Bio: Ad Astra

Foton copyright (c) 20th Century Fox

AD ASTRA. Det låter som ett läkemedelsföretag. "Var jobbar du någonstans nuförtiden?" - "Jag har fått nytt jobb på Ad Astra i Lund".

Men det är det inte, nej, AD ASTRA - mot stjärnorna - är en ny film av James Gray, som gjorde THE YARDS och WE OWN THE NIGHT. Producent är Brad Pitt, som även innehar huvudrollen som astronauten Roy McBride.

Främst av allt är AD ASTRA en av de tråkigaste filmer jag någonsin sett. Filmen är ett uthållighetstest enbart för extrema självplågare. Det här är så vansinnigt jävla skittråkigt att jag fick sitta och örfila mig själv under speltiden för att kvickna till, och jag tittade på klockan oavbrutet.

Det är några år in i framtiden, och Roy McBride utses för att skickas ut i rymden, där han ska leta upp en försvunnen rymdstation. Ombord på stationen finns Roys farsa Clifford (Tommy Lee Jones), man man trott dog ett par decennier tidigare, men som verkar vara vid liv - och besvärlig. Roy måste hämta hem farsgubben.

Till en början har Roy Donald Sutherland med sig på resan, men han blir kass redan närde kommit till Månen, och Roy ska vidare till Mars. Sedan blir besättningen ombord på raketen till Mars lite snea på Roy, så tumult utbryter och alla dör utom Roy, som fortsätter ensam. Fast ibland tänker han på sin fru, som spelas av Liv Tyler i ett par scener.

AD ASTRA känns som en film gjord av en jävligt pretentiös gymnasieelev. Bilderna är fantastiskt flotta och maffiga; rymdskepp och astronauter och grejor, det är pampigt och svindlande. Men i övrigt är det är så pretentiöst att det blir parodiskt och löjeväckande. Filmen är låtsasdjup. Brad Pitt agerar berättarröst, hans medvetandeflöde halvviskas fram. Ibland tittar Liv Tyler in i kameran och viskar någonting. Ibland får vi se minnesbilder på Brad Pitt och Liv Tyler där de håller om varandra, eller står i ett landskap med utslagna armar. Filmens tempo är så långsam att filmen kan misstas för att vara död.

... Men värst av allt är musiken. En konstant ljudmassa som låter som elektronisk avslappningsmusik. Som om vi hamnat på en tvåtimmars rymdkurs i yoga. Rymdyoga. Även under filmens två konstiga actionscener, varav den första - i vilken de överfalls av pirater på månen - är obegriplig, spelas seg avslappningsmusik.

Filmen handlar om livet, döden, eventuellt utomjordiskt liv, mänsklighetens överlevnad, och kosmos. Men för min del handlade filmjäveln mest om att den skulle ta slut, så att jag kunde släppas ut ur salongen, gå på dass, och åka hem.

Jag skulle vilja släppa ner AD ASTRA i Rambos underjordiska tunnlar, så att Rambo kan sätta en skarpslipad högaffel i den.

 

 







(Biopremiär 20/9)

DVD/Blu-ray/VOD: Rolling Thunder

ROLLING THUNDER (Studio S Entertainment)

Paul Schrader är en man som levt högt på att han skrev manus till TAXI DRIVER och TJUREN FRÅN BRONX. Förutom dessa två klassiska filmer, har Schrader skrivit- och ibland även regisserat en hel del slätstrukna filmer, och en del mindre bra. Manuset till ROLLING THUNDER har Schrader krivit tillsammans med Heywood Gould, och Schrader hävdar att storyn förändrades ganska radikalt på vägen från hans första utkast till den färdiga filmen. Filmen gick även från 20th Century Fox till American International Pictures. Om det verkligen stämmer att Fox tyckte att den färdiga filmen var allldeles för våldsam låter jag vara osagt.
John Flynn har regisserat ROLLING THUNDER; en hämnarfilm som för tankarna till Sam Peckinpah. Det här känns lite grann som en pratig Peckinpah-film. William Devane spelar en major som kommer hem från Vietnam. Han tilldelas en låda med en stor summa silverdollar som tack för tjänstgöringen. Dessa silverdollar vill ett gäng svettiga kräk komma över.
De svettiga kräken tar sig in hos majoren; de mördar hans fru och son, de kör ner majorens högra hand i avfallskvarnen, de skjuter honom, och lämnar honom i tron att han är död. Självklart är han inte död. Tillsammans med en ung tjej (Linda Haynes), som tror att de ska på semester, åker majoren till Mexiko, där han letar upp de svettiga kräken, han ringer en militärkompis (Tommy Lee Jones), och så kan den blodiga hämnden börja.
När ROLLING THUNDER gick upp på bio i Sverige 1977 hade biografbyrån gjort fem feta klipp på sammanlagt drygt sex minuter. I stort sett alla vålds- och actionscener hade kortats eller plockats bort helt och hållet, vilket renderade filmen obegriplig. Jag har inte sett den versionen. Jag har ett svagt minne av att jag såg filmen på en hylla i en videobutik, men jag minns inte om jag hyrde den. Däremot såg jag filmen på TV, oklippt, någon gång på 1990-talet, och jag blev lite besviken.
Den här filmen har en tuff titel och en tuff affisch. Bitvis är filmen även tuff. Men - den är inte så bra som jag vill att den ska vara. Det är något som saknas, filmen lyfter aldrig riktigt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som fel. Kanske är det Devane i huvudrollen? Han har ett och samma degiga ansiktsuttryck filmen igenom, han ser likgiltig ut vad som än händer, och det är svårt att känna något för rollfiguren.
Nåja, ROLLING THUNDER är trots mina invändningar hyfsad; den är helt okej, och slutuppgörelsen är minnesvärd. Den som förväntar sig fetaction från början till slut lär dock bli besviken; det här är till stora delar ett drama.
Filmen fick även ge namn åt Quentin Tarantinos kortlivade distributionsbolag Rolling Thunder Releasing.

-->

Bio: Jason Bourne

Foton copyright (c) UIP Sweden

Just nu skördar TV-serien STRANGER THINGS framgångar på Netflix. Alla verkar gilla den. Jag också. Det är en serie som utspelar sig 1983 - och som ser ut som en Spielbergproduktion från 1983. Välskrivet, välspelat, välfilmat, välberättat. Bra och spännande. Inget jobbigt kameraviftande, ingen hysterisk klippning.

Biofilmen THE NICE GUYS utspelar sig på 1970-talet, men det ser ut som en film från 80-talet. Den är behaglig att titta på.

Varför kan folk inte börja göra filmer på det sättet; 80-talssättet, igen - utan att det är en pastisch (vilket STRANGER THINGS och THE NICE GUYS är)? Då hade ju allt blivit så mycket bättre. Då hade man kunnat se filmer som JASON BOURNE utan att få huvudvärk.

Efter att ha hoppat över den förra filmen i serien; THE BOURNE LEGACY, är frikadellen Matt Damon tillbaka. Även mannen som förstörde den moderna actionfilmen; Paul Greengrass, är tillbaka som regissör. Jag saknade inte Damon i den förra filmen; Jeremy Brenner är en bättre hjälte, men jag minns absolut ingenting av filmen, mer än att den var hysterisk och obegriplig. Fast gick minns inte så mycket av de tre första filmerna heller.

JASON BOURNE är en två timmar lång jakt. Precis som Rambo gjorde i sin tredje film, har Jason Bourne dragit sig tillbaka och försörjer sig på knytnävsslagsmål. Men nu har han fått tillbaka sitt minne - han vet vem han är. Bourne var ju en hemlig agent som fått minnet raderat. Det dröjer inte länge innan CIA-agenter börjar jaga Bourne. CIA-chefen Robert Dewey (Tommy Lee Jones) och hans nyanställda IT-chef Heather Lee (Alicia Vikander) leder jakten från högkvarteret, där de följer allt med hjälp av superduper-övervakningsutrustning. Vincent Cassel spelar en mördare; värsta terminatorn, som på uppdrag av Dewey flänger efter Bourne för att ta kål på honom. Julia Stiles återkommer i rollen som Nicky Parsons, men henne pangar terminatorn redan i början av filmen.

Efter ungefär en timme och femton minuter (jag tittade på klockan) avslöjas vad det hela går ut på, vi får åtminstone veta lite grann. Sedan jagas det igen.

Det är något om att Dewey köpt ett populärt datorsnille för att via sociala medier kunna övervaka hela världen. Det handlar även om Bournes far, som sprängdes i luften innan Bourne blev Bourne. Explosionen visas i flashbacks åtskilliga gånger under filmens gång. Men det hela är väldigt, väldigt rörigt.

Men det spelar ingen större roll vad det går ut på, eftersom det bokstavligt talat jagas hela tiden. Eller fajtas. Kameraviftandet firar triumfer; den gryniga bilden hoppar och skakar oavbrutet, klippningen är extremt snabb, och actionscenerna är självklart sönderklippta.

Jag förstår inte vad det är för mening med påkostade actionscener när det inte går att se vad som händer. Filmen innehåller två långa, extremt maffiga biljakter; en i Aten och en i Las Vegas. Det är nästan omöjligt att se vad som sker under dessa. Bilar från höger och vänster, spända ansikten, det smäller och brakar och slår gnistor, men det går inte att fokusera på något av det som finns i bild. Det är så sönderhackat att de lika gärna kunde filmat stillastående bilar. Vilket de kanske gjorde? Jag fick ont i ögonen av att titta.

27-åriga Alicia Vikander måste vara en av filmhistoriens minst trovärdiga CIA-agenter i en "seriös" film. Hon ser ut att praktisera snarare än att inneha en chefsposition. Hon håller sig även utanför actionscenerna. Matt Damon har i vanlig ordning utstrålning som en överkokt frikadell som blivit kvarglömd på en babyblå plasttallrik i kylskåpet. Faktum är att jag satt och höll på Vincent Cassel. Har är alltid bra - även om han mest agerade nollställd mördarrobot i den här filmen.

Om JASON BOURNE gjorts på 80-talet hade det säkert blivit en cool rulle. Som den är nu, är den bara påfrestande och tråkig. Se om COBRA istället.

    

 

 

 

 

(Biopremiär 27/7)

Bio: The Homesman

Foton copyright (c) Scanbox

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 4:

Okej - det var pressvisningen jag missade, jag hade kunnat se THE HOMESMAN på premiärkvällen, men jag såg OUIJA istället. Men nu har jag sett filmen på en ordinarie visning.

Western. Den kanske manligaste filmgenren. Filmer från en mytisk tid då män var män, hästen var mannens bästa vän, och kvinnor var prostituerade som framställdes i god dager. Om de nu inte var trista tanter. Och i vägen för raffel med rykande pickadoller.

När jag släntrade in i biosalongen konstaterade jag att publiken mest bestod av kvinnor. Det beror nog på att Tommy Lee Jones' film på sina håll har lyfts fram som ett "kvinnodrama". Samtidigt noterade jag att någon kvinnlig kritiker anmärkte på att Jones, som själv innehar den manliga huvudrollen, tar upp för stor plats. Fast det är jag bara tacksam för.

Nyligen pratades det danska i den danska westernfilmen THE SALVATION. Nu pratas det danska igen. Danskan Sonja Richter och svenske David Dencik spelar nämligen ett danskt par i en liten obetydlig håla mitt ute i ingenstans. Richters rollfigur, fru Svendsen, har blivit sinnessjuk av alla påfrestningar i det hårda livet. Samma öde har drabbat två andra kvinnor, spelade av Miranda Otto och Grace Gummer, den sistnämnda är dotter till Meryl Streep. Befolkningen i den lilla hålan klarar inte av att ha kvar de tre oberäkneliga tosingarna, så de ska skickas iväg till en kyrka i Iowa. Färden kommer att ta flera veckor, men ingen karl vill åta sig att köra dit.

Hilary Swank är den ensamstående och giftaslystna Mary Bee Cuddy, som erbjuder sig att köra. Vintern är på väg och färden lär bli hård. Cuddy ger sig iväg och stöter snart på George Briggs (Tommy Lee Jones), en kuf som deserterat från armén och som lämnats till häst med en snara om halsen. Cuddy skär av snaran mot att han ska följa med på färden som beskyddare - och eftersom han även får 300 dollar för besväret tackar han ja.

Därefter består filmen mest av långa scener där sällskapet långsamt rör sig framåt och pratar och det händer inte så mycket. Ibland dyker det upp någon kuf. Plötsligt, två tredjedelar in i filmen, tar historien en oväntad vändning. Den sista tredjedelen är betydligt bättre än de första två, nu börjar det hända saker och vissa scener är riktigt inspirerade och närmast surrealistiska - som när Briggs med sällskap anländer till ett besynnerligt lyxhotell.

När jag ser THE HOMESMAN, som bygger på en roman av Glendon Swarthout, tänker jag på klassiker som DE SAMMANBITNA (1969) och HUKA DIG, ROOSTER ... NU LADDAR HON OM (1975), och liksom Kim Darby och Katharine Hepburn i dessa två filmer, är Hilary Swank en rätt irriterande typ. Jag förstår att hon är ensamstående. Usch, så jag säger - fy på mig!

Den som förväntar sig ett hårdkokt westernraffel väntar förgäves. THE HOMESMAN är ett väldigt långsamt drama utan några som helst spänningsmoment, trots en handfull traditionella westerninslag som slagsmål och brutal hämnd. Det här får väl liknas vid en westernballad, och om filmen kommit för 40 år sedan hade den hetat BALLADEN SOM CUDDY & BRIGGS. "Vuxenwestern" vill en del kalla det här. Tråkig western, lär många andra vuxna kalla filmen.

James Spader dyker nästan oigenkännlig upp i en liten bisarr roll, John Lithgow är med, liksom William Fichtner, och i en väldigt liten roll på slutet ser vi Meryl Streep.

THE SALVATION var en dansk western, THE HOMESMAN är producerad av Luc Bessons Europa Corp., vilket innebär att detta är en fransk-amerikansk western. Tommy Lee Jones har gjort en rätt bra film, men den är allt i segaste laget.

... Men nu vill jag se en riktig western, med sammanbitna män, järnhårda nypor, whiskey och väloljade puffror som dras snabbt i tid och otid!

(Biopremiär 7/11)

Bio: Farväl till maffian

Foton copyright (c) Scanbox

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Rättare sagt, det blir fransk-amerikanskt.

En gång i tiden, för sådär tjugo år sedan, ansågs Luc Besson vara en rätt cool regissör, med filmer som NIKITA och LÉON. Sedan dess har killen mest gjort mög, varav en del varit totalt osebart - som filmerna om Arthur och Minimojerna. ADÈLE AND THE SECRET OF THE MUMMY var väl okej, även oim den inte alls känns som Tardis serie. Men det är ju dock sällan Besson regisserar nuförtiden. Oftast nöjer han sig med att skriva manus och producera - och hans bolag Europa Corp sprutar ur sig glassiga och lättglömda actionfilmer, varav bara ett par stycken sticker ut - till dessa hör TRANSPORTER-filmerna och den första TAKEN.

FARVÄL TILL MAFFIAN, som Besson har tagit sig tid att regissera, bygger på en fransk roman. Originaltiteln är MALAVITA, vilket det står i förtexterna, men i USA gick den upp som THE FAMILY. Exekutiv producent är Martin Scorsese, av alla människor - jag har ingen aning om varför han ville sätta sitt namn på det här. För det här är inte bra. Tvärtom, det här är riktigt, riktigt dålig - FARVÄL TILL MAFFIAN måste vara en av årets sämsta filmer.

Familjen Blake är en till ytan alldeles vanlig amerikansk familj - bortsett från att de bor i Frankrike. Men Blakes är allt annat än vanliga. Farsan Fred Blake (Robert De Niro) heter egentligen Giovanni Manzoni och är en före detta mafioso, som nu står under FBI:s vitnessbeskydd. Han har dock svårt att hålla sig i skinnet, så FBI - under ledning av en agent spelad av Tommy Lee Jones - tvingas flytta runt Fred, hans hustru Maggie (Michelle Pfeiffer), och de två barnen Belle (Dianna Agron) och Warren (John D'Leo). När filmen börjar anländer de till Normandie, när Fred ska skriva en bok om D-dagen och barnen börja i ny skola.

Det går inte så bra. Redan första dagen smäller Maggie av på några oförskämda fransmän i ett snabbköp, så hon spränger butiken i luften. Två franska, finniga tonårskillar stöter på Belle, så hon misshandlar dem med ett tennisracket, och Warren åker på rejält med stryk i skolan. För att göra tillvaron ännu värre är ett gäng brutala gangsters på jakt efter Fred.

Det verkar som om FARVÄL TILL MAFFIAN är tänkt att vara en festlig komedi. Som sådan funkar den inte alls. Jag vet inte, jag har kanske gått och blivit gammal och moraliskt, men blodiga nerskjutningar och blodsöliga slagsmål i kombination med uppsluppen komedi är snarare osmakligt än roligt. Jag skrattade inte en enda gång. Kanske hade Tarantino kommit undan med här, men det är tveksamt. Emellanåt tror sig filmskaparna vara hur smarta som helst när de refererar till gangsterfilmer och vid ett tillfälle tittar Fred och några andra på Scorseses MAFFIABRÖDER (Tommy Lee Jones gissar att Fred brukar runka till den filmen) - och jag kommer på mig med att hellre vilja se den filmen (som ju är utmärkt).

Alla fransmän verkar prata engelska, Maggie betalar med francs, vilket får mig att undra över när filmen utspelas, vi får en del flashbacks, och De Niro, Pfeiffer och Jones ser fullkomligt ointresserade ut. De tackade säkert ja till rollerna enbart för att få en välbetald semester i Frankrike. Filmens running gag är att rollfigurerna stannar upp och utbrister "Fuck!", vilket Besson verkar tycka är skitroligt. Det är det inte. Vad som däremot är roligt, eller åtminstone konstigt, är att det i den svenska texten står "Fuck!" när de säger just detta. Det känns alltid som om det är något som saknas när Besson gör film. Jag har dock svårt att sätta fingret på vad det är. Filmerna ser ut som stora Hollywoodproduktioner men når inte hela vägen - som om en viktig krydda saknas i favoriträtten.

Till ovannämnda invändningar hör även det faktum att filmen är trist och ibland nästan sövande. Det här är bara dåligt och ointressant. Synd på så bra skådisar.

Fuck!

(Biopremiär 22/11)

Bio: Emperor

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
I slutet av 1960-talet började det bli stort med TV-filmer och störst på fronten var ABC och deras Movie of the Week. Vi fick se en hel del sådana här även på svensk TV - det kunde till och med hända att de biovisades i Sverige och övriga Europa. Dock var de förstås avsedda för TV-visning och anpassade efter de stränga amerikanska reglerna. Inga svordomar, inget blod, inget grovt våld, inget naket, inget kontroversiellt. Det gjordes en hel del bra TV-filmer på det här tiden, men merparten av dessa billiga och snabbt producerade filmer var väldigt slätstrukna.
Jag kom att tänka på dessa TV-filmer när jag såg EMPEROR, ett krigsdrama i regi av Peter Webber - en engelsman som förvissa gjort FLICKA MED PÄRLÖRHÄNGE och HANNIBAL RISING, men som mest jobbat med, just det, TV-filmer. EMPEROR ser ut- och känns som en TV-film med lite för hög budget. Det är en film som aldrig lyfter.

Andra världskriget har tagit slut och japan har kapitulerat. På amerikanernas högkvarter i Japan ska general Bonner Fellers (Matthew Fox) avgöra om kejsar Hirohito ska dömas och avrättas eller ej. Amerikanerna försöker leta upp japanska officerare och politiker för att gripa dem, vilket är svårt - många av dem hinner ta livet av sig.
Fellers är någon av en expert på Japan - hemma i USA lärde han nämligen känna Aya; en japansk student (Eriko Hatsune), och det bar sig inte bättre än att han fick ihop det med henne. Senare bodde han i Japan och fick lära sig hur det japanska samhället och den japanska mentaliteten fungerar. men så bröt kriget ut och Fellers och Aya skildes åt på det mest tårfyllda sätt.
General Fellers hade så pass mycket inflytande att han såg till att de städer där Aya misstänktes bo inte atombombades. Ett faktum som gör att vissa officerare anser att Fellers är opålitlig.

EMPEROR skildrar en del av kriget vi sällan eller aldrig har sett; efterspelet i Japan och Amerikas försök att hjälpa Japan på fötter igen. Tyvärr sjabblas detta tema bort en hel del, eftersom man i den här filmen främst fokuserar på Fellers och Ayas romans, som visas i flashbacks. Och det är ingen vidare engagerande romans.
Filmen är kompetent och förhållandevis robust, men alldeles för tunn och ytlig. Det enda man minns är Tommy Lee Jones som general MacArthur, en roll han gör med bravur. De flesta av personerna som figurerar i filmen har existerat på riktigt och under eftertexterna visas foton på dem. Kejsar Hirohito dog först 1989.

(Biopremiär 6/9)

-->

Bio: Lincoln

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Vid sidan av FLIGHT, har ännu en Oscarsnominerad film biopremiär den här helgen. Tolv nomineringar har den fått, Steven Spielbergs LINCOLN, bland annat för Bästa film, Bästa regi och Bästa manliga huvudroll. Och ja, detta är en typisk film som vinner en massa Oscars. Sådant här brukar gå hem hos the Members of the Academy. Storslaget, "viktigt", amerikansk historia, stora känslor och lite svulstigt - allt förstärkt att John Williams insmickrande filmmusik.
Vad som är lite - eller rättare sagt: mycket - intressant med LINCOLN, är att den var en så kallad Limited Release på bio i USA. Till skillnad från Spielbergs övriga filmer, som alltid går upp på tusentals biografer över hela landet, visades den här på ett mindre antal utvalda ställen där den ansågs dra publik. Tydligen är Abraham Lincoln inget amerikaner springer benen av sig för att se. Dessutom kom det flera Lincolnfilmer förra året. Först fick vi ju den rätt misslyckade ABRAHAM LINCOLN: VAMPIRE HUNTER, som följdes av den roligare låg-lågbudgetkopian ABRAHAM LINCOLN VS ZOMBIES.
På sätt och vis kan jag förstå att man inte gick ut på bred front med LINCOLN. Det är inte bara det att filmen är lång som ett ösregn; två och en halv timme. Nej, till större delen känns detta mest som filmad radioteater. Det här är nämligen ingen biografi över Abraham Lincolns liv från vaggan till teaterlogen. Istället fokuserar man på inbördeskrigets slutskede 1865.

Överspelets okrönte konung Daniel Day-Lewis gör titelrollen, och han är tack och lov rätt nertonad som presidenten. Här är Lincoln en vänlig, sympatisk, lågmäld och lugn man - hur han var i verkligheten har jag förstås ingen som helst aning om. Karln har ju blivit en myt. Nationen är splittrad och Lincoln måste göra allt för att förbjuda slaveri. Han måste få kongressen att rösta för ett förbud - och detta måste göras innan kriget tar slut, annars är det av diverse komplicerade anledningar för sent. Samtidigt gillar Lincoln inte att kriget måste fortsätta. Alldeles för många amerikaner stryker med och stoppas kriget på en gång kan stora mängder liv räddas.
LINCOLN öppnar med ett slag i gyttja. Blårockar mot grårockar, drivor av folk som spetsas på bajonetter. Bland nordstatarna finns ett färgat regemente. Ett par av dessa svarta soldater får kort därpå tillfälle att prata med den mycket förstående Lincoln. ett par vita soldater kommer fram och citerar berömda tal presidenten hållit. Jo, eftersom det här ju är en Spielbergfilm blir Abraham Lincoln nästan allsmäktig. Han är som en gud.
Nå, efter det inledande fältslaget består större delen av filmen av scener där folk sitter i möten och pratar och pratar och pratar. Eller står i talarstolar och pratar och pratar och pratar. Och jo, det blir lite väl sömnigt.

Ett flertal riktigt bra skådespelare medverkar, de flesta iförda peruker och lösmustascher. Vi hittar till exempel gamle, fine Hal Holbrook (född 1925) som politikern och generalen Preston Blair (vars far var utbildad vid något som heter Transylvania University), Tommy Lee Jones, David Strathairn, Joseph Gordon-Levitt, James Spader spelar en som heter Bilbo (!), och Sally Field är fru Lincoln.
Jag är intresserad av USA:s historia, jag är intresserad av inbördeskriget, och jag gissar att detta hänger ihop med min intresse för vilda västern-genren. Och jag borde egentligen finna LINCOLN synnerligen intressant. Men njä, det här är lite för tungrott. Lite för stillastående.
Fast med tanke på hur usla dagens unga - det vill säga den största biopubliken - brukar vara på historia, är det nog många som inte vet hur filmen kommer att sluta!
...Och en packe Oscarstatyetter lär den här nog få.

(Biopremiär 25/11)

Bio: Hope Springs

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Nu har det hänt igen. Senast det hände var nog när jag såg Mike Leighs MEDAN ÅREN GÅR. På något märkligt sätt kände jag mig för ung! Majoriteten av dagens filmer vänder sig främst till de som är yngre än jag, vilket förstås inte hindrar mig från att uppskatta dem. Men i fallen MEDAN ÅREN GÅR och HOPE SPRINGS har jag en känsla av att jag skulle uppskatta dem mer om jag vore 15-20 år äldre än jag är - om jag vore i samma ålder som huvudrollsinnehavarna Meryl Streep och Tommy Lee Jones.
HOPE SPRINGS lanseras som en romantisk komedi, men i realiteten är detta ett lättsamt drama med komiska inslag. För regin står David Frankel, som gjorde DJÄVULEN BÄR PRADA, även den med Streep. Streep och Jones är Kay och Arnold, vars äktenskap gått i stå efter 30 år. Arnold ser numera Kay mest som en person han bor tillsammans med; någon som lagar mat åt honom när han kommer hem från jobbet och kanske kastar något skitord till. De har separata sovrum och han sitter ofta och slumrar framför TV:n. Kay vantrivs något enormt och tycker att det är dags att göra något åt deras relation.

Därför bokar hon tid hos äktenskapsterapeuten dr Feld (Steve Carell), som huserar i en idyllisk stad i New England - och detta gör Kay utan att tillfråga Arnold. Arnold tycker att det är en synnerligen dålig idé, det är fullkomligt onödigt, och extra korkat är det att då är dyrt och att de måste flyga för att komma till mottagningen. Men han ger med sig och följer motvilligt med.
Dr Feld ger Kay och Arnold olika uppgifter, vilka de har problem med att genomföra. Bara en sådan sak som att sova i samma säng som sin fru känns svårt för Arnold, som hellre vill läsa sin golftidning. Men de två gör förstås framsteg och det hela leder föga överraskande fram till ett lyckligt slut.

På flera sätt känns HOPE SPRINGS väldigt amerikansk. Hela den här grejen med att gå i terapi upplever jag som en typisk amerikansk pryl; var och varannan amerikan (med pengar) går regelbundet till en psykolog, känns det som. Av någon anledning. Vissa svenska Stureplanskändisar drar till med psykologbesök ibland som något slags statusmarkering, men jag har svårt att relatera till företeelsen. Och då har jag ändå en tvättäkta psykolog i bekantskapskretsen. Jag har även svårt att relatera till Kay och Arnolds mossiga och klyschiga förhållande, som känns som hämtat från 1950-talet eller tidigare. Men vad vet jag, det finns kanske massor av äktenskap ute i världen som ser ut precis såhär. Filmens slut känns som den amerikanska drömmen som går i uppfyllelse.

Spoiler!

Men trots dessa invändningar ska jag inte sticka under stol med att jag tycker att HOPE SPRINGS är en trivsam film. Det går alldeles utmärkt att se den tack vare dess skådespelare. Streep och Jones är självklart bra, och Jones är sympatisk och rolig trots - eller tack vare? - sin trubbighet och gubbighet. Steve Carell är nertonad och inte rolig alls - han är en terapeut, varken mer eller mindre.
Vore jag 60+ är det möjligt att jag tyckt att detta är höstens stora date-movie.

(Biopremiär 7/9)

Bio: Men in Black 3

Foton copyright (c) Sony Pictures

Jag vet inte varför, men någon gång 1990 införskaffade jag den amerikanska serietidningen Men in Black; en trenummers miniserie från independentförlaget Aircel. Jag gissar att jag köpte grisen i säcken; jag bara beställde den från en katalog utan att ha sett vare sig omslag eller inlaga. Jag tyckte nog att konceptet verkade intressant. Men tidningen gjorde inget som helst intryck. Serien, av Lowell Cunningham och Sandy Carruthers, var lika trist som övriga, slarviga grejor Aircel gav ut. Aircel köptes efter ett par år av Malibu Comics, och kort därpå köpte Marvel Comics upp Malibu.

När filmen MEN IN BLACK kom 1997 kopplade jag först inte att den var baserad på den gamla Airceltidningen. Visst var konceptet detsamma, folk hette likadant, men det kändes för osannolikt att Hollywood skulle göra en storfilm baserad på den där lilla bortglömda tidningen. Dessutom stod det något om "based on the Marvel Comic" i förtexterna. Eller om det nu var eftertexterna. Men jodå. Det stämde.

Jag har inte sett den första filmen på väldigt länge. Jag vill minnas att jag tyckte den var rätt kul. Film nummer två kom 2002 och jag har för mig att jag tyckte att den var bättre än ettan, men det var jag nog ensam om. Jag har inte sett den sedan den kom.

När nu del tre kommer, har det alltså gått tio år sedan senast. Det är inte utan att jag undrar varför man tvunget ville göra en MEN IN BLACK 3. Fanns det verkligen en efterfrågan? Och en stor del av målgruppen var ju knappt född när den första filmen kom.

Liksom tidigare står Barry Sonnenfeld för regin och filmen öppnar med att en ond och enarmad skurk; Boris the Animal (Jermaine Clement), rymmer från en fängelse på månen, där han suttit inspärrad i över fyrtio år. Han är besatt av hämnd - han ska döda den som sköt av honom armen. Denna person är K (Tommy Lee Jones, förstås). Eftersom Boris även vill få armen tillbaka är planen att med hjälp av en liten manick åka tillbaka i tiden och döda K innan han hinner vanställa Boris.

J (Will Smith, förstås, i sin första film på fyra år) är ute på uppdrag tillsammans med K, men när J nästa dag anländer till MIB:s kontor är det ingen som vet vem K är. Till slut berättar nya chefen O (Emma Thompson) att K dött fyrtio år tidigare. Historien har skrivits om utan att J märkt det. Onda rymdvarelser börjar plötsligt att invadera Jorden, så för att stoppa detta samt väcka liv i K, måste J få tag på tidresemanicken, åka tillbaka till 1969, stoppa Boris och rädda K.

Sagt och gjort. J hamnar i 1969 och det dröjer inte länge innan en ung K (Josh Brolin) dyker upp. Förvirring uppstår innan de två börjar samarbeta för att stoppa Boris, som det plötsligt finns två av.
Josh Brolin är väldigt bra som en ung Tommy Lee Jones. De har onekligen likartade drag och de pratar likadant. Fast jag kan inte påstå att Brolin ser ut att vara 29, som K hävdar att han är. Jag inbillar mig att Will Smith ser likadan ut som han alltid gjort - men han och Brolin är lika gamla. De är 44. Och Brolin ser ut att vara 44. Vilket Smith inte gör. Tvättar han sig med balsameringsvätska?

Som helhet är MEN IN BLACK 3 inget speciellt. Den känns onödig och lite halvtrist. Här och var blänker det till, det dyker upp lustiga rymdvarelser, Emma Thompson är rolig, och visst lyckas Smith, Jones och Brolin skjuta iväg några oneliners. Men filmen är saggig och ointressant. Man har inte gjort något av det faktum att en stor del av filmen utspelar sig 1969. Det första som händer J detta årtal är att två rasistiska poliser behandlar honom illa, eftersom en svart man omöjligt kan bära dyr kostym och köra en flott bil. Sedan hamnar de på The Factory, där Andy Warhol och New Yorks innefolk festar loss (kul idé). Slutuppgerelsen sker på Cape Canaveral när månraketen ska skjutas upp. Men det är allt. J råkar inte ut för några kulturkrockar och 60-talsmiljöerna är för få.

MEN IN BLACK 3 är hyfsat underhållande och lättglömd. Den är även i 3D, men som så ofta är fallet märks detta faktum knappt alls.

(Biopremiär 23/6)

Bio: Captain America: The First Avenger

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Kapten Amerika är en superhjälte som fascinerade innan jag visste vem det var. Jag tror att det var en av mina kompisars storebror som hade en eller ett par utländska tidningar med kaptenen, och utan att förstå någonting alls tyckte jag att han var en osedvanligt tuff hjälte. Alla seriefigurer som inte publicerades i Sverige tyckte jag var spännande. Kapten Amerika var extra tuff, eftersom hans uniform såg ut som den amerikanska flaggan, och han hade till och med ordet Amerika i sitt namn. Allting med Amerika var tufft när jag var barn. Jag hade ingen aning om att man inte fick tycka om Amerika på 1970-talet. Hur skulle jag kunna veta det? Nästan allting som var bra kom ju från Amerika! När jag 1977 var i England för allra första gången fick jag förresten en T-shirt med Kapten Amerika på, jag var otroligt stolt över den. (För ett par veckor sedan fick jag en ny Kapten Amerika-tröja - den har jag på mig just nu)

Figuren Captain America dök upp första gången 1941, skapad av Joe Simon och Jack Kirby. Tillsammans med sin motsvarighet till Robin; sidekicken Bucky, var kaptenen ännu en av många superhjältar som skulle stärka amerikanernas moral och patriotism under kriget. Kapten Amerika och Bucky nitade Hitler redan i första numret och fortsatte sedan att spöa nazister så att det stod härliga till.

Efter kriget gick det trögare för kaptenen och serien förde en tynande tillvaro. På 50-talet gjorde Timely/Atlas ett upplivningsförsök och lät Kapten Amerika banka kommunister, men det funkade inte.
Först på 60-talet, när Timely/Atlas hade blivit Marvel Comics, fick man åter fart på Kapten Amerika, som i nutid (det vill säga 60-talet) hittades djupfryst i ett isblock. Efter att ha tinats upp fortsatte han att bekämpa skurkar, vilket han gör än idag.

1944 kom Kapten Amerika (Dick Purcell) ut ur garderoben

För min egen del dröjde det till 1979 innan jag faktiskt fick läsa om Kapten Amerika - han figurerade i de nummer av Jim Sterankos klassiska Nick Fury-avsnitt som Carlsen Comics gav ut som ett tjockt album i Sverige. Jag tyckte att detta var en otroligt fräsig serie. 1980 köpte jag ett par nummer av den italienska tidningen Capitan America. Där blev det till att titta på bilderna. I Sverige utmärkte sig Atlantic Förlag när de gav ut ett nummer av en Marvel-
tidning, jag minns inte vilken, och hade lyckats med konst-
stycket att färglägga Kapten Amerika med fel färger - han var beige!

Reb Brown visar upp sin nya, fina mopedhjälm

Film blev Kapten Amerika redan 1944, då han - som så många andra seriehjältar - fick en egen så kallad serial, en följetong som biovisades innan huvudfilmen med ett avsnitt i veckan. Därefter dröjde det till slutet av 70-talet innan han åter filmades. Då var det Reb Brown som spelade titelrollen i två enastående TV-filmer, varav den andra biovisades i Sverige. Läs min recension av filmen HÄR.

Författaren JD Salingers påg Matt i brottsbekämpartagen

1990 kom Albert Pyuns lågbudgetfilm med Matt Salinger i huvudrollen. Det var meningen att den skulle få biopemiär, men den dumpades direkt på video - även i USA. Jag recenserar den HÄR.

Joe Johnstons (ROCKETEER, JURASSIC PARK III, THE WOLFMAN) CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER är den av årets många superhjältefilmer jag mest sett fram emot. Trailern och bilderna ut filmen såg berydligt mer lovande ut än de övriga filmerna, och recensionerna i USA var överlag goda. Nu tyckte jag att X-MEN: FIRST CLASS var en alldeles utmärkt film och jag gillade även THOR, men CAPTAIN AMERICA verkade ändå vara strået vassare.

Och det är den!

Johnstons film är verkligen ett tjoflöjtraffel utan like. Den som vill ha en mörk och vuxenorienterad superhjältefilm à la Nolans Batmanfilmer eller WATCHMEN lär inte gilla det här. Men jag har ju tidigare påpekat att det ju trots allt är lite märkligt att alla superhjältar - både på film och i serietidningar - numera alltid ska vara så "vuxna" och komplicerade. När det kommer en film som är ungefär som de gamla serierna och riktad till tolvåringar, som till exempel de två filmerna om Fantastiska Fyran, klagar kritikerna och delar av publiken. Men det går ju inte att komma ifrån att superhjältar främst är ett fenomen anpassat för ungar. Att vi som växte upp med serietidningar plötsligt har blivit medelålders och aldrig slutade läsa serier har inneburit att målgruppen har ändrats.

Jag har läst några av de allra första Kapten Amerika-serierna från 40-talet, och jag har läst Marvels första nummer från 60-talet, men jag kan väl inte påstå att jag minns alla detaljer om kaptenens ursprung och vilka övriga figurer som ingick i hans närhet. Mer än att den tanige Steve Rogers väljs ut för ett experiment som förvandlar honom till supersoldat.

Den nya filmen öppnar i nutid: man har hittat en flygfarkost (mer rymdskepp än flygplan) från andra världskriget infruset på, jag vad är det, Nordpolen, gissar jag. Och vem ligger där som en annan fiskpinne, om inte Kapten Amerika. Snabbt hopp drygt 70 år tillbaka i tiden, och vi får träffa den sjuklige och klene lille Steve Rogers (Chris Evans med datormanipulerad kropp), som inget hellre vill än ta värvning och bekämpa nazisterna - men han blir aldrig godkänd. Dessutom åker han alltid på stryk - men han ger sig aldrig i slagsmålen, hur mycket spö han än får. Hans polare Bucky (Sebastian Stan) är stor och stilig och visar upp sig i uniform, och nu ska han avsegla till England. Steve blir avundsjuk. Och nej, i den här filmen är Bucky ingen liten grabb som han var i 40-talets serier.

Steve upptäcks av forskaren Erskine (Stanley Tucci), som har ett hemligt projekt på gång, och han ser till att vår lille huvudperson hamnar i armén, där han är ganska hopplös och överste Phillips (Tommy Lee Jones) undrar vad de ska med ynglet till. Här introduceras vi även för den tjusiga agent Peggy Carter (Hayley Atwell från THE DUTCHESS), en brittisk soldat ingen sätter sig på (här var jag nära att skriva "sätter på").

Efter en tid släpas Steve iväg till ett hemligt laboratorium, där Erskine tillsammans med Howard Stark (Dominic Cooper, som även han var med i THE DUTCHESS); Stark Industries grundare och Iron Mans farsa, har byggt en komplicerat mackapär som mest ser ut som en avancerat gaskammare. Steve stoppas in i denna, och efter en smärtsam process där mystiska serum injiceras och elektriska mojänger ser till att det blixtrar och smäller, kommer Steve Rogers ut och är ett två meter långt muskelberg med övermänskliga krafter.

Dessa krafter behövs på en gång, eftersom en illvillig tysk medlem av den väldigt onda organisationen Hydra närvarar vid experimentet. Steve gör succé och en senator börjar använda Steve som ett slags levande reklampelare för amerikansk patriotism. Utspökad i lustiga mjukistrikåer (dräkten från serietidningarna) reser Steve runt som Kapten Amerika och uppträder med dansöser i världens shownummer, han gör reklamfilm, han spelar i filmer och han får en egen serietidning - tidningen man läser i filmen är Captain America Comics nummer ett; alltså den tidning Simon & Kirbys figur introducerades i.

Men Steve är inte nöjd med denna tillvaro, och när Bucky och ett gäng allierade soldater försvunnit i Italien, beger han sig av och som Kapten Amerika genomför han en lyckad fritagning. Med hjälp av Carter och Stark designar han sedan en snajdig uniform, bildar ett specialkommando, och så ger han sig ut för att vinna kriget.

Och Kapten Amerika och hans team behövs, eftersom den exceptionellt onde, tyske vetenskapsmannen Johann Schmidt (Hugo Weaving), ledare för Hydra, har kommit över en urtida kraft tillhörande asagudarna och har byggt avancerade massförstörelsevapen. Schmidt är bättre känd som Red Skull - han har också utsatts för ett experiment liknande Kapten Amerika-projektet, men han blev mest ... ond, och så vanställdes han och fick ett rött, dödskalleliknande huvud.

CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER känns verkligen som en gamal serietidning på stor duk. Filmen, som är i 3D, är väldigt snygg med stilfulla 40-talsmiljöer, och det ser STORT och påkostat ut. Det är kanske lite förvirrande att Chris Evans även spelade Flamman i Fantastiska Fyran, men han är bra och övertygande som kaptenen.

Men vad är väl en superhjältefilm utan en riktigt rejält skurkaktig skurk? GREEN LANTERN led av att skurken var ett trist, konstigt bajsmoln. Men Red Skull är en fantastisk skurk! Hugo Weaving firar triumfer som klassisk, ond nazist, som lyssnar på Wagner och poserar ondskefullt och inte drar sig för att skjuta ner folk till höger och vänster.
Jag måste även ge Hayley Atwell en eloge; hennes agent Carter är inte ännu en av de där menlösa brudarna den här typen av filmer brukar befolkas av. Förutom att jag tycker att hon är sympatisk och attraktiv, är det en stor, viktig och bra roll; hon är en handlingskraftig kvinna och hennes relation till Steve Rogers blir rätt intressant. Det är synd att vi från början vet att det kommer att sluta med att Kapten Amerika fryses ner i en sjö, vilket innebär att Carter inte kan återkomma i en uppföljare.

Nazister är förstås de bästa filmskurkarna, och i en här filmen går det att komma undan med fläskig heroism och USA-patriotism. Kapten Amerika i Irak hade inte blivit detsamma... Det här är verkligen heroiskt - och vår tappre hjälte far fram som den förebild han vill vara. Han svingar sig i linor! Han kastar sin sköld! Det är klassisk matinéaction så att det står härliga till!

För att göra det hela ännu bättre, bjuds vi på en hel del bensprattel, och det tackar vi förstås inte nej till. Stan Lee har en två sekunders cameo; han spelar en gammal officer.

I vanlig ordning ska man förstås stanna kvar under eftertexterna, för efter dessa får vi inte bara träffa Nick Fury (Samuel L Jackson) igen, utan ganska överraskande vräks det på med en liten teasertrailer för nästa års storfilm THE AVENGERS, och dessa sekundkorta klipp fick nackhåren att resa sig. "Gentlemen! Assemble!"

...Men var höll John Steed och Emma Peel hus?

(Biopremiär 12/8)