Visar inlägg med etikett Tom Tykwer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tom Tykwer. Visa alla inlägg

torsdag 12 maj 2016

Bio: Kungens hologram

Foton copyright (c) Noble Entertainment

 
Den tyske regissören Tom Tykwer är väldigt ojämn och ibland direkt dålig. Hans thriller THE INTERNATIONAL var klantigt gjord, och CLOUD ATLAS (som han gjorde tillsammans med de som numera är systrarna Wachowski) tyckte jag var direkt osebar, medan dramat TRE var rätt okej.
Hans nya film är en komedi - kanske ska jag skriva dramakomedi - med Tom Hanks, och det är en minst sagt märklig film. Åtminstone för att vara en Tom Hanks-film. Hanks brukar ju oftast förekomma i stora, påkostade mainstreamfilmer - nu dyker han upp i något som känns som en typisk filmfestivalfilm i en roll som vanligtvis skulle spelats av någon av de där kul karaktärsskådespelarna som brukar göra biroller. Jag kan faktiskt tänka mig William H Macy i den här filmen, vars handling är absurd, ja, nästan surrealistisk.


Hanks spelar Alan Clay, en kanske inte alltför lyckad affärsman, som reser till Saudiarabien, där han ska presentera ett nytt, hologrambaserat IT-system för kungen. Det är inte mycket som går som det ska. Alan lyckas varje morgon försova sig och missa transporten till området mitt ute i öknen där han och hans team ska hålla presentationen. Detta leder till att han blir kompis med en jovialisk kille som heter Yousef (Alexander Black), som varje dag skjutsar honom i sin risiga bil.


Kungen är aldrig på plats och ingen vet när han ämnar dyka upp. En annan kille Alan ska träffa är ständigt försvunnen han också. Teamet är placerat i ett tält utan wi-fi och mat. För att göra det hela ännu värre upptäcker Alan plötsligt en stor knöl på sin rygg.

Efter pressvisningen omnämnde en kollega KUNGENS HOLOGRAM som sympatisk. Jag instämmer. Tykwer är gjort en film i genren En man finner sig själv, och han har gjort det ganska bra. Det är aldrig tråkigt och ofta riktigt roligt, även om den sista halvtimmen känns lite påklistrad när storyn sakteligen övergår till att bli en kärlekshistoria.


Jag associerar till MÅNDAG HELA VECKAN (och även till Tykwers egen SPRING LOLA), eftersom Alan upprepar samma procedur varje dag, och varje gång försöker han korrigera det som gick fel förra gången. Mot slutet fick jag en déjà-vu-känsla, när ett par scener känns knyckta från Tom Hanks' gamla romcom YOU'VE GOT MAIL.

Vad som är trevligt med KUNGENS HOLOGRAM, är att vi får den rolige Tom Hanks i den här filmen. Den sidan av Hanks ser vi numera alldeles för sällan. Han brukar oftast spela hjälten, en helylleamerikan, och alldeles för ofta med darrande underläpp och kanske en tår i ögonvrån. Men han är ju faktiskt en väldigt kul kille, den gode Hanks - privat är han en spjuver. De presskonferenser med honom jag varit på, har alltid varit bättre och roligare än filmerna.


KUNGENS HOLOGRAM inleds fullkomligt fantastiskt. Väldigt oväntat framför Tom Hanks "Once in a Lifetime"; Talking Heads-låten. En inledning som måste ses. Nackdelen med denna suveräna sekvens är att inget av det som följer därpå är-, eller har en chans att bli, lika bra.


Den danska skådespelerskan Sidse Babett Knudsen har också en roll i filmen, och det förekommer en bisarr dansk fest. Tom Skerritt spelar Alans far och medverkar sammanlagt en minut, ungefär.


Tom Tykwer, Tom Hanks, Tom Skerritt. En film för er som gillar folk som heter Tom.

  






(Biopremiär 13/5)

onsdag 20 februari 2013

Bio: Cloud Atlas

Foton copyright (c) Noble Entertainment
En kväll för ett par veckor sedan gick jag förbi Filmstaden Storgatan precis när publik strömmade ut på Davidshallsgatan. "Kan någon berätta vad i helvete det var jag just såg?" sa en kille. "Påminn mig om att jag aldrig mer ska se en film som är tre jävla timmar lång!" stånkade en tjej.
Det var CLOUD ATLAS som hade förhandsvisas, en film baserad på en bästsäljande roman av David Mitchell - och en riktigt fet flopp på bio. Hundra miljoner dollar kostade filmen att göra, och det har den inte spelat in. Av uppenbara skäl.
De forna bröderna Wachowski, Larry och Andy, har ju nu gått och blivit syskonen Wachowski, eftersom storebror Larry har bytt kön och blivit storasyster Lana. Det hade förstås varit roligare om de bytte kön båda två, så att bröderna Wachowski plötsligt blev systrarna Wachowski, men så roligt får vi inte ha det. Nä, de här syskonen regidebuterade 1996 med trevliga thrillern BOUND och 1999 fick de en jättehit med MATRIX. Därefter har det gått utför. MATRIX RELOADED hade sina stunder, men när jag såg MATRIX REVOLUTIONS kände jag verkligen för att lämna salongen. Och detta följde de upp med monumentalfloppen SPEED RACER. Uppenbarligen var Wachowskis ett one hit wonder.
Tom Tykwers på sin tid hajpade SPRING LOLA såg jagförst när den kom på DVD - och jag blev inte så där jätteimponerad. Var det allt? THE INTERNATIONAL kändes mest som ett magplask; en tafflig Europudding. Däremot ser jag att jag gav Tykwers film TRE en trea i betyg - men jag kommer knappt ihåg den filmen.
CLOUD ATLAS är regisserad av trion Tykwer, Wachowski och Wachowski. De tre har även skrivit manuset och varit med och producerat.
Det borde de inte ha gjort.
Nu har jag inte läst Mitchells roman, men det går säkert att göra en utmärkt filmatisering av den - om man gör den som en femtontimmars TV-serie, som någon sa. Den här 172 minuter långa biofilmen är allt annat än bra - och jag känner nu att jag nog borde ha skrivit min recension direkt efter pressvisningen häromveckan, eftersom mina minnen av filmhelvetet bleknar allt mer för varje minut. Jag undrar också vad i helvete det var jag såg. Det här är sex stycken berättelser som utspelar sig under olika tidsåldrar; under olika århundraden och till och med på olika planeter, och de berättas parallellt. Uppstyckade i korta avsnitt. Det klipps hela tiden och det hoppas fram och tillbaka.
Redan öppningsscenen fick mig att undra. En hårt sminkad Tom Hanks sitter utspökad på en planet (eller var det Jorden i framtiden?) och håller en lång monolog - som inte funkar alls. Högtravande, pretentiöst - och taffligt genomfört. Och så fortsätter det! Ett fartyg får problem när det seglar över Söderhavet, ett mord i San Francisco ska lösas på 1970-talet, i ett framtida Korea hålls klonade människor som slavar och så vidare ... Och samma skådespelare återkommer i olika roller i berättelserna. Hanks, Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Susan Sarandon, Hugo Weaving, och väldigt många fler. Oftast är de hårt sminkade eller kraftigt maskerade. Så till den milda grad att man bara ser gummimasken och inte rollfiguren. Titta, där är Hugh Grant igen! Ibland spelar män kvinnor och vice versa. Och i slutändan leder det hela fram till att störst av allt är kärleken. Eller något sådant.
CLOUD ATLAS känns som att bläddra i några nummer av Heavy Metal och skumläsa avsnitt av följetongsserierna. Korta snuttar som var för sig blir poänglösa, och som sammansatta inte blir sådär väldigt mycket bättre. Och precis som i Heavy Metal, är det oftast flashigt utfört. Plötsligt kastas vi in i feta actionscener; imponerande scenerier och fantastiska effekter. Här finns till och med en del splatter. And it doesn't make sense.
Stora delar av filmen känns som skolteater. Emellanåt spelar Tom Hanks över så att tulpanerna vissnar och latexmaskerna flagnar.
Jag vill faktiskt gå så långt att jag kallar CLOUD ATLAS osebar. Det här är mördande tråkigt, segt, förvirrande, dumt, irriterande och allt möjligt annat, negativt. Det spelar ingen roll att filmen är stjärnspäckad och ibland tjusig att se på. Det här går ju inte att titta på.
Det är precis som om Tom Tykwer och Lana och Andy Wachowski inte vet hur man berättar på film.






(Biopremiär 22/2)




måndag 18 april 2011

Bio: Tre

Foton copyright (c) TriArt Film
Tysken Tom Tykwer slog igen med den när den kom 1998 så hypade SPRING LOLA. Jag såg den först några år senare och undrade varför alla var så begeistade. Väldigt överskattad film. Den är väl okej, men inte mer.
Därefter gjorde Tykwer bland annat PARFYMEN, som jag varken sett eller luktat, och 2009 kom hans förra långfilm som regissör; den märkligt taffliga thrillern THE INTERNATIONAL, som led av styltig dialog och träiga actionscener.
Nu anländer hans nya film, som till skillnad från de tidigare filmerna är en komedi. En rätt vågad sexkomedi, till på köpet. Och tydligen gick den hem på filmfestivalen i Toronto.
TRE utspelar sig i Berlin. Hanna (Sophie Rois) och Simon (Sebast-
ian Schipper) har levt tillsammans i många år. De jobbar båda i kultur- och mediasvängen; hon på en TV-kanal, han med konst. Men det har gått stå i förhållandet. Kanske är det det faktum att de inte verkar kunna skaffa barn? 
Hanna och Sophie är ofta ute och roar sig var för sig, och under en fotbollsmatch där Hanna har kul i den gemytliga, öldrickande publiken, träffar hon Adam (Devid Striesow). Hon hänger med gänget på restaurang efteråt, ett flottigt ställe där folk bälgar öl och pressar in wienerschnitzlar i käften. Hanna sitter länge och pratar med Adam, och det bär sig inte bättre än att hon följer med Adam hem och de har sex. Något som kommer att upprepas.
Stackars Simon å sin sida får reda på att han har testikelcancer. Han opereras för detta, en lyckad operation. Men förutom detta kommer även hans liv att förändras på ett annat sätt - han upptäcker nämligen att han är bisexuell.
Jodå, på ett badhus träffar Simon en spännande man och rätt var det är har de sex.
Det visar sig att den här spännande mannen är - just det! - Adam.
Vad som nu följer är förstås en intrig där Hanna och Simon bedrar varandra - med samme man.
På sätt och vis känns den här storyn som ett klassiskt farsupplägg. En spring-i-dörrarna-pjäs på någon privatteater. Med den skillnaden att TRE innehåller en massa sex, bögsex till på köpet.
Tykwers film börjar ganska bra. Det är riktigt roligt. Men när filmen går mot sitt slut har åtminstone jag tröttnat. Visst faller bitarna på plats till slut som i en hederlig gammal komedi, men TRE står ofta och trampar vatten. Ofta händer det saker utan att det egentligen händer något. Här finns en rad scener som inte leder någonvart. Och till saken hör att den här historien är dryga två timmar lång.
Sexscenerna är förhållandevis vågade. I synnerhet scenen där Adam för första gången sätter på Simon. Och under förtexterna får man i ett hörn se en datorskärm som visar en filmsnutt med analsex i närbild.
Men det hela är förhållandevis osexigt. Fotot är rätt tradigt, miljöerna är tradiga, Hanna är ett vanligt fruntimmer och Adam är mest en lönnfet, blond typ. Simon ser ut som Lukas Moodysson. Sedan hör det förstås till saken att jag personligen inte tänder det minsta på män som har sex.
Nå, TRE kan ändå få ett klart godkänt betyg, tack vare sin udda story och några roliga scener.  





(Biopremiär 20/4)