Visar inlägg med etikett Tony DePaul. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tony DePaul. Visa alla inlägg

torsdag 9 januari 2020

Osannolikt mycket toppraffel i Fantomen

Från och med idag finns Fantomen nummer 2-3/2020 i butik. Detta är ett hundrasidigt dubbelnummer med enbart Fantomenäventyr. Först i tidningen återfinns ett nytt, långt amerikanskt dagstidningsäventyr av Tony DePaul och Mike Manley, följt av en ovanligt kort episod av samma team.

Men! Efter dessa två serier kan man läsa den 30 sidor långa serien "Kärlek i djungeln" - och det är därför jag skriver om tidningen här. Det är nämligen jag som står för manus till "Kärlek i djungeln". Tecknare är australiern Shane Foley.

Den här serien gjordes till den australiska boken "The Phantom: 70 Years Anniversary", vilken kom ut 2018, när den australiska Fantomentidningen fyllde 70 år. Serien, som heter "Jungle Love" i original, är en uppföljare till äventyret "The Movie Stars"/"Djungelhjälten" från 1950 - men det går alldeles utmärkt att läsa vår serie utan att ha läst den gamla serien.

Eftersom "The Movie Stars" är en serie av Lee Falk och Wilson McCoy, har Shane och jag gjort ett äventyr i samma stil och anda. Jag tänkte att bästa sättet att imitera Lee Falk modell 1950 är att göra en parodi på hans stil från den tiden - då blir det liksom som Falks serier brukade vara på 50-talet. "Kärlek i djungeln" är en deckarkomedi med betoning på komedi. Dessutom har Shane stoppat in mängder med referenser till andra Falk & McCoy-serier i bakgrunden.

Fantomen 2-3/2020 finns ute till och med den femte februari. Det är ju numera ibland svårt att hitta butiker som säljer Fantomen, ja, som säljer serietidningar rent allmänt, men störta iväg och leta upp en butik, köp tidningen, passa på att köpa ytterligare serietidningar (det finns serier av mig i 91:an också), och hjälp till att stötta den stolta, men vacklande, seriebranschen!
Den första strippen i "Kärlek i djungeln", vilken av någon anledning redigerades bort när serien publicerades i Australien.

måndag 30 december 2019

Serier: Fantomen 2019

FANTOMEN 2019
Bokförlaget Semic

Jag blev allt lite besviken när årets julalbum med Fantomen slutligen trillade in. När jag var barn på 1970-talet fick jag på morgonen varje julafton Fantomens julalbum, som då innehöll amerikanska söndagsäventyr av Lee Falk och Sy Barry, publicerade i grälla färger. Jag klagade inte, det var ju Fantomen, och jag älskade dessa julalbum. När 70-tal blev 80-tal slutade jag få julalbum, och jag köpte sällan sådana själv.

För ett decennium eller två sedan övergick man till att fylla Fantomens julalbum med repriser på Team Fantomens svenska äventyr, ett tilltag jag uppskattade. Stort format och färg var kanske inte alltid till seriernas fördel, men äventyren var bättre än de amerikanska. Som bonus började man dessutom lägga till gamla julalbum i sin helhet.

Men så kom då årets julalbum, och det innehåller inga Team Fantomen-serier, utan ett tvådelat dagsstrippäventyr från 2005, tidigare publicerat på svenska i Fantomen 2005 och 2006 - "Gudarnas tempel". För manus står Tony DePaul, medan de första stripparna; de första sex sidorna i albumet, tecknats av George Olesen och Keith Williams, innan Paul Ryan tog över.

Själva handlingen är rätt okej - en tysk kvinna med brutala hantlangare är på jakt efter något väldigt mystiskt som göms på Fantomens hemliga ö Eden, det är lite Indiana Jones eller Tomb Raider över det här. Klassiskt äventyrsstuk. Berättarmässigt är det dock lite styltigt. Det tar en evighet för äventyret att komma igång, flera sidor i början ägnas åt att skildra hur skurkar och Fantomen dyker i vattnet utanför Eden utan att det händer speciellt mycket.
George Olesen & Keith Williams.
Olesen och Williams var antagligen det sämsta team som jobbat med dagstidningsserien. Det ser ärligt talat för jävligt ut. Paul Ryan, som gick bort 2016, var bättre, men lite småtrist.

Efter "Gudarnas tempel" följer Fantomens julalbum från 1969, "Havsmonstret", med manus av Bill Harris och teckningar av Bill Lignante. Detta är ett charmigt ryckigt och förvirrat äventyr - vilket beror på att det inte är ett äventyr, utan fyra som har redigerats ihop till 31 sidor. Serierna är hämtade från King Comics' amerikanska serietidning, och är "Delilah" (ursprungligen 24 sidor i The Phantom nummer 23, som kom 1967), "The Terror Tiger" (11 sidor i The Phantom 21, 1967), "Diana's Deadly Tour" (15 sidor i The Phantom 28, 1967), och "The Treasure of Bengali Bay" (13 sidor i The Phantom 21, 1967). Den svenska versionen har fler rutor per sida än den amerikanska serietidningen, och den är återgiven i lingonsylt, det vill säga svart, vitt och rött, och inte i färg.
Bill Lignante.
Sist i 2019 års julalbum hittar vi en helt ny serie som publiceras för första gången, den sex sidor långa "Bengalis öga". Det är den nye Fantomentecknaren Anthony Spay som skrivit och ritat, han fick lite hjälp manusbiten av Fantomens svenske redaktör Mikael Sol. Det finns egentligen inte så mycket att säga om serien, det är en kort och enkel historia. Däremot är Spay en trevlig bekantskap. Han har redan haft med en längre serie i Fantomentidningen, och snart - hoppas jag - kommer ett fett, tredelat äventyr att publiceras i den australiska tidningen. Det vet jag med bestämdhet, eftersom det är jag som skrivit manus till serien. Jag har sett de två första delarna, och sidorna är jättesnygga. Ni som gillar Vråkarna blir förhoppningsvis inte besvikna!
Anthony Spay.

onsdag 20 december 2017

Serier: Fantomen 25-26/2017

FANTOMEN 25-26/2017
"Farväl till De djupa skogarna"
av Tony DePaul och Mike Manley
"Den okände befälhavaren" del 1&2
av Norman Worker och Georges Bess
Egmont Publishing
Nej, det ska inte bli en vana att jag recensererar varje, eller ens vartannat, nummer av serietidningen Fantomen. Förra månaden skrev jag om ett aktuellt nummer - och redan nu är Fantomentidningen på tapeten igen här på TOPPRAFFEL!
Detta beror på att "Farväl till De djupa skogarna", ett amerikanskt dagspressäventyr, är det första avsnittet av den nye tecknaren Mike Manley, som tog över när Paul Ryan dog - och det kan ju vara intressant att ta en titt på. Men - tidningen är även intressant eftersom nyss nämnda äventyr fick en läsare att skriva på Fantomens Facebooksida att han nu minsann ska sluta att köpa tidningen; det här var för dumt, tyckte han. Samtidigt fördes en diskussion på en australisk Fantomensida om skillnaderna mellan den amerikanska dagsstrippen och de svenskproducerade Fantomenäventyren; om vilka serier som är kanon eller inte. De australiska Fantomenfansen är väldigt konservativa och tycker att det bara är dagsstrippen som är kanon - och ofta tycker de att alla andra Fantomenserier är dåliga och oläsliga. Helst ska Fantomen ha tecknats av Wilson McCoy eller Sy Barry.
Själv vill jag nog hävda att dagsstrippen slutade vara kanon redan på 1970-talet - på sätt och vis dödade Lee Falk sin serie när han lät Fantomen gifta sig med Diana 1977, och än mer så när tvillingarna föddes. Luften gick ur Fantomen, dagsstrippen blev träigare och fånigare än någonsin - medan de svenskproducerade äventyren blev allt bättre.
Dessutom verkade Lee Falk inte förstå vilken fantastisk figur han skapat; vad man kan använda Fantomen till. Fantomen är ett slags tidsresenär - utan tidsmaskin. Sedan 1500-talet har det funnits 21 Fantomer, och dessa kan uppleva äventyr under flera århundraden och över hela världen! En lysande idé! Trots dennna lysande idé skrev Falk färre än tio historiska äventyr, och övriga amerikanska Fantomenförfattare verkar inte använda sig av konceptet. Istället handlar allt om den nuvarande  Fantomen - och hans fru Diana, som på sistone skaffat sig kärringfrisyr för att bli ännu tristare.
Den senaste tiden har Fantomenförfattarna tittat alltmer på Fantomens barn; tvillingarna Kit och Heloise. Claes Reimerthi skriver sviten som utspelar sig i framtiden och som handlar om vem av tvillingarna som ska ta över Fantomendräkten. Tony DePauls äventyr i dagspressversionen, vilka utspelar sig i nutid, handlar om Kits och Heloises respektive utbildningar.
När jag läste "Farväl till De djupa skogarna" slog det mig att jag läst äventyret som föregick detta - men fullkomligt glömt bort det. Men så här är det: Heloise har kommit in på ett universitet i New York. Där blir hon rumskompis med en tjej som visar sig vara dotter till en terrorist Fantomen tidigare kämpat mot. Heloise och Diana känner inte till detta.
Kit ska i sin tur studera i ett tempel i Himalaya. Tony DePaul har hittat på att ett par av de tidigare Fantomerna har studerat i detta tempel. Och ja, det här är en rätt fånig idé - och knyckt från både Lee Falks Mandrake, som lärde sig hypnotisera på ett mystiskt ställe, och Marvelserien Järnnäven. Vad ska Kit i templet att göra? Lära sig hypnotisera? Vore det inte bättre med en riktig skola?
"Farväl till De djupa skogarna" är inget riktigt äventyr. Det enda som händer är att Kit och Heloise tar sig till- och börjar på sina nya skolor, och träffar nya gestalter. Och ärligt talat skiter jag i vad Kit och Heloise har för sig - och jag skiter lika mycket i vad Diana har för sig.
Den här serien är bra berättad; det är driv i berättandet - något som är ovanligt i strippserier av idag. Om det här vore en annan serie än Fantomen; om det här vore en tvålopera i serieform, hade det varit en utmärkt serie. Problemet med Tony DePaul är nämligen att det inte är Fantomen han skriver. Åtminstone inte detta äventyr och det som föregick det. Det här är en helt annan serie - som Fantomen råkar medverka i. Fast han medverkar inte alltför ofta.
Och Mike Manley, då? Jotack, han ritar rätt bra. Hans bilder är ofta mer detaljerade än dags- och söndagsserien varit på länge. Men! Han kan inte rita Fantomen. Fantomen är en figur som är svår att rita - och Manley får inte till det. För övrigt har även söndagsserien försetts med en ny teckare; Jeff Weigel heter han.
Det är bara att konstatera att det är i Team Fantomens svenskproducerade serier man hittar den riktige Fantomen!
Numrets andra äventyr är en repris från Fantomen 18 & 19/1980 - "Den okände befälhavaren" av mästarna Norman Worker och Georges Bess. Jag minns inte om jag läst detta långa äventyr tidigare, men antagligen har jag tidningarna i min hela tiden växande samling. I vilket fall - här visar Worker och Bess var skåpet ska stå.
Fantomen berättar för Guran historien om hur Djungelpatrullens befälhavare, det vill säga Fantomen, blev "Den okände befälhavaren" - en chef som ingen träffar eller ens ser. Workar berättar en mustig historia från 1830-talet. Det handlar om Singh-pirater, förrädare och ond, bråd död. Halvvägs genom storyn mördas den fjortonde Fantomen och hans son gör entré som den femtonde. Det är ett alltid lika dramatiskt inslag i de historiska Fantomenäventyren, scenerna där Fantomen faktiskt dör på riktigt.
Serien är elegant tecknad av Georges Bess, en av de allra bästa Fantomentecknarna, trycket är bättre än det var 1980, och serien är försedd med nygjord- och smakfull färgläggning.
Det är så här jag tycker att Fantomenserien ska vara; det är därför jag började köpa tidningen 1976. Vad de hittar på borta på King Features Syndicate i USA behöver jag egentligen inte bry mig om. Det finns hundratals gamla, bra äventyr att läsa eller läsa om. Där jag oftast köper begagnade serietidningar brukar gamla Fantomen kosta några kronor styck.
(Fantomen 25-26/2017 finns i butik till och med den 27/12)     
  
-->

söndag 13 juli 2014

Serier: Gamla trotjänare

KALLE ANKA & C:O nr 28/2014
FANTOMEN nr 14-15/2014
KNASEN nr 13/2014
Egmont Publishing
Häromveckan fick jag en pressrelease från serieförlaget som aldrig kan bestämma sig för vad de ska heta - just nu heter de visst Egmont Publishing. I pressreleasen stod det att det kommande numret av Kalle Anka & C:o skulle ta upp det svenska riksdagsvalet nu i september, och den norske Kalle Anka-tecknaren Arild Midthun har ankifierat våra svenska partiledare.
Uppenbarligen hade jag missuppfattat pressreleasen - eller så hade jag läst den lite väl slarvigt. Jag trodde att tidningen skulle innehålla en serie om politikerveckan i Ankdammen; det vill säga Kalle Anka-versionen av Almedalen. Jag fick tidningen i min hand - och konstaterade att en sådan serie saknades. Förutom omslaget handlade det bara om en medföljande affisch föreställande de ankifierade politikerna, samt tidningens mittuppslag; Ankeborgsposten, med lite fakta om hur ett riksdagsval fungerar, en kort serie på fyra rutor i vilken Kalle Anka väljs till statsminister, samt lite påhittat skvaller från Ankdammen om vad politikerna har för sig. Vissa av porträtten är rätt fyndiga, Anders Borg har blivit Anke Borg, medan Ankistiskt Initiativ leds av Brunhild Styrman, som gillar att bränna nöjespengar - undrar hur många av de unga läsarna som fattar den piken. Kanske inte helt oväntat saknas en ankifierad Jimmie Åkesson. En kollega till mig föreslog "Jimmie Åkersork", vilket hade varit fruktansvärt roligt.
Nå - vad innehåller då tidningen förutom detta uppslag?
Jag läste i princip aldrig Kalle Anka & C:o när jag var barn. Jag har ingen relation till Disneyserier. Jovisst, självklart hände det att det slank ner någon Disneytidning, men jag föredrog annat. Jag tyckte att tidningen var lite tråkig - och en lustig detalj är att de avsnitt jag faktiskt minns och som jag tyckte var kul, visar sig vara gjorda av Carl Barks.
Numera är det sällan jag ens bläddrar i Kalle Anka & C:o i butiker - eftersom det inte går att bläddra i tidningen. Den är ju nästan alltid inplastad med en leksak! Således har jag inte märkt att tidningen numera är på 52 sidor och tryckt på trögt papper och inte det där glansiga Hemmets Journal-pappret. Tydligen har redaktionen försökt leta upp några serier som faktiskt har åtminstone lite med omslaget att göra. Först i tidningen ligger en repris från 1986 i vilken Joakim Von Anka försöker bli vald till borgmästare och Kalle Anka är hans kampanjledare. Serien saknar poäng. En mycket besynnerlig historia. Därefter följer en ny och ganska illa tecknad och berättad serie i vilken Kalle, Kajsa och Alexander Lukas åker till fotbolls-VM i Brasilien. Det här är ännu sämre och ännu mer poänglöst - vore jag redaktör hade jag refuserat manuset, vars slut är särdeles uselt. Två korta serier om Magica de Hex och Musse Pigg följer, och jodå, de är lika vissna de. En serie om Kalle Anka som barn är åtminstone begriplig, om än inte rolig, och eftersom den avslutande serien är en följetong, hoppade jag över den.
Nu är jag lekman i fallet Kalle Anka & C:o - men är den tidningen lika platt och oinspirerad varje vecka? Jag hade knappast tyckt att det hela vore roligare om jag vore barn.
När jag var barn var det ju Svenska MAD och Fantomen som smällde högst.* Fantomen började jag att köpa 1976 och jag följde den slaviskt fram till 1980 eller '81. Sedan dess har det ju hänt en hel del med tidningen. Först gick den över till att bli färgtidning, vilket den förstås förlorade på - det här är en svartvit serie. Och i år har Egmont tvingats bita i det sura äpplet och dra ner på sidantalet. De traditionella 68 sidorna har blivit 52. Sedan flera år tillbaka har man dessutom fuskat med utgivningen. När jag växte upp kom Fantomen ut med 26 nummer om året, varannan tisdag dök den upp, och några gånger om året var tidningen utökad till 84 sidor. Numera kommer det en hel del utökade specialnummer på hundra sidor. Det är bara det att dessa räknas som dubbelnummer. Det kommer inte 26 fysiska tidningar om året (ett trick även Knasen kör med). Vore jag tioårig prenumerant hade jag blivit förbannad.
Senast jag recenserade en Fantomentidning var 2012 - eftersom dubbelnumret 10-11/2012 innehöll det i särklass sämsta Fantomenäventyret någonsin. Det nu aktuella numret är också ett dubbelnummer - och om Fantomen vore en för mig helt okänd tidning och detta det allra första nummer jag läst, hade jag säkert aldrig mer plockat upp tidningen.
När Semic för snart 45 år sedan började att licensproducera Fantomenäventyr för den skandinaviska marknaden, var manusförfattaren Janne Lundström en av de drivande krafterna. Tidigt 1970-tal, det var ju då Fantomen skulle göras mer mänsklig och de svenska avsnitten politiserades och blev ibland direkt socialistiska. Lundström skrev bland annat det absolut dummaste Fantomenäventyret någonsin; "Handelskriget" i nummer 3/1973. Det är i detta Fantomen öppnar en Konsumbutik i djungeln.
Janne Lundström lämnade Fantomen förhållandevis tidigt på 70-talet för att istället skriva egna serier och ungdomsböcker, bland annat om Johan Vilde, men för en del år sedan gjorde han comeback som Fantomenförfattare. Huvudserien i Fantomen 14-15 2014 heter "Den odödlige" och har författats av Lundström. Och det är inte bra. Tvärtom.
"Den odödlige" är ett icke-äventyr i vilket Fantomen anländer till Rom år 1773. Han ska besöka sin son som studerar i staden, men råkar stöta på folk från jesuitorden - och en av jesuiterna känner till Fantomen och Fantomenlegenden, och vill veta hur det kommer sig att Den vandrande vålnaden är odödlig. Karln begriper inte att Fantomendräkten går i arv till nästa generation. Fantomen anlitar sin son som ska låtsas vara katolik och studera i jesuiternas palats - och sedan händer ... ingenting. Eller inte så mycket.
Det här är en serie som är kliniskt fri från spänning och äventyr. Det hela är träigt berättat på ett nästan gammaldags vis, det känns inte alls som en modern actionserie. Och inte blir det bättre av att serien tecknats av träige Felmang, den kanske tristaste Fantomentecknaren just nu. Sal Velluto står för omslaget, men så rafflande är verkligen inte själva serien.
Sista delen av en fransk albumserie som heter Ylva följer, jag har inte läst de tidigare avsnitten, så jag hoppar över den - men den ser ju snygg ut. Därefter följer ytterligare två kompletta Fantomenäventyr, båda plockade från den amerikanska dagsstrippen. Det första äventyret är tänkt att heta "I lönnmördarens spår" - men det gör det inte. Slarvpelle har varit framme, så istället får vi "I lönmördarens spår". Låter som en story om utebliven lön - något jag kan relatera till. Tony DePaul står för manus till denna serie från 2005-2006, medan Graham Nolan har tecknat. Henrik Jonsson har gjort "kompletterande teckningar", vad nu det innebär**. Uppenbarligen var det svårt att få ihop det här när det skulle redigeras om till serietidningsserie.
Storyn är tunn, väldigt tunn. Bengalis president Sandal Singh anlitar Fantomen för att leta upp en lönnmördare som anlänt till New York. Äventyret är över innan det har börjat och består mest av gullande mellan Fantomen och Diana. Nolans teckningar är grova och Fantomens ansikte förändras konstant.
Nästa äventyr; "Mysteriet med eldsberget" från 2006 och även det av DePaul och Nolan, men utan Jonsson, är ett traditionellt Fantomenäventyr - och det hade kunnat bli något riktigt bra i händerna på ett annat team. Fantomen och Diana semestrar och ska gosa på en strand och titta på det mystiska eldsberget, som glöder så vackert i natten. Men så dyker det upp några mystiska människor, Diana kidnappas, Fantomen letar upp henne och upptäcker att eldsberget döljer en helt okänd civilisation. Det här hade kunnat bli en fantasieggande Shangri-La-historia, men det hela faller på att det är hafsigt och torftigt berättat, det är alldeles för kort, och Graham Nolan tecknar så grovt att han inte lyckas avbilda miljöerna på ett tillfredställande sätt. Vi får oftast halvbilder på människor som fyller ut hela rutan, hur den pampiga, underjordiska staden egentligen ser ut framgår inte riktigt.
Jag läste många bra Fantomenäventyr när jag växte upp. Antagligen görs det fortfarande bra äventyr - men varje gång jag får tag på ett nytt nummer lyckas jag hitta det vissnaste av det vissna. Det är inte konstigt om upplaga, sid- och läsarantal sjunker om tidningen håller så här låg klass nuförtiden.
En annan tidning som betydde mycket för mig när jag började läsa den i slutet av 1970-talet, var Knasen. Knasen redigerades av den entusiastiske Alf Thorsjö och tidningen innehöll väldigt mycket artiklar om- och intervjuer med gubbarna som gjorde humorserierna som gick i tidningen, och detta tyckte jag var otroligt inspirerande. Så här i efterhand undrar jag faktiskt om jag egentligen tyckte att de här serierna var speciellt roliga. Serierna från Mort Walker och hans team har funnits i evigheter nu och går sedan flera decennier på konstgjord andning. Eftersom jag trots allt läste årgång efter årgång måste jag väl ha tyckt om grejorna en gång i tiden, men allvarligt talat - har Knasen (serien, inte tidningen) någonsin varit sådär jättekul? Jag förstår inte riktigt vad som tilltalade mig.
Knasen nummer 13/2014 inleds med en osignerad längre Knasenepisod på sex sidor - och den är så dum att jag avstår från att redogöra för handlingen. Sedan följer en packe nya Knasenstrippar, signerade Mort och hans son Greg Walker - och det är inte bara slätstruket utan även lite darrigt tecknat. Därefter kommer några sidor Hagbard Handfaste a Chris Browne, en serie jag läser i Skånska Dagbladet och dagligen reagerar på hur torftiga skämten är.
Serien Betty av Gerry Rasmussen och Gary Delainey vet jag inte så mycket om, det är ännu en sådan där vardaglig humorserie om en typisk amerikansk medelklassfamilj - och faktiskt lite småtrevlig. Ett par av stripparna fick mig faktiskt att skratta till. Den norska serien Hjalmar av Nils Axle Kanten vet jag inget alls om och den verkar vara hyfsad. Sedan följer Rödöga från 1968 av Gordon Bess - den gick i Knasen även på 70-talet, jag inte läst den sedan dess - och nej, den är inte särdeles kul. Träsket av Gary Clark har aldrig någonsin varit rolig och jag har ofta undrat varför Egmont och tidigare Semic envisats med att köra serien.
På detta kommer Zits av Jerry Scott och Jim Borgman, en serie jag brukar läsa dagligen i dagstidningar, och som även den tillhör samma tradition som ovannämnda Betty. Även Zits är en trevlig serie - det är ju absolut inget jag skulle nämna som en favorit, men det är tillräckligt kompetent och intelligent för att jag ska läsa utan att klaga. Tundra av Chad Carpenter består en enrutingar; det vill säga skämtteckningar maskerade till serier, och är väl egentligen det roligaste inslaget i tidningen.
Numret innehåller även några Knasenrepriser från 1970, 1973 och 1978 - och jag noterar att serien var bättre och stramare tecknad då. Men nej, inte är de här gamla serierna speciellt skojiga.
Under sina glansdagar sålde Fantomen flera hundra tusen exemplar, och jag antar att även Knasen hade en hög upplaga. Idag är Fantomens tryckta upplaga 24 000 ex, varav säkert mins hälften går i retur. Knasens upplaga ligger på 20 000. Efter att ha läst de här nya tidningarna kan jag väl inte säga att jag är förvånad över att folk inte går man ur huse för att tömma tidningshyllorna ute i landets butiker. (För övrigt ligger Kalle Ankas upplaga på 75 000)

*"Smällde högst"? Heter det inte "small högst"? Jag var tvungen att kolla upp det och konstaterade att båda varianterna tydligen fungerar.
**Sedan jag skrev denna text har jag fått veta att Henrik Jonsson tecknade in president Sandal Singh istället för Lamanda Luaga. Singh finns bara med i den svenska serien, men tydligen vill redaktionen ha något slags kontinuitet och byter därför ut Luaga, som fortfarande är president i den amerikanska dagsstrippen, mot Singh.

-->