin (Andrew Garfield) lierar sig med den lika framgångsrike som slemme Sean Parker (Justin Timberlake), som en gång i tiden startade Napster och fick hela musikindustrin på sig. Sean får Mark att stryka "the" från Facebook och de gör företaget till ett extremt framgångsrikt sådant, medan den juste Saverin manövreras ut. Även Saverin försöker stämma skiten ur Mark.
Det här låter onekligen som ett hopplöst ämne att göra film på. Några killar som sitter och bygger webbsidor. Men Fincher lyckas ändå göra en väldigt engagerande film. Kanske blir filmen så fascinerande beroende på att det i princip är mäktiga barn den handlar om. Filmen börjar år 2003 - och idag är Mark Zuckerberg typ 26 och världens yngsta multimiljardär. Några osnutna och ofta socialt inkompetenta ungar sitter och hittar på saker som hela världen engageras av.

Jag noterar att många kritiker hyllar Jesse Eisenbergs rollprestation, men, tja, jag vet inte - han spelar Mark Zuckerberg med ett och samma nollställda ansiktsuttryck. Zuckerberg ger intryck av att vara en android eller en varelse från en annan planet. Då måste jag säga att Justin Timberlake imponerar mer som den vidrige Sean Parker. Lite lustigt att en poptönt som Timberlake lyckats gå och bli något slags kraraktärsskådis.

Rooney Maras roll är väldigt liten. Den av filmens tjejer som jag främst lade märke till, är Emma Fitzpatrick, som har en ytterst liten roll som en som heter Sharon. Hon är med i en scen, men jag tilltalades av henne.

För filmmusiken står ingen annan än Trent Reznor - kors i taket! - i samarbete med Atticus Ross, och på soundtracket hörs en av världens bästa låtar; "Like a Bad Girl Should" med The Cramps.
Bitvis är THE SOCIAL NETWORK en väldigt rolig film, det uppstår ofta humoristiska incidenter och roligast är nog en snutt om ett föredrag med Bill Gates.

...Men liksom fallet var med I ONDSKANS TJÄNST, som jag recenserade igår, är det tydligen lite si och så med sanningshalten i filmen. Själv har jag ingen som helst aning, jag var ju inte med på Harvard och skapade Facebook. Det är svårt att kolla. Mark Zuckerberg själv säger att det enda David Fincher fick till korrekt, är kaffemuggarna med Facebookloggan på.

Men det spelar ingen roll. Det här är en bra, underhållande och intressant film.

När kommer filmen om Lunarstorm?
 





(Biopremiär 22/10)