Visar inlägg med etikett Tom Savini. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tom Savini. Visa alla inlägg

onsdag 23 mars 2022

Blu-ray/VOD: Trauma

TRAUMA (Njutafilms)


Vill man utse en favoritregissör, kan det vara bra att välja en som A) är död och därför inte kan göra fler filmer, B) gjorde få filmer, och C) inte hann göra några dåliga filmer. Ett typexempel på en sådan regissör är Sergio Leone. Jag är inte så förtjust i Leones DUCKA, SKITSTÖVEL!, men det är ingen dålig film. Alfred Hitchcock må ha gjort några av världens absolut bästa filmer - men han gjorde även en hel del riktigt vissna filmer; jag såg några sådana häromveckan, en av dem var TOPAZ.

Dario Argento var länge min favoritregissör. Han är väl fortfarande min favoritregissör - men det gäller bara fram till OPERA, som kom 1987. Jag är långtifrån ensam om att tycka så. I princip ingenting han gjort sedan dess är speciellt bra, några filmer är direkt usla. SLEEPLESS är okej, men den kan ändå inte mäta sig med filmerna från 70- och 80-talen. Jag har förstås ännu inte sett hans nya film DARK GLASSES, som jag är försiktigt optimistisk till.

TRAUMA från 1993 är Dario Argentos andra amerikanska film, och hans första amerikanska långfilm - TWO EVIL EYES från 1990 må vara en långfilm den med, men den bestod av två episoder, varav George A Romero stod för den första. Argentos episod var betydligt bättre än Romeros.

När TRAUMA var ny fick jag den på en piratkassett, jag minns inte riktigt hur. Den var konverterad från NTSC, vilket innebar att färgerna var bleka och fladdriga. Jag blev otroligt besviken när jag såg den då, för nästan 30 år sedan - den kändes knappt alls som en Argentofilm. Jag tror inte att jag sett om den sedan 90-talet.

Jag känner en del som anser att TRAUMA är en gravt underskattad film, de tycker att den är riktigt bra. Nu är den aktuell på Blu-ray i Sverige - kommer jag att tycka att den är bättre nu?

Nej.

Handlingen i TRAUMA är ovanligt konstig - även med Argentomått mätt. Manuset har Argento skrivit tillsammans med amerikanen T.E.D. Klein, som bara skrivit manus till en film - den här. I övrigt har han bara skrivit romaner och noveller, ser det ut som. Ytterligare några italienare var inblandade i filmens story.

En tosig seriemördare härjar. Denne mördare - klädd i svart, förstås - har med sig en manick som skär huvudet av folk, en halshuggningsmaskin. Mördaren är av allt att döma besatt av halshuggningar. Piper Laurie spelar en kvinna som håller seanser, och en mörk och stormig kväll slår mördaren till. Mördaren halshugger Laurie och hennes make - och parets tonåriga dotter Aura (spelad av Darios dotter Asia Argento) ser hur mördaren försvinner, hållande de två avhuggna huvudena.

Christopher Rydell spelar David, som jobbar som tecknare på en nyhetskanal, uppfattade jag det som. Det är lite luddigt. En dag får David syn på Aura på en bro - hon tänker hoppa. Han hjälper henne, förstås. De två verkar ha en del gemensamt. De har haft det jobbigt, de har haft drogproblem, Aura lider av anorexia och har rymt från ett hem. Tillsammans försöker de hitta mördaren, eftersom polisen självklart är för inkompetent.

Jag tror att det främsta problemet med TRAUMA är att det är en amerikansk film; den ser ut som en amerikansk film, den utspelar sig i USA (den är inspelad i Minnesota), och med undantag för Asia Argento, är skådespelarna amerikaner. All flängd logik, alla konstigheter, och all surrealism i Argentos tidigare filmer funkade, efter som dessa filmer hade en helt egen stil, en speciell stämning, europeiska miljöer, och den dubbade dialogen (även det italienska talet var pålagt i efterhand) tillförde en viss mardrömsstämning. När detta överförs till Amerika blir det lite fel. Det känns onaturligt på fel sätt. Pino Donaggio står för filmmusiken, som inte är dålig, men den är traditionell och ointressant.

Sedan blir det inte bättre av att handlingen är alldeles för dum - Piper Laurie och Frederic Forrest, som har en mindre roll, lär ha skrattat under inspelningen medan de inväntade lönechecken. Asia Argento ska föreställa rumänska, men hon pratar med kraftig italiensk brytning. Brad Dourif dyker upp i en liten roll, han gör inte mycket mer än att bli halshuggen.

Tom Savini stod för specialeffekterna, men trots temat är filmen inte så blodig och grotesk som den skulle kunna ha blivit. En fånig detalj i filmen, är att avhuggna huvuden kan fortsätta att prata några sekunder innan kroppen dör. Således kan ett avhugget huvud viska en ledtråd till David.

Mot slutet går David ner sig, han börjar använda droger igen och blir en lodis, men detta sker från en scen till en annan, och jag förstod inte riktigt vad som hände. Förklaringen till mördarens halshuggningsorgier att fullkomligt sanslös!

TRAUMA är ingen tråkig film, den är underhållande i all sin dumhet - men det går absolut inte att kalla den bra, hur snäll man än är. Den är dock snyggare än många andra amerikanska skräckfilmer från den här perioden, och Argento gjorde några betydligt sämre filmer efter denna - som MOTHER OF TEARS och DRACULA 3D.  


 


fredag 9 april 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Creepshow 2

CREEPSHOW 2 (Studio S Entertainment)


Jag har halkat efter en aning med DVD- och Blu-ray-recenserandet, jag har ju flyttat och har mest jobbat med serieförfattande på sistone. Men det slog mig att jag ju glömt skriva om den här filmen, som släpptes på Blu-ray (plus övriga format) redan i februari.

Kalla mig galen, men jag har aldrig riktigt förmått uppskatta George A Romeros CREEPSHOW från 1982; den där antologifilmen som är en hyllning till 1950-talets skräckserietidningar från EC Comics, och vars berättelser skrevs av Stephen King direkt för Romeros film. Kanske hade jag för höga förväntningar när jag hyrde filmen någon gång på 80-talet - men jag tyckte att berättelserna saknade ordentliga, slagkraftiga poänger. De kändes märkligt svaga; de gamla serietidningarna var bättre, liksom TV-serier som ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, eller några av 70-talets engelska antologifilmer från Amicus. Stephen King var min favoritförfattare på 80-talet, så jag tyckte att det var märkligt att han inte fått ur sig bättre stories.

Å andra sidan tillhörde George A Romero aldrig mina favoritregissörer, men det vågar jag knappt erkänna. Jag tycker att hans zombiefilmer är okej, men inte mer. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men det vilar något över dem som inte riktigt tilltalar mig. Avancerade specialeffekter till trots, så är de tekniskt sett lite rudimentära, estetiskt sett är de lite trista, och några mindre bra skådisar drar ner helhetsintrycket. CREEPSHOW är dock snygg, den filmen är det mest estetiska Romero fick ur sig.

CREEPSHOW 2 kom 1987. Som jag minns det blev den sågad av de flesta recensenter vid premiären - i synnerhet i Sverige, här blev den först totalförbjuden, och när den frikändes hade tolv minuter klippts bort av distributören Juno Media! Fullkomligt vansinne, förstås.  

Stephen King stod åter för berättelserna, men den här gången nöjde Romero sig med att producera. För regin stod Michael Gornick, och detta är hans enda långfilm som regissör. Budgeten var lägre i denna uppföljare, och de animerade inslagen är enklare.

Jag hyrde filmen på Vlado Video på 80-talet. Jag minns inte vad jag tyckte då (jag antar att jag retade mig på alla klipp), men när jag nu, mer än 30 år senare, ser om den, tycker jag att den är helt okej. Jag tycker nästan att den är bättre än den första filmen - men detta beror säkert på att jag hade väldigt lågt ställda förväntningar på den, den var bättre än jag trodde. 

Den här gången består filmen bara av tre historier. I den första innehar George Kennedy och Dorothy Lamour huvudrollerna, de spelar ett äldre par som mördas av några rånare, men en gammal indianstaty i trä vaknar till liv och hämnas. Den andra historien är en rätt fånig sak om några studenter som häckar på en flotte, och som attackeras av en mordisk oljefläck. I den sista historien spelar Lois Chiles en kvinna som, efter att ha varit hos sin älskare, får bråttom hem till sin make, och råkar köra på- och döda en liftare. Hon stannar inte, utan fortsätter hemfärden, och den överkörda liftaren dyker upp på nytt. Det hela slutar inte väl.

Även om CREEPSHOW 2 inte är någon större höjdare, tycker jag att den är helt okej; den är rätt trevlig. Det figurerar några bra skådisar. Tom Savini spelar en länkande figur som kallas The Creep.

2006 kom CREEPSHOW 3. Det är en ren amatörproduktion, den är riktigt usel, och jag förstår inte hur George A Romero kunde ge produktionsbolaget tillstånd att göra den. TV-serien CREEPSHOW från 2019 har jag inte sett.

För övrigt känner jag nu att jag nog borde se om 1982 års CREEPSHOW. Jag har inte sett den på åtminstone 25 år, kanske 30. Det är möjligt att jag tycker att den är bättre idag, när så mycket nyproducerat i skräckväg är kasst.


 


onsdag 19 mars 2014

DVD: Machete Kills

MACHETE KILLS (SF)

Liksom den första filmen; MACHETE (2010), gick Robert Rodriguez' MACHETE KILLS aldrig upp på bio i Malmö. Jag vet inte om den biovisades utanför Stockholm. Och det är förstås ett jävla oskick att inte biovisa den här. En massa andra udda filmer sätts upp i Malmö, mängder av filmer som rullar för tomma salonger, så nog skulle väl MACHETE KILLS kunna visas en vecka eller två. Är det så konstigt att folk laddar ner filmer?

Nåja. Idag släpps den i alla fal på DVD och Blu-ray. Jag älskade verkligen originalfilmen; det är en extremt cool och underhållande film - och jag hade förstås hört att MACHETE KILLS är sämre, vilket ju tyvärr ofta är fallet med uppföljare. Jo, det stämmer. Filmen är sämre - men illa är det inte. Inte alls.

Danny Trejo (som fyller 70 i maj) är tillbaka i titelrollen och han och agent Sartana (Jessica Alba), som också var med förra gången, är ute för att sätta dit en mexikansk drogkartell. Sartana får dock en kula i pannan och dör redan efter några minuter, medan Machete tillfångatas och döms till döden. Dock ringer USA:s president (Charlie Sheen, som listas under sitt dopnamn Carlos Estevez) och benådar honom. USA behöver Machetes hjälp. Revolutionären Marcos Mendez (Demian Bichir) har snott en missil och hotar USA. Machete ger sig iväg för att leta upp Mendez, och det hela leder till något betydligt större: stollen Voz (Mel Gibson) tänker bege sig ut i rymden med en rymdfärja fylls med utvalda undersåtar, medan världen sprängs i bitar. Sedan ska de återvända till en ny, bättre värld.

Voz är förstås modellerad efter Hugo Drax i MOONRAKER, och rent allmänt är det mycket James Bond över MACHETE KILLS. Bond på uppåttjack. Robert Rodriguez kombinerar ultravåld och grovt språk med typiska Bondjakter och olika manicker; ibland är musiken Bondinspirerad.

Det blir lite för mycket. Lite för fjantigt. Vi får alldeles för mycket CGI-blod och en hel del riktigt kackiga datoranimerade effekter. Jag vet inte om de är medvetet halvtaskiga, jag tror inte det, men det ser lite billigt ut. Dialogen är också lite väl enahanda.

... Men nu har jag sett så många trista, konstnärliga dramer och snäll PG-13-action de senaste månaderna, att jag gillar det här ändå. Ibland behöver man ett frejdigt blodbad. Och MACHETE KILLS är definitivt inte tråkig. Den lejde, maskerade mördaren El Camaleón är kul; bakom maskerna hittar vi Walt Goggins, Cuba Gooding Jr, Antonio Banderas - och Lady Gaga! Gaga är bra som hitwoman. Vi ser även Amber Heard som dubbelagenten Miss San Antonio och Michelle Rodriguez med lapp för ögat som Luz. Tom Savini har en liten roll han med. Mel Gibson är kul som superskurk. Filmen innehåller extremt många actionscener och halshuggningar.

Danny Trejo har 280 (!) skådespelarcredits sedan 1983 enligt IMDb. Och det är synd. Han gör för mycket, han blir uttjatad, och han dyker upp i för mycket skit. Men han är som bäst när han spelar figurer som Machete. Och man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här filmen.


tisdag 13 juli 2010

Ett kärt återseende #2

THE BURNING (1981)
När jag började intressera mig för skräckfilm på allvar i mitten av 1980-talet och därför kastade mig över så många böcker och tidningar som möjligt om ämnet, stötte jag ofta på titeln THE BURNING - den nämndes ofta i svenska artiklar om videovåldet. Men jag hade ingen aning om vad det var för film. Jag hade förstås inte sett den, jag hittade inga fakta om den i de böcker jag lyckats få tag på, men en del kompisar sa att "det är en av de räligaste" och folk får fingrar avklippta med häcksax. Till slut skrev jag ett brev till Statens Biografbyrås dåvarande chef Gunnel Arrbäck, och bland annat frågade jag om vad THE BURNING är för film. Hennes svar var jätteroligt. I ett par korta meningar redogjorde hon för filmens handling.

I slutet av decenniet fick jag äntligen tag på filmen; jag tror jag lånade den av en kompis som senare blev uppburen serietecknare. Fast då hade jag redan läst det mesta om den i Phil Hardys "The Encyclopedia of Horror Movies" och i Fangoria. Jag hade även fått tag på de första årgångarna av Scandinavian Film & Video, i vilken det annonserades för filmen. Det roliga med filmen var att den faktiskt var som Arrbäcks beskrivning, varken mer eller mindre! Jag vill minnas att jag inte tyckte den var något vidare.

Men det var då.

Nu, mer än tjugo år senare, har jag sett om THE BURNING. Mycket blod har runnit mellan broarna sedan 80-talet, jag har sett den ena skräckfilmen sämre än den andra, och som mina trogna läsare vet, ser jag nu på 80-talsslashers med nya ögon; då blev jag trött på dem, men idag är de ofta riktigt trevliga - i synnerhet det faktum att de alltid sköts på 35mm och biovisades, åtminstone i början av 80-talet. De såg helt enkelt ut som riktiga filmer och inte någons semestervideor.

Engelsmannen Tony Maylams (som senare gjorde Rutger Hauer-rafflet SPLIT SECOND) film är intressant på flera sätt. THE BURNING är nämligen en av Miramax' första produktioner - kanske den allra första? - och hjälpte till att bygga upp Weinsteinbrödernas filmimperium, på samma sätt som TERROR PÅ ELM STREET byggde upp New Line. Tony Maylam stod för filmens story tillsammans med Harvey Weinstein, medan Bob Weinstein skrev manuset tillsammans med en annan kille. Filmen är uppenbart inspirerad av FREDAGEN DEN 13:E (1980), det här är nästan en karbonkopia, men Harvey Weinstein hävdar att han skrev storyn till THE BURNING långt innan Fredagsfilmen hade premiär. Fast det tror vi ju vad vi vill om.

THE BURNING börjar på Camp Blackwood, där några småkillar tänker skoja med och skrämma den väldigt elake trädgårdsmästaren Cropsy. Fast det lyckas de inget vidare med. Jovisst blir gubben skrämd, men han tar fyr i samma veva. Han kutar runt som en fackla, innan han hamnar på sjukhus.

Flera år senare kommer Cropsy ut från sjukhuset, han självklart något alldeles groteskt vanställd, och om han var elak innan, är det inget mot vad han är nu - jösses, pågar och töser, nu är han allt en le fan! Det första han gör är att sticka en sax (en vanlig sax, häcksaxen kommer senare) i en prostituerad, och sedan beger han sig ut i skogen, vem vet vad det kan finnas för löst folk där man kan klippa itu med sin häcksax?

Ni må tro att har har tur, Cropsy! Han hittar ett helt gäng så kallade unga vuxna, som förestår en massa småungar. Dessa unga vuxna gör vad unga vuxna brukar göra när de är på läger i de amerikanska skogarna. De badar, spexar, paddlar kanot, bråkar med den obligatoriske, mobbande quarterbackhunken som är korkad, eller misstar den obligatoriske tönten för att vara ett pervo. Och så har folk sex med varandra bakom buskar och blad.
Men så kommer då Cropsy och lägger sordin på stämningen, och det med besked. Han svingar glatt sin häcksax och hucker och klipper ihjäl folk så att blodet sprutar. Mest omtalad är den beryktade scenen i vilken Cropsy gömt sig i en kanot och några intet ont anande unga vuxna paddlar dit på en flotte. Cropsy far upp som Carl-Gustaf ur lådan, och köttar loss. Sedan jagas det lite och slakten fortsätter, innan den manligaste i församlingen slår
* * * SPOILER! * * *
en yxa i huvudet på Cropsy, som genast avlider. Slut.
* * * SLUT PÅ SPOILERN * * *
Det här referatet var ganska kort - men Gunnel Arrbäcks var ännu kortare.

Som synes är det samma gamla story en gång till. Skillnaden är bara att THE BURNING är ytterst kompetent gjord på flera sätt. Filmfotot är betydligt bättre än genomsnittet. För klippningen står Jack Sholder, som senare gjorde THE HIDDEN. Rick Wakeman har komponerat ett elektroniskt soundtrack, som skapar bra stämningar och som påminner en aning om italiensk skräckfilmsmusik.
Våldet är blodigare, råare och mer grafiskt än i de flesta andra slashers från den här tiden, Tom Savini stod för effekterna. Nu är jag ju själv en avtrubbad stackare, men jag vet att många fortfarande upplever massakern på flotten som chockerande.

Slutligen anser jag nog att skådespeleriet är en bra bit över den gängse slasherstandarden. Det är förstås även roligt att en del blivande kändisar figurerar i THE BURNING. Holly Hunter ska finnas där någonstans, men jag hittade henne inte. Däremot går det inte att missa en ung Jason Alexander. Jepp, George Costanza! Med hår! Tyvärr överlever han (vad jag kunde se), det hade ju varit roligare om han strukit med på ett kreativt sätt.

Till allt detta kan man lägga den faktum att 80-talet inte riktigt hunnit bli 80-tal än - brudarna i filmen ser fortfarande mest ut som 70-talsbrudar. Och allt detta tillsammans innebär förstås att jag tyckte att THE BURNING var oemotståndlig och underhållande. Kanske spelar nostalgin en stor roll i min bedömning, men det skiter jag i. Det här är en av de bästa slasherfilmerna vid sidan av FREDAGEN DEN 13:E del 1 och 4, och ett fåtal andra.