Visar inlägg med etikett Tom Waits. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tom Waits. Visa alla inlägg

onsdag 16 mars 2022

Bio: Licorice Pizza

Foton copyright (c) SF Studios

Jag ser att jag visst bara recenserat en Paul Thomas Anderson-film här på TOPPRAFFEL! - THE MASTER, som kom 2013. Den var inte speciellt bra, tyckte jag. I min recension skriver jag att den har "en tendens att bli irriterande, pretentiös och irriterande pretentiös". Det brukar ofta vara så med Paul Thomas Anderson. Jag har inte sett alla filmer han gjort. BOOGIE NIGHTS gillade jag när den kom, men jag har inte sett om den sedan dess. PUNCH-DRUNK LOVE tyckte jag var rätt obehaglig. THERE WILL BE BLOOD lider av sanslöst överspel av Daniel Day-Lewis. INHERENT VICE från 2014 år jag inte sett. PHANTOM THREAD från 2018 har jag missat totalt, den måste ha smugits up på bio. Trots alls positiva recensioner visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av LICORICE PIZZA. Ännu en ittiterande pretentiös filmfestivalfilm?

Låt mig säga det på en gång: LICORICE PIZZA är en fullkomligt underbar film! Den här filmen är smått fantastisk. Jag satt med ett leende genom hela filmen - det låter kanske lite banalt och fantasilöst, men det här är en film man blir glad av. Det är en upplyftande film.

Denna udda dramakomedi utspelar sig i San Fernando Valley 1973. 25-åriga Alana (som spelas av 30-åriga Alana Haim) jobbar som assistent till en fotograf som tar skolfoton. På en skola träffar hon på den 15-årige Gary (debuterande Cooper Hoffman, som är 19 och son till Philip Seymour Hoffman). Den kaxige Gary blir ögonblickligen förälskad i Alana och börjar stöta på henne. Hon tycker att han är jobbig, men inte helt ointressant - dock är hon ju tio år äldre. Han är ett barn. Trots detta låter hon Gary övertala henne att träffa honom på hans stamkrog.

Gary är barnskådespelare. Han har gjort ett par långfilmer och en del reklam. Hans mor är hans manager. När Gary måste flyga iväg till ett märkligt TV-program i New York, får modern förhinder. Istället följer Alana med som förkläde. En av de andra skådisarna på resan börjar omedelbart att stöta på Alana, vilket Gary inte gillar.

Gary är en företagsam ung man. När han får syn på en vattensäng i en butik, startar han omgående ett företag som säljer sådana. Alana säger upp sig hos fotografen för att istället sälja vattensängar med Gary. Gary må vara framåt och låtsas vara vuxen, men han är fortfarande bara 15, med allt vad det innebär. Den tuffa Alana är judinna, bor hemma hos sina föräldrar, och hon upplever tillvaron som rätt jobbig och förvirrande.

Vad som följer är den vingliga historien om det omaka paret Gary och Alana, det är uppenbart kära i varandra, men de tar inte steget fullt ut - och åldersskillnaden är ett hinder. Filmen är ganska episodisk, när de här två och deras kompisar rör sig bland en lång rad märkliga och excentriska typer.

Sean Penn spelar en galen filmstjärna som bara pratar i repliker från sina filmer. Se på fan om hans kompis inte spelas av Tom Waits! Bradley Cooper är skön som Barbra Streisands pojkvän Jon Peters, hans ser ut som hela Bee Gees på en gång, och är bindgalen. John Michael Higgins driver en japansk restaurang och har olika japanska fruar, som han pratar med på engelska med japansk brytning. Maya Rudolph dyker upp i en scen.

Till en början ger kanske LICORICE PIZZA intryck av att vara ännu en tonårsfilm, tack vare de unga huvudpersonerna, men filmen utvecklas snabbt till något annat. De många rollfigurerna är ofta så skruvade att den här filmen blir något slags surrealistisk romantisk komedi om ett par som aldrig lyckas få ihop det. Dialogen är jättebra, alla skådisarna är bra, flera enskilda scener fick mig att skratta högt. Det är rätt gulligt, och de sista minuterna skulle kunna vara hämtade ur en romantisk komedi från 90-talet. 

Det här är den strålande film.


 

 

 

(Biopremiär 18/3)


tisdag 27 augusti 2019

Bio: The Dead Don't Die

Foton copyright (c) UIP Sweden
Avdelningen för filmer jag kanske tilldelar ett för högt betyg:
De senaste åren har det på YouTube ploppat upp en hel del parodier på amerikanska independentregissörer - hur skulle det se ut om den-eller-den regissören regisserat den-eller-den blockbustern? Många av de här parodierna är rätt dåliga, men en del är begåvade. Spindelmannen regisserad av Wes Anderson är nog den bästa.
Fast ofta får jag nog säga att det inte är parodier - eftersom dessa regissörer faktiskt gör filmer som är precis så som i YouTube-klippen. Jag har väldigt svårt för de flesta av de här uppburna regissörerna, jag tycker att de är rövtrista, pretentiösa, och påfallande ofta helt livlösa, kanske även själlösa. De är så uppfyllda av sin egen smarthet att glädjen försvinner ur deras verk.
Jag har tidigare bara sett en film av Jim Jarmusch; ONLY LOVERS LEFT ALIVE, som jag tyckte var rätt okej. Som jag skrev i min recension av den filmen, har jag aldrig lockats att se Jarmuschs filmer. Jag har medvetet låtit bli att se dem.
Men nu har jag sett hans zombiekomedi THE DEAD DON'T DIE. Den är faktiskt precis som de där YouTube-parodierna på independentfilm. Och att kalla filmen komedi är att ta i, eftersom den inte är rolig. Den är inte spännande eller otäck heller. Den är ingenting - den börjar och slutar, och sedan är det inte mer med det.
Bill Murray, Adam Driver och Chloë Sevigny spelar tre poliser som får fullt upp när levande döda plötsligt kliver ur sina gravar i den lilla hålan Centerville. Eller fullt upp är kanske att ta i. De ägnar sig åt så kallad deadpan comedy, vilket innebär att alla ser ointresserade och uttåkade ut. De pratar med konstpauser. Den ende som inte ser ointresserad ut, är Iggy Pop, som spelar zombie.
Tilda Swinton gestaltar en märklig skotsk begravningsentreprenör, som svingar samurajsvärd. Danny Glover, Steve Buscemi, Larry Fessenden och Selena Gomez med flera spelar några av stadens invånare. Tom Waits springer omkring i skogen.
Nu hör det till saken att jag är fruktansvärt trött på zombiegenren. Jag ser fortfarande, med glädje, om det tidiga 80-talets italienska zombiefilmer, samt ytterligare några 70- och 80-talsfilmer i genren, men i övrigt är jag allt annat än entusiastisk, bland annat beroende på de senaste årens enorma produktion av riktigt billiga, usla och likartade zombiefilmer. 
Jag gissar att många kommer att känna sig lurade av filmens trailer. Trailern får nämligen filmen att framstå om en festlig film i samma anda som SHAUN OF THE DEAD eller RETURN OF THE LIVING DEAD. Vad man får är en rätt långsam film, vars soundtrack understryker dess konstnärliga ambitioner (det vill säga, dess tråkighet). THE DEAD DON'T DIE innehåller en del splatterinslag, men inramningen förtar effekten.
... Samtidigt kan jag inte såga det här helt och hållet. Filmen är inte tillräckligt dålig för att jag ska sätta en etta, ett par scener med Swinton är lite lustiga, och visst är det kul att se Iggy Pop som zombie.
 









(Biopremiär 30/8)
-->

måndag 15 april 2019

Bio: Den siste gentlemannen

Foton copyright (c) Scanbox

Se på fan! En ny, amerikansk film som försetts med en svensk titel - det var inte igår! DEN SISTE GENTLEMANNEN heter THE OLD MAN & THE GUN i original - och jag tycker faktiskt att den svenska titeln är bättre. Originaltiteln kan ge sken av att det här är en actionfilm eller en thriller, när det i själva verket handlar om en lågmäld, bitterljuv dramakomedi.

Robert Redford, 82, må vara en av Hollywoods största filmstjärnor, men när jag tänker efter har jag ingen större relation till honom. Jag har sett ett flertal filmer med honom, flera av dessa har jag tyckt varit bra - men den första och enda film jag tänker på när jag hör hans namn, är BUTCH CASSIDY & THE SUNDANCE KID. Tänker jag till lite, ploppar BLÅSNINGEN och ALLA PRESIDENTENS MÄN upp. Kanske några till. Sedan måste jag anstränga mig.

Det påstås att DEN SISTE GENTLEMANNEN är Redfords farväl till filmen - åtminstone i egenskap av skådespelare. Detta är en värdig avslutning på hans långa karriär.

David Lowery, som gjorde den usla PETER OCH DRAKEN ELLIOTT (också med Redford) och A GHOST STORY, som jag inte har sett, står för manus och regi. Manuset bygger på en artikel i The New Yorker, och en brasklapp under förtexterna påpekar att filmen inte följer verkligheten helt och hållet.
Robert Redford, som ser ut att vara tillverkad helt av läder, spelar bankrånaren Forrest Tucker, som suttit större delen av sitt liv i fängelse. Han började begå brott redan som pojke, och sedan har det rullat på. Han rånar inte banker för att han är ute efter pengar - han gör det för att han älskar att råna banker! 

När filmen börjar är det 1981 och Tucker har precis rånat en bank. Under flykten i bil, råkar han träffa Jewel (Sissy Spacek), en kvinna vars bil gått sönder. Tucker ger Jewel lift, de fikar - och de inleder en relation. Han berättar på en gång att han är bankrånare, men hon tror inte riktigt på den äldre, charmige gentlemannen.

Tucker fortsätter att råna banker. Tillsammans med två andra, äldre gubbar, spelade av Danny Glover och Tom Waits, planerar de en större kupp. Casey Affleck spelar John Hunt, polis och snäll familjefader som jagar Tucker, vars gäng döps till The Over the Hill Gang. Hunt fascineras av Tucker - Tucker är en man som sätter en ära i att vara trevlig. Bankpersonal som utsätts för hans rån blir aldrig riktigt rädda, eftersom Tucker är så artig och hela tiden ler.
Trevlig är även en bra beskrivning av den här filmen. Det är en väldigt trevlig film. Den känns härligt gammaldags, större delen av filmen består av att folk sitter ner och pratar. Ibland står de upp och pratar, ibland går de och pratar, och ibland kör de bil och pratar - och det är trevligt. Redford är verkligen charmig i huvudrollen.

Tidsskildringen i filmen är mycket bra, det är ser verkligen ut som 1981 - kanske till och med som sent 1970-tal. Det här ser också ut som en film från 70-talet. Filmfotot är lite grynigt och jag funderade på om den faktiskt inte är skjuten på riktig film, kanske till och med på Super 16 - men så kan väl inte vara fallet. Jag kollade upp det, och jodå - DEN SISTE GENTLEMANNEN är filmad på Super 16.

Soft jazz ligger på soundtracket, förtexterna  är tidstypiska, och jag tycker allt att du ska ge den här filmen en chans om du vill se något trevligt och sympatiskt.

   






(Biopremiär 19/4)

måndag 18 juni 2012

DVD: Twixt

TWIXT (Atlantic Film)

Jag tittar på Francis Ford Coppolas filmografi som regissör och konstaterar att han gjort sig ett namn på förhållandevis få titlar. AVLYSSNINGEN, GUDFADERN-trilogin, APOCALYPSE NOW. Någon vill kanske lägga till OUTSIDERS och RUMBLE FISH. De som inte gillar skräckfilm vill kanske även stoppa in BRAM STOKERS DRACULA (som jag byter ut mot den betydligt bättre NATTENS SKRÄCKNÄSTE, det vill säga DEMENTIA 13).

Men i övrigt handlar det om påfallande många filmer som glömts bort (JACK, REGNMAKAREN med flera) och ett par senare grejor jag nog inte ens hört talas om (YOUTH WITHOUT YOUTH, TETRO). Numera är Francis mest känd som Sofia Coppolas farsa. Nej, det är väl att ta i. Men ändå.

Kritikerna utomlands var inte nådiga när Coppolas senaste alster TWIXT hade premiär. Eller, tja, den hade knappt premiär - av ganska förståeliga skäl. Jag noterade otaliga ettor i betyg i diverse magasin och tidningar. Folk undrade vad Coppola sysslar med - och tydligen har TWIXT, som han även skrivit, varit ett gammalt drömprojekt. Man undrar verkligen varför han så tvunget velat göra den här filmen.

Om jag förstått saken rätt, betyder "twixt" att man fastnat mellan barndom och vuxenlivet - men tydligen har det fler betydelser. Tom Waits agerar berättarröst och Val Kilmer gör huvudrollen som författaren Hall Baltimore, som skriver framgångsrika bestsellers om häxor, men som krökar och är allmänt nerdekad. Han är ute på en signeringsturné och anländer till en liten håla utan bokhandel - han får sitta i järnhandeln, där han ignoreras av alla utom sheriffen, som spelas av Bruce Dern. Sheriffen vill skriva en bok tillsammans med Baltimore, den ska handla om en mystisk seriemördare som härjar i trakten. Barn har mördats och på bårhuset visar sheriffen upp liket av en flicka med en påle genom bröstet - som om hon vore en vampyr.

Den lilla hålan skryter med att Edgar Allan Poe en gång bodde på ett nu igenbommat hotell och på natten drömmer Baltimore om att han går dit och pratar med Poe (Ben Chaplin). Han träffar även spökflickan V (Elle Fanning), som verkar vara vänlig (och som i egenskap av spöke är fast mellan barndom och vuxenliv). Allt detta leder till att Baltimore får inspiration till en ny bok; "Vampyravrättningarna", och han försöker lösa mysteriet. För att lyckas med detta försöker han drömma så mycket som möjligt och ta hjälp av Poe och V.

... Som tydligt framgår är detta en synnerligen märklig film. Jag håller med de som undrar vad Coppola sysslar med. Dialogen är bitvis hemsk. Allting är krystat. Upplösningen är fullkomligt vedervärdig.

Men - jag måste säga att jag fann TWIXT rätt fascinerande. Jag satt trots allt och såg hela filmen från början till slut, till skillnad från alla de som gett upp och lämnat festivalvisningar eller stängt av DVD-spelaren. TWIXT känns lite grann som att Francis Ford Coppola leker David Lynch. Som om han försökt göra en vampyr- och spökversion av TWIN PEAKS. Miljöerna liknar de i Lynchs TV-serie, och persongalleriet är likartat - de är inte många, men de är alla udda. Drömscenerna går i lätt blåtonat svartvitt med röda detaljer (redan i RUMBLE FISH lekte Coppola med färgerna). Val Kilmers ex-fru Joanne Whalley dyker upp ett par gånger på en datorskärm som den bitchiga fru Baltimore.

Det hela är fånigt och dumt. Men ganska trevligt - och långtifrån så illa som mycket annat jag genomlider.

Edgar Allan Poe ligger förresten begravd i Baltimore.





lördag 2 januari 2010

Bio: The Imaginarium of Dr. Parnassus

Ibland dyker de upp ändå, de där filmerna som inte fick Malmöpremiär - om än försenade. THE INFORMANT kommer visst om en vecka, och igår hade Terry Gilliams THE IMAGINARIUM OF DR. PARNASSUS premiär, efter att ha dykt upp annorstädes i Sverige häromveckan - filmen hade urpremiär i Cannes i maj 2009.
"Somebody, please give Terry Gilliam a break!" skrev en bekant efter att Heath Ledger gått och dött. Få regissörer har väl haft så mycket otur som Gilliam, med hans avbrutna DonQuixote-film som främsta exempel - fast han ska visst göra ett nytt försök vad gäller den.
Terry Gilliam är en oerhört trevlig herre, och när han var i Lund med BRÖDERNA GRIMM tilldelades han Jan-Olof Rydqvist-diplomet (tidigare mottagare var Ole Søltoft och Santo). Jag gillar honom som regissör, jag gillar hans stil och estetik - men jag gillar inte alltid hans filmer (jag hatade FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS), åtminstone har jag upptäckt att jag sällan känner för att se om dem. Det bästa han gjort tycker jag är THE CRIMSON PERMANENT INSURANCE; hans prolog till MONTY PYTHONS MENINGEN MED LIVET.
THE IMAGI-
NARIUM OF DR. PARNAS-
SUS är en hopplös filmtitel, svår att komma ihåg. Eftersom filmen inte pressvisades gick jag på premiären. När jag tidigare på dagen hämtade ut min biljett, stod det en ung kille i kön bredvid mig och bad om en biljett till något som lät som THE IMAGE OF DR. ANUS.
Vad filmen också är, är en ... film som inte är som andra. Jag kan inte avgöra om det här är en av de mest irriterande pretentiösa filmer jag sett eller inte. En del biobesökare lämnade visningen, bland annat gick en hel familj efter en halvtimme. På sätt och vis kan jag förstå familjen, om de förväntat sig en skojfrisk komedi, eller en regelrätt saga med Heath Ledger.
Christopher Plummer är titelns doktor. Han är tusen år gammal och har sålt sin själ till Djävulen (Tom Waits). Han reser runt i England med ett teatersällskap, bestående av lille Percy (Verne Troyer, som fyllde 40 igår), Anton (Andrew Garfield) och dottern Valentina (Lily Cole). De har ett slags uppfällbar teaterscen, på vilken de framför surrealistiska skådespel, och på scenen finns en magisk spegel. Går man igenom den, hamnar man i en värld baserad på sina fantasier.
Parnassus har dealat med mr Nick - Djävulen - igen, för att få tillbaka sin ungdom. Detta i utbyte mot att Nick får Valentina på hennes sextonårsdag. Nu ångrar sig förstås doktorn och försöker hindraöverlämnandet. Då dyker den mystiske Tony (Heath Ledger) upp.

THE IMAGI-
NARIUM OF DR. PARNAS-
SUS är fantastisk att titta på. Den fullkom-
ligt exploderar av surrealistiska, märkliga, absurda, vackra bilder - och den moralitet till story som finns, drunknar i fyrverkerierna. Det blir en väldig massa hoppande in och ut genom spegeln, en massa bisarra världar, allt kombinerat med teatralisk dialog och ibland sorgsen tango på soundtracket, vilket gör att det känns lite arty-farty. Detta är till mångt och mycket en typisk filmfestivalfilm - sådana har ju nästan blivit en egen genre.
Jag var aldrig någon beundrare av Heath Ledger. Hans frånfälle löstes efter en del tankearbete med att låta andra skådespelare dyka upp som alternativa versioner av Tony i de olika världar han kastar sig in i. Ledger var väl en okej skådis, men de övrigaTonyarna spelas av betydligt bättre skådisar: Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell.
Jag älskade avsnittet med Jude Law - det ser ut som en live action-version av Gilliams gamla, tecknade inslag ur MONTY PYTHONS FLYING CIRCUS; komplett med ett stort polishuvud som skjuter upp ur marken. Det dyker även upp ett gäng poliser i kjol, som dansar och sjunger den klämmiga sången "We Like Violence".
Men som helhet känns Gilliams film som en enda osorterad röra, som om han inte riktigt vetat vad för typ av film han ville göra; om det hade blivit annorlunda om Ledger inte satt tofflorna låter jag vara osagt. Och som sagt, det har en tendens att bli väldigt pretentiöst, något som understryks av den högtravande dialogen och skådespeleri med yviga gester.
Men det är onekligen tjusigt att titta på det hela. Efter eftertexterna blir bilden svart under en minut eller två, medan en konstig elektronisk variant av filmmusiken spelas; det låter som en mobilsignal.
Peter Stormare har en liten roll som rullstolsbunden president.






(Malmöpremiär 1/1)