Visar inlägg med etikett Tomahawk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tomahawk. Visa alla inlägg

tisdag 6 maj 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Dick Ayers

Jag har ju en tendens att ständigt återkomma till den gamla fina serietidningen Tomahawk här på TOPPRAFFEL! - och nu är det dags igen. För inte så längesedan skrev jag om maskerade westernhjältar; den artikeln hitter ni HÄR, och i denna text nämner jag Ghost Rider. Ghost Rider, som till en början var en aning skräckorienterad, skapades 1949 av Dick Ayers - och nu har Ayers dött, 90 år gammal.

Han må främst vara känd för sina westernserier, men han hann med att jobba med en hel del annat, den gode Dick Ayers. Han debuterade redan 1942 med en stripserie i en dagstidning, och kort därpå gjorde han grejor åt Dell Comics. 1947 studerade han för den legendariske Tarzantecknaren Burne Hogarth och han började att teckna en lång rad westernserier åt främst Magazine Enterprises och Prize Comics. I början av 1950-talet hamnade Ayers på Atlas Comics; förlaget som senare skulle förvandlas till Marvel Comics. Där återupplivade han Ghost Rider i en snällare, skräcklös version - dock ska Ayers spökryttare inte blandas ihop med Marvels motorcykelknutte. När den sistnämnda dök upp på 70-talet döptes den ursprunglige Ghost Ridern om till Phantom Rider!
På Marvel samarbetade Dick Ayers en hel del med Jack Kirby; han tuschade otaliga Kirbyserier och -omslag. Ayers jobbade med Fantastiska Fyran, Ant-Man och Thor, och med tiden tog han över Sgt. Fury and his Howling Commandos och stod även för skisserna.
En av serierna som gick i Tomahawk var förstås Jonah Hex; min favoritserie. Den tecknades av främst Tony DeZuniga och José Luis García-López, och de tuffa, realistiska teckningarna skilde sig en hel del från resten av tidningens innehåll. Efter att Tomahawk slutligen klagts ner en gång för alla fick Jonah Hex en egen tidning. Den var tjockare, svartvit och publicerade en del nyare avsnitt. I denna tidning kunde man läsa Jonah Hex tecknad av Dick Ayers - och det funkade väl inte riktigt. Ayers grövre, lite gammaldags still skar sig en aning med seriens karaktär och innehåll - åtminstone när han försågs med en trist tuschare. Det hände att Ayers även tecknade en annan bekanting från Tomahawk - Skalpjägaren.
På 1970-talet chockade Dick Ayers omvärlden med att jobba för Eerie Publications tidningar. Eerie var ett skitigt litet förlag som gav ut svartvita magasin i stort format för att konkurrera med Warren Publishings skräckmagasin, det vill säga Creepy och Eerie (Chock här hemma i Sverige). Serierna i Eerie Publications blaskor var ofta grovhuggna och inget vidare, och det är inte utan att man undrar hur Ayers hamnade där. 
Under 1980-talet jobbade Dick Ayers en del åt Archie Comics och han fortsatte att vara verksam som serietecknare ända in på 2000-talet - dock sysslade han mest med små obskyra saker. Den fjärde maj 2014 flyttade han upp till den stora westernseriestudion ovan molnen.
DICK AYERS
1924 - 2014
R.I.P.


-->



söndag 4 augusti 2013

Serier: En spansk gringo, en italiensk biff och två franska indianer

De senaste månaderna har jag skrivit en del om gamla mer eller mindre bortglömda westernserier jag läste när jag växte upp på 1970-talet. Serier ingen annan skriver om, serier som alltid känts som rätt anonyma - vilket de i många fall även var. Serierna i till exempel Silverpilen var ju aldrig signerade.
Idag finns det förstås inte en enda westernserietidning på den svenska marknaden. Det har det inte gjort på ett par decennier - och genren är ju sällsynt även på bio och TV, även om det ibland dyker upp saker som floppen THE LONE RANGER och den utmärkta TV-serien HELL ON WHEELS. Annat var det på 70-talet. Förvisso gjordes det förhållandevis få westerns för bio och TV redan då, men genren var populär bland unga och gamla - åtminstone här i Sverige. Kioskboks- och serietidningsställ var fulla av westerntitlar. Och den bästa westerntidningen var Tomahawk - tyckte jag då. Tomahawk var dessutom en av mina absoluta favoritserietidningar rent allmänt. Den var tunn, bara 36 sidor i färg, men ofta lite tuffare än konkurrenterna.
Egentligen var jag inte speciellt förtjust i Tomahawk; titelserien, alltså. Tomahawk, en kille i tvättbjörnsmössa som upplevde äventyr under frihetskriget, var en rätt mossig serie, men den förekom långtifrån i varje nummer. De nyare serierna från DC Comics var betydligt fränare.
I Tomahawk figurerade även en del serier jag tyckte var rätt intetsägande. Europeiska westernserier som alltid kändes som utfyllnadsserier, även om de kanske låg först i tidningen som huvudattraktion.
En av dessa serier var Lopez.
Lopez var halvblod och prisjägare, och försedd med en fjäder i hatten. Efter några avsnitt försågs han med en följeslagare, den hetlevrade indianpojken Lilla Åskvädret. Lopez red omkring och jagade bovar och banditer, vilka han så fort tillfälle gavs klubbade ner med en lång käpp. Enligt serien var detta en kendostav. 1977 hade jag ingen aning om vad kendo är, men jag förstod att det var något slags japansk kampsport. Lopez hanterade dock mest staven som Lille John och det var nog inte så mycket kendo över det hela. Det bekom mig inte så mycket, jag tyckte att det var coolt att Lopez släpade omkring på sin stav. Fast själva serien tyckte jag var trist tecknad. Och jag hade ingen aning om vad det var för serie, var redaktionen hade grävt upp den.
Lopez är en fransk serie, den dök upp 1976 i den franska tidningen Trio. Som manusförfattare angavs en "R. Gravel", som var pseudonym för den flitige serieförfattaren Raymond Maric. Raymond Maric, som föddes som Raymond Chiavarino, debuterade 1943 och han var tydligen fortfarande aktiv när han 78 år gammal gick bort 2005. Maric jobbade i alla möjliga genrer, han skrev manus till licensproducerade serier om Droopy och Tom & Jerry, han samarbetade bland annat med Jean-Claude Forest, och i slutet av 70-talet hamnade han på Spiroutidningen.
Killen som tecknade Lopez heter Pierre Frisano. Han föddes 1934 och debuterade som serietecknare redan som fjortonåring! Frisano tecknade en farlig massa serier, på 70-talet samarbetade han ofta med Maric; de två gjorde inte bara Lopez, och han tecknade bland annat ett album om Zorro. På 90-talet samarbetade han återigen med Maric, då de två gjorde den historiska serien Courtisanes, som gav ut av Glénat.
En annan serie i 70-talets Tomahawk, var den spanska serien Gringo. Gringo dök upp i nummer 2/1976 och kallades "NY tuff seriehjälte!" - fast det var en sanning med modifikation. Serien skapades redan 1963 av Carlos Giménez, mannen som låg bakom den på sin tid så ohemult populära serien Delta 99, och som under 80-talet övergav äventyrsrafflen till förmån för serieromaner som den prisbelönta "Barnhemmet". Manus till Gringo skrevs av Manuel Medina, och senare övertogs serien av Domingo Álvarez Gómez och Jesus Pena Rego. Deras version tror jag dock aldrig publicerades i Sverige. Dominga Álvarez jobbade främst åt brittiska förlag, åt vilka han tecknade (anonyma) romantik- och krigsserier, men han bidrog även med några historier åt smått legendariska förlaget Skywald i USA - de publicerade de härligt trashiga skräckmagasinen Psycho, Nightmare och Scream, vilka var tänkta att konkurrera med Warrens populära titlar Creepy och Eerie; de där serierna som publicerades i Chock i Sverige. Serierna om Gringo tyckte jag förvisso var snyggt tecknade, men de gjorde inget som helst intryck, eftersom huvudpersonen Syd Bicking (som i original hette Syd Viking!) saknade personlighet - åtminstone i de avsnitt jag läste.
Plötsligt och oväntat lades Tomahawk ner! Nummer 12/1979 blev det sista numret - åtminstone tillsvidare. Istället dök det upp en ny tidning som ersatte Tomahawk i tidningsställen: Apache. Apaches logotype var tecknad i samma stil som Tomahawks, och jag begrep aldrig varför Semic plötsligt gav ut den här tidningen - en tidning som i princip fortfarande var Tomahawk, men som innehöll betydligt sämre serier.
Huvudserie i Apache var Kapten Apache - ännu en fransk serie, dessutom ännu en om en halvblodsindian. Serien har dock inget med Lee Van Cleef-filmen CAPTAIN APACHE att göra. Jag tyckte alltid att Kapten Apache var hur trist som helst. Jag har nu hittat bilder på nätet där kaptenen ser ut att vara vuxen, med i serierna som gick i Apache var han ung tonåring, och det gillade jag inte alls. Även om jag själv inte var så gammal 1980. tyckte jag att serien var för snäll och barninriktad - till skillnad från de gamla favoriterna Jonah Hex och Skalpjägaren.
Men serien var väl rätt bra tecknad. Kapten Apache skapades 1975 av manusförfattaren Roger Lécureux, född 1925, och tecknaren Norma, född 1946 som Norbert Morandière. Lécereux skrev mängder av serier och är manen som skapade Rahan, en stenåldershjälte det fortfarande produceras album om, och som tydligen publicerats på svenska som Järn-Jörn - Mannen med eldhåret! Kapten Apache gjordes för tidningen Pif Gadget.
Här ser ju Kapten Apache onekligen ut att ha vuxit till sig.
I tidningen Apache dök snart även Lucky Luke upp, vilket jag uppskattade, och så återkom några serier som gått i Tomahawk. Lopez var en av dem, men man körde även Kjell E Genbergs svenska wstern Ben Hogan, som tecknades av signaturen Pinto (spanjoren José Maria Bellalta, som även tecknade Tumac), och så slängde man in Davy Crockett - en italiensk serie som inte alls handlar om Davy Crockett. Serien skapades 1954 av studion EsseGesse (som även låg bakom Kinowa och Kapten Miki), och egentligen heter han Il Grande Blek - men eftersom han bar tvättbjörnsmössa tyckte man väl i Sverige att han lika gärna kunde vara den berömde Davy Crockett. Serien gjordes ursprungligen i det där lustiga, liggande formatet med två rutor per sida, och så publicerades den på svenska i tidningen Prärieserier 1956. I Apache hade serien redigerats om till normalt serietidningsfotrmat, och senare italienska serier ser annorlunda ut, inte bara vad gäller format, utan även till teckningsstilen.
I Apache gick serien som följetong, men jag hopade oftast över den. Jag tyckte att den såg alldeles för stel och mossig ut - och nej, den passade inte in bland de övriga serierna i tidningen, åtminstone inte rent utseendemässigt.
Efter bara två år lades Apache inte helt oväntat ner, nummer 13/1981 blev det sista numret. Och vad ersattes tidningen av? Jo, av en ny inkarnation av Tomahawk. Försedd med ny logotype, men med samma sidantal - och med i stort sett samma serier, som nu gick i repris. Trots detta stod det "NY TIDNING" på omslaget - som om vi redan skulle ha glömt bort gamla fina Tomahawk.

-->



torsdag 4 juli 2013

Serier: De red i väst och mask

Bioaktuella THE LONE RANGER fick mig förstås att tänka på alla de där maskerade westernhjältarna som florerade förr om åren, främst på 1950-talet. Superhjältarna hade dalat i popularitet och serieläsarna började istället att köpa bland annat westernserier. Tydligen tyckte serieförlag och serieskapare att det föll sig naturligt att kombinera traditionen med maskerade brottsbekämpare som Läderlappen med vilda västern-hjältar. Dessutom var ju The Lone Ranger ohemult populär på TV, på bio, i böcker - och självklart som tecknad serie.


När jag läste serietidningen Tomahawk på 1970-talet förekom det i den flera maskerade westernhjältar, främst från DC Comics - och de flesta av dessa var repriser på grejor från 50-talet. Huvudserierna i tidningen, var moderna, tuffa westerns som Jonah Hex, Skalpjägaren och Hawk, Tomahawks son, och liknande, men tydligen tyckte man att det passade bra med gamla 50-talsserier i mixen. Och nej, som barn hade jag inga större anmärkningar. Jag tyckte att de Lone Ranger-serier som publicerades i tidningen Svarta Masken var träiga och trista, liksom de italienska serierna i Tex Willer, men westernrafflen i Tomahawk funkade - kanske beroende på att de ofta var läckert tecknade av kända namn som till exempel Dan Barry och Dick Ayers.


Samtidigt tyckte jag att de här hjältarna var lite ... konstiga. Alldeles för många av dem maskerade sig likadant. Antingen bar de en ögonmask, som Lone Ranger, eller en bandana över näsa och mun. Jag såg ingen skillnad på dem. Och de hade alla samma personlighet och färdigheter. Dessutom förstod jag inte riktigt poängen med att de maskerade sig - i synnerhet inte när de red runt i samtliga stater i väst. Chansen att bli igenkänd är ju ganska minimal i ett samhälle utan välutvecklad media, de hamnar ju knappast på bild i tidningar och TV. Vissa hjältar höll sig till en och samma stad, och trots att antalet invånare säkert var minimalt kände ingen igen dem när de tog på sig en mask.

Durango Kid minns jag att jag gillade - och det är mycket möjligt att jag gjorde det på grund av dess fräsiga logotype. Men den var ofta läckert tecknad. Figuren dök först upp i en filmserie på 1940-talet, men han blev snart seriefigur.


I Tomahawk gick även Nattens örn, som i original heter Nighthawk - ingen örn där, alltså. Han hette Hannibal Hawkes och var en kringresande hantverkare (!), men när fara hotade, tog han på sig en mask och bekämpade brott. Och så hade vi Johnny Thunder. Han tog inte på sig en mask när det var dags att panga bovar - nej, han färgade sitt blonda hår svart. Det funkade lika bra, ingen kände igen honom. Och hårfärgen var tydligen oerhört lätt att tvätta ur.


En på 70-talet ny, maskerad hjälte figurerade också i Tomahawk: El Diablo, flott tecknad av Gray Morrow. El Diablo var märkligt lik Zorro och avsnitten var alltid i kortaste laget och kändes rumphuggna, men jag gillade konceptet. Banktjänstemannen Lazarus Lane har träffats av blixten och sitter totalförlamad i rullstol. Men när onda män dyker upp i hans närhet vaknar han till liv - tack vare magi och bara nattetid - och blir El Diablo, och piskar upp folk.


De maskerade westernhjältarna verkar vara oräkneliga. De flesta har jag över huvud taget aldrig läst om, men väl hört talas om. Som Marvels Ghost Rider, vilken tecknades av Dick Ayers. När Marvel på 70-talet plötsligt skapade motorcyklisten Ghost Rider döptes den gamle westernhjälten om till Phantom Rider.


Bland övriga hjältar hittar vi The Black Rider, som ser ut som Durango Kid; Gunmaster, som ser ut som Nattens örn; Masked Raider, som ser ut som Lone Ranger, Lone Rider, som ser ut som en bandit, och så finns det en som heter The Masked Marshal, men hur han ser ut vet jag inte riktigt. Vidare har vi The Black Diamond, som ser ut som Lone Ranger, där fanns The Hooded Horseman, som liknade, öh, The Black Diamond, där fanns Redmask, som var röd från topp till tå, och vi får inte glömma den raffiga The Black Phantom; en kvinna som gjorde saken kort med buset.

The Black Bull var inte heller att leka med - den här killen klädde ut sig till en ... tjur. En svart tjur. Sicken en! Masked Marvel hette en annan kille, han drog på sig en dödskallemask och blev därmed ganska lik 70-talets Ghost Rider. Masked Ranger var ännu en blatant kopia på Lone Ranger. The Presto Kid bör om inget annat få pris för fånigast namn.

Även i Europa skapades det serier om maskerade hjältar. Mest känd är väl Kinowa, en italiensk serie som startade 1950. I Sverige publicerades den på den tiden i tidningen Prärieserier, men av någon anledning fick man för sig att köra den på nytt i Western-serier på 90-talet. Kinowa handlade om stackars Sam Boyle, som skalperats och kvarlämnats som död efter att hans familj massakrerats. Han kvicknade till och knådade ihop en mask i form av ett djävulsansikte, och så begav han sig ut för att hämnas.


Nå. När får vi se stora, påkostade biofilmer om de här killarna?


Fotnot: Ett flertal av de här maskerade hjältarna, främst de från DC och Marvel, har återupplivats på senare år, nu som mer traditionella superhjältar.


Ytterligare en fotnot: Nu fick jag veta att det var min gode vän Olle Dahllöf; ledamot av Svenska Serieakademin, som såg till att Kinowa dök upp i Western-serier.



måndag 18 oktober 2010

Två å trettifem? I helvete heller!

Ni noterade kanske att priset på det där numret av Läderlappen från 1974 som jag återgav i ett inlägg tidigare idag, var 2:35 för 36 sidor i färg. På den tiden var det fortfarande vanligast med serietidningar på 36 sidor. 1975 kostade standardtidningarna 2:50, det minns jag bestämt - i synnerhet då jag av någon anledning minns att farmor eller farfar fyllde år och en som hette Bror tyckte att jag skulle få en serietidning av honom och frågade vad en sådan kostade. Tveklöst trumpetade jag "Två å femti!" och så gick jag bort till kiosken ute på den kävlingska trottoaren. Jag tror jag köpte Tarzan - men det kan ha varit Korak. Nej, jag tror bestämt det var Tarzan. Som om det spelar roll. Dock ett märkligt val, eftersom jag alltid köpte Tomahawk när jag besökte farmor och farfar.
Hur som helst.
Idag stod jag på Pressbyrån och tittade igenom serieutbudet. År 2010 kostar de ju långt ifrån 2:35, de flesta ligger väl på en 35-50 spänn.
Bland tidningarna stod ett lite försynt album. "Herman Hedning 2001-2002". Cirka 80 sidor i färg, styva pärmar och bra papper. Serietidningsformat. Såg mest ut som ett specialnummer av tidningen. Jag inspekterade albumet - och fick syn på Pressbyråns (eller rättare sagt distributörens) prislapp på baksidan.
169 spänn?! Är de helt från vettet?
En stund senare tittade jag in på Lilla Torgs Seriemagasin för att se om Arne fått in några rafflande nummer av Grupp 666 (det hade han inte). Jag såg att Herman Hedning-albumet stod på hyllan med svenska album, intill tidigare delar i albumserien. Och på prislappen stod det 180:-.
De här summorna låter ju inte kloka. Det handlar ju inte om en lyxutgåva. Det är ett vanligt album med återtryckt material. På Pressbyrån stod även ett Spirou-album. Stort format och bra papper. Cirka 80 spänn. Betydligt vettigare.
Tänk vad trevligt det vore om priset på serietidningar sänktes till 2:35 över en natt efter ett EU-beslut.