Visar inlägg med etikett Tomas Bolme. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tomas Bolme. Visa alla inlägg

tisdag 20 december 2016

Bio: Bamse och häxans dotter

Bilder copyright (c) Nordisk Film

Om man läser min recension av 2014 års BAMSE OCH TJUVSTADEN, vilket jag nyss gjorde, känns det som om jag borde sätta en tvåa; en svag sådan, i betyg. Men jag satte en trea. Något som förvånade mig när jag nu läste om texten. Jag borde nog satt ett lägre betyg.

Nu är den andra långfilmen här - även om "långfilm" är att ta i. Filmen varar en dryg timme. Återigen har Christian Ryltenius regisserat, återigen är filmen gjord i Malmö och - främst - i Taiwan. Eftersom Bamsetidningens redaktion ligger i Malmö, och flera av seriens kreatörer bor i samma stad, förväntar man sig att dessa ska vara inblandade i filmen, men så är inte fallet. BAMSE OCH HÄXANS DOTTER är skriven av folk som aldrig jobbat med Bamse. Vilket märks.

Animationstekniskt är det här riktigt bra - åtminstone bättre än förra gången, då figurerna skiftade i storlek och hade sig. Det här är traditionell 2D-animering, och det är välgjort och snyggt.

Men. Innehållsmässigt är BAMSE OCH HÄXANS DOTTER under all kritik. Framför allt är handlingen skitkonstig och ologisk.

Filmens märkliga öppningssekvens säger allt. Det är morgon. Bamse, som jobbar i skogen, är på väg till sitt arbete. Han kommer gående ut ur skogen, på väg till jobbet i skogen. På vägen träffar han sin fru Brummelisa och någon av deras ungar, de är på väg åt ett annat håll. Och sedan går Bamse förbi huset han bor i. Han vaknade alltså inte där för att börja promenaden till skogen därifrån. Förlåt? Hur tänkte de här? Märkte ingen att detta är helflängt? Har Bamse en älskarinna i skogen han sovit hos?

Den slemme Krösus Sork har hittat guld i dammen intill Bamses by. För att komma åt guldet, tänker Krösus riva väggen som håller vattnet på plats - att byn översvämmas på kuppen struntar han i.

Men den där häxans dotter, vem är det? Jo, det är en liten lokatt, som är adoptivdotter till just en häxa. Eftersom folk, ähum, djur är rädda för häxor, jagas häxorna ständigt ut ur de byar där de slår sig ner, och ingen vågar prata med dem och inse att de faktiskt är vanliga, snälla personer (OBS! Allegori!). Detta har gjort häxan till en bitter och hatisk kvinna (jag vet inte vilket djur hon ska föreställa). Dottern vill dock gå i skola och leka med andra barn. Något som inte går så bra.

Krösus lurar den sura häxan och får henne att hjälpa honom - hon förtrollar alla vuxna i Bamses by, så att då går i sömnen, och promenerar iväg på ett led under en och en halv dag. Medan de är borta ska dammen rivas. Men ... Barnen, då? De är ju kvar i byn! Varför skulle inte de förtrollas och följa med föräldrarna? Vill Krösus ha ihjäl dem? Det framgår inte. Uppenbarligen är han en hjärtlös jävel, den där sorken. Krösus Barndränkaren.

Det blir ungarna som klarar biffen. Trots att Bamse är en utpräglad anti-våldsserie, leder Bamses dotter Nalle-Maja en attack mot Krösus och fixaresorkarna; en attack ungarna genomför med militär precision.

De vuxna sömngångarna är på väg att omkomma när de promenerar mot ett stup. Tack och lov ringer Skalmans mat- och sovklocka och väcker dem. Men den borde väl ha ringt betydligt tidigare! Den ringer ju med jämna mellanrum!

Bamse är knappt med i filmen. Lite i början, och lite i slutet. Vid två tillfällen äter han dunderhonung. Då materialiserar sig en burk i hans hand. Någon burk har tidigare inte synts till. Och i en scen klättrar Bamse, Lille Skutt och Skalman upp på väggen i dammen - från den sida där vattnet finns. De har inte blivit blöta, och borde väl snarare ha simmat upp på väggen.

Detta är bara några av filmens konstigheter. Tajmingen är inget vidare när det ska vara roligt och slapstick. Jag skrattade bara en gång - och det var när Mini-Hopp gjort en sandkaka och säger "Nam-nam!". Vilket egentligen inte är speciellt roligt. Sångnumren är dåliga, men tack och lov få. Filmmusiken är symfonisk, men själlös och ligger mest som en intetsägande ljudmatta. Bamses klassiska ledmotiv används knappt alls.

Röstskådespelarnas insatser ska jag inte klaga på. Tomas Bolme agerar berättare. Liksom i förra filmen, görs Bamses och Lille Skutts röster av Peter Haber och Morgan Alling - det vill säga Sunes pappa och, ähum, Sunes pappa.

Men som sagt: animationstekniskt är det snyggt och bra. Därför kan jag sätta en tvåa. Om än en svag sådan. Den förra filmen var bättre.

Nästa gång hoppas jag att de gör en ordentlig äventyrsfilm, där Bamse, Skalman och Lille Skutt ger sig ut med båten Viktoria. Så som det var i seriens barndom.

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 25/12)

söndag 29 mars 2015

Bio: Asterix - Gudarnas hemvist

Bilder copyright © 2014 les Éditions Albert René / Goscinny Uderzo © 2014, M6 Studio, Belvision, M6 Films et SNC. All Rights Reserved.
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Den förra Asterixfilmen; ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA, var inget vidare. Tvärtom - den var riktigt dålig. Det var ännu en av spelfilmerna med skådespelare i rollerna. Nu får så en ny film premiär, den här gången en animerad historia. 2006 kom den animerade ASTERIX OCH VIKINGARNA; en film jag inte recenserade, men jag minns den som hyfsad. Då handlade det om en traditionell tecknad film. Den här gången är filmen datoranimerad och i 3D.
För regin står Louis Clichy och Alexandre Astier, och filmen bygger på albumet med samma namn från 1971 (svensk utgåva 1975). Jag läste förstås albumet en gång i tiden, men minns ingenting av det. Julius Caesar har tröttnat på gallerna och ska försöka sig på en ny taktik för att bli av med byn. Om gallernas by blir ett med Rom, tvingas gallerna att assimilera sig till romarna och deras kultur. Därför anlitar Caesar en liten ettrig arkitekt som ska bygga staden Gudarnas hemvist alldeles intill byn.
Asterix och Obelix upptäcker genast att romare börjar fälla träd i närheten av byn, och börjar genast att förhindra arbetet. När de ger slavarna som ska bygga staden trolldryck, så att de kan revoltera, slår planen tillbaka: romarna friger slavarna, men erbjuder dem arbete med lön, samt lägenheter i Gudarnas hemvist. Således smäller de trolldrycksstärkta slavarna upp ett par lyxkåkar på nolltid och rika familjer från Rom flyttar in i denna antika, franska motsvarighet till Västra hamnen i Malmö och liknande nybyggda stadsdelar.
ASTERIX - GUDARNAS HEMVIST är en väldigt trevlig film - i synnerhet jämförd med de där påfrestande spelfilmerna. Animationen är lite plastig, vi pratar liksom inte Pixar här, men klart godkänd. Det är en rolig film, mycket av satiren fungerar fortfarande, antagligen än mer så i Frankrike - serien speglar ju Frankrike, fransmännen och deras mentalitet. Här finns många kul detaljer - i Gudarnas hemvist spelas alltid cocktailmusik, ett gladiatorspel avbryts för reklam, och under en jakt spelas oväntat The Swingle Singers på soundtracket.
En detalj som lyfter filmen är faktiskt den svenska dubbningen. Jag brukar i stort sett alltid klaga på de svenska rösterna i animerade filmer - de är opersonliga, slentrianmässiga och irriterande. Den här gången har man anlitat riktigt bra folk. Dubbningslegendaren Tomas "Tintin" Bolme står för Asterix' röst, Allan Svensson gör Obelix, medan Claes Månsson är Caesar. Vi hör även Björn Gedda, Kim Sulocki, Per Eggers med flera. Röster med liv och personlighet, och detta tillskänker figurerna mer själ och karaktär än den standardiserade TV3-dubbningen.
För övrigt är det fortfarande lika roligt när gallerna slår fiskar i skallen på varandra och när Obelix klappar till romare. Filmen innehåller otaliga scener med romare som singlar genom luften.







(Biopremiär 1/4)

-->

onsdag 28 januari 2015

Bio: Big Hero 6

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
När jag spikade ihop min sammanställning av bioåret 2014 förvånades jag när jag upptäckte att jag faktiskt gett FROST en fyra i betyg. När jag tänker efter minns jag nästan ingenting av den filmen - och då såg jag den ändå två gånger. Jag kommer främst att tänka på dess roliga trailer - en scen som fult nog inte fanns med i själva filmen.
Även nya BIG HERO 6 (Oscarnominerad som Bästa animerade långfilm) har en rolig trailer, men den här gången är åtminstone det mesta med i filmen - varför resten klippts bort begriper jag inte. Men det spelar ingen roll:
BIG HERO 6 är Disneys bästa film på bra länge! Detta är dessutom den bästa superhjältefilmen på bra länge.
För regin står Don Hall (NALLE PUHS FILM - NYA ÄVENTYR I SJUMILASKOGEN) och Chris Williams (den bortglömda BOLT). BIG HERO 6 utspelar sig i storstaden San Fransokyo, ett slags blandning av Japan och USA, fyllt med sådant filmskaparna gillar - och de verkar verkligen gilla serietidningar och populärkultur från de här två länderna. Det utspelar sig väl i en nära framtid, skulle jag tro, och huvudperson är den föräldralösa fjortonåringen Hiro (som i "hero"), som tillsammans med sin äldre bror Tadashi bor hos sin moster Kate - Kate har inte bara ett engelskt namn, hon ser även västerländsk ut.
Hiro är ett tekniskt snille; han bygger små robotar och vinner pengar i illegala robotkamper på stan. Tadashi studerar på en högskola för tekniknördar och efter att Hiro demonstrerat sin superavancerade uppfinning microboten, imponeras den aktade professor Callaghan så mycket att Hiro antas som elev. Han hinner dock aldrig börja - skolan börjar brinna och både Tadashi och Callaghan omkommer.
För att komma över sorgen börjar Hiro att experimentera med Tadashis uppfinning Baymax; en uppblåsbar sjuksköterskerobot och en väldigt snäll och omtänksam skapelse. Men så upptäcker de två att Hiros microbotar inte förstörts i eldsvådan, vilket Hiro trodde; de har stulits av en ond superskurk - en hotfull man i kabukimask. Kan det vara den skrupelfrie affärsmannen Alistair Krei, som ville köpa Hiros uppfinning?
Hiro måste stoppa skurken, och han får hjälp av fyra elever från skolan, vilka förses med superhjältedräkter med olika funktioner, och den kramgoa Baymax programmeras så att han kan karate och han stoppas in i en tuffare rustning som kan flyga; han liknar de klassiska japanska jätterobotarna som Goldrake och allt vad de heter.
I grund och botten är BIG HERO 6 en traditionell superhjältesaga - och det är förstås precis vad Hall och Williams försökt göra. Det märks inte minst på alla referenser i filmen: figurerna läser serietidningar vars omslag är pastischer på äldre tidningar från Marvel Comics; en kille i gänget - slackern Fred - bor i ett hem som visar sig vara en serie- och filmnörds paradis. Han har en målning föreställande sig själv som barbar, och den är gjord i Frazettastil. En annan målning föreställer Freds föräldrar, om vem har lånat sitt utseende till fadern, om inte Stan Lee.
Superskurken med kabukimasken är en effektiv figur; han glider hotfullt fram i suggestiva scener och skulle kunna vara hämtad ur en "riktig" superhjälteserie eller -film. Vem vet, han är kanske för otäck för  de minsta barnen i publiken?
Fast den största stjärnan i filmen är Baymax, en av Disneys mest lyckade skapelser någonsin. Denna vinylbubbla är oemotståndlig och väldigt kul. Han är långsam och pratar lugnt, och i den roligaste scenen börjar hans batteri att ta slut - och han beter sig som om han är rejält på lyset.
Animationstekniskt är det strålande och inspirerat, detaljerna är många, det blir aldrig tråkigt, och de fartfyllda actionscenerna i 3D går att hänga med i utan att man får ont i huvudet. Under en biljakt får vi veta att det inte finns några rödljus i en biljakt.
För ovanlighetens skull är den svenska dubbningen bra; bara en sådan sak som att Tomas Bolme gör Callaghans röst - är det en hyllning till Bolmes insats som flitig animédubbare på 1980-talet? Fast den svenska dubbningen gör att en bonusscen som dyker upp efter eftertexterna blir mindre effektiv. Här gör nämligen en känd amerikan en liten cameo, och det blir inte detsamma när Sten Ljunggren gör rösten ...
Det bästa med BIG HERO 6 (som är namnet på superhjältegruppen) är att det inte förekommer ett enda sångnummer; de brukar ju i de flesta fall vara outhärdliga i senare års Disneyfilmer. Däremot används "Eye of the Tiger" på ett kul sätt!
Innan huvudfilmen visas en liten kortfilm; FEAST - en småcharmig sak om en liten hund som älskar mat, men har svårt för vegetarianer.








(Biopremiär 30/1)
-->

onsdag 15 januari 2014

Bio: Bamse och tjuvstaden

Bilder copyright (c) Tre Vänner

Det kanske svåraste jobb jag haft var att skriva manus till Bamse; till serietidningen. Detta var för ungefär 25 år sedan, Rune Andréasson skulle gå i pension, och Hemmets Journal - som då gav ut tidningen - letade efter folk som kunde ta över. Jag hade nyligen blivit proffs, då jag skrev manus till Åsa-Nisse, och jag tänkte att det kunde väl inte vara alltför svårt att skriva Bamse.

Jag hade egentligen ingen större relation till Bamse. Min lillasyster köpte (rättare sagt: fick) tidningen, och jag läste den ibland, men redan som barn föredrog jag äventyr och action - och Svenska MAD. Dock mindes jag Bamse från det tidiga 70-talet som en ganska äventyrlig serie med tidsresor till medeltiden och vilda västern. Åren runt 1990 hade serien förvandlats en hel del. Bamse hade familj: fru, trillingar, plus den utvecklingsstörda dottern Brumma, och Lille Skutt var gift han med och hade den anarkistiska sonen Mini-Hopp. Allting var jättesnällt och betydligt mer samhällstillvänt än jag trodde. Jag mindes hur Bamse svepte en burk dunderhonung och sedan slungade iväg bovarna. Nu skulle han kramas.

Jag vet inte hur många avsnitt jag påbörjade, men det blev bara fem färdiga, publicerade avsnitt för min del (samtliga handlade om Brumma och Mini-Hopp). Serien låg alldeles för långt ifrån mig och min personlighet, och den var hårt styrd av redaktionen. Däremot sa jag till min kompis Tony att söka jobb som Bamsetecknare, och han skapade sig en jättekarriär. Den jäveln!

Bamse dök upp första gången 1966 i ett par svartvita tecknade filmer, och 1972 kom den tecknade TV-serien de flesta av oss är bekanta med. Först 1973 började serietidningen att komma ut. Varför det dröjt så länge vet jag inte, men i år; 2014, kommer den allra första tecknade långfilmen om världens starkaste björn. Ihoptotad av Sluggerfilm i Malmö - och enligt eftertexterna med stor hjälp av ett företag i Taiwan. Okej, långfilm och långfilm - den varar bara 66 minuter, vilket väl är lagom för de minsta biobesökarna. Fast den känns onekligen betydligt längre.

Jag blev lite ställd när jag såg filmen. Jag hade hoppats att det här skulle vara riktigt bra - jag uppskattar verkligen att det handlar om traditionell "tecknad film"; platt och inte en massa plastiga datoranimeringar och 3D. BAMSE OCH TJUVSTADEN, det låter ju spännande och fantasieggande, och Bamse vill väl inte vara sämre än Conan, som ju även han besökte The City of Thieves.

Vad jag fick se var en välgjord, robust - och ganska tråkig och framförallt irriterande film. Vi presenteras för Bamse, han vänner, deras värld - och för de gamla fina, klassiska skurkarna. Det är bara det alla alla skurkarna nu blivit snälla. Vargen, Knocke och Smocke, sjörövarna ... Det här verkar vara en värld där alla lever i total harmoni, här finns inga konflikter - och här finns således inga förutsättningar för äventyr. Det är ett evigt kramkalas i Bamses by.

Tack och lov anländer Reinard Räv till byn - han tycker att det får vara nog med snällerierna och lyckas övertala de före detta skurkarnas att bli skurkar igen. De ska råna ett tåg fyllt med godis och deras högkvarter blir Tjuvstaden, som ligger inne i Trollskogen. Bamse, Lille Skutt och Skalman beger sig således iväg för att sätt P för de onda planerna.

Uppenbarligen räcker det med att en slem figur säger till folk att de ska bli bovar. Vargen och de andra lyder ganska omgående. Och det räcker med att vara snäll mot bovarna, så blir de också snälla och laglydiga. Det här får mig att tänka på Tage Danielssons synnerligen naiva SLÄPP FÅNGARNE LOSS, i vilken det är synd om fängelsekunderna - oavsett vilka brott de begått. Bara man är snäll mot dem blir allt bra igen. Tough luck, grabbar!

Det här är riktigt, riktigt präktigt - och det är det jag upplever som irriterande.

Det är även segt och rätt tråkigt. Detta beror till stor del på filmmusiken. Det ursprungliga, käcka ledmotivet finns kvar, men är omarrangerat på värsta möjliga sätt, och resten av musiken är typisk generisk, svensk filmmusik. Slätstruket och saggigt. De nya sångerna är hemska.

För första gången får vi höra Bamse och hans vänner prata. Hur låter de? Jo, Bamse låter som Peter Haber - och han pratar med mjuk, nästan viskande röst; väldigt mesigt och inte alls så som jag tänkt mig Bamses röst. Morgan Alling gör Lille Skutt. Hmm - det här är ju märkligt! Bamses och Lille Skutts röster görs av Sunes pappa och Sunes pappa! Magnus Härenstam står för Reinard Rävs röst, medan gamla Tintinproffset Tomas Bolme agerar berättarröst.

Det finns en oskriven lag om att en bra barnfilm ska vara långsam och stillsam. Vuxna, svenska förståsigpåare har alltid hävdat detta. Det är inte bra för barn med snabbt klippta, rappa och ibland direkt hysteriska amerikanska barnfilmer. Jag vet inte riktigt varför vuxna alltid sagt detta. Jag minns ju hur det var när jag var barn. Jag hatade alla saggiga barnprogram som ansågs bra för mig. Jag ville bara se Scooby-Doo och Tom & Jerry. BAMSE OCH TJUVSTADEN innehåller en del jakter och spänningsinslag, men lyckas ändå vara långsam - åtminstone upplevs actionscenerna som långsamma tack vare den vissna musiken.

Nå. Jag ska inte vara alltför negativ här. Regissör Christian Ryltenius har inte gjort en dålig film. BAMSE OCH TJUVSTADEN lär säkert gå hem hos ungarna - och eventuellt hos deras föräldrar. Det här är bättre än den träiga och onödiga EMIL & IDA I LÖNNEBERGA. Och som jag nämnde ovan: det är sympatiskt med en gammaldags, hederlig tecknad film. Det här är robust.

Jag tog nu och tittade en stund på den gamla TV-serien från 1972; ett par avsnitt finns på YouTube. Den må vara rätt primitiv i jämförelse med den här nya filmen, men den är betydligt charmigare och långtifrån lika präktig. Det är så jag minns Bamse.

Brumma och Mini-Hopp medverkar knappt alls i långfilmen, Lille Skutts homosexuelle bror (en ny figur) är nog inte med överhuvudtaget, fast Knocke blir transvestit och det hela slutar med en stor fest - precis som Asterix' äventyr.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/1)

söndag 11 augusti 2013

DVD: Kung Liljekonvalje av Dungen

KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN (SF)
När jag i mars recenserade MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM när den gick upp på bio, skrev jag att jag inte skulle ha något emot att se övriga fem filmer i serien. Jag ljög inte ensam - här har vi så den andra filmen, som släpps direkt på DVD, vilket resten av de här Maria Lang-filmatiseringarna ska göra. Det handlar förstås om TV-produktioner.
Ostadigt väder ute, blåsigt, det regnar till och från - då funkar det ju bra med en enkel deckare till kaffet. Och enkel är just vad denna film av Christian Eklöw och Christopher Panov är. Tuva Novotny är tillbaka som Puck, och sedan förra filmen har hon hunnit förlova sig med Eje Bjure (Linus Wahlgren, som är distraherande lik Ewan McGregor). De två ska tillsammans med rikskriminalaren Christer Wijk (Ola Rapace) bevista ett bröllop i den idylliska småstaden Skoga. Dock dyker bruden aldrig upp.
Kort därpå hittar Puck och Eje den försvunna bruden - hon ligger knivmördad vid en å och i händerna håller hon en bukett liljekonvaljer. Genast börjar alla i omgivningen att bete sig misstänkt. Tomas Bolme är skum som rik och vresig direktör. Fredrik Dolk är en lite trög lokalpolis. Vi får veta att Wijk är son till häradshövdingen - fräckt, det var längesedan man fick höra ordet "häradshövding" på film.
Christer Wijk är stilig och sätter på sin ungdomskärlek. Puck är söt, ärtig och driftig. Ännu en person mördas. Och mot slutet ytterligare en.
Men det blir förstås aldrig någonsin spännande. De nostalgiska 50-talsmiljöerna är mysiga och gulliga; Nora är stand-in för Skoga. Allting är trevligt. Det dricks mycket kaffe, den mördade brudens mor tycker att de ska begrava dottern så fort som möjligt, eftersom de har så mycket nybakat kaffebröd. Det röks enorma mängder cigaretter utan filter.
De tecknade förtexterna är oväntat snygga och det står klart att den här filmserien funkar betydligt bättre i det lilla formatet; på en TV-skärm.
Det är inte speciellt bra, men jag ser gärna resten av de här bagatellerna.


-->