Visar inlägg med etikett Tomas Von Brömssen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tomas Von Brömssen. Visa alla inlägg

tisdag 16 juli 2013

Bio: Känn ingen sorg

Foton: Linda-Maria Birbeck ©2013 Acne Drama AB
Häromdagen läste jag en TT Spektra-intervju med Cilla Jackert, som skrivit manus till KÄNN INGEN SORG; den där "Håkan Hellström-filmen". I texten pratas det om Håkan Hellströms "låtskatt". Låtskatt? Jamen, för helsike - grabben slog igenom på 2000-talet. Hans karriär är förhållandevis kort. Låt vara att han är folkkär och gör succé i ALLSÅNG PÅ SKANSEN, men större delen av hans publik utgörs av gråtande tonårsbrudar.
Jag har ingen som helst relation till Håkan Hellström. Jag försöker komma på några låtar - och de enda som poppar upp är "Känn ingen sorg för Göteborg" och "Kom igen Lena". Det är allt. För mig är Håkan Hellström en käck göteborgare som iförd sjömanskostym sjunger falskt. Nyligen utsåg en svensk musiktidning en av Hellströms plattor till en av Sveriges bästa någonsin. Jösses! Hur tänkte de där? Och när det gäller svensk pop, är det ju Docenternas 80-talsproduktion som regerar. (Här får jag väl skjuta in att Joppe Pihlgren ju också sjunger falskt, men det är definitivt inget som stör) Det trevligaste med Hellström är väl det faktum att hans farsa var med om att starta upp Bokmässan i Göteborg.
Visst kan man basera en långfilm på en artists låtar. Men då måste det handla om artister som verkligen har en låtskatt. Cornelis, Taube, Bellman, Thore Skogman när det gäller svenskar. Okej, det lär nog funka med ABBA. För självplågare kan man säkert få ihop något av Gyllene Tiders och Tomas Ledins låtar. Men i fallet Håkan Hellström ...
Nu tror ni förstås att jag kommer att såga KÄNN INGEN SORG bara för att jag inte tillhör Håkan Hellströms fans. Nej då, så är inte fallet. Jag menar, jag gillade SPICE WORLD - utan att gilla Spice Girls! Och jag har egentligen inget emot Håkan Hellström, han verkar vara snäll. Nej, det finns andra, betydligt mer vägande skäl till att såga den här filmen. Det främsta skälet till att hacka på KÄNN INGEN SORG är att den är under all kritik! När jag och ett par kollegor lämnade pressvisningen tittade vi på varandra och sa "Hade ingen läst manus innan de spelade in filmen? Har ingen sett filmen innan den går upp på bio?".
För regin står Måns Mårlind och Björn Stein. Den här duon har tidigare gjort den ruttna STORM, den hånade TV-serien SNAPPHANAR, den amerikanska SHELTER, som jag inte sett och som släpptes direkt på DVD i Sverige, och senast gjorde de UNDERWORLD: AWAKENING, den sämsta filmen i UNDERWORLD-serien. De här två killarna är kända för att göra filmer med snygga bilder - men de kan verkligen inte berätta en historia. Och i fallet KÄNN INGEN SORG finns ingen historia att berätta.
Manuset ska visst vara baserat på Håkan Hellströms låtar; på miljöer, händelser och figurer ur texterna. Miljöerna är förstås göteborgska, men figurer och händelser känner jag inte till, och i den färdiga filmen är de grundare än grundast. Det här är bara en massa märkliga scener som staplats på varandra. Den röda tråden är tunn.
Adam Lundgren är Pål Gullberg, som bor hemma hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i vad som förefaller vara Albert & Herberts hus. Påls föräldrar är döda. Pål vill inget annat än skriva- och framföra musik, men han lider av extrem scenskräck - när han känner folks blickar riktade mot sig, spyr han. Eller moonar. Eller gör annat konstigt.
Pål hänger med sina polare Johnny (Jonathan Andersson) och kickboxaren (eller är det MMA?) Lena (Josefin Neldén). Lena är hemligt kär i Pål, vilket hon inte vågar berätta för honom ("Kom igen, Lena!" säger hon till sig själv). På en klubb ser Pål den raffiga rockbruden Eva (Disa Östrand, som verkar imitera Megan Fox) uppträda med sitt band. Han blir genast kär i henne, spyr på henne och får spela trummor i bandet. Det sistnämnda går bra - så länge han uppträder med förbundna ögon.
Pål slits mellan Eva och Lena, farfar är besviken på slarvern till barnbarn som aldrig gör något vettigt, Johnny är involverad i skumma affärer, och någonstans hägrar en musikkarriär.
Låter det här ooriginellt och tunt? Det är inget mot vad det är! För att få det här intressant har man försökt göra filmen "häftig" - vilket snarare resulterat i att soppan blivit rejält konstig. Det här spretar hejvilt. Rollfigurerna bara finns där, som pappersfigurer. Händelserna är lösryckta och leder sällan någonvart. Vid ett tillfälle ska Pål med band spela på Evas mors bröllopsfest. Morsan görs av Marie Richardson och den nye maken är Reine Brynolfsson. Hon är en föredetta sångstjärna och diva, han är bara en otrevlig tölp. Paret förekommer bara på den besynnerliga bröllopsfesten, sedan försvinner de ur handlingen. Som så mycket annat. Påls farfar letar tydligen efter en ny dam via dejtingsajter och vid ett tillfälle äter han middag med Gunilla Nyroos, som han visst hittat på nätet. Men farfaderns situation görs det heller inte så mycket av. Här finns inga rollfigurer att bry sig om - med möjligt undantag för Tomas von Brömssen, som gör vad han kan med det tunna materialet.
Adam Lundgren går mest omkring och grimaserar och beter sig som om han är efterbliven. Jag funderar på om det är förstoringsglas i hans brillor, hans ögon ser märkligt stora ut. Mellan varven dricks det hela tiden sprit, det röks cigaretter och det knarkas. Ingen verkar jobba, men de har alltid pengar och alla verkar bo i skönt bohemiska lägenheter.
Filmfotot är glassigt, det gör sitt bästa för att framställa Göteborg på vackrast möjligast sätt. Men mest ser det ut som ett gäng reklamfilmer. En reklamfilm för Göteborg, som klippts ihop med kickboxarreklam för energidrycker och annat.
Filmen fick ursprungligen en 15-årsgräns, men denna sänktes till en 11-årsgräns efter att distributören överklagat. Distributören sa att de är mycket nöjda med sänkningen, eftersom de vill att så många som möjligt ska kunna ta del av "Håkan Hellströms magiska värld". Men om så är fallet - varför är den så våldsam? Varför är det så mycket knark? Detta är ingenting för elvaåringar - och yngre, som kommer i i vuxens sällskap. Filmen öppnar med en besynnerlig jakt genom Göteborg, där man först störtar in på sexklubben Wanda på Andra Långgatan, och sedan brister ut i ett våldsamt slagsmål på Järntorget. Det förekommer även ett blodigt - riktigt jävla blodigt - mord i filmen. Har Statens Medieråd varit utsatt för påtryckningar?
I bakgrunden i en scen utanför Bengans förekommer två A-lagare. Dessa spelas av Freddie Wadling och Ebbot Lundberg, vilket förstås är lite kul. Och vem är gatumusikanten som står brevid dem, om inte Håkan Hellström själv. Inga pris till dem som gissar att Hellström dyker upp i den käcka slutscenen och sjunger "Känn ingen sorg för mig Göteborg". (För övrigt låter en annan Hellströmlåt precis som ledmotivet till FAMILJEN MACAHAN!)
Jag har ingen aning om hur filmen kommer att tas emot av publiken. På pressvisningen dök det upp ett gäng kritiker (eller?) jag aldrig sett tidigare. Samtliga tjejer. Och varje gång Håkan själv dök upp, stönade de "Åååååh!". Det räcker kanske för att detta ska bli en succé.
Själv tycker jag att det här är genant. Det här är riktigt dåligt. Jag skrattade till ett par gånger där det var meningen att man skulle skratta, men Mårlind och Stein är inga humorister, och som drama funkar det inte alls. Stora delar av filmen undrade jag vad det var jag satt och tittade på.
Det här är inte SEAN BANAN-dåligt, men KÄNN INGEN SORG får UNDER DITT PARASOLL och DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET att framstå som filmhistoriska milstolpar.
Vilket de å andra sidan ju faktiskt är.







(Biopremiär 19/7)






tisdag 19 februari 2013

Bio: Små citroner gula

Foton copyright (c) Nordisk Film
Kajsa Ingemarsson upptäckte jag när hon på 1990-talet började att dyka upp i sketcher på TV - och var skitrolig. Jag hade ingen aning om vem hon var, men hon var ju hur rolig som helst. Idag minns jag inte programmenhon medverkade i, men jag minns henne. Sedan gick Ingemarsson och blev bestsellerförfattare och jag har självklart inte läst en enda av hennes böcker. Dock noterade jag att hon bar guldskor på Bokmässan häromåret.
Inte nog med att jag aldrig läst Kajsa Ingemarssons böcker - jag har heller aldrig sett regissören Teresa Fabiks filmer. HIP HIP HORA! och PRINSESSA, heter de.* Men efter att ha sett denna tredje långfilm är det läge att döpa om Teresa Fabik till Teresa Fubbick. Det här känns nämligen som en romantisk komedi man köpt som halvfabrikat från Playmobil och sedan tryckt ihop helt enligt anvisningarna.
Skådespelerskan Rakel Wärmländer, som innehar huvudrollen Agnes, är förvillande lik kronprinsessan Victoria. Detta är synnerligen distraherande. Jag ser inte Agnes - jag ser Victoria! Samtidigt, och kanske mest till spelstilen, påminner Wärmländer om Vanna Rosenberg. Hon är dålig på att spela full, men i övrigt är hon väl okej.
I vilket fall, Agnes jobbar på en lyxig krog som drivs av den hårde och nedlåtande fransmannen Gérard - som Dan Ekborg gör med bitvis inspirerat överspel. Torrbollen Sverrir Gudnasson från MÖRKT VATTEN, som vi alla försöker glömma, är en fruktad, anonym restaurangkritiker, men Gérard vet vem han är, och när kritikern kommer på besök, utbryter kaos. Agnes får sparken - och till på köpet dumpas hon av sin korkade sleazerockare till pojkvän (Richard Ulfsäter). Hon krökar till det med sin kompis Lussan (Josephine Bornebusch, som är besynnerligt lik Izabella Scorupco).
Bra på lyset försöker Agnes sedan låsa upp fel dörr i huset där hon bor, och då visar det sig att hon bor granne med restaurangkritikern - som är tafatt, lillgammal, blek och grå, och egentligen heter David Kummel. Hmm. Kan det uppstå tycke mellan de här två?

Agnes tidigare arbetskamrat Kalle (Eric Ericson) öppnar egen krog och Agnes råkar bli delägare - hennes förädrar (spelade ab Tomas von Brömssen och Anki Lidén) hjälper till med stålarna, trots att de egentligen vill köpa husbil och åka till ItaFoton copyright (c) Nordisk Filmlien, där det enligt Birger Sjöberg växer små citroner gula. Men den nya lyxrestaurangen har svårt att gå med vinst. Kriserna blir allt större. Är det kanske dags att hitta på ett nytt, vinnande koncept? Och hur kommer det att gå mellan Agnes och David? Kommer sleazerockaren att ställa till det? Kommer Gérard att pissa i fisksoppan? (Svar: Ja!)
SMÅ CITRONER GULA är så harmlös en film kan bli, och visst är den väl lite småtrevlig - men jösses, vad banalt och klyschigt det här är. Om jag förstått saken rätt är Ingemarssons bok djupare, tyngre och mer komplex. Filmen påminner mer om billig TV-serie av enklaste slag. Tydliga rollfigurer, enkla bildlösningar, och den allestädes närvarande filmmusiken poängterar hela tiden hur roligt och knasigt det är med ganska simpla melodislingor. Lite tokig jazzbas när det tenderar slapstick, till exempel.
En parallellhandling om cancer har slängts in för att göra det hela allvarligare, och även om sjukdomen är avgörande för handlingens utveckling, känns den inslängd för att göra filmen lite allvarligare. I boken ska den visst ta mer plats.
Josephine Bornebusch är verkligen en pingla och gör vad hon kan av sig roll, medan Sverrir Gudnasson är en redig traderöv. Jag undrar även varför Agnes och sleazerockaren var tillsammans till att börja med, det verkar inte ha mycket gemensamt. Ibland drattas det på ändan, Agnes fastnar i en buske, och Gérards mustasch tar fyr. Crazy.
Det här är alldeles för rudimentärt och oinspirerat för att funka tillfrädställande.

* En god vän, kollega och flitig läsare hörde genast av sig och påpekade att jag visst har sett PRINSESSA - jag har till och med recenserat den! Och han har så rätt. Fast jag var tvungen att läsa min recension för att minnas filmen ... Det finns en orsak till att jag fullkomligt glömt bort den ...







(Biopremiär 20/2)



onsdag 24 oktober 2012

Bio: Lilla Anna och Långa Farbrorn

Bilder copyright (c) Nordisk Film

I januari förra året recenserade jag VAR INTE RÄDD, LÅNGA FARBRORN, en film som innehöll kortfilmer med både Lilla Anna & Långa Farbrorn och Lilla spöket Laban. Jag kunde inte betygsätta filmen, den vände sig till väldigt små barn och jag somnade.

Nu är det dags igen. Den 47 minuter långa samlingen LILLA ANNA OCH LÅNGA FARBRORN består enbart av berättelser om titelfigurerna. Hur många kortfilmer som ingår vet jag faktiskt inte - jag somnade efter två stycken. Till skillnad från de festliga och ibland direkt bisarra episoderna i den onödigt omdiskuterade LITEN SKÄR OCH ALLA SMÅ BROKIGA, måste man vara tre år för att uppskatta Inger och Lasse Sandbergs historier. Det här är snällt, väldigt snällt, och jag som vuxen karlslok upplever det hela som lite väl saggigt, poänglöst och tråkigt. Gissningsvis tycker små telningar att det är både roligt och spännande.

Jag har ingen som helst relation till paret Sandbergs barnböcker. Visst fanns de redan när jag var barn, men jag tyckte inte att de var roliga; jag var mer sofistikerad än så på den tiden, och teckningarna inspirerade mig inte. Jack Davis var ju bättre.
Precis som tidigare är det Alicja Björk, Alicja Jaworski, Lasse Persson och Per Åhlin som står för regin.  Jag tycker att det är trevligt och sympatiskt att det är klassisk tecknad film i 2D, det är glatt och fint.

Sedan kan man ju undra vad den där Långa Farbrorn är för typ. Vad han har för relation till Lilla Anna. Jag menar - en liten tös som ständigt umgås med en konstig gubbe, som dessutom är abnormt långt. Det är ju rätt kinky.

Tjejen som gör Lilla Annas röst; Anna Opitz, pratar ytterst konstig skånska. Tomas von Brömssen gör Långa Farbrorns röst.

Nej, jag kan inte betygsätta det här - men skriv ut min recension och låt de små liven som sett filmen sätta sitt eget betyg (troligen en femma, barn sätter alltid en femma) på raden här under:





__________________________________________________

(Biopremiär 26/10)

torsdag 13 januari 2011

Bio: Var inte rädd, Långa Farbrorn

Foton copyright (c) Nordisk Film

För ett gäng år sedan fick jag en DVD med den första Lilla spöket Laban-filmen - som egentligen var en samling kortfilmer. Jag hade blivit rekommenderad den av en kompis, som hävdade att den var skitkul, så jag stoppade in skivan i DVD-spelaren. Efter en episod gav jag upp. Det var alldeles för tråkigt och saggigt.

De här filmerna från Per Åhlin och hans Pennfilm riktar sig till väldigt, väldigt små barn; tre-fyraåringar. Jag är fyrtio år för gammal. Och visst är väl det här passande för treåringar. Tror jag. Jag vet inte riktigt. Jag minns inte vad jag gillade när jag var tre år, men jag var ju en väldigt avancerad gosse som älskade Svenska MAD redan i fyra-femårsåldern.

Jag har ingen unge jag kan testa Laban på, och hade jag haft en son, hade hans favoritfilm troligen varit COMMANDO. Eller möjligen COMMANDO SQUAD med Kathy Shower och Brian Thompson. Han första ord hade säkert varit "Let off some steam, Bennett!".

Nå, här har vi så åter en samling filmer med Lilla spöket Laban som går upp på bio. 43 minuter varar det hela och det är inramat av att Lilla Anna (som pratar konstig skånska) försöker få den fege Långa Farbrorn att titta.

Detta är fruktansvärt snällt och rart, och ... jag somnade under den andra filmen. Maria Lundqvists berättarröst är rätt sövande. Jag vaknade lagom till sista episoden i vilken Laban ska fira jul, men jag somnade snart om och kvicknade inte till förrän eftertexterna rullade. Så om någon är intresserad av vad det hela handlar om, citerar jag pressmaterialet rakt av:


I dag ska Lilla Anna och Långa Farbrorn titta på film. Lilla Anna vill titta på sina fem favoritfilmer med spöket Laban och hans vänner. Eftersom Långa Farbrorn är rädd för spöken vågar han inte titta även om Lilla Anna säger att det inte är ett dugg läskigt. Tillsammans med Lilla Anna får vi återuppleva spännande äventyr med Laban, Labolina, Lillprins Bus och alla de andra på slottet Gomorronsol. Till slut förstår till och med den spökrädda Långa Farbrorn att filmerna inte alls är läskiga utan vågar sig fram för att titta. Som tur är har Lilla Anna även kvar en överraskning.


Tomas Von Brömssen gör förresten en av filmens röster.

Som så ofta är fallet med den här typen av barnfilm, kan jag omöjligt betygsätta den. Inte enligt mitt vanliga system. Ger jag en trea till den här, betyder den ingenting. Och en treåring skulle säkert sätta en femma. Barn ger alltid högsta betyg till alla filmer de ser på bio.

Så istället för att jag betygsätter VAR INTE RÄDD, LÅNGA FARBRORN, kan nu ju låta familjens lilla liv skriva sitt eget betyg på raden här under:



________________________________________


(Biopremiär 15/1)