Bio: Jönssonligan - Den perfekta stöten

Foton copyright (c) Johan Bergmark & Niklas Maupoix

Ibland kollar jag vilka sökord och termer folk har använt för att googla sig fram till TOPPRAFFEL! Av någon anledning brukar "Susanne Thorson naken" alltid finnas med bland de fem vanligaste. Med andra ord torde denna recension generera en massa klick enbart på grund av att jag nu skrev just den meningen. Dessutom medverkar Susanne Thorson i JÖNSSONLIGAN - DEN PERFEKTA STÖTEN; en film som enligt förtexterna bara heter DEN PERFEKTA STÖTEN.

När jag för några månader sedan såg den första teasertrailern för den här filmen trodde jag att det var ett skämt; en sketch från något satirprogram på TV. Men icke! Här har vi filmen. Herrejösses - 2015 är bara ett par veckor gammalt, och vi har redan serverats en av årets absolut sämsta filmer.

Regissören Alain Darborg har tidigare regisserat ett par TV-serier, manuset har Darborg skrivit tillsammans med Piotr Marciniak, som skrivit en av dessa TV-serier - men av DEN PERFEKTA STÖTEN att döma verkar de aldrig någonsin ha jobbat med film. Det här är bitvis exceptionellt amatörmässigt.

Jag minns när VARNING FÖR JÖNSSONLIGAN kom 1981, en svensk version av den danska filmserien om Olsenbanden, som även fanns i en norsk version. Jag såg filmen på bio och åtminstone då tyckte jag att den var väldigt skojig. Många tyckte att den var väldigt skojig, och det kom ju en lång rad uppföljare. Originalskådisarna droppade av med tiden, och filmserien ersattes med Lilla Jönssonligan; ett par filmer om de här figurernas äventyr som barn.*

Jönssonliganfilmerna var muntra komedier för hela familjen, klassisk svensk buskis. När det nu är dags för en så kallad reboot har man ändrat på allt. Man har valt att göra något sags actionäventyr med komiska inslag, och åldersgränsen har höjts till en 11-årsgräns. Visst, jag förstår att Jönssonligan är ett inarbetat varumärke man gärna vill utnyttja - men om man som i DEN PERFEKTA STÖTEN ändrar på precis allt, varför fortfarande kalla det här för Jönssonligan? Om publiken förväntar sig ett glatt lustspel, vilket den nog gör, lär den bli gruvligt besviken. Darborg har istället försökt göra något slags svensk OCEAN'S 11 - fast i gärdsgårdsdivisionen.

En handfull av Sveriges just nu mest lovande karaktärsskådespelare har gått med på att gestalta huvudpersonerna. Det enda de har behållit är namnen, de bekanta karaktärsdragen har man skippat. Simon J Berger spelar Charles-Ingvar Jönsson, som inte kallas Sickan den här gången. Han utför småstötar tillsammans med sin farbror, som bär basker. Andrea Edwards spelar den slemma Anna-Lena Wallentin, som äger ett mäktigt företag med ett välfyllt kassavalv. Wallentin omger sig med korrupta poliser och mordiska gangsters, och det bär sig inte bättre än att hon låter mörda Charles-Ingvars farbror. Scenen där Charles-Ingvar hittar farbrorn är oväntat blodig.

Charles-Ingvar tänker hämnas. Han sätter på sig farbroderns basker och tänker ut en plan - han ska stjäla de många miljonerna i Wallentins kassavalv. För att lyckas med detta behöver han ett perfekt team, så han uppsöker- och övertalar tre personer han med ett undantag inte känner sedan tidigare: Ragnar Vanheden (Alexander Karim), Dynamit-Harry (Torkel Petersson) och Rocky (Susanne Thorson), en gång i tiden Charles-Ingvars flickvän. Vanheden är en välklädd, smooth svindlare och kvinnokarl. Dynamit-Harry är självmordsbenägen - han bor i en husvagn och försöker spränga sig själv i luften när Charles-Ingvar och Vanheden hittar honom. Rocky har alltså bytt kön - hon är nu en piercad tjej som sitter i ett fängelse med hög säkerhet; hon är kassaskåpsexpert och anses vara ytterst farlig, och hon fritas under en fångtransport. Tillsammans sätter nu de här en avancerad kupp i verket.

Genom större delen av filmen satt jag och undrade vad i hel friden det var jag tittade på. För att vara ett actionäventyr är det aldrig spännande och rafflande. Det är aldrig någonsin roligt - jag antar att en del scener ska vara roliga, men det funkar inte det minsta. Skådespelarna kämpar med ibland sanslöst usla repliker. När Vanheden introduceras och låtsas vara någon annan; en amerikan, rabblar han upp något slags PULP FICTION-replik, komplett med "motherfucker", the N-word, och "I'm gonna go medieval on his ass". Redan för tjugo år sedan hade en sådan här replik känts patetisk, idag känns den ännu värre. Rocky utbrister ibland "What the fuck!" och hon kallar Charles-Ingvar "fuckface". Förlåt? Ska det vara roligt? Torkel Petersson spelar ibland över som Dynamit-Harry, och hans catch phrace är "Spräng mig i arslet!", vilket förstås inte alls är kul.

Skådespelarna känns rätt obekväma i rollerna, ett par av rollfigurerna - främst Rocky - framstår som direkt osympatiska. Filmfotot är väl hyfsat kompetent, men vädret är genomgående grått och miljöerna likaså, vilket ger anrättningen en avslagen atmosfär. Filmens allra sista scen fryses och då spelas några sekunder av det gamla, fina ledmotivet från Jönssonliganserien, innan eftertexterna rullar och vi får höra en fullkomligt vedervärdig låt som heter "Vilken jävla smäll" och som framförs av någon som heter Albin; ett slags kombination av rap och svensktopp.

Jag har ingen aning om vilken målgrupp den här filmen har. Vilka uppskattar det här? Är detta är försök att rida på Swedish Crime-vågen och exportera Jönssonligan till utlandet? Filmen är inte underhållande, den är mest tråkig. Dock är det här inte Sean Banan-dåligt; det vill säga inspirerat, surrealistiskt dåligt - det här är bara dåligt. Och dumt.
Den perfekta stöten? Snarare den defekta stöten.

* Här måste jag nämna att jag för en massa år sedan blev tillfrågad om jag ville skriva manus till en stripserie för dagspress om Lilla Jönssonligan. Denna skulle tecknas av Alf Woxnerud. Jag skrev ett gäng strippar, men projektet blev aldrig av - vilket nog bara var bra. Senare fick jag veta att även Johan Wanloo hade tillfrågats om han ville skriva manus.

(Biopremiär 16/1)

Bio: Eskil & Trinidad

Foton: Alexandra Aristarhova © 2013 Sonet Film AB
Prisvinnarna från årets BUFF står som spön i backen på den ordinarie biorepertoaren och här har vi en till. Stephan Apelgrens ESKIL & TRINIDAD tilldelades the European Children's Film Association Award som Bästa europeiska barnfilm. Och det är filmen förhållandevis oförtjänt av.
Apelgren har visst drömt om att få göra den här filmen i runt 25 år och ursprungligen var det visst meningen att Allan Edwall skulle spela Trinidad - edwall dog 1997. Riktigt varför Apelgren varit så besatt att att få berätta det här vet jag inte. Storyn, som började som en saga han berättade för sin son när han var lite, känns som något slags Greatest Hits-samling med svenska barnfilmsklichéer. Ung pojke med skilda föräldrar - check! Pojke tvingas flytta till trist del av Sverige - check! Pojke är utanför och har få vänner - check! Pojke tvingas ägna sig åt något han inte gillar - check! Pojke träffar märkligt original på bygden - check! Pojke får en oväntad jämnårig kompis - check! Brådmogna poetiska inslag - check! Trist väder - check! Trista bostäder - check!

I en berättelse som är märkligt lik förra årets ISDRAKEN spelar den begåvade nykomlingen Linus Oskarsson Eskil, vars farsa (Torkel Petersson) arbetar på olika kraftverk och far land och rike - eller åtminstone Norrland - runt med sonen i släptåg. De stannar bara kortare tider på varje ställe och Eskil hoppar från skola till skola, från klass till klass. Eskils morsa (Iben Hjejle) har något slags psykiska problem (check!) och har lämnat dem och flyttar hem till Danmark. Eskil vill till Danmark och sin mor, men farsan vill att grabben ska bli hockeystjärna.
Eskil är inte alls intresserad av att spela hockey; han tvingas stå i mål och är skitdålig. Han träffar en jämnårig tjej, Mirja (Saga Midfjäll), som är en utmärkt målvakt och agerar stand-in för Eskil när Eskil istället umgås med den lokala tosingen Trinidad (Ann Petrén) han råkat lära känna. Trinidad är djupt religiös och håller på att bygga en båt hon ska åka till Trinidad i.

ESKIL & TRINIDAD är egentligen bara en enda stor hög klyschor (vilket jag av allt att döma är den ende som noterat) - men filmen är rätt okej. Det är småtrevligt. De två barnen i huvudrollerna är bra och charmiga, Torkel Petersson gör en bra insats, medan Iben Hjeljes medverkan är liten och känns påklistrad. Det märkliga med storyn är att tråden med Trinidad är fullkomligt ointressant. Trinidad är en introvert och tråkig figur, och hon är allt annat än inspirerande. Det är svårt att förstå varför Trinidad hänger med en sådan traderöv. Då är problematiken med en viktig, förestående hockeymatch mycket roligare. Dessutom är Jonas Indes hockeytränare fantastiskt rolig. Jag hade hellre sett en film som bara handlar om ungdomshockey.
Filmen är inspelad så långt upp i Norrland man kan komma och det är fantastiskt ogästvänligt. Jag är jävligt glad att jag inte bor där uppe - eller ens i närheten.
Efter BUFF-visningen kom regissör och stjärnor upp på scenen för en kortare Q&A. Publiken hade bara en fråga. En liten kille undrade om det var roligt att åka i bilen när den sladdade på vägarna. Det tyckte Linus Oskarsson att det var.

(Biopremiär 29/3)

Bio: Svensson, Svensson - I nöd och lust

Foton copyright (c) Johan Paulin, Knut Koivisto, Nordisk Film

SVENSSON, SVENSSON - är inte detta en typisk film som borde visas av Folkets Bio? Med tanke på att den här TV- och filmserien ska vara så kallat "folklig"?

Jag såg den första säsongen av SVENSSON, SVENSSON när den gick på TV i mitten av 1990-talet och tyckte nog att den var lite småkul, den var i alla fall mer lyckad än andra svenska sitcomförsök. Den andra säsongen såg jag bara några avsnitt av och upplevde dessa som tjatiga, krystade och illa skrivna - dialogen blev lite märklig när Allan Svenssons Gustav liksom hela tiden förklarade vad han hade gjort som blev så tokigt. Senare återupplivningar har jag inte sett alls, jag kom inte ens ihåg att det redan gjorts en långfilm, som jag såg men inte minns något alls av.

Den nya filmen SVENSSON, SVENSON - I NÖD OCH LUST bygger på en pjäs om familjen Svensson, regissör är Leif Lindblom - och filmen förväntas väl bli höstens stora, svenska familjekomedi innan Lasse Åberg tar över till jul. Men herregud. Det här har inte på bio att göra.

Den nya filmen ser ut som ett väldigt utdraget avsnitt av TV-serien, på alla sätt, inklusive ganska platt foto. Gustavs och Lenas (Suzanne Reuter) äktenskap krisar, Gustav har skaffat sig parabol och lämnar nu aldrig TV-soffan, där han konsumerar all sport som sänds. Lena vill skiljas - och det är ju märkligt att de inte skildes redan för tjugo år sedan.

För att rädda äktenskapet åker paret iväg till ett idylliskt hotell, där de ska fira sin bröllopsdag - och Gustav har förbundit sig att inte prata om- eller ens tänka på fotboll. Det är bara det att en legendarisk fotbollsspelare; Tommy Franzén (Peter Dalle) bor på hotellet och självklart ställer till det för Gustav, som avgudar den gamle stjärnan. Än värre blir det när Gustav blir tillfrågad om han vill hänga med och se en oldboysmatch med VM-laget från '74.

Låt mig försöka vara lite positiv. Peter Dalle är rolig som den stackars fotbollsspelaren som tvingas göra en del märkliga saker för att Lena inte ska förstå vad som är i görningen - hon vem inte vem Franzén är. Och Torkel Petersson är lustig som en konstnär som heter Lars Runke (!). Och jo, det är trevligt att se Ralf Edström, Ronnie Hellström och de andra. Arne Hegerfors har en cameo.

... Men i övrigt är det här inte roligt. Alls. Det är utdraget och krystat. Slutscenen är ett fett antiklimax - den består av ett långt samtal. I en bil.

Jag funderade på att sätta en tvåa, Dalle och Petersson förtjänar det, men det vore att vara för snäll.

   





 

(Biopemiär 14/10)

Bio: Farsan

©Memfis Film Foto: Peter Widing
Nu har jag förvisso inte sett Josef Fares' ZOZO och LEO; de kändes liksom inte jättelockande, men jag var inte sådär jätteförtjust i JALLA! JALLA! och KOPPS var rätt vedervärdig - det var bara en sämre version av ÅSA-NISSE SOM POLIS. Fares har alltid snackat om att han vill göra en actionfilm, vilket aldrig verkar bli av. I samband med premiären på SNABBA CASH, där han var second unit-regissör, sa han att han försökt skriva actionfilmer, men att det aldrig blir bra.
Efter att ha sett FARSAN konstaterar jag att han måste få göra en actionfilm eller en tramskomedi för att få leka av sig. För hans nuvarande koncept håller inte.
Josefs riktiga farsa Jan Fares är Aziz, filmens farsa - en rundlagd, godmodig libanesisk invandrare som jobbar i Jörgens (Torkel Petersson, som även skrev manus med Josef) lilla cykelverkstad, som av allt att döma försörjer tre anställda. Aziz' son Sami (Hamadi Khemiri) jobbar på bank och är gift med Amanda (Nina Zanjani). Aziz vill inget hellre än bli farfar, men Sami kan inte få egna barn - något han av kulturella skäl inte vågar berätta för farsan. Paret ska adoptera, men de låtsas att Amanda är gravid, så hon tvingas gå med lösmage.
Mesige Jörgen inbillar sig att hans fru Lotta (Jessica Forsberg) är förtjust i den tatuerade bikerknutten till granne, och anlitar Aziz för att lära ut hur man blir hård och macho. Den tredje killen i cykelaffären; Juan (Juan Rodríguez) har en älskad hund som är döende.
Detta är inte allt. Farsan, som är änkling, vill även att kommande barnbarnet ska få en farmor, så han försöker hitta en fru. Han går på nattklubb, Amanda och Juan ordnar träffar, men mest verkar farsan vara förtjust i Jörgens morsa (Anita Wall). På grund av de ständigt återkommande kulturella skillnaderna blir saker och ting inte som det är tänkt.
Invandrargubbar som Aziz träffar man på rätt ofta. Trevliga, roliga män som man ibland inte riktigt vet var man har, i synnerhet inte när de ska skoja - ett faktum som Fares stoppat in i filmen ett par gånger. Jan Fares är gemytlig och bra, men Josef Fares har inte lyckats bygga en film på hans rollfigur. FARSAN är väldigt välmenande, men i slutändan blir det ingenting mer än en massa lösryckta, rätt poänglösa scener, varav ett flertal är fullkomligt malplacerade.
Just dessa malplacerade scener är väl de roligaste i filmen, trots att de inte funkar: Aziz kastar ner Jörgen i ett grustag för att göra karl av honom, Jörgen ska spela hårding inför sin fru och blandar ihop en machosallad med sina kroppsdelar på kladdigast möjliga sätt, och i en märklig scen dyker det upp en arg kines som utmanar cykelkillarna på kung fu.
I en omskriven scen ställer Juan till med grillfest där det äts fårtes-
tiklar, eftersom det ska fungera som afrodisiaka. Tydligen åt skådisarna riktiga pungkulor, vilket visst var skitäckligt och de kom inte på att de kunde ätit något annat, liknande istället. Problemet är bara att scenen inte leder någonvart.
Estetiskt är FARSAN rätt rudimentär; avskalad och gråtrist. Det är trevligt att se sympatiska Anita Wall och Nina Zanjani (polis i Wallanderfilmerna) är verkligen ett kalaskex. Petersson gör sin vanliga figur och har fin överkammad flint. Men de trevliga och fungerande skådisarna kan inte rädda denna tunna, menlösa film från att vara ... ingenting speciellt.
Hade Fares gjort hela filmen i samma still som de malplacerade tokigheterna, hade slutresultatet säkert blir en riktigt kul komedi.






(Biopremiär 12/2)