Visar inlägg med etikett Tom Ljungman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tom Ljungman. Visa alla inlägg

onsdag 11 april 2012

Bio: Jävla pojkar

Foton copyright (c) Shake Film
Jävla pojkar? Jävla film! Ännu en svensk film som får biopremiär. Ännu en svensk film gjord helt utan någon målgrupp i åtanke.
Håhåjaja. Suck. Pust. Stön.
Ännu ett ofärdigt filmskoleprojekt, tänkte jag medan jag såg filmen. Ännu en film av en ung, superseriös filmstudent. Dessutom en invandrare - en ung invandrare som tror att man måste göra film av den gamla, trista, svenska skolan. Därför blev jag oerhört förvånad när jag kollade upp regissören Shaker K Tahrer. Född i Bagdad, Irak ... 1959! Vaffan? 53 år?
Nåja. Långfilmsdebut är det i alla fall. Både som regissör och manusförfattare.
Och bra är det inte.
Återigen är det en film med Bergmankomplex - eller snarare Norénkomplex. Och återigen är det den där gamla SHORT CUTS som spökar. Svenska filmare verkar inte kunna lämna greppet med parallellhistorier som flätas samman bakom sig. Varför är det så? Det enda unika med JÄVLA POJKAR är nog att den är inspelad i Göteborgsförorten Bergsjön. Samproducenterna är ohyggligt många, två av dessa är Bergsjöns Kultur- & Mediacenter, och Göteborgs Stad Bergsjön.
Tahrer har lyckats engagera en rad kända, väletablerade och kompetenta skådespelare till sin film. Jag tycker att dessa borde ha upptäckt alla brister i manuset, men tydligen inte.

Det börjar med studentexamen och vi presenteras för tre pojkar och deras föräldrar. Tom Ljungman är Kristoffer, son till Ida (Elin Klinga). Ida har grava psykiska problem, eftersom hennes far utnyttjade henne sexuellt när hon var barn. Hon kastar ofta tallrikar i väggen. Kristoffer har blivit vek och känslig. Mats Sandahl är Björn, adoptivbarn från Etiopien. Hans föräldrar spelas av Stig Engström (som är vänsterhänt) och Nina Gunke (fråm Mac Ahlbergs MOLLY - FAMILJEFLICKAN). Dessa föräldrar ska plötsligt skiljas. Björn, som är intresserad av skådespeleri och medlem i en teatergrupp, och som verkar ha haft en harmonisk uppväxt, blir plötsligt självmordsbenägen. Engström är förresten psykiatriker och han får Ida som patient. Gunke vill åka till Etiopien och hitta Björns biologiska mor. Det vill inte Björn, han vill hänga sig.
Rikard Björk är Simon. Hans morsa spelas av Marika Lagerkrantz, som bestämt sig för att flytta hem till sin nye karl. Det gillar inte Simon, han är trött på morsans karlar. Istället bestämmer han sig för att flytta hem till sin farsa Tomas (Jacob Nordenson), som han inte träffat på tretton år. Tomas är en knäppgök som bor ensam i en villa. Ingen får hälsa på, han släpper inte in någon. Simon tvingas tälta i trädgården. På nätterna traskar Tomas ut till kyrkogården. Där sitter han vid sin mors grav, dricker vin och spelar opera. Lagerkrantz jobbar på ett äldreboende. Där bor Lennart (Evert Lindkvist). Han gillar sin sköterska väldigt mycket. Annars är han rädd. Och denne gubbe hänger förstås ihop med ovannämnda handlingstrådar.

Det är ingen vågad chansning om ni gissar att allt det här kommer att leda till elände. Eländes elände. Åtminstone för majoriteten av de inblandade.
Psykologiskt funkar det här inte alls. I synnerhet inte historien om stackars Björn. Men rent allmänt haltar det mesta. Dels är logiken ofta konstig, vi får bland annat vara med om världens snabbaste polisutryckning, och en scen där en person som först ingen verkar veta var han finns, plötsligt hittas utan problem. Alla verkar bo i Bergsjön.
Precis som i så många svenska dramer, finns här inga riktiga människor. Det är de gamla vanliga klichéerna. Seriösa svenska dramer har en tendens att vara klyschigare än actionfilmer. Dialogen är sökt och onaturlig; teatralisk. Rollfigurernas beteenden är teatraliska. Det finns inga människor i verkligheten som pratar och beter sig så här.
Och apropå teatraliskt, den där dramakruppen Björn är med i, är hur flängd som helst. Vad är det för tosingar? I deras pretentiösa föreställning går skådespelarna mot varandra, krockar och trillar omkull. Sämst skådis i hela filmen är kvinnan som spelar dramaläraren. Jag läser att hon spelas av Anna-Lena Erlandson - men, jag läser även att hennes röst görs av Betty Johannesson! Oj. Varför har man dubbat henne?
JÄVLA POJKAR har visst tävlat på ett par utländska filmfestivaler. Vilket egentligen inte säger så mycket. Vad det här ska upp på bio att göra begriper jag inte. På 70-talet hade filmen klassats som TV-teater. Fast den hade nog aldrig visats, eftersom den är för dålig. Som sagt: JÄVLA POJKAR känns som ett filmskoleprojekt. Det är långtifrån en färdig film.






(Biopremiär 13/4)

torsdag 18 augusti 2011

Bio: Jag saknar dig

Foton copyright © Maria Fäldt
När jag var barn berättade mina föräldrar att när de såg SOLDIER BLUE på bio, svimmade folk och fick föras ut. När jag gick på högstadiet berättade min klassföreståndare att hon en gång sett "en film som hette RABID om folk som blev tosiga", och då flydde också delar av publiken.
När jag såg JURTJYRKOGÅRDEN på bio i Helsingborg, släpade två tjejer längre fram i salongen ut en tredje tjej, som verkade ha svimmat. När jag såg DÖDLIGT VAPEN 4 på Maxim i Landskrona, reste sig en herre upp och sprang ut ur salongen, mitt under den blodiga slutfajten mellan Mel Gibson och Jet Li. Han hade sagt till personalen att det var det värsta han någonsin sett.
När jag såg den amerikanska nyinspelningen av THE RING i Malmö låg en tjej bakom mig i sin kompis' knä, hon grät så att tårarna sprutade, skakade och skrek "Varför tog ni hit mig? Jag vill här ifrån! Jag klarar inte mer!"
Igår, efter att jag sett CONAN THE BARBARIAN, såg jag JAG SAKNAR DIG, baserad på romanen "Jag saknar dig, jag saknar dig" av Kinna Gieth och Peter Pohl. Jag ville också lämna salongen. Konstant. Redan under första scenen kände jag för att bara resa mig upp och gå. Men jag satt kvar.
Fast det var förstås inte på grund av filmens otäcka, chockerande innehåll jag ville lämna pressvisningen. Nej, det var på grund av filmens osedvanligt påfrestande uselhet. Jag tittade konstant på klockan. Jag skruvade på mig. Jag suckade, stånkade och stönade. Jag lekte med tanken på att elda upp filmduken.
JAG SAKNAR DIG är skriven och regisserad av Anders Grönros. Han har tidigare gjort AGNES CECILIA, som jag inte har sett men som lär vara bra och stämningsfull, och GLASBLÅSARNS BARN, som jag såg när den släpptes på video. Den var lite konstig och funkade inte, men jag vill minnas att jag tyckte att den var snygg; den såg påkostad ut.
JAG SAKNAR DIG ser ut att vara skriven och regisserad av en fjortonåring med DAMP.
Fy faaaaaaan!!!
Enäggstvillingarna Erica och Hanna Midfjäll spelar systrarna Tina och Cilla. Dessa är fjorton år, men i en intervju med de två aktriserna läser jag att de fyllde 21 förra månaden. Dessutom jobbar en av dem till vardags som gruvarbetare i Kiruna. Sicken en!
Tina vill vara snygg och populär och jagar killar, medan Cilla vill bli berömd "filmressigör" och bryr sig inte om smink och kläder. Hon är en idealist som håller på att sätta upp en pretentiös pjäs om svältande barn. Hon mobbas ibland av eleverna i skolan i Piteå, där filmen utspelar sig, men hon blir kär i rockstjärnan Ailu (Ludvig Nilsson).
Jag visste att filmen skulle handla om den ena tvillingens liv efter att den andra dött - men det tar fan nästan halva filmen innan Cilla blir överkörd av grannpojken och kolar. Hade grabbhalvan passat på att backa över även Tina, hade vi sluppit den här förbannade dyngan.
Herregud, jag vet inte var jag ska börja.
Kanske med några ord om filmens look? Den har ingen look! JAG SAKNAR DIG är fullkomligt platt - man skulle kunna säga att filmen visas i inverterad 3D. Den är ful, trist, oinspirerad, rudimentär, och större delen av filmen består av talking heads.
Men manuset är lika platt - för att inte tala om rollfigurerna. Allting är extremt övertydligt och enkelspårigt. Personerna är ungefär som hobbitarna i SAGAN OM RINGEN eller de sju dvärgarna: de besitter bara en egenskap. Tina är konstant förbannad och skriker och svär hela tiden. Hon vantrivs med sitt liv och anser att den snälla Cilla favoriseras. Tacka fan för det - Tina beter sig konstant som en blandmissbrukande pitbull.
Men hennes föräldrar är inte mycket bättre. Thomas Hanzon gör farsan, och han får också raseriutbrott precis hela tiden; han jobbar och sliter och försöker försörja sin familj, vilket ingen verkar uppskatta. Morsan skriker hon också.
En blyg snubbe som heter Fredde är tänd på först Cilla och sedan Tina, och han gör trevande försök att bjuda ut dem, men det går inte så bra. Och sedan åker Tina på ett filmläger i Luleå, där Måns Herngren i rollen som sig själv undervisar. Det är en jävligt konstig filmkurs - det ser mer ut som, om de lär sig spela teater. Där träffar Tina en överspelande fåne som heter Stefan (Tom Ljungman från PATRIK 1,5 och KYSS MIG), de tu blir kära och rafsar varandra i böjsorna. Men sedan åker Tina hem till Piteå igen.
Och sedan …
… Ähum … Jag håller visst på att redogöra för hela filmen här. Men det spelar ingen roll. Du vill ju ändå inte se det här.
Systrarna Midfjäll är förvisso lite söta, men de har stora, ljusblå, stirrande ögon, som gör att de ser lite otäcka ut, och deras röster (okej, de låter ungefär likadant) låter som en trasig cykeltuta. Det blir ju inte bättre av det konstanta skrikandet och svärandet. De verkar tro att det är SM i överspel.
Ola Rapace dyker upp i en liten roll som skolpsykolog, och hans framträdande är i guldbaggeklass jämfört med resten.
Och så har vi den där rockstjärnan. Ja, jösses. Det här är fullkomligt sanslöst. Han ska nog vara någon sorts Thåström, tror jag. Och han ser ut och rör sig som en brittisk popstjärna. Han rör sig dessutom långsamt och böjer sig fram över folk när han talar till dem, och han pratar tyst och säger kryptiska saker. På Cillas begravning framför han en låt i kyrkan - och detta kan bli en klassisk scen i genren Bad Cinema. Låten handlar om att han hatar Gud och undrar varför man ska be till honom. Han avslutar framträdandet med att slå sönder sin gitarr mot dopfunten och så lämnar han kyrkan.
Antagligen är det meningen att denna scen ska vara gripande och tankeväckande. Jag började skratta. Jag skakade av skratt. Det här är en av de mest hysteriskt fåniga scener jag någonsin sett.
JAG SAKNAR DIG innehåller inte en enda replik som känns äkta. Tonåringar kan börja en konversation med orden "Vet du, Cilla -". Och ingen beter sig normalt. Här finns inga riktiga människor överhuvudtaget.
Det känns som om Anders Grönros aldrig någonsin har jobbat med film och inte har en aning om hur mediet fungerar. För att göra det hela ännu jävligare, varar filmen i två timmar och fem minuter! Den slutar aldrig. Den bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.
JAG SAKNAR DIG är en osannolikt usel film.
Förresten: är det inte lite konstigt att fjortonåringar umgås med ungdomar som verkar vara 18-20 år? Som grannpojken och rockstjärnan.







(Biopremiär 19/8)

måndag 1 augusti 2011

Bio: Kyss mig

Foton copyright (c) Ragna Jorming, Rolf Konow
Den här sommaren får man ta vara på den sol som finns. Således avstod jag från pressvisningen av KYSS MIG förra veckan. Jag hade redan sett två filmer samma dag, och att sitta på en uteservering kändes mer lockande än ett svenskt drama. Filmens handling och trailer fick mig inte precis att längta, det kändes som något jag sett otaliga gånger tidigare. Typiskt svenskt drama. Ett par som står lite utanför, folk som bråkar och skriker, lite tårar, en del Viktiga Budskap, och några av de där skådisarna som är med i alla svenska filmer. Vi pratar liksom inte karate eller varulvsfilm eller något annat som alldeles för sällan görs i Sverige. Så KYSS MIG fick stå över till förmån för solsken.
Igår efter-
middag var det förvisso också solsken, men då traskade jag iväg och såg filmen som matiné. Den visades i Filmstadens minsta salong och vi var kanske tio pers på visningen. Och det började rätt illa. Efter reklamen följde nämligen trailers för tre kommande svenska filmer. Först något pretentiöst som var fult och deprimerande och lyckades vara ångestskapande under de få minuter trailern varade. Det visade sig handla om APFLICKORNA, den där filmen som vevas på festivaler och vinner priser och lovord.
Därefter kom något ännu mer pretentiöst, ännu fulare och ännu mer ångestfyllt. Det var trailern till Björn Runges nya film HAPPY END. Slutligen kom några klipp som såg ut att komma från en riktig film; det var nazister och flygplan och Bill Skarsgård och production values, men liksom alla svenska trailers fullkomligt osammanhängande och intetsägande. Det här var skandalfilmen SIMON OCH EKARNA, som kostat hur mycket pengar som helst, pengar som skrapats ihop på besynnerliga sätt.
...Och så började då KYSS MIG...
...Och det var faktiskt inte så pissnödigt ändå. Ruth Vega Fernandez (från världens sämsta vampyrfilm; VAMPYRER) spelar Mia, som ska gifta sig med Tim (Joakim Nätterqvist från ARN). Riktigt varför framgår aldrig. Tim har ingen som helst personlighet. Han bara går omkring och ser ut som en sorgsen hockeyspelare. Och Mia är rätt introvert och sur. Varför ha de varit ihop i sju år? De verkar dessutom arbeta tillsammans på ett arkitektkontor eller något ditåt, eftersom de ofta diskuterar byggnader och viftar med ritningar. De bor i ett superdesignat hem och om någon är intresserad av var alla inredningsprylar, kläder och annat flott kommer från, stanna kvar under eftertexterna, för då listas en lång rad företag som står för den inte så diskreta produktplaceringen.
Mia och Tim anländer till Mias farsa Lasse (Krister Hen-
riks-
son), som bor i Skåne och har 60-årskalas. Lasses nya kvinna Elisabeth (Lena Endre) har en lesbisk dotter; Frida (Liv Mjönes), som genast börjar kasta blickar på Mia. Och dra på trissor om de två inte plötsligt slätar av varandra när de tar en kvällspromenad för att titta på rådjur eller hjortar eller vad det nu var.
Någon dag senare, gissar jag att det är, tvingas Mia tillbringa en helg med Frida och Elisabeth i en stuga på en ö, och där inser Mia och Frida att de älskar varandra och så har de sex i långa, utdragna scener, och gubben som satt bredvid mig i salongen började skruva på sig.
Stopp och belägg, tycker Mia, det här får inte hända, hon ska ju gifta sig med traderöven Tim om tre månader, då går det ju inte att komma här och bli lesbisk och förälska sig i någon annan. Men Frida är skitkär i Mia och berättar det för sin morsa, som blir lite sned - för nu får vi veta att Frida visst har en sambo hon är otrogen mot. Vojne, vojne.
Och nu berättar min själ Elisabeth allt för Lasse! Oj oj oj. Hur ska det här gå? Vad ska Tim säga när han får veta allt? Ska Mia våga satsa på Frida istället? Och hur ska man lyckas klämma in Spanien i storyn så att teamet får åka till Sitges och filma lite där?
KYSS MIG är en rätt trevlig kärleksfilm. Det är en typisk pojke-möter-flicka-film - där pojken är utbytt mot en flicka. Hade det handlat om heterosexuell kärlek, hade filmen blivit anklagad för att vara ännu mer klyschig än den redan är. För visst radas de vanliga ingredienserna upp, och på slutet tar man i lite för mycket, med en typisk kamp-mot-klockan-upplösning.
Krister Henriksson och Lena Endre är emellanåt riktigt roliga i den här filmen. Jag vet inte om det alltid är meningen, men ändå. Vid ett tillfälle då Mia försvunnit och Frida ska leta upp henne, säger Endre "Här, ta med dig lite vin och cigaretter!", och när Endre äter middag med Henriksson och hon vill prata allvar om deras döttrar, kontrar Henriksson med att säga "Haricot verts?". Senare har de två även ett positivt samtal om homosexualitet, och dialogen här känns som hämtad ur en informationsfolder från RFSL; det är väldigt påklistrat och onaturligt.
I den här filmen röker folk hela tiden, och det hinkas vin och alla bor i dylliska sommarhus eller flådiga lägenheter, och de skånska sädesfälten böljar. Liv Mjönes är väldigt söt och har en glad, positiv lyster omkring sig, medan Ruth Vega Fernandez mest är butter och jag kan inte sluta att titta på hennes gula tänder. Och jag fattar inte riktigt varför Frida blir så kär i den där buttra bruden. När jag tänker efter påminner det ju om TWILIGHT: varför suktar alla efter den där surpuppan Bella? Fast vad vet jag, jag är ju bara en karlslok.
Kärleksscenerna mellan Frida och Mia blir ibland rätt hotta, vilket är intressant. Hade det handlat om två karlar som bångat på varandra, hade jag suttit och skruvat på mig och tittat bort. Folk får säga vad de vill, men jag har stora problem med att att se på när män kysser varandra. Däremot är ju tjejer som jazzar loss tillsammans ett vanligt förekommande inslag i erotisk/pornografisk fiktion riktad till heterosexuella sedan århundraden tillbaka.
Regissören Alexandra-Therese Keining är förresten från Malmö. Björn Kjellman dyker plötsligt upp i en liten roll som präst. Han har här lagt sig till med en lustig dialekt. Kjellman spelade förresten bög senast jag såg honom på bio; i komedin FYRA ÅR TILL. Och Fridas lillebror görs av Tom Ljungman, den homofobiske tonåringen i PATRIK 1,5.
"Släta av mig" med Svullo spelas inte under eftertexterna.





(Biopremiär 29/7)