Visar inlägg med etikett Tom Wilkinson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tom Wilkinson. Visa alla inlägg

fredag 6 mars 2015

Bio: Selma

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Vissa filmer är precis som man tror att de ska vara. Ibland nästan exakt. I synnerhet biopics om amerikanska hjältar - så kallade angelägna filmer om viktiga händelser och viktiga ämnen. "Inspiring movies". Det är nästan så att man inte behöver se filmerna.
SELMA är en sådan film. Det kändes som om jag redan hade sett den här filmen. Flera gånger om. Ava DuVernays film Oscarnominerades till Bästa film, men den kammade bara en en statyett; den för bästa originalsång - det fullkomligt olidliga rap- & gospel-låten "Glory", av och med Common (som även har en roll i filmen) och John Legend (som inte ska blandas ihop med Johnny Legend).
Den brittiske skådespelaren David Oyelowo spelar Martin Luther King i detta drama om de svartas situation i USA 1965 och om den marsch King arrangerade; i protest mot att svarta inte fick rösta i många sydstater, vandrade hundratals människor från den lilla staden Selma i Alabama till Montgomery. De gjorde två försök, första gången attackerades- och misshandlades de av polis. Lokala politiker gjorde sitt bästa för att stoppa Kings påhitt och president Lyndon B Johnson (Tom Wilkinson) prioriterade andra frågor än att hjälpa "the damn niggers", som han kallade dem enligt den här filmen.
En lång rad mycket kända skådespelare passerar revy i filmen, vissa har väldigt små, marginella roller - Martin Sheen spelar domare, men nämns inte ens i rollistan. Oprah Winfreys bolag Harpo Films har producerat tillsammans med Brad Pitts Plan B, och Oprah har en roll - hon dyker upp flera gånger, men har nästan inga repliker. Hon åker mest på stryk. Giovanni Ribisi är presidentens trådgivare, Tim Roth är den rasistiske guvernören George Wallace, Cuba Gooding Jr:s rollfigur är lite för diffus, och Dylan Baker är J Edgar Hoover.
Martin Luther King framställs i det närmaste som ett helgon. Han är rättskaffens, rekorderlig, sansad och fast besluten vid sina åsikter (men han röker en cigarrett, så han har brister han också). Selmas svarta invånare är rakryggade och stolta. I stort sett alla vita är rasister, korkade bonnläppar och våldsamma svin. Undantagen är en journalist från New York och de präster som reser till Selma för att delta i marschen. Och ja, eftersom King ju var pastor, är det mycket prat om Gud och en hel del predikande.
SELMA innehåller några riktigt starka scener med brutala övergrepp på svarta. Filmfotot är fint, skådespelarinsatserna är förstås bra. Men - det här är bara ännu en "sådan där" film. Den är alldeles för strömlinjeformad, för anpassad för att vinna Oscars, och den är för lik en massa andra biopics, och lämnar mig därför oberörd. Behöver jag nämna att den är för lång? Jag konstaterar att jag inte har så mycket mer att säga om den här filmen.
Den som väntar på att Lilla Fridolf ska dyka upp i filmen, väntar förgäves.







(Biopremiär 6/3)

-->

fredag 21 mars 2014

Bio: The Grand Budapest Hotel

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Nu är det åter dags för mig att vara gubbjäveln som går mot strömmen. Det händer ju lite då och då - och i synnerhet när vissa omhuldade regissörer är i farten. Som Michel Gondry, Spike Jonze - och som i det här fallet Wes Anderson. Tre regissörer jag gärna klumpar ihop och som jag ofta har svårt att hålla isär. Tre regissörer jag aldrig gillat, tvärtom har jag irriterat mig på deras verk; deras kombination av crazy och konstnärlighet som mest känns krystat pretentiöst.
THE GRAND BUDAPEST HOTEL är Wes Andersons största kommersiella framgång hittills; fiolmen är en så kallad limited release i USA, men den tilltänkta publiken - och fler än de - har gått man ur huse. En god vän hävdade att till och med jag bör gilla filmen och tycka att den är rolig. Pressvisningen i Malmö slog publikrekord. Intresset var massivt.
Beklagar. Jag gillade inte filmen den här gången heller. Jag tycker inte att det här är speciellt mycket bättre än DEN FANTASTISKA RÄVEN och MOONRISE KINGDOM, vilka båda fick två syndiga dvärgar i betyg av mig.
Större delen av filmen berättas i en flashback within a flashback. Tom Wilkinson spelar en man som berättar om när han på 1980-talet besökte The Grand Budapest Hotel i ett fiktivt öststatsland och där träffade hotellets ägare (F Murray Abraham), som berättar om när han började som hisspojke där under mellankrigstiden. Huvudperson då är Gustave H (Ralph Fiennes), concierge på hotellet. Gustave får ärva en värdefull renässansmålning och en massa intriger uppstår.
Tempot i filmen är högt, väldigt högt, och det liknar Andersons animationer. Men mest ser det ut som om en maskeradlåda har exploderat. Färgerna är knalliga, skådisarna ser ut att vara utklädda, de flesta spelar över så att det visslar om det, det är rätt studentikost, och känns mest som ett bisarrt barnprogram med för hög budget.
En farlig massa skådisar poppar upp framför kameran: Adrien Brody, Willem Dafoe, Bill Murray, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Jude Law, Edward Norton, Soirse Ronan, Léa Seydoux, Tilda Swinton, med flera. Alla utspökade.
Min mormor brukade kalla sådant här "glyttatrams". Fast enligt henne var höjden av glyttatrams Helan & Halvan och Nils Poppe. Min farmor tyckte precis tvärtom, allt som var gammalt och speciellt allt som var svartvitt var per automatik bra. Han satt en kväll och såg VARULVEN bara för att den var svartvit. Hon hade ingen aning om vad det var, och blev väldigt förvånad när huvudpersonen plötsligt blev hårig och bet folk. Dagen efter sa hon "Såg ni filmen igår? Som han ble'!".
Det där sista hade förstås inget med Wes Anderson att göra.
Mer än att jag tycker att han ägnar sig åt glyttatrams.








(Biopremiär 21/3)

-->



torsdag 20 januari 2011

Bio: The Green Hornet

Foton copyright (c) Sony Pictures

The Green Hornet dök upp första gången i januari 1936 i en radioserie. Den maskerade brottsbekämparen skapades av George W Trendle och Fran Striker - vänta nu här! Fran Striker? Det låter bekant... Hmm... Just det, det angavs som författarnamn på de böcker om Svarta Masken som B Wahlströms gav ut som grönryggade ungdomsböcker på 70-talet. Och Svarta Masken är förstås samma figur som Ensamma Vargen, det vill säga den maskerade västernhjälten The Lone Ranger.
Bakom masken är The Green Hornet egentligen Britt Reid; den unge arvtagaren till en stor dagstidning, The Daily Sentinel - och tänk, han är faktiskt släkt med The Lone Ranger! Men allvarligt talat: vad är det för namn han har? Britt? För helvete, min lågstadiefröken hette Britt (vilket hon fortfarande heter). Under min uppväxt fanns det många Britts Hårsalong. En actionhjälte kan väl för fanken inte heta Britt? Det är ju som om Läderlappen egentligen är playboyen Berit Wayne.

Nå, trots att radioprogrammet hade en hjälte med tantanamn, blev den en stor framgång, och med "Humlans flykt" som signaturmelodi gick den ända fram till 1952. Förutom radioserien gjordes det två stycken cliffhangerserier om The Green Hornet; 1940 och '41, och han förekom i serietidningar. Som seriefigur figurerade han på diverse förlag fram till slutet av 60-talet, innan man gjorde ett försök till revival i slutet av 80-talet, och häromåret dök han åter upp i en ny serieversion.

Mest känd är dock TV-serien som gjordes i 26 stycken 25-minutersavsnitt 1966-67 med Van Williams som Britt Reid/The Green Hornet - men denna serie är främst ihågkommen för att hjältens trogne, kung fu-kunnige assistent Kato spelades av Bruce Lee, som då ännu inte blivit filmstjärna på bio.

Själv har jag känt till The Green Hornet i flera decennier, men jag har aldrig hört radioserien, läst någon av serietidningarna, sett filmserierna eller - trots Lees medverkan - ens sett TV-serien. Så för att förbereda mig inför den här nya långfilmen såg jag några av de första avsnitten av TV-serien. Och...

...Herregud, vad tråkig den är! Jag hade förväntat mig något i stil med Batmanserien med Adam West, men så var det inte alls. Visst, det är mycket Batman över Green Hornet och Kato, deras högteknologiska högkvarter påminner om Läderlappsgrottan (det går inte att säga "Batgrottan") och de har en motsvarighet till Batmobilen; The Black Beauty - och signaturmelodin, som inte längre är "Humlans flykt", men en likartad trudelutt, är klämmig.

Men serien är alldeles för allvarlig och skurkarna är trista - Signe Hasso (!) är skurken i pilotavsnittet. Största problemet är Britt Reid, som är en otroligt tråkig figur. Han saknar karaktär helt och hållet. Kato gör i princip inget mer än att passa upp sin arbetsgivare, innan han på slutet av varje avsnitt griper in och kung fu-ar några bovar och banditer.

Serien är så seg och trist att det är svart att se klart de 25 få minuter avsnitten varar.
Så kommer då den här nya långfilmen dundrande - med betoning på dundrande. Kritiken i USA, där filmen gick upp förra veckan, har varit mördande och eftersom figuren är helt okänd i Sverige, är förutsättningarna inte de bästa för en framgång här.

Regissör är minst sagt överraskande fransmannen Michel Gondry - ett av mina hatobjekt. Han har tidigare gjort HUMAN NATURE (som jag hatade), ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND (som jag inte sett), THE SCIENCE OF SLEEP (som jag tyckte var obehaglig och hatade) och BE KIND REWIND (som hade en kul idé, men fruktansvärt utförande). Denna pretentiösa arthouseregissör är förstås helt fel för att göra en amerikansk superhjältefilm i tjoflöjtfacket.

Seth Rogen kan ibland vara kul och han har medverkat i några kul filmer. Men han var ju även med i den konstiga, gravt misslyckade actionkomedin PINEAPPLE EXPRESS, som mest kan beskrivas som ett vanityprojekt. Men den var ingenting jämfört med THE GREEN HORNET. Jösses, pågar och töser, här kan vi snacka om vanityprojekt!

Rogen har skrivit manus (tillsammans med Evan Goldberg). Han är en av producenterna. Och - han spelar huvudrollen som Britt Reid. Det skulle han ha låtit bli.
Efter en kort prolog med Britt som barn, öppnar filmen med historiens skurk: Chud-
nofsky, spelad av österrikaren Christophe Waltz från INGLOURIOUS BASTERDS. En film är aldrig bättre än dess skurk, och återigen gör Waltz en bra skurk - åtminstone i dessa första scener, under vilka han fäller några faktiskt inspirerade repliker och skjuter ner sina kriminella konkurrenter. Chudnofsky har en specialtillverkad Desert Eagle med två pipor. Fränt.

Men så introduceras vi för Seth Rogens Britt Reid och det hela börjar spåra ur. Reid är nämligen ett rövhål utan like. En högljudd fåne som festar som en sjuttonåring, och som blankt struntar i sin farsas (Tom Wilkinson) dagstidning. Farsan skäller ut sin odåga till sån, en dag ska ju Britt ta över som utgivare, men pågen bara struntar i detta. Han är ju hur rik som helst och fortsätter att trasha hotellrum och fåna sig.

Men så dör plötsligt farsan efter att ha blivit stucken av ett bi och Britt hamnar i chefsstolen, där han förstås är oduglig. En morgon får han dessutom en kopp uselt kaffe till frukost. Det visar sig att han sparkat hela personalen i den lyxiga bostaden. Britt kräver att killen som gjorde kaffet ska återanställas, så då gör Kato (asiatiska popstjärnan Jay Chou) entré. Kato kan inte bara tillaga excellent kaffe, han är även kampsportsexpert och en jävel på att uppfinna saker.

Ytterligare en person dyker upp i handlingen; Cameron Diaz som Lenore Case, Britt Reids nya sekreterare på The Daily Sentinel. Hon och Kato börjar genast att flörta med varandra, något Britt har svårt för. Förutom dessa, figurerar Edward James Olmos som gammal luttrad redaktör. Han ser trött och oinspirerad ut.
En natt stoppar Britt och Kato ett rån, och de blir så uppspelta av detta att de beslutar sig för att extraknäcka som maskerade brottsbekämpare. The Green Hornet föds. The Green Hornet översätts hela tiden med Gröna getingen i textremsan, det är otympligt och låter fånigt.

Kato bygger en massa avancerad utrustning åt duon, han spikar ihop en hel rad identiska Black Beauty-bilar, och trots att han egentligen bara är sidekick till Green Hornet, är det förstås Kato som ser till att skurkar åker dit. Kato kan kung fu och han är smart. Britt Reid är korkad, tjock och inkompetent.

En märklig detalj i deras brottsbekämparstrategi är att de utger sig för att vara skurkar. The Green Hornet och Kato påstår sig vara värre än alla bovar och banditer tillsammans, men i hemlighet bekämpar de brott.

Samtidigt byter Chudnofsky namn till Bloodnofsky (han behövde ett coolare namn), och så drabbar hjältar och skurkar samman...

Jösses. Det här är fruktansvärt. Det funkar inte någonstans. Seth Rogen, som gått ner ett par dussin kilo, är fortfarande för tjock och helt fel för rollen. Han är något makalöst irriterande. Britt Reid ska vara en suave George Clooney-type. Seth Rogen bara skriker hela tiden. Han förväxlar detta med komedi. Det är som i vissa gamla Åsa-Nisse-filmer med John Elfström: om man skriker hela tiden blir det nog roligt.

Rogen är inte ensam om att skrika. Alla skriker i denna gapiga film. Ingenting är roligt, ingenting är coolt, ingenting är spännande. Michel Gondry verkar fullkomligt sakna den kärlek till superhjälteserier som till exempel Sam Raimi och Jon Favreau har. Ursprungligen skulle Kevin Smith regissera, och även om han nog också gjort en kass film, har han ju faktiskt skrivit manus till flera superhjälteserier.
Gondry klampar runt som en elefant i en porslinsaffär. I Amerika är filmen försedd med åldersgränsen PG-13, medan den i Sverige fått en femtonårsgräns, vilket jag kan förstå. Rogen och Gondry vräker på med massor av explosiv, öronbedövande, evighetslång och tjatig action. Och jag blev förvånad över hur våldsamt det är för att vara en familjevänlig tjoflöjtfilm. Det är inte särdeles blodigt, men folk dör på spektakulära, ibland sadistiska sätt, och mot slutet bjuds det på en nästan Steven Seagal-inspirerad slaktdetalj. Men någonting är fundamentalt fel när jag, som ju älskar röjig fetaction, siter och tänker på annat medan filmduken står i brand framför mig. Oj, vad tråkigt det är. Och dumt. Och fel: vaffan, Kato springer ju runt och dödar fienden!

På ett ställe blir Britt och Kato ovänner och börjar slåss. Jag vet inte om detta ska vara en hyllning till kommissarie Clouseaus fajter med Cato, men den här scenen slutar aldrig och den är inte det minsta skojig. Det är bara ett brutalt och omotiverat slagsmål.

Cameron Diaz är fullkomligt bortkastad i sin fåniga icke-roll. Edward Furlong dyker upp i en minimal roll som en av Bloodnofskys hantlangare. James Franco gör en cameo i början och nämns inte i rollistan.

Just det, jag höll ju fullkomligt på att glömma bort att nämna att THE GREEN HORNET är i 3D. Eller... Nja. Jag vet inte vad de sysslat med, men mycket till 3D är det inte. Ärligt talat märkte jag knappt av 3D:n överhuvudtaget. Det enda som händer när man tar på sig 3D-brillorna är att bilden blir mörkare.

Jag hade faktiskt ont i huvudet - på riktigt - när filmen slutade. En massa stök och bröl och usel 3D. Det här var två långa, ansträngande timmar. Huga!

Nu säger jag som kungen: nu vänder vi blad.

Nu ser vi fram emot ett par riktiga superhjältefilmer.

Som THOR och GREEN LANTERN.








(Biopremiär: 21/1)