Visar inlägg med etikett Tove Jansson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tove Jansson. Visa alla inlägg

måndag 17 november 2014

Bio: Muminfamiljen på Rivieran

Bilder copyright (c) Nordisk Film
Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 5:
Den finsk-franska animerade barnfilmen MUMINFAMILJEN PÅ RIVIERAN visas bara som eftermiddagsmatiné under helger, därför har det tagit några veckor för mig att lyckas se den här filmen, vars pressvisning jag missade.
Jag traskade in i en av Filmstadens mindre salonger, och minsann om där inte satt en hel packe barnfamiljer och en farlig massa ungar i fyra-femårsåldern, mest glada småtöser. Något som förvånar mig. Det finns väl inga under 45 som gillar Tove Jansson och Mumintrollen? Fast det är väl föräldrarna som släpat dit de intet ont anande barnen. Jag såg filmen enbart för att jag ju försöker se allt på repertoaren. Jag har aldrig gillat Mumintrollen. Tove Janssons böcker och tecknade serier är sådant där man ska tycka om, det är ju så fint och bra och finurligt och satiriskt och sagolikt och allt vad det nu är. Vad det framför allt är, är tråkigt och dystert. Det tryckte jag som barn, det tycker jag som vuxen.
MUMINFAMILJEN PÅ RIVIERAN bygger på en av Tove Janssons tidigaste serier, den publicerades 1955; filmens förtexter är på svenska, men av någon anledning står ett seriealbums; en samlingsvolym, titel på engelska. Märkligt. I berättelsen dyker ett par figurer upp för allra första gången; två av dem är Mymlan med sin lillasyster Lilla My. De två har av okänd orsak varit fångar på ett piratskepp; i filmens början får vi se dem komma undan medan skeppet sjunker. Det är väldigt märkligt - och sedan blir det hela ännu märkligare. Den här storyn är nämligen hur stökig som helst. Snorkfröken drömmer om filmstjärnor på Rivieran. Muminpappan vill spela på casino och dricka sprit. Därför åker familjen, samt Lilly My, segelbåt till Rivieran, där de utger sig för att vara flotta familjen De Mumin. De är naiva och korkade och fattar inte att de tar in på ett lyxhotell och att man ska betala pengar för det.
Det händer en massa saker - och det mesta är bara konstigt. Snorkfröken vill tvunget köpa en dyr bikini och måste spela på casinot för att vinna ihop pengar. Det blir rätt konstigt när de här figurerna, som väl går omkring nakna, plötsligt ska ha på sig badkläder. Muminpappan träffar en knasig markis som även är konstnär, de krökar till det och ställer ut elefantskulpturer på stan. Det bråkas och duelleras med Det Vackra Folket. Jag undrar vad det är jag tittar på.
Bredvid mig i salongen satt en liten, liten, liten flicka; hon var stor som en syltburk, ungefär, och ställde en synnerligen relevant fråga: "Varför har de inga munnar?". Det vet jag inte. De har ju inte det. Trots detta smetar Snorkfröken läppstift i nyllet. Finns det en mun gömd där någonstans, eller bara målade hon läppar på sin jättenäsa?
Xavier Picard och Hanna Hemilä har regisserat den här filmen, som är en traditionell tecknad till. det tycker jag är trevligt och sympatiskt. Ingen plastig och steril 3D-animering här, inte. Det ser ut som Tove Janssons teckningar.
Jag vet inte vad ungarna i publiken tyckte, men jag själv var inte vidare nöjd med filmen.
Medan eftertexterna rullade stod det en annan liten, liten tös i bänkraden bakom mig och drog mig i öronen. Det tyckte hon nog var roligare än filmen.








(Biopremiär 31/10)

-->

torsdag 7 oktober 2010

Bio: Mumintrollet och kometjakten

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag vet inte varför jag minns det, men som liten gosse i sydda kläder och sandaler satte jag och min kompis Adam oss i vår äppelgröna soffa för att se första avsnittet av julkalendern om Mumintrollen; MUMINDALEN. Året var 1973. Jag blev gruvligt besviken. Jag trodde nämligen att det skulle handla om mumier. Jag hade missuppfattat titeln och hoppades på mumietroll. Istället fick vi se något deprimerande om några knudor till troll som pratade ångestladdad finlandssvenska. Men själva kalendern, på vilken man klistrade figurer istället för att öppna luckor, tyckte jag var frän.
Jag har aldrig förmått uppskatta Mumin. Som barn fick jag några av Lars Janssons serieböcker, och jag tror att någon även försökte sätta Tove Janssons romaner i mina händer, men de tilltalade mig inte alls. De andades ångest. Jag är fortfarande inte tilltalad av dem.
Mumin, det är typex-
empel på barnlitte-
ratur som främst riktar sig till intellekt-
uella vuxna. Jag känner en del personer som tydligen tycker att Janssons värld är hur bra som helst. Jag förstår dem inte. Jag har nog aldrig träffat på några barn som gillar trollen. Fast böckerna skrev nog främst för vuxna. Men vad vet jag.
Nyligen gick en annan muminfilm på bio, en jag inte såg, och här har vi en till. Det här är ursprungligen en polsk animation från 1979, men det står att den bearbetats från 2D till 3D. Fast det vetefan vad de har gjort. Det är ju inte 3D som kräver 3D-glasögon. Jag har ingen aning om hur det såg ut från början. Men animationen är enklast möjliga; figurerna är utklippta i papper, tyg och filt, och de rör sig som om de har både ledgångsreumatism och parkinsons. Alla perspektiv är förvrängda och åt helvete. Det ser förstås riktigt konstnärligt ut, så det går garanterat hem hos medelålders intellektuella.
Filmen är försedd med nya förtexter; en bisarr, konstig och ryckig anima-
tion, och ledmotiv-
et framförs av det isländska mumintrollet Björk. Då vet ni hur det låter. Som en liten flicka som försöker sjunga medan hon sitter på dass och kryster, alternativt stryper en kastrerad katt.
Filmen handlar om att Bisamråttan hävdar att en komet är på väg att träffa Jorden och då kommer världen att gå under. Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken åker iväg på en flotte för att uppsöka ett observatorium där de kan titta på kometen.
Efter att de varit på väg den stund, gav jag upp, kröp ihop i fåtöljen så gott det gick och sov fram till slutet, då de kom tillbaka hem. Fy satan, vad tradigt och irriterande.
Betyg:







(Biopremiär 8/10)