DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: Nightmare Alley

NIGHTMARE ALLEY (Disney)

1946 utkom William Lindsay Greshams roman "Nightmare Alley". Ett år senare filmatiserade Edmund Goulding boken, Tyrone Power gjorde huvudrollen, och i Sverige hette filmen MARDRÖMSGRÄNDEN. Jag har inte sett denna film, versionen från 1947 alltså, men nu finns det ännu en version, regisserad av Guillermo del Toro. del Toros film sägs vara en ny adaption av romanen, snarare än en nyinspelning av 40-talsfilmen.

Guillermo del Toro. Hm. När jag såg hans NIGHTMARE ALLEY kom jag att tänka på att han har en hel del gemensamt med Terry Gilliam. Dessa herrars visuella stil; filmfoto och färgskalor, är ibland likartade, och de brukar båda ägna sig åt det fantastiska, helt eller delvis. Men det de har mest gemensamt är nog att deras filmer sällan är ... jättebra. De är bägge uppburna filmskapare, de har gjort några filmer jag tycker är rätt bra (och några jag tycker är usla) - men det känns alltid som om det är något som fattas i deras filmer. Det är ytterst sällan jag känner för att se om filmer av Guillermo del Toro och Terry Gilliam, även om det händer med några decenniers mellanrum. Jag funderar på varför jag tycker så, och kommer fram till att det nog beror på att dessa två regissörer nog går lite vilse i sina stora, konstnärliga visioner - och glömmer bort vissa mindre detaljer som gör handlingen engagerande. Bisarra upptåg och visuella fyrverkerier är inte allt.

Stora delar av NIGHTMARE ALLEY utspelar sig på en kringresande cirkus, med tillhörande freak show - ett ämne som passar del Toro som handen i handsken. Enligt Bly-ray-skivans baksidestext ska filmen handla om hur Bradley Coopers manipulativa rollfigur Stanton Carlisle slår sig samman med den lika lömska psykiatern Lilith Ritter (Cate Blanchett) för att svindla de rika i New York. Detta stämmer - men det dröjer en timme innan Stanton träffar Lilith.

NIGHTMARE ALLEY är berättelsen om en lurendrejares uppgång och fall, och det är en skildring av nöjesvärldens mörkaste sidor. Det är tidigt 40-tal. Stanton Carlisle anländer till en kringresande cirkus, där han får anställning. På cirkusen, vars direktör spelas av Willem Dafoe, finns en massa underliga typer, och Stanton lär känna en sierska spelad av Toni Collette. Hon lär Stanton de trick som krävs för att lura i folk att man verkligen har övernaturliga förmågor. Stanton får ihop det med en elektrisk dam, spelad av Rooney Mara, och de lämnar cirkusen.

Två år senare är Stanton en framgångsrik underhållare i New York - han uppträder med förbundna ögon och kan berätta de mest häpnadsväckande saker om societetsfolket i publiken. Han tjänar bra med pengar. Men, så dyker doktor Lilith Ritter upp, och Stantons liv tar oväntade vändningar. 

"Action/thriller" står det på omslagets baksida. Nja ... Action lyser med sin frånvaro. NIGHTMARE ALLEY är ett kriminaldrama med betoning på drama. Det är en vansinnigt snygg film, det här, men flotta scenerier, flott foto, och en tilltalande färgskala. Men - filmen är åt helvete för lång. Versionen från 1947 varande en timme och 50 minuter, vilket var långt för den tiden. Guillermo del Toros film varar två och en halv timme, den är alltså 40 minuter längre. Hans film känns lite episodisk och alldeles för ojämn. Först under den sista timmen börjar det bli intressant och lite spännande - men det här engagerar inte fullt ut. Med undantag för Rooney Mara, är alla rollfigurer osympatiska och lömska, Bradley Cooper har ingen större utstrålning i rollen, och därför blir det lite segt och halvtrist att titta på det här i två och en halv timme. Det spelar ingen roll hur snygg filmen är. Här finns dock ett flertal riktigt bra inslag, flera bra skådisar hittas i mindre biroller, och filmen är förstås helt okej. Men - jag lär inte se om den i första taget.

NIGHTMARE ALLEY gick inte speciellt bra på bio i USA. Dels berodde detta förstås på pandemin, men även på att det här inte är en bred publikfilm. Då släppte Guillermo del Toro ut sin film på bio en gång till - denna gång i svartvitt! Om den gick bättre denna andra gång vet jag inte. 

Förresten, är det någon som vet varför "geek" översätts med "stasse" i den svenska texten? Ett ord jag aldrig hört.     

 

 

Netflix: Stowaway

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg aldrig Joe Pennas förra film; ARCTIC från 2018, vilken även var hans långfilmsdebut. Den pressvisades, men när jag läste om den verkade den otroligt tråkig - så jag brydde mig inte om att stiga upp i arla morgonstund för att se- och recensera den.

Nu är Penna tillbaka med en ny film; en tysk-amerikansk samproduktion. Den spelades in i Tyskland 2019 och var förstås tänkt som en biorelease, men förra året köpte Netflix filmen, som nu släppts direkt på streaming.

Grundidén är rätt bra. Historien utspelar sig i en nära framtid, då Mars koloniserats. Två kvinnor (Anna Kendrick och Toni Collette) och en man (Daniel Dae Kim) skickas iväg från jorden, för att fara till Mars. Resan kommer att ta två år.

Efter ett par dagar hittar de en fjärde passagerare, spelad av Shamier Anderson. Han ligger avsvimmad, instängd bakom en taklucka. Uppenbarligen blev han kvarglömd på någon vänster.

... Och här börjar jag genast att ifrågasätta manuset. Hur fan kan man glömma kvar en kille i ett rymdskepp? Var det ingen som saknade honom? Hur gick det till?

Den här killen vill förstås genast hem, han har inte tid och lust att lägga två år på en ofrivillig resa till Mars. Men nej, han är så illa tvungen att följa med. Astronauterna har inte lust att vända om, och de säger något om att de inte har bränsle så att det räcker.

Vad värre är, är att de bara har syre ombord för tre personer. Med fripassageraren ombord kommer det inte att räcka, och de kommer att dö innan de når Mars. En av dem föreslår att fripassageraren begår självmord. Det vill han inte.

Det är ett illa utrustat rymdskepp de åker i. Lite grann som en bil utan reservdäck och extra bensindunk. Ingen verkar ha tänkt på att det kan uppstå incidenter. Här finns inte många reservdelar och extraransoner. Häromveckan upptäckte jag att Ikea stoppat med extra träpluggar när jag skruvade ihop ett par bokhyllor. Så långt tänkte aldrig de som skickade iväg det här rymdskeppet.

Det förekommer fler dumheter. Vid ett tillfälle ska två astronauter klättra en längre sträcka på utsidan av rymdskeppet - och de är inte fastgjorda med säkerhetsselar eller något liknande! Om de skulle råka tappa greppet är det kört. Man tycker att någon som jobbade med filmen borde ha påpekat detta.

De enda medverkande i STOWAWAY är dessa fyra skådespelare. De är alla bra, även om rollerna är rätt endimensionella. Vidare är filmfotot utmärkt, liksom rymdskeppskulisserna. Några scener är säkert oerhört flotta om de ses på en stor duk.

... Men manuset duger inte. STOWAWAY visar sig vara en film som inte handlar om någonting alls. De hittar en fjärde passagerare och syret kommer inte att räcka - och det är allt som händer. Här finns inga twister, ingen knorr. Och något slut får vi inte heller. Efter ett par osedvanligt dumma scener, slutar filmen abrupt. Vi får ingen upplösning.

Filmen varar närmare två timmar och berättartempot är långsamt. Filmmusiken är vedervärdig, det låter mest som något slags avslappningsskiva från Mölndals new age-klubb.

Alltså: STOWAWAY är en snygg film, med bra skådisar och flotta kulisser. Men den tunna handlingen är dum, och: tråkigt är inte det nya bra.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 22/4)

Bio: Knives Out

Foton copyright (c) Nordisk Film

Från stort, enormt påkostat rymdäventyr - till en liten pusseldeckare med ett fåtal spelplatser. Rian Johnsons förra film var STAR WARS: THE LAST JEDI, en film som av någon anledning fick många STJÄRNORNAS KRIG-fans att sparka bakut.

Rian Johnson har dock gjort sig känd för betydligt mer skruvade filmer än rymdopera-spektakel. Hans THE BROTHERS BLOOM var väl mer intressant än bra, medan LOOPER var riktigt bra - och av någon anledning är min recension av LOOPER en av mina mest lästa texter här på TOPPRAFFEL!. Den nya filmen KNIVES OUT är Rian Johnsons bästa film - utan tvekan. Det här är en fullkomligt underbar liten film, som lyckas sticka ut från mängden på flera sätt. Det är högst troligt att detta är den bästa film du kan se på bio i vinter (THE IRISHMAN, som jag ännu inte sett, kommer förvisso att göra en kort vända på bio, men eftersom det är en Netflix-film, lämnar jag den därhän).

På ett enormt gods på landet bor den ytterst framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey (Christopher Plummer). Eller: Thrombey bodde där. Filmen inleds nämligen med att Thrombey hittas död i sitt arbetsrum dagens efter sitt 85-årskalas. Han ligger på soffan med halsen avskuren och fortfarande hållande kniven i handen. Var det verkligen självmord? Var det inte troligare mord?

Familjen Thrombey är minst sagt dysfunktionell - och samtliga familjemedlemmar, plus övrig personal, är förstås misstänkta. Alla hade skäl att ta livet av gubben, alla är ute efter miljonerna. Alla utom den unga Marta Cabrera (Ana de Armas), Harlans sköterska. Hon stod Harlan nära och eftersom hon var den sista som såg honom i livet, vet hon lite mer om dödsfallet.

Den som ska hjälpa polisen att lösa fallet är privatdetektiven och sydstatsgentlemannen Benoit Blanc (Daniel Craig), en excentriker med stor E. Blanc har förstås en knivskarp hjärna och ser det ingen annan ser.

KNIVES OUT har en fullkomligt fantastisk skådespelarensemble. Jamie Lee Curtis spelar Harlans dotter Linda, som är gift med den otrogne Richard (Don Johnson), och Chris Evans spelar deras bortskämda rövhål till son. Michael Shannon gör Harlans son Walt, vars son är en tonårig nazist. Harlan hade ytterligare en son som nu är död, men dennes änka, livsstilsgurun Joni (Toni Collette) är närvarande. K Callan gestaltar Harlans mor (!), en märklig kvinna som är så gammal att inget vet hur gammal hon är. Frank Oz spelar advokaten som läser upp testamentet, och vi hittar även gamle, fine M Emmet Walsh i en liten roll. Walsh är 84. Plummer fyller 90 nästa månad.

Traditionella deckare är sällsynta på bio. Jag vet inte varför. När det handlar om kriminalfilmer serveras vi thrillers, snutfilmer och actionfilmer - men whodunnits, i vilka en detektiv löser en mordgåta, får vi numera nästan aldrig. Vi fick MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN för två år sedan, men det är allt jag kan komma på i skrivande stund. Och det är lite synd, eftersom det var riktigt trevligt att sitta i biosalongen och själv försöka lösa fallet tillsammans med Benoit Blanc.

KNIVES OUT är en betydligt bättre film än nyinspelningen MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Benoit Blanc är dock en variant på Hercule Poirot. Daniel Craig briljerar i rollen - det är kul att se Craig göra något inspirerat. Han gör rollen med ett lätt överspel, vilket passar gestalten perfekt. Men alla är jättebra i den här filmen. Snygg är filmen också, och trots att den varar över två timmar, känns den aldrig seg och tråkig. Detta beror på ett tätt, välskrivet manus utan dödkött, på en otroligt bra dialog, samt på en utmärkt regi. Vi är inte bortskämda med allt det här på en gång.

KNIVES OUT är rolig, spännande, och hela tiden intressant och engagerande. En femma i betyg ligger nära till hands, men jag nöjer mig med en fyra. Jag vill inte gödsla med femmor i år.

   






(Biopremiär 29/11)

Bio: Hereditary

Foton copyright (c) Nordisk Film

"Hereditary" betyder "ärftlig" eller "nedärvd". Det är också titeln på en film som diskuterats en hel del i sociala medier och på andra ställen sedan den hade premiär utomlands. Några hyllar den, andra hatar den, och den har väl inte inte gått sådär jättebra på bio. Jag kan förstå det sistnämnda, vilket jag ska återkomma till.

På väg till biografen såg jag att HEREDITARY varar  två timmar och sju minuter. En spökfilm som är 127 minuter? Det är ju på tok för långt! Även om filmen visar sig vara bra, ska man inte dra ut på skräckfilmers speltid. Effekten brukar i de flesta fall förtas när det håller på för länge.

Ari Aster står för manus och regi, detta är hans långfilmsdebut efter ett gäng kortfilmer. Toni Collette spelar den knepiga konstnärinnan Annie, som gör skalenliga modeller av hus och människor - det pratas några gånger om ett galleri som jag antar ska ställa ut hennes grejor, men det utvecklas aldrig. Inte bara Annie är knepig. Gabriel Byrne spelar Annies make; Steve, och han är förhållandevis normal, men sonen Peter (Alex Wolff), som är i övre tonåren, är osocial och vill helst sitta ensam och röka brass. Dottern Charlie (Milly Shapiro) är knepigast av alla. Hon är tretton, men jag trodde att hon var högst tio. Hon ser ut som en uggla, gör klickljud med tungan, klipper huvudet av döda djur, ritar fula teckningar, och är allmänt skum. Dessutom är hon nötallergiker, vilket hon inte verkar kunna hantera själv, trots att hon är tretton år. Är man tretton är man stor nog att veta om att man kan dö om man äter vissa saker.

Allies mor har dött. Modern var en ond och jobbig kvinna som manipulerade och hade sig. Allie sörjer kraftigt, men är samtidigt förvirrad, eftersom modern var som hon var. Det dröjer dock inte länge Allie tycker sig se moderns spöke hemma i villan.

Här förväntade jag mig att filmen skulle handla om detta spöke, men icke. Kort därpå omkommer Charlie i den nötrelaterad biloycka - en bisarr och blodig sådan. Det bär sig inte bättre än att hon tappar huvudet. Bokstavligt talat. Peter satt bakom ratten.

Nu verkar det som att det är Charlie som spökar. Det sker konstiga saker, moderns grav skändas, det anordnas seanser, Annie blir alltmer hysterisk, och Steve tror att alla blivit galna. Är det månne en demon i farten?

HEREDITARY är, som jag misstänkte, alldeles, alldeles för lång. Filmens första halva är dessutom inget vidare, tvärtom är den ofta direkt dålig. Jag satt och associerade till klåparen M Night Shyamalan. Tempot är långsamt, väldigt långsamt. Här finns inga riktiga människor, alla beter sig onaturligt. Dialogen är onaturlig även den. Jag tänkte även lite på THE BABADOOK, vars rollfigurer också är rätt jobbiga och irriterande. Anslaget i HEREDITARY är pretentiöst - och jag förstår att många av de som köpt biljett till en skräckfilm blir besvikna när första timmen främst är ett märkligt, segt drama om sorg och psykisk sjukdom. Publiken kanske till och med lämnar salongen och berättar för sina vänner hur jävla tradig den här filmen är. Jag tyckte också att det var tradigt och jag kände att den här filmen kan jag inte tilldela mer än en tvåa.

Men - under filmens andra halva vänder det. Plötsligt blir det intressantare och filmen förvandlas till en regelrätt skräckfilm. Och nu följer en rad scener som är riktigt bra. Några inslag är synnerligen effektiva. Jag vet dock inte riktigt vad jag tycker om upplösningen och slutscenerna. Här blir HEREDITARY direkt surrealistisk.

Jag slutade att tänka på Shyamalan, och istället gick tankarna till Polanskis HYRESGÄSTEN, till EXORCISTEN, och de allra sista scenerna fick mig oväntat att tänka på slutet på Clive Barkers NIGHTBREED.

Jag kände att jag kan höja betyget till en ganska solid trea. Men jag tycker allt att Ari Aster borde klippt bort en halvtimme. Då hade det blivit tajtare och den första halvan mindre irriterande.

(Biopremiär 27/7)

DVD/Blu-ray/VOD: xXx: Return of Xander Cage

xXx: RETURN OF XANDER CAGE (Paramount)

När den första filmen om Xander Cage; den som bara hette xXx, kom 2002, recenserade jag den i Helsingborgs Dagblad. Jag minns att jag inledde med att jämföra Vin Diesel med en köttförslimpa serverad i en skolmatsal en höstdag på 1970-talet; en sådan där grå köttfärslimpa som faller isär när man försöker skära i den. Jag minns inte mycket av xXx, inte mer än att den inleddes med Rammstein, att Asia Argento var med, och att publiken på pressvisningen skrattade glatt åt en scen där Vin Diesel smyger genom ett rum.

Uppföljaren xXx: STATE OF THE UNION, som kom 2005, såg jag aldrig. Vin Diesel var inte med i den, hans rollfigur Xander Cage hade dött och Ice Cube tog över som en annan agent.

xXx: RETURN OF XANDER CAGE, i regi av DJ Caruso, pressvisades inte i Göteborg, och jag gick inte och såg den på eget bevåg. Men nu är alltså Vin Diesel tillbaka som Xander Cage -- han hade bara fejkat sin död.

xXx: RETURN OF XANDER CAGE kan sammanfattas i följande mening:

EN GUBBE PÅ SKATEBOARD.

Den här filmen inleds onekligen rätt bra. Donnie Yen, Deepika Padukone och några till är ett gäng bovar som slår till, och under en välkoreograferad actionscen snor de en domedagsmaskin. Sedan dyker Samuel L Jackson upp; han var agentbossen i de tidigare filmerna, men han sprängs genast i luften.

Ny chef blir en dam spelad av Toni Collette - och hon har en uppsyn som skriker "lita inte på henne". Hon letar upp Xander Cage och skickar iväg honom för att hitta domedagsmaskinen.

När den charmbefriade kötthögen Vin Diesel tar över, faller filmen. Han samlar ihop en gäng typer med olika färdigheter, och så blir det actionsportande. Vin Diesel fyllde 50 häromdagen. Det ser minst sagt jönsigt ut när han åker skateboard och ska vara cool.

Kampsportsvidundret Tony Jaa är också med, och det är irriterande att han och Donnie Yen inte utnyttjas mer i filmen - om de två hade innehaft huvudrollerna hade det hela blivit betydligt bättre. Försöken till humor funkar inte alls, scenerna där Vin Diesel ska vara brudmagnet à la James Bond blir bara ... fel, och pälsen Diesel envisas bära är hiskligt töntig. Filmens överraskningar är inga överraskningar, i synnerhet inte den i slutscenerna. Även Ice Cube gör ett litet krystat inhopp.

xXx: RETURN OF XANDER CAGE är bara ännu en av alla de här moderna, slickade, bombastiska, högljudda och fullkomligt själlösa actionfilmerna. Fast den går kanske hem hos tolvåringar.

I synnerhet tolvåringar som tycker att det är fränt med en gubbe på skateboard.

   

Bio: The Way, Way Back

Foton copyright (c) Scanbox
En coming of life-historia om en fjortonårig pojkes sommarlov, visst låter det som något vi sett otaliga gånger tidigare, och ärligt talat känns det inte så spännande. Men ibland kommer det små lågmälda filmer vars exceptionella skådespelare i kombination med bra dialog ser till att resultatet höjer sig över mängden. Dramakomedin THE WAY, WAY BACK av Nat Faxon och Jim Rash (de två skrev manuset till THE DESCENDANTS) är en sådan film.
Liam James spelar Duncan, som tillsammans med sim morsa Pam (Toni Collette), hennes nye pojkvän Trent (Steve Carell) och hans dotter (Zoe Levin) åker iväg till en trist liten håla för några veckors semester. Duncan är lite introvert och vantrivs något otroligt med både sin egen familj och med de färgstarka figurerna i grannskapet. Trent är verkligen ett kräk och Pam verkar inte heller gilla honom. Den jämnåriga grannflickan Susanna (AnnaSophia Robb) är bofast där och hävdar att det alltid är tråkigt där.

Men så träffar Duncan den fräsige Owen (Sam Rockwell), en kul snubbe som äger vattenlandet Water Wizz - där det figurerar ytterligare färgstarka personer. Duncan får sitt livs första sommarjobb där, något han inte berättar för sin familj, och där växer han som människa, får ökat självförtroende, han ser på livet på ett nytt sätt, och nog är han väl lite betuttad i Susanna.

Nej, det här låter ju inte vidare originellt. Men en film behöver ju inte vara originell för att vara bra - och att vara bra är alltid det viktigaste. THE WAY, WAY BACK vinner på sina skådisar och flera fantastiska scener. Allison Janney är skitrolig som grannen Betty; Susannas morsa. Den ständigt småpackade Betty har även en ung son som är skelögd och som hon tvingar bära ögonlapp ("That lazy eye of yours makes people uncomfortable!"). Sam Rockwell är kul och sympatisk, Maya Rudolph är en av hans anställda och på vattenlandet jobbar även en ständigt dyster och negativ kille som är extremt skojig, spelad av Jim Rash själv - och även Nat Faxon har en roll. Rob Corddry och Amanda Peet är ett annat grannpar - och Amanda Peet gillar vi ju sedan länge. Bra tjej.

Det är intressant att se Steve Carell i rollen som Trent. Carell är ju en ofta strålande komiker och hejdlöst kul i många roller. Här gör han dock en allvarlig roll - han är inte det minsta rolig. Tvärtom är att beräknande och obehaglig. Och han funkar bra i rollen.
THE WAY, WAY BACK lär vara sommarens största överraskning. Det här är en riktigt bra och underhållande film. Laid-back och mysig. Rolig.
Och vad mer kan man begära?
(Jo, jag vet: karate. Men man kan inte få allt.)

(Biopremiär 12/7)

Bio: Fright Night

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
1985 hade Tom Hollands på sin tid ohemult populära FRIGHT NIGHT premiär. Jag såg den då, men har inte sett den sedan dess, och det enda jag minns är att en ung grabb fick vampyren Chris Sarandon till granne och att han tog hjälp av en skräckfilmsvärd på TV, spelad av Roddy McDowall, för att bekämpa den slemme grannen. Jag vill minnas att jag inte var sådär jätteförtjust i filmen, jag minns inte varför. Kanske för att den var så tonårsanpassad? Ett par år senare kom en uppföljare jag inte sett.

Kanske är det för att för att jag inte har originalet i färskt minne som jag uppskat-
tade den här nyinspel-
ningen i 3D. Craig Gillespie, som gjorde LARS AND THE REAL GIRL (!) har regisserat, och Anton Yelchin spelar tonåringen Charleys, vars märklige och nördige kompis Ed (Christopher Mintz-Plasse) är övertygad om att Charleys nya granne i det idylliska förortsområdet är vampyr.
Grannen Jerry (Colin Farrell) är en riktig hunk, men han beter sig onekligen märkligt; håller sig inne dagtid och smyger runt på nätterna. Och folk i trakten har börjat försvinna - snart försvinner även Ed. Jovisst, Ed hade rätt, Jerry är en tvättäkta vampyr, och eftersom ingen förstås tror på Charley, måste han stoppa honom ensam - om han inte kan få hjälp.

Charley letar upp den bisarre Peter Vincent (David Tennant), som har en kitschig vampyrshow i Las Vegas, men den försupne och arrogante Vincent vägrar att hjälpa Charley med hans fjantiga och orealistiska problem. Tills Vincent inte längre har något val och vampyrerna blir allt fler.
Vad jag gillar med den här nya FRIGHT NIGHT, är att det är en rejäl, hederlig vampyrfilm med en riktig vampyr. En elak fan som bara vill ha ihjäl folk. Han är ond och ingen jävla fjolla som glittrar i solljus och blir kär och deppar över sitt öde och sådan skit. Jerry till och med skämtar om jönserierna i TWILIGHT.

Efter en lite trevande inledning går Gillespies film snart igång, och det å det grövsta. Det är gott om fläskig action, splatter och allmänt tjoflöjt. I 3D. 3D-effekterna är många och blodet sprutar ut över publiken, men åtminstone på visningen jag var på, var 3D:n inte den bästa; det var lite väl oskarpt och jobbigt att titta på.
Ibland blir det nästan Monty Python-klass på det hela - Ed kommer tillbaka som vampyr, och en scen med honom verkar inspirerad av Den Svarte Riddaren i THE HOLY GRAIL.
Toni Collette spelar Charleys ensamstående morsa och Chris Sarandon har en liten cameo, där han - självklart - råkar illa ut.
FRIGHT NIGHT kallas "skräckkomedi", men särdeles rolig är filmen inte, rättare sagt, man ska inte förvänta sig en skrattorgie. Däremot är det munter underhållning med en kraftig glimt i ögat. I USA floppade filmen, men fick överraskande bra kritik - dock var det en del som gnällde efter visningarna under Malmö Filmdagar. Men jag har saknat en vampyrfilm med en hederlig vampyrfan; de där tonårstösanpassade filmerna och -böckerna har ju nästan dödat genren.
Extra plus för de coola eftertexterna.

(Biopremiär 14/10)

Bio: Mary & Max

Foton copyright © Folkets Bio

Exempel på saker man ser för jämnan:

Karateslagsmål

Robotdrabbningar

Omotiverade nakenscener

Skådespelare som heter Skarsgård

Exempel på saker man inte ser för jämnan:

Australiska leranimationer för en vuxen publik.

Claymation är idag nästan synonymt med Wallace and Gromit, och kanske även med Pingu. MARY & MAX är något radikalt annorlunda.

Adam Elliots (både manus och regi) film bygger på en sann berättelse om en åttaårig flicka i en australisk förort som kände sig ensam och utanför. När hon en dag var på stan med sin alkoholiserade och snattande morsa, fick flickan - Mary - syn på en amerikansk telefonkatalog och plockade en adress ur den på måfå. Hon bestämde sig för att skriva till denne okände New York-bo, och lärde så känna den 44-årige Max brevledes. Brevväxlingen forgick i tjugo år.

MARY & MAX är en fullkomligt fantastisk film. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig, och jag blev väldigt tagen av filmen. I princip består den bara av att dessa två individers brev läses upp av Philip Seymour Hoffman och Toni Collette, medan brevens innehåll förstås iscensätts. Om det handlar om de autentiska breven har jag dock ingen aning om. Mellan brevskrivandet agerar Barry Humphries (Dame Edna!) godmodig och exemplarisk berättare.

Det handlar om två rätt trasiga individer, i synnerhet vad gäller Max, som - visare det sig - lider av aspergers syndrom. Men denna tragikomiska historia är långtifrån sentimental och inställsam, eller vardagsrealistisk för den delen. Mina associationer går inte alltför långsökt till Harvey Pekar och dennes märkliga, underfundiga och underhållande grubblerier över vardagens mysterier. Elliot har även kryddat sin film med små bisarra humoristiska inslag - som de minst sagt udda sätten Max' guldfiskar med jämna mellanrum dör på (till exempel hamnar en av dem i brödrosten).

Animationsmässigt är MARY & MAX så imponerande att jag tappar andan. Jag vågar inte tänka på hur lång tid (ett år, enligt IMDb) och hur förbannat jobbigt det måste ha varit att bygga upp i synnerhet den storstadsdoftande, detaljerade kopian av New York, där det hela tiden händer något bakom gathörnen. Alla scener från Australien går i sepiatoner, medan New York-scenerierna är svartvita, och jag inbillar mig att modellerna hade dessa färger (eller avsaknad av färg), snarare än att Elliot sköt på svartvit film.

Under filmens gång kände jag att detta drama med raska steg var på väg emot en femma; högsta betyg, från mig. Tyvärr tycker jag dock att filmen blir aaaningen för lång. Inte mycket, men tillräckligt för att det ska kännas lite för segt mot slutet. Men detta är trots detta en underbar och varm film. Du kommer att hata dig själv om du inte går och ser den.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 7/5)